Vi är alla migranter

av ROBERTA COLONNA DAHLMAN
Migrationsfrågan splittrar EU-länderna. Medlemsländerna har olika uppfattningar om hur migrations- och integrationsproblemet ska lösas. Italiens inrikesminister, Matteo Salvini, tänker inte ta emot flera migranter – Italiens hamnar är stängda. Hans huvudargument är att det bland migranterna finns farliga IS-terrorister, och att hans främsta uppgift är att se till att det italienska folket skyddas mot dessa kriminella.

På sitt Twitter-konto den 17 april skriver han [i min översättning från italienskan]:

”Terrorister på båtarna? Detta är ett faktum. Vi tänker inte ge upp! #stängdahamnar.”

”I Libyen finns tusentals islamiska terrorister och risken att de lyckas infiltrera sig på båtarna är uppenbar. Därför måste vi visa BESLUTSAMHET och visa att det inte går att gå i land i Italien.”

”De kan hålla på och kritisera mig hur mycket de vill, men Italiens hamnar förblir STÄNGDA! Först och främst kommer italienarnas säkerhet!”

”Jag har makten och så länge det är jag som är inrikesminister i Italien SLÄPPS MAN INTE I LAND! #portichiusi [#stängdahamnar”]

Matteo Salvini, Italiens inrikesminister.
(”Italien först!”, ”#stängdahamnar”)

Tycker man annorlunda än Salvini – det vill säga om man anser att man borde vara solidarisk mot dem som lämnar sitt land med hopp om ett bättre liv någon annanstans – så är man enligt honom en buonista, en person som på ett skrytsamt sätt vill framhäva sin godhet.

Katolska kyrkans respons

Den katolska kyrkan i Italien har tagit avstånd från Salvinis inställning i migrationsfrågan. I tidningen La Stampa den 20 mars 2019 intervjuas kardinalen Gualtiero Bassetti, som sedan 2017 är ordförande för Italiens biskopskonferen (CEI, Conferenza Episcopale Italiana).

Intervjuaren ställer följande fråga: ”Ers Eminens, hur bör en katolik förhålla sig till migrationsfrågan?” Kardinal Bassetti svarar [i min översättning från italienska]:

”Katolikerna bör förhålla sig till migrationsfrågan med stor kärlek och fasthet i sin kristna tro. Man ska alltid komma ihåg vad det står i Matteusevangeliet: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig.”

Kardinal Gualtiero Bassetti.
Foto: Wikipedia.

Påven Franciskus har lagt fram fyra nyckelord som sammanfattar hur migrationsfrågan ska hanteras: ta emot, skydda, främja och integrera. Fyra verb som sammanfattar en lång rad pastorala handlingar, och bär en grundläggande tanke: genom att ta emot den som behöver vår hjälp gör vi ett val – vi väljer att ta emot Kristus i våra liv och vi skyddar varje människas okränkbara värdighet. Det är nämligen så – och detta skall man alltid ha i åtanke – att migranterna tillhör vår gemensamma mänskliga familj, och de är inte andra klassens medborgare i denna familj. Migranterna är vår världs sista, minsta och fattiga, och såsom Paulus VI uttryckte saken så är de fattigas tillhörighet till kyrkan en ”evangelisk rättighet”. Därför vill jag understryka ett påstående som vissa kan uppleva som obekvämt: för en katolik är det helt omoraliskt att betrakta en migrant som en fiende som skall bekämpas och föraktas.”

Hela intervjun med kardinal Bassetti är tillgänglig via länken här 

Påven Franciskus tal om migration

Under sin audiens med lärare och studenter från San Carlo Universitetet den 6 april 2019 lade påven Franciskus sitt manus åt sidan och talade fritt om migrationsfrågan. Han sade bland annat med följande ord [i min översättning från italienskan]:

”Vi skall inte vara rädda för migranterna! Vi är alla migranter. Jesus var ju en migrant. Vi skall inte vara rädda för migranterna. ”Men de är kriminella!” – säger någon. Det är många kriminella i våra länder också. Det var inte nigerianerna som uppfann maffia. Maffian är ett italienskt fenomen. Vem som helst kan vara en kriminell. Migranter berikar alltid ett land. Hela Europa skapades av migranter. Europa utvecklades tack vare mötet mellan olika kulturer. Akta er! Idag sprider sig frestelsen att skydda sina egna kulturer genom att bygga murar. Man bygger murar i hjärtan, murar på marken, med avsikten att förhindra mötet med andra kulturer och andra människor. Den som bygger murar kommer till slut att bli slav inom sina egna murar, utan någon horisont.”

Videon är tillgänglig via länken här

Vi är alla migranter, säger påven och så lägger han till ett femte nyckelverb i sin lista: minnas. Vi får inte glömma vem vi är och var vi kommer ifrån.

Vi får inte glömma vem vi är och var vi kommer ifrån

I dag är Italien ett land man migrerar till. Så var det inte för hundra år sedan. Mellan 1876 och 1915 migrerade cirka 14 miljoner italienare – i synnerhet från södra Italien – utomlands, framför allt till USA, Kanada, Argentina och Brasilien. USA:s inställning till migrationen från södra Italien var inte särskilt positiv. I en rapport från USA:s Immigration Commission med titeln Dictionary of Races and Peoples (Washington, Government Printing Office, 1911, s. 81–85) finns en hänvisning till den italienske antropologen Alfredo Niceforo (1876–1960) som beskrev syditalienarna som ”excitable, impulsive, highly imaginative, impracticable” (s. 82).

Niceforo var tydligt influerad av Cesare Lombroso (1835–1909), den kände kriminologen som hävdade att det finns en ”kriminell människotyp” med vissa karakteristiska fysiska egenskaper. Lombroso betraktade syditalienarna som en av de mest kriminellt lagda raserna. I samma rapport kan man läsa att: ”Italy still holds first place for the number of crimes committed against the person […] Niceforo shows from Italian statistics that all crimes, and especially violent crimes, are several times more numerous among the South than the North Italians. […] The secret organizations of the Mafia […] and Comorra, institutions of great influence among the people, which take the law into their own hands and which are responsible for much of the crime, flourish throughout Southern Italy.” (s. 82, 83).

Anna Pasqualicchio och Francesco Ardito var italienska migranter i USA i början av 1900-talet. De hade lämnat Apulien i södra Italien och rest över Atlanten i hopp om ett bättre liv. De var varken impulsiva eller kriminellt lagda. De gifte sig i New York 1906. Francesco jobbade som skräddare, Anna i en fabrik som tillverkade damskjortor. Hon var en av de 126 kvinnliga arbetare som dog i branden i Triangle Shirtwaist-fabriken den 25 mars 1911, tragedin som ledde till viktiga förändringar i amerikansk arbetsmiljölagstiftning och ökat fackligt inflytande [länk här].

Anna lämnade efter sig änkemannen Francesco och två barn, Francesco junior, 4 år, och Isa, 2 år, som återvände till Italien med sin morbror. Francesco junior var min morfar. Jag tillhör en familj av migranter som drömde om ett bättre liv och kände att de inte hade något annat val än att lämna sin familj och sitt land för att förverkliga sina drömmar. Jag hade turen att komma till världen under andra förhållanden, men hade jag upplevt den desperation som min morfars mamma upplevde hade jag också känt mig tvungen att lämna mitt land för att bygga ett bättre liv någon annanstans. Jag hade valt att migrera. Med tung smärta hade jag lämnat min familj, mitt hem, och allt jag var van vid. Jag hade övervunnit min rädsla och följt mina drömmar om ett tryggt och värdigt liv. Ja, jag är en migrant. Vem är inte det?

Roberta Colonna Dahlman 2019-04-24