Vårt behov av närhet

av GUNILLA MARIA OLSSON

– Relationer i samtidslitteraturen.

När samtidslitteraturen är som bäst, är den en spegel av vad som pågår runt omkring oss, kanske också i vårt eget liv. Tendenser i tiden blir tydliga, och jag vill här ta tre aktuella böcker som utgångspunkt för en diskussion om ett viktigt ämne, nämligen vårt behov av nära relationer. Som yrkesverksam psykolog har jag under många år sett att människors svårigheter, lidande och olycka i grund och botten handlar om relationer som inte fungerar och förtroenden som skadas, ofta på ett oåterkalleligt sätt. På motsvarande sätt är trygga och tillitsfulla band mellan människor det som skyddar och stärker, det som gör att vi klarar påfrestningar och sorger, helt enkelt kan återfå livsglädje och framtidstro.

Det är denna erfarenhet som väcker mina frågor. Vad är det som händer med den urgamla institutionen äktenskap? Som inte längre är så helig, men också efterliknas av dem som väljer att vara sambo, vilket egentligen är samma sak fast utan en formell vigsel. Men sedan då? Hur ser formerna för nära relationer ut i vår samtid och vad betyder vänskap?

Behovet av närhet är gemensamt för oss alla, livet igenom. Även om möjligheten och förmågan att vara ensam också är betydelsefull. Men vem kan undgå att någon gång i livet grubbla, sörja eller glädjas över möten som gett erfarenheter som berör och kanske på allvar förändrar tillvaron? Såsom en förälskelse, ett parförhållande och äktenskap kan göra, men även djup och varaktig vänskap. Men vad händer när varken de yttre formerna eller den inre betydelsen längre är vad de var menade att vara?

För att belysa detta vill jag förmedla några intryck från nyligen utgivna böcker. Som första exempel väljer jag två böcker skrivna av yngre författare, dels Just nu är jag här av Isabelle Ståhl (Natur & Kultur, 2017), dels Gränsen av Elise Karlsson (Natur & Kultur, 2018). Dessa båda böcker är inte självbiografiska, utan skrivna i romanform, men de berättar utlämnande och förbehållslöst om unga kvinnors upplevelser i en svensk storstad. De beskriver hur man kan gå in i och ut ur relationer, som om detta egentligen inte betyder så mycket.

Mitt andra exempel är en tankeväckande, ibland rolig och ibland tragisk berättelse, som däremot är självbiografisk och därmed verkligen kan sägas vara ett tidsdokument. Boken är skriven av Malin Lindroth som är författare, dramatiker och kulturskribent. Den har fått titeln Nuckan, är utgiven på Norstedts förlag 2018. Malin Lindroth är född vid 1960-talets mitt och har runt sin femtioårsdag kommit fram till att hennes identitet är nuckans, det vill säga en ofrivilligt ensamstående kvinna. Många gånger har hon hoppats på ett liv med make och barn, men så har det inte blivit.

När man jämför dessa tre böcker, är det svårt att undgå intrycket av att Malin Lindroths erfarenheter, som sträcker sig över en längre tidsperiod, tecknar en tilltagande ytlighet och godtycklighet i fråga om nära relationer. Ingen verkar riktigt veta vad man söker eller kunna formulera sig kring det som borde vara viktigt i livet. Sökandet efter närhet står i fokus, men ingen tycks ha någon tydlig idé om vari denna närhet består. Det är just detta som blir så frapperande i åttiotalisternas romaner.

Psykisk ohälsa

Mot slutet av Isabelle Ståhls roman går den 29-åriga huvudpersonen till en psykiater. Anledningen är tilltagande ångest och panikattacker som försvårar hennes vardag. Hon frågar psykiatern vad det är för fel på henne men får inget svar. I stället skriver han ut medicin och hälsar henne välkommen tillbaka om sex veckor.

Den här episoden illustrerar vår tendens att medikalisera och sjukförklara något som egentligen rymmer så mycket mer än en kemisk obalans i hjärnans transmittorsubstanser. Men texten når aldrig en reflekterande nivå, utan stannar vid en redogörelse för promenader i stadsmiljön, ambivalent umgänge med andra, planlösa inköp och tillfälliga jobb. Därtill en beskrivning av något som ska föreställa en kärleksrelation, men snarast ser ut som ett vilset försök att förstå vad livet går ut på, en vegeterande tillvaro där man släpar sig fram utan mening och mål. Dialogen är trist, lögner och undanflykter vittnar om ett halvhjärtat liv. Boken i sin helhet är dyster att läsa, ingen trevlig och berikande avkoppling, utan snarast en provokation som väcker fasa. Är det så här unga människor runt trettio upplever livet?

Jag har ställt den här frågan några gånger till unga människor i min närhet och till min förskräckelse fått ett jakande svar. Många känner igen sig, mer eller mindre. Bland annat får man veta att dejtingkulturen är utbredd, och den betyder att man hittar en högst tillfällig partner på internet, träffas för samvaro som ska likna romantik, men oftast bara är ett tidsfördriv, ibland ett ömsesidigt sexuellt exploaterande utan förpliktelser. Och man har ingen klar bild av vad man eventuellt kan bygga en gemensam tillvaro på. Tillit och förtrolighet lyser med sin frånvaro.

Man tycks vilja att något stort ska hända, men inget händer. Livet ligger öppet framför en, men när en djupare dimension, sammanhang och verklig närhet saknas, då blir ångesten en signal om att något är riktigt fel. Den trygghet på ett djupare plan som relationen till en annan människa kan innebära finns inte i dessa berättelser. Det tycks som om böckernas persongalleri består av en samling vilsna människor, upptagna av sina egna mer eller mindre väl uttänkta livsprojekt, men där ingår inte ett seriöst relationsbyggande, kanske inte ens en plan för yrkesliv och arbete. Och vad värre är, denna ytlighet och indifferens, brist på verkligt engagemang tycks vara det enda man känner till, en normalitet och ett eftersträvansvärt ideal.

I Gränsen kanaliserar huvudpersonen sitt sökande i yogakurser, vilket även det tycks vara ett försök att fånga något av en försvinnande livskänsla. Men i stället för att låta den kroppsliga självdisciplinen färga av sig på en mer seriös livsinställning glider huvudpersonen in i en intim relation med ledaren för yogakursen. Efter ett tag får man veta att ”förhållandet är öppet”, det vill säga båda parter har relationer vid sidan om, såväl hetero- som homosexuella. Och detta beskrivs helt platt, att så här kan man också göra.

När sedan en intim relation får ett abrupt slut, då får man veta, att detta är inget att älta. Nej, där går gränsen. Och jag undrar om det är från den typen av gräns som boken fått sin titel – detta att man uttryckligen bestämmer sig för att dra en gräns mot det som verkligen gör ont, det som betyder något. Likgiltigheten och känslolösheten blir eftersträvansvärd, samtidigt som det är just detta relationsmässiga haveri som utgör problemet.

Det konstateras krasst att det är vars och ens arbete med sig själv som gör löftet om kärlek omöjligt. Och självcentreringen är monumental. Utifrån den aspekten är romangestalternas vilsenhet och leda fullt begriplig. De har missat att kvaliteten på relationerna till andra människor är avgörande för det vi kallar självrespekt, en måttstock för att se och värdera vårt eget liv. De lever i ett bristtillstånd och ingenstans kan man skymta något sammanhang eller någon gemenskap som är till vägledning och hjälp i livet.

I Elise Karlssons Gränsen berörs också landets gräns, som till skillnad från den inre känslomässiga gränsen är mera konkret. Boken skrevs vid tiden för massinvandring, då ett stort antal människor sökte sig ett nytt och tryggare liv i vårt land. Detta scenario beskrivs med samma resignerade inställning som andra händelser, som om det verkliga livet, sociala och politiska skeenden, allt som skulle kunna innebära ett verkligt engagemang i något utanför sig själv, inte riktigt angår en.

Boken är i sin helhet sådan att man undrar om sammanhang och djupare förståelse är något som bör undvikas. Texten är uppdelad på korta avsnitt, ungefär en sida eller två. Inte mer och ibland mindre, kanske bara några få meningar. Olika skeenden beskrivs så korthugget och ytligt, med en flyktighet som gör att inget riktigt får fäste. Efter en första genomläsning undrade jag vad den egentligen handlade om. Men boken går snabbt att läsa och jag läste om den. Och det här är en bok som behöver läsas i ett svep, då först får fragmenten sammanhang och boken kan bli begriplig som roman betraktad.

Isabelle Ståhls roman är uppbyggd som romaner brukar vara, berättande och med ett händelseförlopp som är möjligt att följa. Likheten med Elise Karlssons bok är ändå en kvardröjande känsla, att den beskriver en tillvaro där ingen ung människa kan förbli psykiskt frisk. Karaktärerna är skuggor som rör sig slumpmässigt och kringflytande, alltifrån en tillvaro där GPS ständigt är påslagen och eventuella partners som önskar ett möte i närheten kan pejla in var man befinner sig, till att sammanboendet med någon som möjligen kan bli en livskamrat tar form, men utan att det egentligen sker något av vikt i huvudpersonens inre. Och uppbrottet ur relationen blir lika odramatiskt som inflyttningen. Man tar sina påsar och väskor och drar vidare i livet.

Dessa åttiotalister blir äldre och jag ser fram emot att läsa om deras egna tillbakablickar, en förståelse inifrån dem själva, som förhoppningsvis kan vara till hjälp för kommande ungdomsgenerationer.

Nuckan

I bjärt kontrast till dessa dystopiska nutidsskildringar står nästa bok, som är en självutlämnande och gripande skildring av och om en människa av kött och blod. Det som beskrivs är erfarenheter som formar den unga kvinnan på väg in i framtiden och en spirande förhoppning om att det lyckliga och fulländade livet ska bli hennes. Ja, att livet ska forma sig såsom det gör för de flesta med giftermål, familj och barn. Malin Lindroth är inte den ängsligt tillbakadragna typen, som inte vågar försöka. Hon tar ut svängarna och skaffar sig erfarenhet, men det hela stannar liksom på tröskeln, blir aldrig ”på riktigt”. Därmed väcker boken tankar som fortsätter sedan bokpärmarna slagits igen.

Trots att boken rymmer mycket smärta i sökandet och avvisandet, liksom märkliga situationer som uppstår när författaren Malin Lindroth beskriver sina erfarenheter, så är den en frisk fläkt, en hälsosam uppgörelse med det öde som blivit hennes. Hon kommer igenom sitt trauma, som gett henne bottenkänning, men också gjort henne till en stark och fri människa med integriteten i behåll. Hon bestämmer sig för att stå upp för sig själv, sitt människovärde, alla avvisanden till trots. Och därmed förmedlar hon ett viktigt budskap. Samtidigt som texten visar att hon når fram till en upprättelse och självrespekt, så förmedlar den också viktiga tankar om ett skeende i samhället som angår oss alla.

Ingen kan förstås veta orsaken till att författaren inte hittar någon stabil livskamrat, men det kan finnas anledning att fundera över vad som avgör när relationer blir bestående och fördjupas, och när de inte gör det. Valet att leva ett rikt och meningsfullt liv utan familj, bör också beskrivas som ett fullgott val. Vi behöver mer kunskap om vad som verkligen fyller behovet av närhet, vare sig det sker inom äktenskapets ramar eller utifrån vänskapsrelationer. Och fortsatta bidrag i litterär form kan hjälpa oss både att följa vad som sker i samhället, men kanske framför allt, att medverka till en djupare analys och förståelse för vad det vill säga att vara människa.

Gunilla Maria Olsson  är fil.dr i klinisk psykologi och tidigare verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna i Tierp.