Vem äger de mänskliga rättigheterna?

av FREDRIK HEIDING

– Religion utesluter på intet sätt mänskliga rättigheter, lika litet som ateism självklart inkluderar dem.

Apartheid rådde ännu i Sydafrika när makarna Desmond och Leah Tutu besökte England för första gången 1962. Vilsegångna på gatorna i London vände de sig till en polis och frågade efter vägen, varpå denne (vite) bobby artigt bemötte dem med ”madam, sir …”. Paret blev så överväldigat av att bli behandlade som människor, att de även fortsättningsvis bad poliserna om orientering – trots att de nu själva hittade. Det var så njutbart att få höra ”madam, sir …”. Desmond Tutu blev sedan som bekant anglikansk ärkebiskop och människorättsaktivist.

Många andra djupt troende kristna individer och kristna organisationer engagerar sig för mänskliga rättigheter. Kvinnorörelsen Las Damas de Blanco på Kuba har en katolsk kärna men består också av medlemmar med annan trosinriktning. I sin framgångsrika kamp för att politiska fångar – kvinnornas egna män eller fäder – ska släppas fria åberopar de mänskliga rättigheter. Ett annat exempel är det av Jesuitorden ledda centret för mänskliga rättigheter i Mexico City, Centro Prodh. Och varför inte också lyfta fram Dag Hammarskjöld? Sitt uppdrag som FN:s generalsekreterare förenade han med studium av bland andra Johannes av Korset.

Exemplen visar att kristen tro kan utgöra en drivkraft bakom engagemanget för mänskliga rättigheter. Kristna filosofer och teologer har dessutom ofta motiverat värderingarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna utifrån en kristen människosyn. I sin bok Mänskliga rättigheter för Guds skull gör Elisabeth Gerle kopplingar till bland annat Bibeln och luthersk tradition. Att den typen av böcker alls behöver skrivas påminner oss samtidigt om att de mänskliga rättigheterna inte vilar på bara ett enda filosofiskt ramverk eller en enda världsåskådning. Man kan vara för FN:s deklaration från 1948 av olika skäl. Rättigheterna är just allmänmänskliga och kan förankras i olika traditioner, däribland också den kristna.

Tillkomsthistorien av FN:s deklaration är omdebatterad och inte helt lätt att kartlägga ur idéhistorisk synvinkel (se Hans Joas, Signum 2/2011). Deklarationen utelämnar visserligen ordet ”Gud”. Men den bör inte tolkas som principiellt ateistisk, eftersom den bygger på den amerikanska Virginia Bill of Rights från 1776, där ”vår Skapare” uttryckligen nämns. Franska revolutionen och fransk upplysningsfilosofi däremot, som strävade efter frigörelse från kyrklig auktoritet, utgör en annan bakgrund till deklarationen. Upproret mot adelns och prästerskapets privilegier var för den skull inte fullständigt antireligiöst, även om det kunde tolkas så. Delvis på grund av denna ambivalens tog det femton år innan den katolska kyrkan 1963 ställde sig bakom FN:s deklaration. Den på medeltiden utmejslade naturrätten utgör dock en viktig anknytningspunkt ur katolskt perspektiv. Redan den katolske renässanshumanisten Pico della Mirandola talar i sin bok Om människans värdighet om att människan, när det gäller just värdighet och ära, bör tävla med keruber och serafer; änglaväsen i Guds närhet. Pico använder inte uttrycket ”rättigheter”, men däremot ”värdighet” (dignitas), precis som FN gör.

Trots detta har på sistone i den svenska debatten religion och mänskliga rättigheter gång på gång ställts mot varandra, som om det fanns en principiell motsättning dem emellan. ”Religionen slår utan vidare ut de mänskliga rättigheterna”, påstod Maria Schottenius härförleden på DN Kultur. Förfasad över religionens återkomst sedan millennieskiftet, menade hon att den ”sårbara demokratin” nu är hotad. Om Schottenius syftar på all religion över huvud taget får hennes generalisering betraktas som oseriös, men om hon egentligen avser fundamentalistiska och våldsamma uttryck för religion måste man självklart instämma. Nyanser och distinktioner välkomnas!

Förbundet Humanisterna, i sin tur, utgår från ett givet konkurrensförhållande mellan religion och mänskliga rättigheter, utifrån en värdehierarki som behöver nagelfaras. På deras hemsida heter det: ”Humanisterna värnar om det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik. Vi strävar efter att de mänskliga rättigheterna skall vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar.” I debatten om pojkars omskärelse under det gångna året gick flera sekulära humanister längre än så. De mänskliga rättigheterna (FN:s barnkonvention) sågs inte bara som överordnade religionen utan användes också som grund för att förorda ett förbud mot en i judendomen central religiös praxis. Min poäng är att en sådan värdehierarki är problematisk. Konsekvensen blir att de mänskliga rättigheterna presenteras som ett sekularismens trumfkort, medan de religiöst troende sitter där med Svarte Petter. Men den som menar att de mänskliga rättigheterna ska vara en allom överordnad princip får finna sig i att alla livsåskådningar underordnas dem. Det gäller då även när sekulära synsätt hotar att undergräva rätten till fri religionsutövning, inklusive föräldrars rätt att ge sina barn en religiös uppfostran. I stället för att annektera de mänskliga rättigheterna får de sekulära humanisterna försöka stödja dem utifrån sina egna sekulära dogmer, normer och värderingar.

Ett direkt motbjudande prov på hur mänskliga rättigheter används i svensk debatt fick vi under november i EU-parlamentarikern Cecilia Wikströms (fp) utbrott mot Maltas föreslagne folkhälsokommissionär, Tonio Borg, som motsätter sig tanken att abort är en mänsklig rättighet. Enligt Wikström däremot är abort en odiskutabel mänsklig rättighet. Men är det verkligen så uppenbart? Artikel 3 i FN:s deklaration talar trots allt om rätten till liv; frågan är när detta liv börjar. Wikström tog i så det förslog och beskrev Borg som en mumie och dinosaurie. Förutom att vara ett tarvligt personangrepp, avslöjar denna urladdning två tvivelaktiga antaganden. Det ena är att nya värderingar per definition alltid är bättre än gamla. Är det verkligen så givet? Det andra är att den uppfattning som (den upplevda) majoriteten just nu företräder står bortom varje ifrågasättande. Tänker man så riskerar man att landa i att även människovärdet är beroende av majoritetens för stunden rådande mening. Men det anser förhoppningsvis inte heller Wikström.

De olika skäl och idéer som kan anföras för de mänskliga rättigheterna behöver formuleras med intellektuell skärpa. Argumenten behöver förmedlas så att också de som tänker annorlunda gör sig mödan att lyssna och – fast vi inte ger upp vår egen inbilskhet om den egna förträffligheten så lätt – erkänna den andres rätt till sin position. Då skulle vi kanske kunna skriva under det budskap som Leah framförde till Desmond Tutu på en anslagstavla i deras hem: ”Du har rätt till din felaktiga uppfattning!”

http://www.dagen.se/opinion/debatt/damer-i-vitt-gar-fore-i-kuba/