Vett och etikett i missionsarbetet

Vett och etikett i missionsarbetet
– Ett nytt ekumeniskt dokument.
Katrin Åmell

Den 28 juni 2011 offentliggjordes det ekumeniska dokumentet Christian Witness in a Multi-Religious World –Recommendations for Conduct, en global uppförandekod för mission. Bakom dokumentet, som endast omfattar fem A4-sidor, står Kyrkornas Världsråd, Påvliga rådet för interreligiös dialog, samt Evangeliska Världsalliansen. Påvliga rådet för interreligiös dialog och Kyrkornas Världsråd har redan tidigare samarbetat kring dokument om interreligiösa äktenskap (1994–1997), interreligiös bön (1997–1998) samt afrikansk religiositet (2000–2004). Inför arbetet med uppförandekoden för mission inbjöds även Evangeliska Världsalliansen att delta. Tillsammans representerar dessa världsvida organisationer 90 procent av världens kristna. I dem ingår katoliker, ortodoxa, anglikaner, lutheraner, reformerta, evangelikala och pingstvänner. Det betraktas som en historisk händelse att man inom denna bredd av kyrkor har kunnat enas om etiska regler för hur mission ska bedrivas. Arbetet har pågått i fem år och man har träffats tre gånger för överläggningar (i Lariano, Italien, 2006, i Toulouse 2007 och i Bangkok 2011).

Mission hör till kyrkans väsen. Detta är alla kristna överens om. Men mission är också ett svårt ekumeniskt område, dels därför att det råder delade uppfattningar om vad som är mission, dels därför att ”metoderna” för mission är olika. Avsikten med dokumentet är inte att åstadkomma enhet beträffande missionsteologi utan att förmedla vissa praktiska, etiska grundprinciper för hur kristna bör vittna om sin tro i en multireligiös värld. Dokumentet är riktat till kyrkor, kristna råd på olika nivåer, och missionsorganisationer, som rekommenderas att praktiskt omsätta grundprinciperna i sina egna konkreta situationer.

Mission kan översättas med ”uppdrag” och får då en mer allmängiltig mening. Alla kristna överallt i världen har ett uppdrag att vittna om sin tro. Den multireligiösa världen finns numera nära inpå oss och inte bara i avlägsna världsdelar. Dokumentet har därför också viss relevans i ett land som Sverige.

Uppförandekoden omfattar tre korta avsnitt. Efter inledningen ges en teologisk bas för det kristna vittnesbördet. Därpå följer tolv punkter om grundprinciperna för hur man bör vittna om Kristus på ett sätt som är etiskt godtagbart. Avslutningsvis ges några rekommendationer om hur dessa principer ska få praktiska konsekvenser.

I punkterna nämns till exempel att kristna ska ta avstånd från våld och maktmissbruk; verka för religionsfrihet och ömsesidig respekt; avstå från falskt vittnesbörd om andra religiösa traditioner. Interreligiöst samarbete för försoning och uppbyggnad av samhället uppmuntras. Angående konversion till kristendomen sägs att kristna har ett ansvar att vittna om Kristus, medan det är den heliga Andens verk om människor omvänder sig. Övergång från en religion till en annan är ett avgörande steg som kräver tid för reflektion och förberedelser. Innan någon tar ett sådant steg måste det klart framgå att personen handlar helt fritt och utan påtryckningar (punkt 11).

Kristna är kallade att tjäna andra i form av undervisning, biståndsarbete, sjukvård, insatser för rättvisa och fred med mera. Men sådana insatser ska inte villkoras, exempelvis så att fattiga människor först måste bli kristna för att få hjälp med att kunna försörja sig. Kristna bör också avstå från att locka till sig människor genom att erbjuda pengar eller andra materiella fördelar.

Vad kan då denna uppförandekod tänkas få för betydelse i praktiken? – För katoliker i dag ter sig nog reglerna tämligen självklara. Den teologiska och filosofiska grundhållningen finns ju redan uttryckt i bland annat Andra Vatikankonciliets deklarationer Nostra aetate (Om Kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna), och Dignitatis humanae (Om religionsfriheten). (Översättningarna utgivna på Katolska Bokförlaget 1982.) Enligt katolsk uppfattning har rätten till religiös frihet sin grund i människans värdighet såsom den blivit känd för oss genom Guds uppenbarade ord och förnuftet. Varje människa har utrustats med fri vilja, förnuft och personligt ansvar. Denna uppfattning avspeglas också i det aktuella dokumentet. Teologin kring religionsfriheten utvecklades dock sent i kyrkans historia. Våld och rivalitet i samband med mission är tyvärr kända inslag århundradena igenom. Att ett helt dokument ägnades åt religionsfriheten vittnar om ett nytänkande och den betydelse Andra Vatikankonciliet tillmätte saken.

Proselytism i tydliga eller mer subtila former förekommer fortfarande. Det finns säkert många förklaringar till pingströrelsens framgångar i Latinamerika – en tidigare katolskt dominerad kontinent – men det är svårt att bortse från att proselytism finns med i bilden. ”Aggressivt missionerande” grupper, som försöker få medlemmar i en kyrka att övergå till deras egen församling, kan – i den mån de är knutna till Evangeliska Världsalliansen – också påverkas av det aktuella dokumentet.

I Mellanöstern och vissa andra delar av världen har situationen för kristna förvärrats under senare år. Militanta extremister har ibland motiverat sina våldsaktioner mot kristna med att de utsatts för omvändelsekampanjer till kristendomen. De som står bakom sådan okänslig mission är som regel inte kristna boende i regionen ifråga, utan utifrån kommande grupper, som genom sitt provocerande beteende förorsakar hämndaktioner mot sina kristna trossyskon på plats. Även om den ekumeniska uppförandekoden i första hand endast riktar sig till kristna, kan det ändå ha sin betydelse att de som utför den här typen av hämndaktioner får klart för sig att 90 procent av alla kristna tar avstånd från oetiska former av mission, där ingen hänsyn tas till den kontext man befinner sig i.

Uppförandekoden är i linje med Charta Oecumenica – Riktlinjer för det växande samarbetet mellan kyrkorna i Europa och dess svenska tillämpning Tio tumregler för god ekumenik, utgivna av Sveriges Kristna Råd. Några av punkterna i uppförandekoden sammanfaller till och med innehållsligt med de tio tumreglerna, fastän uttryckssättet är annorlunda. Som nationellt kristet råd kommer Sveriges Kristna Råd att beröras av den ekumeniska uppförandekoden. På vilket sätt är i skrivande stund (juli 2011) för tidigt att sia om. Inom rådet finns för närvarande två arbetsgrupper där dokumentet i varje fall kommer att aktualiseras: Arbetsgruppen för pastoralteologiska frågor, där man inriktar sig på pastoralt handlande i mångreligiösa miljöer, samt Arbetsgruppen för religionsteologi, som planerar att utarbeta tumregler för god religionsdialog.

Inga ekumeniska dokument skrivs för att samla damm i en bokhylla, utan meningen är alltid att rekommendationerna ska omsättas i praktiken. Uppförandekoden om kristet vittnesbörd i en mångreligiös värld är ett välkommet dokument, dels därför att det har aktualitet här och nu, dels därför att det på grund av den ekumeniska bredden har möjlighet att få genomslagskraft. Nu är det gräsrötternas sak att i sina sammanhang sprida och tillämpa grundreglerna. Detta handlar också om att förmedla kunskap.

Att läsa på internet:
Christian Witness in a Multi-Religious World
Charta Oecumenica
Tio tumregler för god ekumenik

Katrin Åmell är dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap och direktor för Ekumenisk teologi vid Sveriges Kristna Råd.

Publicerad 2011 i nummer 5