Vatikanen vid ringside när Berlusconi räknats ut

Vatikanen har yttrat sig ytterst försiktigt om det politiska läget i Italien sedan premiärminister Silvio Berlusconi tillkännagett att han avgår. Medierna i Vatikanen anger endast händelserna i sakliga rapporter. Det är bara Vatikanradion som talar om en ”vändning i den politiska situationen” i landet, i vilken det lutar åt en teknokratisk övergångsregering eller nyval. Vatikanens tidning l’Osservatore Romano citerar president Giorgio Napolitano med anmärkningen att det nu krävs snabba beslut och ansvarskänsla.

Vatikanen bemödar sig – medveten om den nuvarande självständigheten – alltid om korrekta och vänskapliga relationer till det stora, omgivande grannlandet. Således undviker Heliga stolen, genom gott samarbete i sakfrågor, varje inblandning i det som rör italiensk inrikespolitik. I synnerhet avhåller sig Heliga stolens företrädare från att yttra sig om ledande politiker. Att som katolska medier, exempelvis den upplagestarka veckotidskriften Famiglia Cristiana håna premiärministern för hans ökända privatliv, avvisar officiella kyrkliga myndigheter helt.

I själva verket var kyrka–stat-kontakten med regeringen Berlusconi påfallande oproblematisk. Regeringschefen, själv omgift frånskild, undvek varje konfrontation med kyrkan. Det gällde till exempel striden om krucifixen i offentliga byggnader. Berlusconi försökte uppenbart att undvika varje konflikt med de samhällsengagerade katolikerna. Ty dessa hör, sedan den gamla kristdemokratin splittrats i flera partier, till hans kärnväljare. I synnerhet hans seriöse och bildade statssekreterare, Gianni Letta, som åtnjutit ett mycket stort anseende hos Vatikanens ledning liksom hos kyrkoledningen i Italien och odlat mycket goda kontakter, garanterade ett fortsatt gott samförstånd.

Med Berlusconi själv blev kontakten under senare tid alltmer flyktigare. Till och med på årsdagen av Lateranfördraget mellan Heliga stolen och Italien i februari – enligt protokollet ett datum för ett möte – dök premiärministern endast upp som en kortvarig gäst i Vatikanens ambassad. Något möte med biskopskonferensens ordförande, kardinal Angelo Bagnasco, blev det inte. Men Berlusconi ledde åtminstone regeringsdelegationen vid saligförklaringen av Johannes Paulus II på Petersplatsen den 1 maj.

Även om Vatikanen strikt håller sig utanför det som rör italiensk politik, så observerar man noggrant utvecklingen i landet. Den tid är sedan länge förbi då ett ”katolskt” parti – det kristdemokratiska DC – gjorde det möjligt för katoliker att sluta sig samman i samhället. Sedan DC:s sammanbrott under tidigt 1990-tal har aktiva katoliker funnit nya politiska hemvist inom såväl center-höger-lägret som det oppositionella center-vänster-lägret.

Den intressanta frågan är om och när en självständig politisk kraft kan göra sig gällande mellan eller bortom de båda lägren. Terzo polo, ”den tredje polen” kring den tidigare kristdemokraten Pier Ferdinando Casini (UDC) och Berlusconis avhoppade koalitionspartner, Gianfranco Fini (FLI), skulle gärna spela denna roll – men är inte tillräckligt populär.

I Rom står sig hur som helst prognosen, att efter det att Berlusconi faktiskt lämnat den politiska scenen så kommer hans PDL – Frihetsfolket – möjligen att falla samman. Vem som i så fall vinner de hemlösa väljarna och vilken roll som då katolska politiker, som Casini eller hans i Vatikanen högt uppskattade UDC-kollega Rocco Buttiglone, vice talman i parlamentet, då kan spela är ännu inte helt klart.

Kathpress 2011-11-10