Varken frizon eller förbud

Humanistbloggen kommenterar Patrik Lindenfors mitt inlägg på Signums hemsida angående yttrandefriheten och dess hierarkiska ställning bland andra värden. Lindenfors menar: ”Läser man hans text kan man riktigt höra hur det knakar av tankeansträngningen.” En sådan beskrivning är både oväntad och hedrande. Oväntad eftersom religiös tro oftast betraktas som förnuftets och intellektets motpart (tro och vetande). Hedrande eftersom jesuiter av tradition just strävar efter att anstränga sig kognitivt.

Lindenfors tycks tolka mitt inlägg som ett angrepp på och ett omintetgörande av yttrandefriheten. Avsikten var snarare att ifrågasätta dess upphöjda status. Yttrandefriheten har blivit helig i vår tid och behöver inte motiveras, medan andra värden hamnar i skymundan och måste rättfärdigas i detalj. Det är den oreflekterade prioriteringen av yttrandefriheten som jag vill tematisera.

Mot slutet av sitt blogginlägg drar Lindenfors slutsatsen: ”Det Heiding föreslår är ingenting annat än att skapa en frizon från kritik åt religioner. Det vore förstås bekvämt, men det vore inte längre en demokrati.” Nej, en angenäm oas föreslås inte och är inte heller önskvärd. Konstruktiv kritik av religiös lära och praxis är nödvändig och hälsosam. Om synpunkterna formuleras på ett balanserat sätt, känns det dessutom lite lättare att ta emot besök i den religiösa verkstaden (som alltså inte ska vara en helt skyddad dito). Gästfriheten skulle uppmuntras om man upprätthöll en distinktion mellan kritik och förbuds-appeller. De som undertecknade artikeln om omskärelse av pojkar på DN debatt den 18 november förra året krävde ett förbud. Det är skillnad på att kritisera en företeelse och att vilja förbjuda den helt och hållet.

Fredrik Heiding