Vem gick förbi? Litteraturens möte med livsåskådning

STENBORG, ELISABETH

Två antologier har nyligen publicerats om bibeln och religiösa motiv i svensk respektive nordisk skönlitteratur. En tydlig tendens inom forskningen är den tvärvetenskapliga inriktningen och intresset för livsåskådning.

Ovedersägligen har bibeln genom seklerna spelat en stor roll inte bara i specifikt kristna sammanhang utan även som inspirationskälla för litterärt och konstnärligt skapande. Ändå har det hittills bara funnits ett vetenskapligt verk som försökt ta ett helhetsgrepp på bibeln i svensk skönlitteratur, nämligen Karl-Gustaf Hildebrands klassiska genomgång Bibeln i nutida svensk lyrik från 1939. På senare år har emellertid två tendenser blivit tydliga inom humanistisk forskning, dels inriktningen på tvärvetenskapliga projekt, dels fokusering av existentiella frågeställningar. Nyligen har två antologier publicerats som var på sitt sätt representerar dessa två tendenser, nämligen Speglingar. Svensk 1900-talslitteratur i möte med biblisk tradition, red. Stefan Klint och Kari Syreeni (Norma bokförlag 2001) och Modernitetens ansikten. Livsåskådning i nordisk 1900-talslitteratur, red. Carl Reinhold Bråkenhielm och Torsten Pettersson (Nya Doxa 2001).1 Den senare antologien är vidare till sin syftning och omfattar även nordiska författarskap, inte bara svenska, och fokuserar inte bara biblisk tradition utan även livsåskådning i vid mening. För båda antologierna gäller emellertid att det rör sig om tvärvetenskapliga projekt i samarbete mellan i första hand forskare i litteraturvetenskap och i tros- och livsåskådning. Åtskilliga av forskarna är doktorander. Därför är det kanske inte så underligt att samma författarskap, ibland även samma litterära verk, behandlas i båda böckerna. Det gäller Maria Essungers analys av Paulina-gestalten och ”vetekornets lag” i Lars Ahlins Natt i marknadstältet, Eva Johanssons genomgång av Göran Tunströms Juloratoriet och Helena Bengtssons (Öhmans) koppling av Anders Nygrens tes om Eros och Agape till Lars Gyllenstens Kistebrev respektive Det himmelska gästabudet.

Termen ”modernitet” ingår i rubriken på den ena antologien. Vad är skillnaden mellan modernism och modernitet och vad innebär egentligen begreppet modernitet? Torsten Pettersson gör ett intressant försök att definiera detta begrepp, givetvis med reservationen att ingen definition av ett så vagt begrepp kan bli slutgiltig. Han pekar på att man i Skandinavien och i hela Västeuropa från 1870-talet kan iaktta en rad faktorer i samhället som betecknar det inledande skedet av moderniteten: industrialiseringen, urbaniseringen, teknikutvecklingen, de dramatiskt förbättrade kommunikationerna från ångbåtar och järnvägar via bilar och flyg till våra dagars rymdfarkoster, radio, TV och datorer. Demokratiseringen med allmän rösträtt och ökat inflytande för nya samhällsgrupper spelar givetvis också stor roll liksom det avtagande inflytandet för kristendomen, den ökande materialismen och tron på naturvetenskapen. Följden av detta blir visserligen en ökad frihet för den enskilda människan men också ett uppskruvat tempo och en tilltagande rastlöshet, ett ytligt jagande efter nya upplevelser och sensationer som ger föga utrymme för eftertanke och fördjupade analyser.

Som litteraturhistoriker vet jag att den traditionella epokindelningen av skeendet är ett pedagogiskt nödvändigt instrument för att bringa reda i kaos, men givetvis är det ett mycket trubbigt instrument. Det finns alltid företeelser, författarskap och konstnärskap som inte passar in i mallen. Ändå kan man med hjälp av epoköversikter notera det psykologiskt intressanta fenomenet att utvecklingen går i pendelrörelser, oftast från den ena ytterligheten till den andra. Upplysningstidens förnuftstro och nyttighetskult går över i romantikens flykt till fjärran länder och tider, dess dyrkan av skönhet och dess fascination för det irrationella och känslomässiga, inte minst för den stora, gåtfulla och ofta demoniska personligheten. Pendeln slår sedan tillbaka till realismens koncentration på vardagen här och nu och dess ambition att belysa samhällets orättvisor (”Sätta problem under debatt” med George Brandes’ paroll) och dess strävan att förklara de mänskliga beteendena med hjälp av arv, miljö och tidsmoment enligt Taines recept.

En liknande pendelrörelse kan man iaktta nu. Utbrändhet är ett fenomen som jag tror är en av konsekvenserna av moderniteten så som Torsten Pettersson har definierat den. Informationen väller över oss samtidigt som den blir alltmer fragmentarisk, kravet att ständigt vara uppkopplad via e-post och mobiltelefon är en stressfaktor, arbetstempot har ökat på de flesta arbetsplatser. Det är ju då inte underligt att behovet av eftertanke, av långsamhet och tystnad aktualiseras. Då kommer också intresset för andliga ting tillbaka i fokus, kanske inte i första hand längre för new age utan för en mer solid fördjupning i kristendom på biblisk grund. I dagarna har två romaner publicerats som var för sig är exempel på detta, nämligen P-O Enquists Lewis resa och prosadebutanten Kerstin Norborgs Min faders hus.

Gudsbild och teodicé

I de båda antologier som jag nämnt inledningsvis spelar gudsbilden och teodicéproblemet en central roll. Stefan Klint skriver insiktsfullt om den expressionistiske Jesusgestalten i Pär Lagerkvists tidiga produktion.2 Gudsbilden är emellertid central i många författarskap. En inte alldeles ovanlig upplevelse är att känna sig skriva på Guds befallning som exempelvis Hjalmar Gullberg i dikten ”Kontrakt”: ”Sin gärning utför poeten/som ombud för evigheten. Guds vilja, ej klåpares regler,/skall vara hans enda lag.” Den unge Pär Lagerkvist kallar sig i sin dagbok

för Guds skrivbiträde på jorden, men känslan av utvaldhet resulterar så småningom i en känsla av att vara förföljd av Gud, drabbad av Gud, något som också innebär en stor ensamhet och utestängdhet från det normala, vardagliga livet. Tydligt framgår detta i romanerna Barabbas och Sibyllan och i många dikter, särskilt ur den sista samlingen Aftonland. Ett par belysande citat:

”Vem gick förbi min barndoms fönster
och andades på det,
vem gick förbi i den djupa barndomsnatten,
som ännu inte har några stjärnor.

Med sitt finger gjorde han ett tecken på rutan,
på den immiga rutan,
med det mjuka av sitt finger
och gick vidare i sina tankar.
Lämnade mig övergiven för evigt […]

Spjutet är kastat och vänder aldrig tillbaka.
Glödande skall det genomfara mörkret
i sin heliga båge. […]

Vem är han som slungar sin andes spjutspets genom mörkret,
vem är spjutkastare?
Det är jag, den genomborrade, som frågar. […]

Den gud som inte finns,
det är han som tänder min själ till en ödemark.
Som gör min själ till en ödemark,
till en rykande mark, en svedjemark som ryker efter eld.
För att han inte finns.
Det är han som frälsar min själ genom att göra den utarmad
och förbränd.
Den gud som inte finns.
Den fruktansvärde guden […]

I mig blåste han in sin ande.
Därför är allting så svårt för mig […]”

Den gud som inte finns återkommer i en annan dikt:

”Om du tror på en gud och någon gud inte finns
så är din tro ett ändå större under. […]
Varför ligger det en varelse nere i mörkret och ropar på något som inte finns?”

Samtidigt kan Lagerkvist formulera en nästan trosviss sats, som i Ahasverus’ död till exempel: ”Bortom all helig bråte måste det heliga själv finnas.” (s. 127), men också i denna roman är gud obegriplig och förföljer Ahasverus, som inte hade tillåtit Jesus, dignande under korset, att luta sig mot hans hus. I en av de sista dikterna i Aftonland formuleras en sorts bön:

”Att hjärtats oro aldrig må vika.
Att jag aldrig må få frid.
Att jag aldrig må försona mig med livet, inte heller med döden.
Att min väg må vara oändlig mot ett okänt mål.”

Det är inte svar på frågorna han söker utan den kreativa anspänningen.3

Sven Delblanc

En annan av de författare som tas upp i antologien Modernitetens ansikten är Sven Delblanc. Helena Blomqvist utreder ontologier och gudsbilder i Samuelsviten.4 I ett sent självbiografiskt verk av Delblanc, Livets ax, framhäver författaren att gudsbildens utformning är beroende av bilden av fadern. Självbiografien kom ut 1991 men skrevs under en period när Delblanc var svårt plågad av ryggvärk men ännu inte hade fått diagnosen skelettcancer. Boken börjar med en minnesbild från treårsåldern. Det är skördearbete på en veteåker på farmen i Minitonas, Kanada. Den lille pojken stoppar in ett veteax i munnen – men det är inte mjukt utan borstigt och vasst. Han hostar och skriker, men ingen kommer till hans hjälp. Fadern, stor, väldig och fruktansvärd, finner det hela komiskt och skrattar. Systrarna vågar inte annat än instämma ”för att inte reta den fruktansvärde. Den far som borde ge kärlek och trygghet ingav oss bara skräck. Och solen var blind och grym” (s. 9).

Här kopplar författaren ihop faderns grymhet med solen, ”ett blint ansikte i skyn, det brinner av grymhet, ett ansikte utan ögon.” Mycket snart associerar han dock till Gamla Testamentets Jahve. I en mardröm ser och hör han fadern:

”Jag är. Jag är den som är. Du är bara min skugga.
Jag förstod att han talade sanning, mitt livs Jahve. Jag är hans skugga. Som åren går, och den gudomliga ondskan stiger i zenit, ska jag krympa. Mer och mer. Slutligen bara en stoftgrå strimma vid hans fötter. Och han ska aldrig dö. Han är odödlig som alla demoner.”

För att klara sig undan den tyranniske och sadistiske fadern finns två strategier: att hålla sig undan eller, när det inte går, ”vara inställsam och försöka behaga med skämtan och gyckel”, vilket är samma strategi som han använder mot småskolans plågoandar och som sedan kommit väl till pass i hans vuxna liv. Ska man tro denna pessimistiska och bittra bok betraktade Sven Delblanc nästan hela sitt författarskap som pajaskonster och apspel för att roa publiken. Förtrycket föder självförakt men också någon gång en oerhörd vrede mot orättvisor och övergrepp. Här har man nog att söka en av orsakerna till ett tema som löper genom Del-blancs författarskap och som kommer fram också i denna bok: grubblet över motsatserna mellan Frihet och Ordning. Finns det en frihet som inte leder till anarki och kaos? Och finns det en ordning som inte leder till tyranni och despotism? Delblanc kopplar i självbiografien mycket tydligt ihop denna diskussion med synen på Gud. Han tillägnar sig så småningom en sorts deistisk gudsbild, en gud som sätter i gång urverket och sedan inte ingriper. Framför allt poängteras dock Guds sadistiska grymhet:

”Två gåvor hade Gud givit sin mänsklighet, en drift att förstöra och utrota sig själv, och en moralisk insikt, som sade henne att denna drift var grym. Så är vi dömda att göra det onda och samtidigt pinas av vår ondska.
Men denne gud var blind och döv och stum och otillgänglig för våra böner. I moralisk mening var han lika passiv som en frostig sejte i den lappska ödemarken.
Hans enda aktivitet var glädjen åt vårt lidande, åt vår lydiga strävan att förgöra oss själva, åt vår medfödda sorg över denna strävan. […]

Det fanns ett avlägset land, dit hans allmakt inte nådde: där härskade frid. Bara alltför snart blev du förvisad därifrån och kände djupare sorg över vår kluvenhet. Kanske var det ett skenbart val du hade träffat utanför dess murar, valet mellan Ordning och Frihet. Båda vägarna ledde till undergång.”

Gud som en grym sadist, starkare än människan, som är helt utlämnad och hjälplös, det temat löper som en röd tråd genom självbiografien. Jag ska begränsa mig till ett par exempel. Vid ett tillfälle beskrivs en julottefärd. Pojken är liten och somnar i kyrkan ”men vaknar av Herrens dånande röst i orgeln: även med sin mäktiga stämma vill han bevisa, att han är starkare än allt annat. Jesusbarnets födelse betyder inget för pojken, av evangeliet minns han bara Herodes och barnamorden” (s. 166). Det är symptomatiskt att bara de grymma sidorna av julevangeliets berättelse fastnat. Fatalismen är ofta framträdande:

”Han levde i en ofrihet hård som ett skruvstäd. En grym Gud och ett obevekligt fadersvälde bestämde vart steg han tog.

Allt var som det måste vara.

Men varför då denna medkänsla med de ännu mer pinade?

Varför denna känsla av ansvar?

Varför dessa marterande, ofruktbara skuldkänslor?” (s. 181)

De ljusglimtar som existerar i pojkens hårda, grymma värld är modern och systrarna, som står för en smula värme och trygghet, men framför allt de ”visioner” av nästan mystisk art, som Delblanc tycks ha haft under barn- och ungdomsår.5 Visioner av ljus, och av alltings helhet, visio-ner omöjliga att formulera i ord, en aning om ”en annan Ordning” som Delblanc kallar det, upplevelser som ger frid. Det här tillståndet gick inte att framkalla, det ”kom av nåd”. ”Inga motsatser finns i land som är avlägset land, ej mellan liv och död, ej mellan frihet och tvång. Allenhet finner du där och alla motsatsers inbördes vila i varandra.” Att med andra ord slippa valet mellan ”en Ordning som tyckes bestämd att stelna i tyranni, och en Frihet, bestämd att sluta i självsvåld och bestialitet”. En symbol för denna andra ordning blir det blommande körsbärsträdet i skogen.

”Jesus vek aldrig av vägen för att knacka på Mölnas port. Bara det blommande körsbärsträdet gav pojken den tro på livet, som hejdade honom på galenskapens tröskel, de många gånger han var på väg ut i mörkret (s. 57).”

Så blir den livsåskådning och gudsbild som framträder i Sven Delblancs författarskap kluven. Å ena sidan pessimistisk, bitter, desillusionerad. Livets ax är borstigt och hårt och ingen hjälp finns att få. Grymhet och hån möter överallt. Fadern är grym och stark och sadistisk, och Gud är en förstorad bild av fadern. Ingen rättvisa skipas någonsin, ingen försoning är möjlig. ”Jesus gick aldrig vägen förbi och klappade aldrig på dörren till Mölna.” Ändå finns det ett kärlekens blommande körsbärsträd. De tre sista meningarna i boken ger hela dess innehåll i koncentrat:

”Fadern hade givit honom en bild av Gud, barndomen en bild av livets villkor, att leva som en bödel när man mäktade, som offer när man måste.
Bara kärlekens blommande träd i skogen stod kvar som en gåta i denna klara och kalla bild av livet. Om denna blomning måste han vittna, innan slutligen bara tystnaden återstod (s. 234).”6

Torgny Lindgren

Den grymme, obegriplige guden är ett framträdande drag även i Torgny Lindgrens författarskap, liksom determinismen, särskilt i Ormens väg på hälleberget.7 I intervjuuttalanden berör han själv sin kamp med en fatalistisk livshållning och säger att han i den romanen såg världen ”som ett slutet system utan utgångar”. Det är en mörk berättelse om hur handlaren Ol Karsa och sedan hans son Karl Orsa kräver betalning för skulderna i handelsboden in natura, först av Tea, sedan av hennes endast femtonåriga Eva och sist av sonen Janis hustru Johanna. Jani kan då inte behärska sig utan kastrerar Karl Orsa. Hämnden för detta är att Karl Orsa kommer med sina drängar en tidig morgon medan Johanna och barnen ännu sover, och börjar riva huset. Jani har hunnit ut. Han är beredd att skjuta Karl Orsa. Men just som han skall trycka av, inträffar katastrofen. Ett jordskred tar med sig hela stugan och alla som var inne i den och alla som var uppe på taket, onda och goda utan åtskillnad. Kvar sitter Jani som Job på sin hög av aska och jord, berövad allt. Berättelsen är lagd i hans mun. Som ett ledmotiv finns grubblet över den obe-griplige guden. Karl Orsa och Vår Herre blir synonyma, lika obarmhärtiga och obegripliga. ”Det var som det var” är ett annat ledmotiv. De små utsatta människorna har inget val. ”Det fanns liksom ingen utväg, vi var nakna inför varandra. Och inför Dig, Vår Herre” (s. 143). Titeln Ormens väg på hälleberget (Ords 30:19) återkommer också som ett ledmotiv och som en symbol för ondskan och för det onaturliga. Samtidigt finns det ingen annan än Gud att vända sig till. Petri ord: ”Herre till vem skulle vi gå?” återkommer också som ett ledmotiv, liksom för att understryka hopplösheten. Teodicéproblemet står helt naturligt i centrum av berättelsen. Även i Lindgrens nästa roman Bat Seba står frågan om vem Gud är i centrum. Inte mindre än sju gånger upprepas frågan ”Hurudan är Herren?” med varierande svar: ”väldig”, ”obeveklig och skoningslös”, ”en skapare som förintar med den ena handen och framskapar med den andra”, ”fruktansvärd”, ”allsmäktig”, ”nyckfull” och ”tung”. ”Han är som han är” lyder ytterligare en definition, men det mest intressanta svaret på frågan ”Hurudan är Herren” ges i början och i slutet av romanen. I början är det David som svarar ”Han är som jag” på Bat Sebas fråga, medan rollerna är ombytta i slutet av romanen. Det åskådliggör maktförskjutningen mellan dem, eftersom Bat Seba har blivit starkare och mäktigare ju längre romanen framskrider, medan David slutar som ett lallande spädbarn. Samtidigt tecknas en paradoxal gudsbild i romanen. Bat Seba säger på ett ställe: ”Jag tror att allting innehåller något annat. Bakom allt som vi ser döljer sig något annat, något som vi inte ser” (s. 118). Det förefaller som om författaren vill antyda att Bat Seba har del i mystikernas enhetsskådande, och att David är på väg mot en liknande upplevelse av Gud som motsatsernas enhet. David vill dock ännu inte acceptera en sådan oordning utan säger ganska skarpt: ”Allting är vad det är, varken mer eller mindre. Ingenting avviker från sin art, den art som bestäms i skapelsen. Allting har en uppenbar och otvetydig natur. Det måste vara så. Allting är vad det ser ut att vara. Gud är Gud.” Senare i livet upplever David dock samtidigt både sorg och jubel, Guds vrede och Guds kärlek, och i dubbelheten igenkänner han Herren. Upplevelsen av Gud som motsatsernas enhet snuddar vid mystikernas erfarenhet. Man skulle kanske kunna säga att romanen börjar i Gamla Testamentet, rättfärdighet och lag, och trots allt slutar i Nya Testamentet, i kärlek och förlåtelse.8

Bibeln och litteraturen är ett enormt forskningsfält. En speciellt intressant aspekt är när författare använder bibliska gestalter eller bibelallusioner men förändrar innebörden efter egna syften, något som Vivi Edström snuddar vid i sin läsning av Herr Arnes penningar av Selma Lagerlöf.9 Ett annat exempel hämtar jag från Torgny Lindgrens ovan nämnda roman Bat Seba, där författaren låter David grubbla över kärlekens väsen:

”Kärleken, den som består, är en tärande krankhet. Den är otålig och pockande, den är full av avund och uppblåsthet, den är ohövisk och självuppfylld och orättfärdig. Den är lögnaktig och hoppas allting men tror ingenting och uthärdar ingenting.”

Citatet är ju en lätt igenkännbar motsägelse av 1 Kor 13. Just genom att använda bibliska texter och händelser men göra om dem får man en chockerande överraskningseffekt. Jag ska nöja mig med ytterligare ett exempel av något äldre datum, nämligen Heidenstams dikt ”Jairi dotter”. Dikten är lagd i den återuppväckta flickans mun. Den bleke mannen vid hennes sida är rimligen Kristus, som just återgivit henne livet, men hon är ingalunda tacksam för detta. Hon har varit död och skådat härliga syner. Hon vill visst inte tillbaka till vardagens grå tristess med dess slit och släp. Dikten blir på det sättet ett inlägg i Heidenstams kamp mot ”gråvädersstämning” och ”skomakarrealism” i svensk litteratur. Hans program för 1890-talet var en revolt mot samhällsdebatten, realismen och nyttigheten för fest, glädje och fantasi. Den bleke mannen vid flickans sida har hindrat henne från att uppgå i alltet. Om det är en kristen gudsbild är väl ytterst tveksamt. Intressant att notera är dock att guden i slutet av dikten får drag av den kosmiska modern.

I det sammanhanget vill jag avslutningsvis peka på ett intressant fenomen, som Jean Paillard tar upp i sin bok Broder Judas,10 nämligen att ju mer sekulariseringen fortskrider, desto friare blir författare att göra omdiktningar av och tillägg till de bibliska berättelserna. Judas är just ett sådant exempel, Barabbas ett annat, men även Jesus tolkas i modern psykologisk anda, exempelvis i Göran Tunströms roman Ökenbrevet. Beträffande Judas är det påfallande hur den mörka och fördömande bilden av honom i Nya Testamentet och i äldre litteratur, Dantes Inferno t.ex., ersätts av en alltmer sympatisk bild av den missförstådde Judas. Per Gunnar Evanders roman Judas Iskariots knutna händer är ett bra exempel på denna förståelse för Judasgestalten, och Jean Paillard radar upp åtskilliga andra skildringar av Judas som en sympatisk rebell, ingalunda en förrädare.

Givetvis finns det inget entydigt användande av bibeln, av dess stil, händelser och gestalter. Värt att notera beträffande svensk litteratur är det stora uppsvinget under de senaste trettio åren. 60-talet var som bekant en tid av samhällsdebatt och av realistiska skildringar av männi-skors vardag, vilket slog igenom även i barnlitteraturen. ”Gräv där du står” var parollen, och missförhållanden skulle debatteras. Detta är nog gott och väl, men litteraturens estetiska sidor kom alldeles bort liksom fantasi och berättarglädje. Med väldig kraft bröt det fram en reaktion i början av 70-talet hos författare som exempelvis Sven Delblanc, Göran Tunström, Torgny Lindgren, Birgitta Trotzig, Kerstin Ekman och Marianne Fredriksson. Myter blev populära, antikens myter men också bibelns berättelser och gestalter. Samtidigt blev budskapet hos många av dessa författare ironiskt, tvetydigt, flerbottnat. Kanske kommer den postmoderna relativismen in. Allt är möjligt, alla tolkningar är lika bra. Det går inte att säga vad som är rätt eller fel. I det ljuset kanske man kan tolka Mare Kandres märkliga lilla roman Djävulen och gud från 1993.11 Gud framställs där som en bortskämd pojke, som mobbar den stackars djävulen och slår honom i huvudet med sin spira. Gud har satt i gång jorden men tröttnar snart och drar sig tillbaka till himlen och somnar, vaknar långt om länge till en förödd jord och irrar hjälplös omkring och försöker att rädda åtminstone ett enda gråtande barn. Djävulen å andra sidan inser så småningom att han inte behöver bränna döda människor i helvetet utan inrättar i stället en sorts oas där, undan förödelsen på jorden. Helvetet blir alltså paradiset. Snarare är detta i en sorts absurd sagoform en samhällskritik, men implicit ligger givetvis också en existentiell problematik, som vore värd att undersöka närmare.

Litteratur

Modernitetens ansikten. Livs-åskådningar i nordisk 1900-talslitteratur, red. Carl Reinhold Bråkenhielm & Torsten Pettersson, Nya Doxa 2001.

Speglingar. Svensk 1900-talslitteratur i möte med biblisk tradition, red. Stefan Klint & Kari Syreen, Norma bokförlag 2001.

Vem skall jag fråga? Om litteratur och livsåskådning. Festskrift till Elisabeth Stenborg 25 juni 2001, red. Lars Elleström, Anders Ohlsson, Margareta Petersson & Anders Ringblom, Växjö University Press 2001.

Paillard, Jean: Broder Judas. En ny syn på förrädaren, Libris 1995.

Pehrson, Ingela: Livsmodet i skrönans värld. En studie i Torgny Lindgrens romaner Ormens väg på hälleberget, Bat Seba och Ljuset, diss. Uppsala 1993.

Delblanc, Sven: Livets ax, Bonniers 1991.

Lagerkvist, Pär: Aftonland, Bonniers 1953.

Lagerkvist, Pär: Ahasverus död, Bonniers 1960.

Lindgren, Torgny: Ormens väg på hälleberget, Norstedts 1982.

Lindgren, Torgny: Bat Seba, Norstedts 1984.

Noter

1. Ytterligare ett exempel är en nyutgiven festskrift: Vem skall jag fråga? Om litteratur och livsåskådning. Festskrift till Elisabeth Stenborg 25 juni 2001, red. Lars Elleström, Anders Ohlsson, Margareta Petersson, Anders Ringblom, Växjö University Press 2001.

2. Speglingar, s. 50 ff.

3. Ångest som en förutsättning för konstnärligt skapande var också Hjalmar Bergman inne på redan i Farmor och Vår Herre från 1921 och sedan ännu tydligare i den sista romanen Clownen Jac. Psykoanalytikern Rollo May har utvecklat liknande tankegångar bl.a. i sin till svenska översatta bok Ångest.

4. Modernitetens ansikten, s. 200 ff.

5. Visionerna tycks ha upphört i 30-årsåldern, samtidigt som han då började skriva romaner på allvar. Kanske är skrivandet ett annat sätt att skaffa sig en tillflykt undan ångesten och att hålla rädslan för mentalsjukdom i schack?

6. Ofta uttrycks också i boken en insikt om ordens ofullkomlighet och en längtan efter att gå in i tystnaden, en längtan som klingar märkligt från denne ovanligt verbale författare.

7. Se Ingela Pehrsons doktorsavhandling Livsmodet i skrönans värld. En studie i Torgny Lindgrens romaner Ormens väg på hälleberget, Bat Seba och Ljuset, Uppsala 1993. En doktorsavhandling om ironier hos Torgny Lindgren är under utarbetande av Magnus Nilsson, Växjö.

8. Se också Ingela Pehrsons avhandling Livsmodet i skrönans tid s. 163 ff.

9. Speglingar, s. 11 ff.

10. Paillard, Jean: Broder Judas. En ny syn på förrädaren, Libris 1995.

11. Boken har behandlats i en magisteruppsats av Hilda Olsson vid Högskolan i Växjö 1996.

Publicerad 2001 i nummer 7