Vatikanen kallar till möte om övergrepp

av CHARLOTTA SMEDS

Den 21–24 februari samlas ordförandena för världens 112 katolska biskopskonferenser och 21 orientaliska biskopssynoder i Vatikanen för att gemensamt ta sig an frågan om sexuella övergrepp i kyrkan. Påven Franciskus kallade i mitten av september till detta möte efter att sommarmånaderna hade skuggats av nyheter om Theodore McCarrick, Carlo Maria Viganò och Pennsylvaniarapporten. I samma veva skrev påven ett brev till Guds folk med en uppmaning att besvara övergreppsskandalerna med bön, fasta och bot.

Men gränsen verkade för många vara nådd, och vare sig påven talade eller var tyst var reaktionerna starka. Kritiken under hösten har framför allt handlat om påvens och Vatikanens tystnad, och om bristande handlingskraft, som man har uppfattat som en fortsättning på den tystnadskultur som länge har präglat fall av sexuella övergrepp i kyrkan. Sommarens händelser var droppen efter år av smärtsamma rapporter från bland annat Irland, Malta, USA, Australien, Chile och Tyskland. De som arbetar med sociala medier inom Vatikanens nya kommunikationsavdelning Vatican Media har följt reaktionerna på de olika kontona – 23 på Facebook, 15 på Twitter och 2 Instagramkonton – med kommentarer som uttrycker både troendes och icke-troendes sorg och avsky över övergreppen, och särskilt över just tystnaden.

Värre blev det när de nordamerikanska biskoparna samlades till höstmöte i mitten av november och ordförande DiNardo började med att säga att Vatikanen hade insisterat på att biskoparna inte skulle rösta om en konkret handlingsplan, vilket de hade tänkt, utan vänta till efter mötet i Vatikanen i februari. DiNardo skyllde på Vatikanen medan ett läckt brev från kardinal Oullet, prefekt för biskopskongregationen, senare förklarade att förslagen från USA:s biskopar hade nått Vatikanen med för kort framförhållning, och därför hade den nödvändiga ”mognaden” inte varit möjlig.

Det väckte förtret hos flertalet biskopar. Att behöva skjuta upp svaret till en allmänhet som kräver handling, fick mer än en biskop att svettas, och förväntningarna på det kommande mötet i februari ökade.

Farligt höga förväntningar

De som hoppas på en konkret lösning efter ett fyra dagar långt möte i Vatikanen kommer att bli besvikna. ”Det finns överdrivna mediala förväntningar på mötet, som om det rörde sig om en blandning av ett koncilium och en konklav”, skriver Vatican News nya chefredaktör Andrea Tornielli. Förväntningar som riskerar att underskatta den kyrkliga betydelse som detta universella möte mellan kyrkans herdar har.

Det mötet förhoppningsvis leder fram till är en vilja att globalt påbörja en process av rening och ändrat beteende, och att denna process ska omfatta alla stift i hela den universella kyrkan. Det är första gången som världens biskopar tillsammans tar upp det känsliga temat övergrepp.

Övergreppen har orsakat ett enormt lidande hos offren. Rom har bett biskoparna som reser till mötet att träffa eventuella övergreppsoffer innan de reser, ”för att möta smärtan i första person”. Man har även bett dem alla att fylla i ett frågeformulär, för att få en fullständig bild och samtidigt kunna utvärdera var kyrkan kan behöva hjälp med reformer.

Offrens dramatiska erfarenheter, vad man ska göra då övergrepp skett och hur de ska undvikas genom säkrare miljöer för barn och ungdomar är frågor som kommer att beröras, och inte bara ur det nordamerikanska eller europeiska perspektiv som har varit dominerande fram till nu.

Målet med mötet är mycket konkret: att se till att alla som deltar, återvänder till sina länder med klara instruktioner kring vad man ska och inte ska göra i dessa fall. Det handlar om vilka åtgärder som ska vidtas för att skydda minderåriga och för att se till att inget övergreppsfall någonsin tystas ner eller mörkläggs. Man hoppas även kunna utforma ett kontrollsystem för att se att de reformer man uppmanar till verkligen genomförs.

Kardinal Blaise Cupich, som är en av medlemmarna i organisationskommittén för samlingen, säger att mötet kommer att innebära början på en världsvid reform av kyrkan på detta område. Men man får inte glömma att reformen redan har börjat sedan ett par årtionden inom många av världens stift, inte bara genom att fall inte längre mörkläggs, utan med tydliga riktlinjer om vad som ska göras då visshet och misstankar om sexuella övergrepp uppstår. Många betydelsefulla och konkreta steg har tagits för smidigare och snabbare processer, och tydliga regler för att undvika att övergrepp sker. Påven Benedictus XVI sade att ”övergreppsfallen måste komma fram i ljuset, för det är det enda sättet som de kan läka på”.

Kommission och omvändelse

När den kanoniska lagen De gravioribus delictis ändrades år 2010 skrev monsignore Juan Ignacio Arrieta, sekreterare i Påvliga rådet för lagtexter i tidskriften La Civiltá Cattolica att han var mån om att ”framhäva den avgörande roll som påven Benedictus XVI spelade i förnyelsen av den straffrättsliga disciplinen”. Den förre påven drev beslutsamt och outtröttligt sin strängare linje med snabbare processer, vilket dock inte riktigt nådde medias uppmärksamhet.

Men normer, lagar, koder och mer eller mindre detaljerade förfaranden är inte tillräckligt. De kommer aldrig att räcka om det inte sker en förändring i mentaliteten och i hjärtat. Det är därför som påven Franciskus fortsätter att peka på omvändelse som vägen att vandra.

I mars 2014 grundade påven Franciskus ”Kommissionen för skydd av minderåriga”, som en avdelning av den romerska kurian, med främsta uppgift att förebygga – att undervisa om och utforma kyrkliga miljöer där övergrepp inte sker. Under sina fem år har kommissionen organiserat mer än 600 möten i stift runt om i världen för att informera och utbilda biskopar, präster och pastoralarbetare.

Men att kommissionen främst arbetar med att förebygga sexuella övergrepp på minderåriga, har missuppfattats och många kritiserar den för att inte göra tillräckligt i reella övergreppsfall. Därtill verkar det ha varit svårt för kommissionen att påverka konkret, och kommisionsmedlemmen Mary Collins, som själv utsattes för övergrepp av en katolsk präst som barn, lämnade sitt uppdrag i februari 2017, då hon upplevde att det fanns de i kurian som motarbetade kommissionen.

I sitt brev till Guds folk beskyller påven klerikalismen för att ha underlättat förekomsten av sexuella övergrepp. Det han med ordet klerikalism vill beskriva är ett ”onormalt förhållningssätt till kyrkans auktoritet, som är vanligt i många kommuniteter där sexuella övergrepp, makt- och samvetsövergrepp har inträffat”. Påven motsätter sig en prästämbetskultur som tolererar auktoritetsmissbruk – en mentalitet som sätter prästerskapet i en högre klass, som en elit med rätten att tillåta sig vad som helst, med total frånvaro av ansvar och empati med offren.

Samtidigt som det pågår en kamp för att utrota sexuella övergrepp i kyrkan, pågår det därför en parallell kamp mot en viss typ av maktstruktur i stift och församlingar. Om påven har med sig biskoparna i kampen mot övergrepp, möter han på denna punkt från somliga håll en del motstånd. Det finns samtidigt de som istället säger att fokus på klerikalism stjäl uppmärksamhet från det verkliga problemet, en försvagad moral inom prästerskapet. ”En moralisk katastrof”, som kardinal DiNardo uttrycker det.

Organisationskommittén

Förutom kardinal Cupich har påve Franciskus bett Mumbais biskop kardinal Oswald Gracias, Maltas ärkebiskop monsignore Charles Scicluna, och den tyska jesuiten pater Hans Zollner, att organisera mötet i februari.

Jesuitpater Zollner är en av kyrkans mest insatta personer när det gäller frågor om övergrepp på minderåriga i kyrkan. Han är teolog, psykolog och sedan 2012 ordförande för Center for Child Protection, CCP, ett globalt initiativ som har sitt säte vid den psykologiska institutionen på det påvliga universitetet Gregoriana i Rom, där han även är vice rektor. Från grundandet 2014 är han dessutom medlem i Påvliga kommissionen för skydd av minderåriga.

”Det har skett betydande förändringar i kampen mot övergrepp”, säger han. ”För 30 år sedan talade ingen om det. Vi har en lång väg att gå, men vi står inte på ruta ett.” Som expert på frågan har pater Zollner uttalat sig i diverse intervjuer under hösten och gett svar på allt det som på olika vis förknippas med övergreppen i kyrkan: prästens celibat, homosexualitet på seminarierna, klerikalism och maktmissbruk, djävulen och ondska, bristande sexuell identitet samt läkningsprocessen. Han säger att en del av kommitténs förberedande arbete är att sätta ihop ett material att lämna över när deltagarna anländer så att mötet placeras i den redan påbörjade vandringen. Detta för att det finns stora skillnader i hur långt man har kommit stiften emellan.

Under biskopssynoden om ungdomar i oktober i höstas var det med flit väldigt tyst om övergrepp från Heliga stolens sida, för att inte ta fokus från ungdomarna. I pressrummet där monsignore Charles Scicluna ofta mötte de ackrediterade journalisterna avvisade han frågor om övergrepp, med att det talar vi om efter synoden. Monsignore Scicluna är själv insatt i frågorna, då han som Maltas ärkebiskop inte har varit befriad från övergreppsfall i sitt stift och därtill tidigare var Joseph Ratzingers medarbetare i frågan inom Troskongregationen. Under våren skickade Vatikanen honom till Chile för att kanoniskt undersöka övergreppsanklagelser där.

Påven Franciskus svarade på journalisternas många frågor om övergrepp på väg hem från Irland, då det stormade som mest, och bad dem ta ansvar – ”ert arbete är känsligt, ni måste berätta” – men han bad dem att undvika mediedrev. Men efter brevet till Guds folk i augusti har han inte direkt berört ämnet. Därför väckte det förvåning hos många, som hade vant sig vid tanken att vänta till februari, att påven ägnade större delen av sitt långa jultal till den romerska kurian åt att tala om övergrepp, som ett slags förord till det kommande mötet.

Han bad då journalisterna om hjälp att ”avmaskera vargarna” och ge offren röster: ”Kyrkan ber inte om tystnad, ty den största skandalen i denna fråga är att täcka över sanningen.” 

Läkning kräver ingrepp

Kyrkans svar om övergrepp har fått en egen flik på Heliga stolens officiella hemsida vatican.va med diverse påvliga och kyrkliga dokument. Vad som är märkbart är att om man tidigare endast talade om sexuella övergrepp mot minderåriga, så har man nu utökat problemet till sexuella-, samvets- och maktövergrepp mot minderåriga och sårbara vuxna. Både kardinal O’Malley och Mary Collins har dock noterat att benämningen sårbara vuxna i detta fall borde utvidgas till vuxna i beroendeställning, offer för maktmissbruk, då begreppet fram till nu endast omfattar personer med bristande förnuft och omdöme.

Ett år efter påvens resa till Chile, som bara var början på det som skulle komma att bli ett tungt år ur den här aspekten, vänder sig nu världens blickar mot Vatikanen. För att ett sår ska läka måste varet rinna ut, och hur obehagligt det än är, blir det bara värre om man skjuter på det, tills kroppens lemmar måste amputeras. Kyrkans uppdrag står på spel.

Charlotta Smeds 2019-01-19