Vatileaks och journalistikens kris

– Propagandakrig i Vatikanen?

Under årets första veckor publicerade olika italienska medier en rad dokument som uppgavs ha ”läckts” från Vatikanen, i synnerhet från Statssekretariatet. Dokumenten var av skiftande karaktär och värde. Vatikanens talesman Federico Lombardi jämförde det hela med Wikileaks, varefter man började tala om Vatileaks. På kort tid fylldes tidningar och tv av debatt om de mest skiftande frågor som gäller Vatikanen. Men när svallvågen nu (kanske) gått över är det oundvikligt att debatten fortsätter om vad seriös journalistik är.

Låt oss börja med åtminstone några av de ”avslöjanden” som cirkulerat. Det hela började med att den italienska tv-kanalen La7 ägnade ett program åt att avslöja ett brev som skall ha sänts den 27 mars 2011 av Vatikanstatens dåvarande generalsekreterare Carlo Maria Viganò till påven. Viganò bad påven om att inte bli förflyttad och hävdade att han räddat Vatikanstatens ekonomi från ett kraftigt underskott 2008, då han tillträdde, till ett överskott. Viganò hävdade i brevet att detta positiva resultat berodde på hans nya strängare ekonomiska politik. Trots detta förflyttades Viganò och blev Vatikanens diplomatiska sändebud i Washington. Tv-programmet, som visades på kanalen La7 den 25 januari, leds av journalisten Gianluigi Nuzzi. Nuzzi har tidigare skrivit en bok om Vatikanbanken IOR, där han hävdar att dess förre ordförande Angelo Caloja städat upp bland gamla oegentligheter inom banken, som huvudsakligen bestod av att italienare fått öppna konton där för oklara syften. Som bevis för historien som berättas i boken reproducerar Nuzzi brev och andra dokument varav en del måste vara falska eftersom de innehåller anakronistiska detaljer. I programmet beskrev Nuzzi Viganò som en person som kämpade för hederlighet och rättvisa och därför avlägsnades av statssekreteraren kardinal Tarcisio Bertone efter ett sista brev till Bertone den 9 maj, offentliggjort den 31 januari av dagstidningen Il fatto quotidiano.

Nuzzis program presenterade faktabakgrunden på ett ytligt sätt. För det första talade Nuzzi om Vatikanstaten (Governatorato) som om dess ekonomi var identisk med hela Heliga stolens ekonomi, och han hävdade att den administration det handlade om gällde gåvor från världens katoliker. Verkligheten är annorlunda. Governatorato sköter Vatikanstatens lilla territorium, och dess intäkter utgörs huvudsakligen av inträdesbiljetterna på Vatikanmuseerna. Vatikanen har många andra administrationer, bland annat A.P.S.A., som administrerar själva kurians ekonomi, samt Kongregationen för folkens evangelisation, som har en separat budget. För det andra utgick Nuzzi okritiskt från uppgifterna i Viganòs brev utan att komplettera eller kontrollera dem. Governatorato uppvisade ett underskott 2008 eftersom hela världen det året drabbades av en katastrofal finanskris. Varken Viganòs brev eller Nuzzis program nämnde att Governatorato alltid tidigare uppvisat ett stort överskott, som i många år täckt kostnaderna för andra verksamheter som går med kroniskt underskott, som Vatikanradion, som praktiskt taget saknar egna intäkter. Att budgeten gick från underskott till överskott berodde nog inte bara på Viganò utan också på att den akuta finanskrisen lindrades. Nuzzi hade inte behövt ägna sig åt någon tröttande undersökande journalistik, eller ens ta på sig skorna, för att komplettera sina uppgifter om detta. Allt ligger ute på Vatikanens hemsida. För det tredje var det i sig inget konstigt att Viganò sändes som diplomat, ty diplomatin är hans ursprungliga karriär och administrationen i Vatikanen utgjorde bara en kort parentes.

Ett annat dokument som publicerades vid samma tid handlade om meningsskiljaktigheter mellan Vatikanbanken IOR och Vatikanens nya finanskontrollmyndighet AIF. Bakgrunden är att Vatikanen hoppas att Europarådet redan i år skall ta med Vatikanen på den white list över länder som motarbetar skattesmitning och finansiering av terrorism. I fjol införde Vatikanen en ny finanslag som innebär att man kräver mer information än tidigare om alla pengaöverföringar. Meningsskiljaktigheterna gäller i vilken mån denna information skall kunna meddelas också retroaktivt, alltså om pengaöverföringar innan den nya Vatikanlagen infördes. ”Vi har anpassat oss till dagens regler och antagit den europeiska finanskonventionen”, sade kardinal Bertone nyligen i en tv-intervju. Men den 31 januari publicerades det ”läckta” dokumentet av Il fatto quotidiano, som hävdade att dokumentet visar att kardinal Bertone vet att Vatikanen inte alls tänker samarbeta mot skattesmitning och finansiering av terrorism.

Den 10 februari publicerade samma dagstidning ett annat dokument som uppgavs komma från Vatikanen. En text på tyska berättade om att kineser som träffat Palermos ärkebiskop kardinal Romeo på resa i Kina skulle ha berättat att Romeo sagt att påven skall dö om ett år. Medierna tolkade detta som en mordkomplott mot påven. Texten skall ha författats i Tyskland och nått Vatikanen och medierna genom kardinal Darío Castrillón Hoyos, under många år ansvarig för Vatikanens dialog med traditionalisterna i SSPX. Till bilden hör att den tyska texten tecknar ett högst ogint porträtt av kardinal Bertone och hävdar att påven rentav hatar honom. Texten var så absurd att Vatikanen vägrade kommentera den och luften gick snart ur debatten och hela frågan.

Med utgångspunkt i dessa ”läckor” har medierna målat upp en bild av inre strider i Vatikanen, särskilt kring kardinal Bertone. Det har spekulerats om ifall påven verkligen förmår styra Vatikanen. Bertone beskrivs som en klåpare som inte ens påven tycker om. Oavsett hur man vill bedöma Bertone, kan man fråga sig varför så många och så hårda attacker riktas mot honom på så kort tid. Om man vill ägna sig åt spekulationer finns det många trådar att spinna på.

Bertone tycks inte ha accepterats av stora delar av kurian eftersom han inte kommer från diplomatin. På det sättet är han förvisso en udda statssekreterare. Vatikanens statssekreterare leder Heliga stolens diplomatiska arbete. Men Benedictus XVI har tydligt visat att han bryr sig mindre om diplomatin och har slutat ta emot nuntierna på det sätt som förre påven gjorde. Det hör till bilden att Viganò kommer från den diplomatiska banan och nu har återvänt till den. Hans tid som administratör i Vatikanen var alltså egentligen en professionell parentes. Många menar att en stor del av Vatikanens diplomatiska kår, under ledning av förre statssekreteraren kardinal Angelo Sodano som ännu har både bostad och kontor i Vatikanen, i dag visar tecken på missnöje. Benedictus XVI tycks prioritera den andra delen av stats­sekreterarens arbete, den som gäller den katolska kyrkan och inte andra stater.

Kanske finns det också skäl att skjuta på Bertone i vissa italienska politiska kretsar. Bertone har alltid betonat att det är han som statssekreterare som sköter den italienska katolska kyrkans kontakter med den italienska regeringen, medan biskopskonferensen förväntas ägna sig åt frågor som gäller själavård. Och det var ingen hemlighet att Bertone gav ett visst stöd åt Berlusconis regering, som avgick i november, eftersom den undvek att stifta lagar i bioetiska frågor mot den katolska kyrkans lära och stöttade det omfattande katolska skolväsendet. Nu har Italien en ny regering, nästa val förväntas ske år 2013, och i december 2012 fyller Bertone 78 år, den ålder vid vilken hans föregångare Sodano avgick. Kanske föredrar någon att se en annan statssekreterare vid nästa italienska val?

Men allt detta är spekulationer. Viktigare är det kanske att reflektera över ”läckorna” i sig och om rapporteringen kring dem.

Det är inget nytt att dokument ”läcks” från Vatikanen. Det är oftast lekmän, anställda i Vatikanen, som drygar ut lönen med att ta betalt för att lämna ut ”hemligheter”. Det mest kända exemplet är kanske Pius XII:s läkare som sålde fotot av påven på dödsbädden. Cheferna på Statssekretariatet vet i dag att läckorna är ett allvarligt problem som de måste ta itu med. En högt uppsatt kardinal kommenterade nyligen privat att Vatikanens arkiv borde skötas enbart av präster, som kan kontrolleras bättre och som lättare kan förflyttas om det sker oegentligheter. Som i alla statsarkiv är det självklart att arkivdokumenten inte skall offentliggöras hur som helst av respekt för ännu levande personer. Än mer gäller det förstås för arkiv som är fulla av känsliga och invecklade personliga situationer och fall som Vatikanen skall ta ställning till.

Men att dokument ”läcks” är nog ändå oundvikligt. Frågan är en annan. Kan dessa läckor i sig beskrivas som nyheter? Är det journalistik att helt enkelt publicera dessa dokument utan vidare undersökningar? Och kan man tala om skandaler? Det är svårt att utrota föreställningen att det finns viktiga ”hemligheter” och ”skandaler” som Vatikanen inte vill avslöja. Kardinal Fernando Filoni, i dag prefekt för Kongregationen för folkens evangelisation och tidigare hög chef på Statssekretariatet, sade till dagstidningen Corriere della Sera: ”Det finns en mentalitet som ser kurian som ett slags deckarmysterium. Den som vill se skandaler ser dem.” Chefredaktören för de italienska jesuiternas tidskrift Civiltà Cattolica, Antonio Spadaro, säger till dagstidningen La Repubblica: ”Vatikanen fascinerar. Utifrån ses den som en mystisk plats. Många romaner och filmer utspelas där. Dess relation till det sakrala och dess uniformer fastnar i fantasin.”

”Många klagar över att det inte finns debatt i kyrkan, och när det avslöjas att det finns olika sätt att se på frågor, beskrivs det som en strid”, fortsätter Filoni, och Spadaro resonerar på ett liknande sätt: ”Frågan är: vad är en nyhet? När man talar om Vatikanen använder man politiska kategorier för att tala om en komplex verklighet som följer en annan logik. Den mediala risken är att det betraktas som en nyhet om Vatikanen, när man helt enkelt rotar i privat korrespondens. … Om man vad gäller Vatikanen blandar samman nyhet med skandal, är det också sant att man blandar ihop meningsskiljaktigheter med strider. Så får man en felaktig bild av idédebatten.”

Spadaro menar att Vatileaks är ett symptom på dålig journalistik. ”Om man inte förstår hur komplex Vatikanen är så begår man misstag. Man borde gå tillbaka och se hur tidigare generationers vatikanjournalister arbetade. De var ofta stränga i sina omdömen, men de var kunniga, och förmådde koncentrera sig på det som verkligen var en nyhet, inte bara på det som kan uppfattas som en skandal”, säger han.

Spadaro utvecklar sina tankar på sin hemsida www.cyberteologia.it. ”Ett problem är att den som skriver om Vatikanen i dag ofta har dåliga förkunskaper. Ett annat problem är att dagens kommunikation handlar om skarpa motsättningar mellan svart och vitt. Vatikanens kommunikation följer lyckligtvis en annan logik, som handlar om att medla och inte om att bekräfta eller förneka genom grovhuggna svar. I dag görs mycket för att den skall leva upp till vår tids behov utan att den för den skull skall förlora sin stil och innebörd … Jag menar att rapporteringen om Vatikanen inte består av punktformade nyheter utan av stora berättelser som kräver långvarig observation och ofta mycket tålamod.”

Så vad har egentligen hänt? Några dokument har läckts ur Vatikanens arkiv, och det är inte första gången. Världen har överraskats av upptäckten att det finns olika åsikter om hur saker och ting skall göras i Vatikanen. Vatikanstatens ekonomi fortsätter att uppvisa ett överskott som den alltid har gjort utom 2008, året då Lehman Brothers gick i konkurs. En yrkesdiplomat har motvilligt återvänt till sin diplomatiska karriär. Vatikanens statssekreterare kritiseras för allt möjligt och påven kritiseras för att inte hålla ordning på sina medarbetare. Inget av detta är egentligen någon nyhet. Ny är kanske den låga nivån på en stor del av den italienska rapporteringen från Vatikanen, som sedan oundvikligen präglar nyheterna i resten av världen.

Till sist kan man tillfoga en kommentar om kritiken mot påvens statssekreterare Bertone. Påven måste naturligtvis själv ta på sig den kritik som riktas mot hans medarbetare. Påven bär själv det yttersta ansvaret för sin administration. Bilden av en god påve omgiven av dåliga medarbetare är meningslös och för bara tanken till den stalinistiska propagandans tes att ”Stalin inte vet” allt det onda hans medarbetare gör. En sådan tolkning av ett pontifikat leder till en snedvriden bild av hur den katolska kyrkan och Vatikanen fungerar. Varje pontifikat får tas som det är, som helhet. Johannes Paulus II saligförklarades nyligen men väckte stor vrede genom många av sina konservativa biskopsutnämningar. I dag minns man hellre hans positiva sidor. Benedictus XVI har sitt eget sätt att prioritera. Han undervisar gärna om kristen tro och kommenterar gärna Bibeln. Däremot tror han inte mycket på diplomati, och han byter ogärna ut sina medarbetare när de kritiseras. Hans ledarstil strider därmed mot vad som gäller både i affärsvärlden och i politiken. Men den katolska kyrkan håller fast vid sitt eget sätt att arbeta. Affärsvärldens och politikens metoder kan knappast visa upp bättre resultat på lång sikt, om man ser sig omkring i dagens värld. Vilken ledarstil som är bäst på längre sikt får väl historien avgöra.