Världsreligionerna och ateister möttes i Assisi

Torsdagen den 27 oktober ägde det tredje världsfredsmötet rum i den helige Franciskus födelsestad, Assisi. Årets möte hade temat ”Sanningens och fredens pilgrimer” och var en uppföljning av det möte med företrädare för världens olika religioner som påven Johannes Paulus II inbjöd till i Assisi för 25 år sedan, den 27 oktober 1986.

Denna gång fanns runt 300 representanter för 12 olika världsreligioner på plats i den vackra umbriska staden med sina medeltida anor. Till skillnad mot Assisimötena år 1986 och 2002 var också företrädare för icke-troende grupper inbjudna till årets möte, som i den officiella inbjudan beskrevs som ”en dag av reflektion, dialog och bön för fred och rättvisa i världen”.

Man kan här iaktta en accentförskjutning jämfört med den förre påvens ursprungliga idé med dessa möten. Medan Johannes Paulus II med Assisimötena primärt ville främja dialogen mellan världens olika religiösa grupper, vill Benedictus XVI även innesluta agnostiker och ateister i samtalet om freds- och rättvisefrågor. Den nuvarande påven är mer intresserad av en aktiv dialog med agnostiker och ateister än hans företrädare var, något som bland annat visar sig i Vatikanens satsning på den dialogprocess med icke-troende som går under namnet ”hedningarnas förgård” och som leds av kardinal Gianfranco Ravasi (se Signum 6/2011, s. 8–10).

På torsdagsmorgonen åkte Benedictus XVI i ett specialtåg de 20 milen från Rom till Assisi. Med på tåget fanns också en rad andra prominenta ledare, däribland Roms överrabbin Riccardo Di Segni, den ortodoxa kyrkan primas, patriark Bartholomaios I från Konstantinopel, liksom även Kyrkornas världsråds generalsekreterare, Olav Fykse Tveit.

Väl på plats i Assisi inledde man med ett upptaktsmöte i basilikan Santa Maria degli An­geli, där påven i ett tal brännmärkte alla former av våld och förtryck i religionens namn. ”Det är en skam för oss att också kristendomen har använts för att motivera våld”, förklarade han, men tillfogade sedan också att även ateismen har använts av totalitära stater för att motivera terror och förtryck. Den anglikanske kyrkoledaren ärkebiskop Rowan Williams betonade behovet av att betrakta alla människor som medmänniskor, inte som främlingar, medan den ateistiska litteraturvetaren och filosofen Julia Kristeva i sitt tal framhöll att religionen både kan och bör bidra till en ny humanism och en mänskligare värld.

Under mötesdagen varvades stunder av tystnad för individuell bön och reflektion med samlingar för samtal och manifestationer. Till lunch fick alla, inklusive hedersgästerna, en enkel vegetarisk måltid bestående av ris, grönsaker och frukt. På eftermiddagen vandrade man sedan i en gemensam procession till den helige Franciskus basilika, där man höll en fredsmanifestation.

Dagen efter mötet i Assisi bjöd påven in de officiella företrädare som deltagit i Assisimötet till en mottagning i Vatikanen. I sitt tal på fredagen sade påven att mötet i Assisi ”visar oss att det är möjligt för människor från olika traditioner att mötas och leva fredligt tillsammans”. Det är en viktig uppgift att främja en sådan fredens hållning mellan människor, både troende och icke-troende, fortsatte påven sitt tal, och han beskrev den senare gruppen som ”människor av god vilja som inte tillhör någon religiös tradition, men som känner sig förpliktade att söka sanningen”.

Förutom av närvaron av representanter för de icke-troende präglades årets Assisimöte dessutom av den nuvarande påvens väl kända skepsis gentemot sammankomster som kan väcka intrycket av religiös synkretism. Och just närvaron av de icke-troende representanterna kom här påven till behändig hjälp. Att främja goda, fredliga relationer mellan olika religioner är givetvis en angelägen uppgift, menar Benedictus XVI. Men firanden som liknar interreligiösa gudstjänster, där element hämtade ur olika religioners gudstjänster fogas samman till ett gemensamt liturgiskt firande, finner han däremot teologiskt problematiska. Följaktligen var vid årets möte alla gemensamma religiösa inslag strukna ur programmet. Den som ville be fick göra det privat och individuellt. En idé som påven och ateisterna förmodligen var rörande överens om, låt vara av olika skäl.

I skrivande stund är det alltför tidigt att ge någon sammanfattande bedömning av mötet eller att ge någon samlad bild av reaktionerna på det. Nämnas kan dock att överrabbinen i New York, Arthur Schreier, beskrivit mötet som ”en viktig signal som visar på det gemensamma som världen av i dag behöver”, och att den katolska Sant’Egidio-rörelsens generalsekreterare Cesare Zucconi sagt att Assisi III vann mycket genom närvaron av representanter för de icke-troende, som en utmaning för de troende till ett sökande efter en fördjupad trosidentitet.

Ulf Jonsson

Ur Signum nr 7/2011