Vatikanens naturvetenskapliga tankesmedja

En intervju med Påvliga vetenskapsakademiens kansler Marcelo Sánchez Sorondo.

Påvliga vetenskapsakademien är väl inte Vatikanens mest kända institution, men förmodligen dess intellektuellt sett mest välrenommerade. Dess uppgift är att främja forskning inom matematik, fysik och övriga naturvetenskapliga discipliner, samt att fungera som rådgivare åt kyrkans ledning i naturvetenskapliga frågor.

Akademiens medlemmar utgörs av internationellt framstående forskare på absolut toppnivå inom sina respektive områden; av akademiens 80 medlemmar är ett 30-tal Nobelpristagare. Bland medlemmarna finner man personer som fysikern Stephen Hawking, vetenskapsteoretikern Jürgen Mittelstrass, biologen Francis Collins och kemisten Gerhard Ertl. Bland akademiens tidigare medlemmar återfinns exempelvis Max Planck, Niels Bohr, Werner Heisenberg och Erwin Schrödinger, liksom även den svenske kemisten och Nobelpristagaren Sune Bergström.

Alla medlemmar inbjuds till ett gemensamt plenarmöte i Vatikanen vartannat år. Det senaste plenarmötet ägde rum från den 28 november till den 1 december 2010. Mellan plenarmötena håller man dessutom årligen flera mindre konferenser. I anslutning till sina sammankomster brukar man formulera ett gemensamt utlåtande om den fråga som man har behandlat, i form av ett slags briefing eller rekommendation till Vatikanen. Dessa utlåtanden publiceras på akademiens hemsida: http://www.vatican.va/roman_curia/pontifical_academies/acdscien/index.htm.

Påvliga vetenskapsakademien har sitt kontor inne i själva Vatikanstaten och arbetet leds av dess kansler, för närvarande den från Argentina härstammande biskopen Marcelo Sánchez Sorondo. I mitten av oktober var biskop Sánchez Sorondo på besök här i Sverige på inbjudan av Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm, där han togs emot av bland andra dess preses Svante Lindqvist (professor i teknikhistoria), dess ständige sekreterare Staffan Normark (professor i medicinsk mikrobiologi) och Dag Prawitz (professor emeritus i teoretisk filosofi). Efter att han hållit en föreläsning vid Kungliga Vetenskapsakademien om förhållandet mellan religion och naturvetenskap fick Signum tillfälle att intervjua biskop Sánchez Sorondo.

Biskop Sánchez Sorondo, kan ni berätta lite om Påvliga vetenskapsakademiens tillkomst och syfte?

Påvliga vetenskapsakademien har sina historiska rötter i Accademia dei Lincei som grundades av bland andra Galileo Galilei år 1603, men i sin nuvarande form grundades den av påven Pius XI år 1936. Han var personligen mycket intresserad av naturvetenskap och brukade själv delta i våra konferenser flera gånger varje år. Han var angelägen om att världens absolut ledande forskare skulle delta i vår verksamhet, och han gav oss nya statuter som gjorde det möjligt även för icke-katoliker att upptas som ordinarie medlemmar i akademien.

Syftet med akademien är att främja forskning och samverkan mellan forskare inom matematikens, naturvetenskapens och vetenskapsteorins områden. Dessutom fungerar akademien som rådgivare åt kyrkans ledning i sådana frågor.

Förutom de 80 ordinarie medlemmarna, som alla är naturvetare av världsklass, har vi ett par kardinaler som extra hedersmedlemmar. Det rör sig om kardinaler med ett särskilt personligt intresse för forskning och naturvetenskapliga frågor. Den förste av dessa hedersmedlemmar var kardinal Eugenio Pacelli, den senare påven Pius XII. Den förre påven Johannes Paulus II utsåg tre kardinaler som hedersmedlemmar i akademien: den italienske jesuiten Carlo Martini, den schweiziske dominikanen Georges Cottier, samt den förre chefen för Troskongregationen, Joseph Ratzinger, alltså den nuvarande påven Benedictus XVI. Dessutom är av tradition chefen för Vatikanens astronomiska observatorium hedersmedlem; för närvarande är det den argentinske jesuiten och astronomen José Funes. Hedersmedlemmarna brukar delta i våra plenarmöten.

Hur antas nya medlemmar till akademien?

Det är akademiens egna ordinarie medlemmar som själva föreslår kandidater för medlemskap i akademien. Det är viktigt att det fungerar på det sättet, eftersom nomineringen ska bygga på en bedömning av kandidaternas strikt vetenskapliga meriter. Sedan är det påven som formellt sett utnämner de nya medlemmarna.

Men har inte kyrkoledningen ett intresse av att utnämna pro-katolska medlemmar?

Vi är en vetenskaplig akademi och det avgörande är att våra medlemmar tillhör världseliten inom sina forskningsdiscipliner. Av våra 80 ordinarie medlemmar är för närvarande, tror jag, 33 Nobelpristagare. Påvarna har alltid, utan undantag, följt medlemmarnas egna förslag till utnämning av nya medlemmar. Och ända sedan 1923 har vi medlemmar som tillhör andra religioner än den kristna, i synnerhet judar, men även muslimer, och även personer som inte har någon religiös tro. Jag förmodar att påven inte skulle utnämna en kandidat med en uttalat fientlig hållning till den katolska kyrkan. Men hittills har medlemmarna själva, kanske också med tanke på en viss taktkänsla, inte föreslagit någon sådan kandidat. Och förmodligen skulle sådana kandidater hur som helst väl inte vara intresserade av att ingå i en påvlig akademi.

Hur fungerar det löpande arbetet inom akademien under årets lopp?

Vartannat år håller vi ett plenarmöte i Rom, till vilket alla medlemmar inbjuds att delta. Hösten 2008 hade vi ett mycket givande plenarmöte kring frågorna om universums och livets uppkomst. Och i år har vi ett plenarmöte om arvet efter 1900-talets naturvetenskapliga forskning. Mellan plenarmötena håller vi ett par mindre konferenser varje år kring enskilda vetenskapliga frågor. Dessa mindre konferenser förbereds av två eller tre av våra ordinarie medlemmar, som sedan inbjuder externa experter att lägga fram bidrag vid själva konferensen. De senaste åren har vi haft sådana konferenser om bland annat kärnteknologins utveckling, om genmodifierade grödor, om klimatfrågan och om utvecklingen av förnyelsebara energikällor. Dessa konferenser är för övrigt dessutom värdefulla även på så sätt att de ger möjlighet för våra medlemmar att lära känna andra forskare som kan bli möjliga nya kandidater för medlemskap i akademien. Man märker redan på den tid och energi som de investerar i dessa konferensbidrag om de verkligen är intresserade av att bidra till akademiens arbete.

I anslutning till konferenserna ställer forskarna samman ett uttalande, där de gör en samlad bedömning av den fråga som varit konferensens tema. Uttalandet är samtidigt ett slags råd eller rekommendation till kyrkoledningen. Men som alla vet är forskare sällan eniga, och ibland finns det också en tendens att folk uppfattar sin egen disciplin som mera ”vetenskaplig” än de andras. Vi brukar dock lyckas med att få fram ett gemensamt uttalande, även om det ibland finns enstaka forskare som tillfogar en egen extra kommentar till det gemensamma uttalandet.

Och vad gör då kyrkans ledning med dessa uttalanden?

Det har skiftat lite genom åren, inte minst beroende på attityden hos olika påvar. I­bland har det hänt att personer i Vatikanens statssekretariat har önskat att vi inte skulle göra något gemensamt uttalande i samband med teman som är särskilt känsliga ur teologisk eller moralisk synvinkel. Men påvarna har aldrig haft den hållningen, och faktiskt så har vi formulerat ett gemensamt uttalande efter varje konferens som vi har haft. I de allra flesta fall är det ju dessutom så att kyrkan inte har någon egen specifik uppfattning i de frågor som vi behandlar. Fast ibland kan det förstås finnas överlappningar, där vetenskapliga och teologiska eller moraliska frågeställningar tangerar varandra.

Johannes Paulus II såg inget problem med att uttalandena kunde innehålla teologiskt kontroversiella uppfattningar. Och det är väl bekant att den nuvarande påven hyser stor uppskattning för akademiens arbete. Han har ju själv varit professor under lång tid och är van vid det akademiska livet. Och han framhåller gärna att han själv är hedersmedlem i vår akademi. Jag tror knappast att det finns någon annan katolsk bis­kop i världen som är lika uppdaterad som påven när det gäller exempelvis forskningen om klimathotet och utvecklandet av nya hållbara energikällor, tack vare att han följer vårt arbete så uppmärksamt.

På vilket sätt är akademiens arbete av intresse för kyrkan?

Kanske har det inte så stort omedelbart intresse för kyrkan, ty vi sysslar ju inte med teologi, men indirekt har det faktiskt ändå ganska stor betydelse. Även teologer bör hålla sig uppdaterade om vad som sker inom naturvetenskaperna, eftersom det påverkar vår världsbild. Men för att vara helt uppriktig så tycker jag att de flesta teologer i dag visar alldeles för lite intresse för naturvetenskap. De har ofta dåliga kunskaper på området och de är heller inte intresserade av att sätta sig in i frågorna. Jag skulle önska mig att teologer i allmänhet visade lika stort intresse för naturvetenskaperna som den nuvarande påven gör, men det är sällan fallet.

Men teologerna behöver väl kunna sätta sin teologi i relation till den världsbild som präglar vår tid?

Jo, det kan man ju tycka, men räkna upp hur många av våra katolska universitet runt om i världen som är verkligt framstående inom naturvetenskaplig forskning! Det rör sig om ett halvt dussin, knappast fler. Några av jesuiternas universitet i USA hör dit, men det är praktiskt taget allt. Det är en mycket allvarlig brist. Det finns förstås många enstaka katoliker som är framstående naturvetare och forskare vid icke-kyrkliga universitet, men det är en annan sak. De katolska universiteten själva är i allmänhet ointresserade av att bedriva naturvetenskaplig forskning. I längden finns det en risk att kyrkans teologer börjar ta ställning i exempelvis moralteologiska frågor utan att ha de nödvändiga motsvarande naturvetenskapliga kunskaperna, när sådan forskning inte längre bedrivs i deras akademiska närmiljö.

Är det inte också ett finansiellt problem, eftersom naturvetenskaplig forskning ofta är dyr att bedriva?

Nej, det är inte där skon klämmer. Vi försöker uppmuntra rektorerna vid de katolska universiteten och högskolorna att bedriva naturvetenskaplig forskning, men de lyssnar inte på det örat. Det verkliga problemet är inte finansiellt, utan att vår tids teologer är ointresserade av naturvetenskap. Tyvärr ser det i stor utsträckning ut så. Det är en dramatisk försämring jämfört med äldre tider, då många framstående naturvetenskapliga forskningsinstitutioner drevs av kyrkan.

Vilket inflytande har er akademi på påven och den övriga kyrkoledningen?

Akademien har historiskt sett haft ett rätt stort inflytande på påvarna och på resten av kyrkans ledning ända sedan den grundades. Den har bidragit till att kyrkan snabbare har tagit till sig nya vetenskapliga rön. Under andra världskriget informerade Max Planck personligen Pius XII om utvecklingen av kärnvapen, vilket ledde till att påven gick ut offentligt och varnade för konsekvenserna av användandet av dessa vapen. Tyvärr var påvens varningar förgäves. När den genetiska koden upptäcktes innebar det att teologerna kunde börja reflektera över abortfrågan i ljuset av dessa nya biologiska förutsättningar. Akademiens arbete bidrog också till att kyrkoledningen redan på ett tidigt stadium, år 2000, accepterade hjärndödsbegreppet, vilket i sin tur skapat bättre förutsättningar för organdonationer och transplantationer. Och i dag följer vi som sagt klimatfrågan och utvecklingen av förnyelsebara energikällor, vilket borde kunna få motsvarande effekter även inom dessa områden.

Men finns det inte även konfliktpunkter mellan kyrkan och naturvetenskapen?

Det blir problem när teologerna försöker komma med teologiska svar på naturvetenskapliga frågor. Eller när naturvetarna gör övertramp in på teologins område. Om man inte upprätthåller denna metodologiska rågång riskerar man att råka in i alla möjliga olika slags svårigheter. Men teologerna bör ändå kunna se naturvetarnas forskning som ett genuint uttryck för vår gemensamma mänskliga strävan efter sanning och kunskap. Framstående naturvetare är dessutom ofta ödmjukt medvetna om hur lite vi faktiskt vet, och att naturvetenskapen inte kan besvara alla slags frågor. Vi har ingalunda någon sammanhängande naturvetenskaplig beskrivning av världen i dag. Det vi har liknar mera fragment av kunskap om världen, som vi steg för steg försöker att syntetisera. Jag tror att frågorna om uppkoms­ten av människans medvetande och hennes fria vilja kommer att bli centrala i framtiden. Dessa frågor är inte i sig själva teologiska, men de har teologisk relevans, exempelvis när det gäller den fria viljan i förhållande till människans moraliska ansvar. Det blir viktigt för teologerna att noga följa utvecklingen inom dessa forskningsområden framöver, inte minst för att undvika onödiga nya konflikter mellan naturvetenskap och teologi.

Men generellt sett tror jag inte att man kan säga att vi i dag lever i någon särskilt konfliktfylld tid vad gäller förhållandet mellan teologi och naturvetenskap. Vårt förra plenarmöte i oktober 2008 exempelvis handlade om universums uppkomst och om livets uppkomst, och det blev ett mycket intressant och givande möte som finns dokumenterat i en volym på nästan 700 sidor. Bland deltagarna vid det plenarmötet fanns för övrigt också den framstående fysikern Stephen Hawking och jag minns att han vid mötet med påven framförde att han eftersträvade goda relationer mellan religion och naturvetenskap, och att han betonade att han som naturvetare inte försöker besvara frågor av metafysiskt eller religiöst slag.

Hur ser era medlemmar på sådana samtidsfenomen som postmodern relativism och Richard Dawkins nya ateism?

Vår samtidskultur präglas av bland annat postmodern relativism och av den så kallade nya ateismen. Båda dessa rörelser bär på problem ur teologins synvinkel, men mitt intryck är att ingen av dessa rörelser tas på särskilt stort allvar av medlemmarna i vår akademi.

Det finns i vår tid en tendens att betrakta verkligheten framför allt som människans konstruktion, vilket också leder till en relativistisk kunskapssyn. Men det synsättet, som kan kallas postmodernt, har inte fått något stort genomslag bland naturvetarna. Celler och den genetiska koden är inget som forskarna konstruerar, de är fenomen som forskarna upptäcker. Fråga en Nobelpristagare i biologi, så får du höra! Därför finns det fortfarande också en äkta sanningslidelse bland dessa forskare, de är inga postmoderna relativister.

När det gäller Richard Dawkins så är han egentligen inte själv någon framstående forskare; han är i första hand en duktig och framgångsrik populärvetenskaplig författare. Men dessutom använder han sin populärvetenskap för sina egna ideologiska, anti-religiösa syften. Och det är problematiskt. Sådant är visserligen populärt i massmedierna och vinner därigenom stor spridning. Dawkins utnyttjar detta för att underblåsa en konflikt mellan vetenskap och religion. Men då rör det sig inte längre om seriöst vetenskapligt arbete. Mot bakgrund av mina fortlöpande kontakter med medlemmarna i vår akademi är det mitt bestämda intryck att de inte tillskriver Dawkins ideologiskt präglade alster något vetenskapligt värde. Forskare på Nobelprisnivå brukar inte uppskatta ideologiproduktion förpackad i vetenskaplig terminologi.

Intervjun gjordes av Ulf Jonsson och publicerades i Signum nummer 1 / 2011.