Världens modernaste land behöver förnyas

av ULF JONSSON

– Sverige behöver mer av långsiktigt tänkande.

Sverige har ibland beskrivits som världens modernaste land. Föreställningen om att svenskarna dras till det nya och moderna är heller inte ny. Verner von Heidenstam skrev för över hundra år sedan att svenskarnas kynne kännetecknas av jakten på det nya och av fascinationen över det senaste. Ser man dokumentärerna om Tage Erlander (från 2020) och Olof Palme (från 2012) på SVT Play så påminns man om hur central tanken på det moderna var under de mer än 30 år då de stod i spetsen för landets politiska ledning. Visionen var att med hjälp av social ingenjörskonst och tekniska framsteg skapa ett modernt samhälle.

Önskan att använda forskningens senaste rön till att förbättra människors levnadsvillkor var lovvärd. Men samhällets modernisering gick ofta hand i hand med kortsiktighet och präglades ibland också av nationell självtillräcklighet. Att den nya tekniken på längre sikt kunde härbärgera betydande problem togs sällan ad notam. Inte heller fanns det mycket att lära av andra länder. Vi var ju i framstegets framkant och resten av världen skulle snart följa efter.

Det moderniserade Sverige som växte fram under mitten av 1900-talet präglades i Axel Hägerströms anda av frånvaron av objektivt sanna moraliska värden och likaså av skepsis gentemot tanken på personligt ansvar. När samhället måste utkräva ansvar av enskilda skedde det i termer av icke-normativa så kallade påföljder. Och frånvaron av ett naturrättsligt tänkande gjorde det lättare att uppfatta moraliska värden som någonting rent subjektivt som ganska raskt kunde bytas ut från tid till annan.

Till moderniseringen hörde också religionens osynliggörande. Religion var någonting omodernt och ovetenskapligt som snart skulle försvinna. Så tänkte många i Sverige i mitten av 1900-talet. På den punkten har de flesta numera insett att den särvägen byggde på en missbedömning. Men idén att det nyaste automatiskt är det rätta är fortfarande en ofta outtalad utgångspunkt för det offentliga samtalet. Och eftersom religionen inrangerats bland det omoderna marginaliseras den fortsatt på bred front, inte minst inom utbildningsväsendet, massmedier och övrigt kulturliv. Våra dagars krav på förbud mot konfessionella skolor är en del av denna utveckling. Också det är ett exempel på en olycklig svensk särväg.

Bristen på långsiktighet har blivit en akilleshäl för det svenska samhället. I det politiska livet visar sig detta genom att perspektiven ofta krymper till de vallöften som kan infrias inom ramen för en fyraårig mandatperiod. Mängden av kortsiktiga beslut skapar problem. Coronapandemin har visat det problematiska med att avskaffa beredskapslager för sjukvårdsmateriel och skyddsutrustning. Att Finland har kvar sina beredskapslager har säkerligen att göra med att man minns den egna historien. I Sverige lät regeringen Reinfeldt i stället nedmontera det svenska försvaret. I världens modernaste land är minnet kort, och tanken att katastrofer kan drabba oss känns främmande. Efter tsunamikatastrofen 2004 fick regeringen Persson svidande kritik för sin hantering av frågan, vilket ledde till inrättandet av en krisorganisation i statsrådsberedningen. Om inte annat gav det en signal om var ansvaret för hanteringen av nationella kriser bör ligga. Statsminister Löfven har låtit utlokalisera krisorganisationen till justitiedepartementet. Många menar att regeringen hade kunnat svara effektivare på coronakrisen om krisorganisationen funnits kvar i statsrådsberedningen. Men vem trodde väl att vi skulle kunna drabbas av en kris nu igen, så snart efter de stora skogsbränderna sommaren 2018, som vi också var så dåligt rustade för? Den svenska historielösheten och oförmågan att lära av tidigare erfarenheter blir ibland pyramidal. Och konsekvenserna blir dyrköpta, därför att, som Amanda Sokolnicki konstaterade på Dagens Nyheters ledarsida 9/8: ”Vissa saker går inte att lösa när krisen redan är ett faktum. Då är det för sent att börja tala om beredskapslager, en upprustning av försvaret eller polisen.”

Långsiktighet är en attityd med relevans för väldigt många aspekter av livet, inklusive inom kultur, politik, utbildning och forskning. Grundforskning, exempelvis, bedrivs inte utifrån vad som är nyttigt på kort sikt, men den är oerhört viktig på lång sikt.

När det gäller långsiktighet kan det svenska kynnet låta sig inspireras av det katolska sinnet för långsiktighet. Under 2 000 år har den katolska kyrkan förändrats i kontinuitetens tecken. Trosläran utvecklas successivt genom dogmutveckling. De tidiga konciliernas läror om Jesus Kristus formulerades utifrån Bibelns texter, och de har senare kompletterats med nya insikter under kyrkans historia. Också den praktiskt levda tron, spiritualiteten, förändras i kontinuitet med tidigare trospraxis. Den form av klosterliv som den helige Benedictus grundade på Monte Cassino på 500-talet inspirerar ännu i dag kristen tro och har gett upphov till många varianter av benediktinska levnadsformer. Kyrkan klipper inte av rottrådarna till sitt ursprung. Jesu liv och förkunnelse, kyrkans successivt växande insikter i den kristna uppenbarelsen under 2 000 år och helgonens erfarenheter av att fullödigt leva den kristna tron inspirerar kyrkan av i dag. Utan dem förlorar kyrkan sin identitet och dör.

Såväl biologiskt som kulturellt är vi människor sammanflätade med tidigare och efterkommande generationer. Den insikten kan hjälpa oss att tänka långsiktigt. Det gäller att inse att långsiktighet är lika viktig både bakåt och framåt, både som minne och som framförhållning. De troende lever i varje tid den kristna tron under den egna tidens betingelser. Den teologiska reflektionen över uppenbarelsen fortsätter att utvecklas i ljuset av tidens tecken, och kyrkan tar ställning till nya frågor som hon aldrig tidigare ställts inför. Livet är inte statiskt. Och som John Henry Newman, helgonförklarad av påven Franciskus förra året, brukade säga: den som är perfekt har förändrats många gånger.

Tron på att vi i Sverige vet bäst har fått sig en törn, under de senaste månaderna också genom omvärldens reaktioner på den svenska särvägen kring coronakrisen. Hur man än vrider och vänder är de svenska dödstalen höga, och de som skulle ha skyddats främst – de äldre – har vi misslyckats med att skydda. Den svenska sekulära tron på alltings ingenjörsmässiga hanterbarhet och på individens oberoende av sin historia och sin gemenskap har också fått en spricka. Det överhängande miljöhotet påminner oss likaså om att naturen har sina gränser. Livet kräver långsiktigt tänkande och respekt för tillvarons naturgivna förutsättningar. Världens modernaste land behöver i dag i många avseenden förnyas genom ett mera hållbart långsiktigt tänkande.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.

Ur Signum nr 6/2020.