Vatikanens fortsatta diplomatiska balansgång i umgänget med Peking

av HEINZ WERNER WESSLER

Torsdagen den 22 oktober tillkännagavs att det avtal som slöts för exakt två år sedan mellan Vatikanstaten och Kina hade förlängts genom ett utbyte av diplomatiska noter. Vad som exakt står i detta avtal är det få som vet – att man har lyckats hålla texten hemlig så länge är i sig ytterst anmärkningsvärt. Diskretionen tycks vara ömsesidig och fortfarande fungera. Ett resultat är hur som helst offentligt: Vatikanen har erkänt biskopar som vigts utan medgivande i Kina. Omvänt har den kinesiska staten erkänt några biskopar inom den så kallade underjordiska kyrkan.

Därutöver genomgår kristendomen i Kina återigen en svår period. Staten tar till alltmer repressiva medel för att hålla barn och ungdomar borta från religiösa institutioner. Offentliga kors på kyrkobyggnader har under de senaste åren avlägsnats i stort antal. Kyrkliga byggnader rivs och kyrklig egendom exproprieras med tämligen svaga motiveringar.

Det saknas varken inomkyrkliga eller utomkyrkliga kritiker av avtalet och av Vatikanens outgrundliga anpassningspolitik gentemot Folkrepubliken som helhet, som var en viktig och personlig angelägenhet för påven Franciskus båda föregångare. Ordföranden för den asiatiska biskopskonferensen, Charles Maung Bo, väckte för några veckor sedan stor uppmärksamhet med ett extremt Kinakritiskt ställningstagande. Och bara för två veckor sedan reste den gamle ärevördige kardinalen och pensionerade ärkebiskopen av Hongkong, Joseph Zen, till Rom enbart för att få påven att avstå från att förlänga det dubiösa fördraget.

Påven lät sig dock i all välmening inte utsättas för påtryckning och vägrade den oinbjudne gästen den önskade audiensen, trots dennes höga rang. Till och med USA:s utrikesminister Pompeo befann sig en kort stund hos påven för att – som det heter – försöka få över honom till det öppet Kinakritiska lägret. Samtidigt saknas kritiska uttalanden från påven om den brutala repressionen mot uigurerna i Kina, om demokratirörelsen i Hongkong eller om det tilltagande förtrycket av kristna i Fastlandskina.

Varför tänker då inte påven om, trots denna stora insats från kritikerna? Å ena sidan ligger Vatikanens diplomati fast: Som ett av några få länder i världen upprätthåller man diplomatiska förbindelser med Taiwan, vilket egentligen är ett rött skynke för Kina. Utrikespolitiskt uppträder Kina alltmer hårdfört och skulle rentav med militära medel kunna försöka införliva Taiwan, på samma sätt som Ryssland gjorde Krimhalvön. Avtalet med påven kommer lägligt, eftersom det utgör ett argument för Kinas fortsatta diplomatiska duglighet.

Samtidigt fortsätter kristendomens attraktivitet att växa i Kina, och så även den katolska kyrkan. Den statliga religionsmyndigheten försöker så långt som möjligt att nationalisera kyrkorna och att avgränsa deras förbindelser med utlandet. Men även i de kyrkor som tillhör den katolsk-patriotiska föreningen, som grundades 1957 under martyrtiden, ber man i dag i regel för påven – och i vilket fall som helst i den av staten mer eller mindre välkomna underjordiska kyrkan.

Överallt i världen är kyrkan och världsliga makter sammankopplade genom komplexa regelverk, som delvis är beroende av sekelgamla fördrag, sedvanerätt eller helt enkelt ömsesidigt samtycke. Biskopsutnämningar, egendomsrätt, frågor om rättslig status, konfessionell undervisning i statliga skolor och mycket annat kräver ett visst samarbete mellan statliga organ, lokalkyrkor och världskyrkan. Kyrkans självständighet är inte i praktiken inte absolut någonstans i världen. Därför finns det fortfarande hopp om att Vatikanens linje i umgänget med Peking ska visa sig främja frälsningen.

Heinz Werner Wessler, 2020-10-23

Detta är en opinionstext som uttrycker skribentens egna åsikter.