Vi borde oroa oss för något annat

av MARIE DEMKER

Oro, ängslan och fruktan har fått fäste inte bara i samtalen runt kaffe- och middagsborden. Ledande politiker i vårt land ägnar numera stor möda åt att ”ta vår oro på allvar” som det heter. Jag förstår åtminstone delvis politikernas dilemma, mitt i allt föraktfullt tal om ”eliter” och ”etablissemang” försöker de att närma sig de samtal som deras väljare förmodas föra.

Och visst finns det viss anledning till oro, världen är inte enkel eller konfliktfri – men det har den å andra sidan heller aldrig varit. Förändring och osäkerhet är lite ångestskapande. Jag har själv under en längre tid levt i en fas av förändring, både på det privata och professionella planet. Det ÄR jobbigt, inte tu tal om det. Även glada förändringar som tillökning i familjen och nya jobb är en ansträngning. Mycket jag tagit för givet måste tänkas om och nya förväntningar ställer krav på min uppfinningsrikedom och anpassning. Men det är ju ändå detta som är livet! Livets inre drift är förändring, utveckling, tillväxt och transformering. Ledarskap kräver därför att man använder den – oftast lite upphöjda – plattform man fått för att se lite längre framåt och därmed kunna avgöra vilka beslut som behöver fattas i dag och vilka beslut vi skall avstå från. Ledarskap är också att försöka skapa lugn omkring sig – oavsett om man känner sig själv lugn – eftersom lugna människor fattar bättre beslut och har energi till svårare påfrestningar än oroliga.

Men den politiska debatten ser inte alls ut så. Den ene efter den andre av partiledarna försöker övertrumfa den andra i sin ambition att ta ”människors oro på allvar” eller måla upp de värsta hoten för framtiden. Det om något är oroande därför att det tyder på att vårt politiska ledarskap självt är oroligt. Och om det är något jag är orolig för så är det oron i de politiska leden.

En tillträdande president i USA kan efter sina offentliga framträdanden både i den materiella och den virtuella världen mera ses som en clown och estradör än som en president. USA har haft katastrofala presidenter förr, en av dem fick avgå efter Watergateskandalen. Vi klarade det. Storbritannien vill lämna Europeiska unionen. Ville de egentligen alls vara med från början? Gamle franske presidenten de Gaulle tvivlade, och nu fick han rätt. Vi klarar det också. På det stora hela taget har vår värld blivit allt bättre under hela min livstid, och detsamma gäller för mina föräldrars livstid. Den avgörande frågan är i stället hur vi använder och fördelar våra tillgångar och vår förmåga till omsorg om varandra. Här finns politikens kärna.

I vårt land och i övriga Europa finns det politiska krafter vars huvudsakliga syfte med att tillskansa sig makten är att exkludera och reducera mångfalden i våra samhällen. Samma krafter vill också ideologisera kunskap och forskning genom att med politiska medel strypa eller förbjuda kunskap som är obekväm. En demokrati utan en representation av mångfald av åsikter, ideologier, tankar, erfarenheter och argument fungerar inte – och en demokrati utan ett fritt sanningssökande inom en vetenskaplig ram är inte en demokrati annat än till namnet. För att motverka sådana krafter krävs behärskning, saklighet och offentligt gestaltat ledarskap. Men den uppgiften är komplex och kräver både mod och tålamod av våra politiska ledare.

Just nu är skärpta straff för innehav av handgranater och förlängda ID-kontroller vid våra gränser vad som skall stilla vår oro. Inte stillar det min i alla fall.

 

Marie Demker är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.