Vilka är det som tågar ut i Brexit?

av KATRINE MARÇAL

Fyra protestanter i en båt någonstans i mitten av en svensk sjö. Vi svenskar kan se att det är Harpsund: statsministerns rekreationsbostad. Storbritanniens dåvarande premiärminister David Cameron sitter i fören av ekan. Fredrik Reinfeldt bemannar årorna och bakom honom skrattar Hollands statsminister Mark Rutte. Angela Merkel har vita byxor och grå flytväst. Bilden är från 2014. Då kablades den ut över världen. Det här var den nya visionen för EU. Dessa fyra ledare stod, hette det, för ett liberalare och mindre centralstyrt EU. Ett som fokuserade frihandel och marknad. Inte drömmar om ett Europas förenta stater.

Statsvetarna Brent Nelsen och James Guth inleder sin stora studie om EU-attityder med att beskriva precis detta fotografi från 2014. Och de vill att läsaren noterar något som han eller hon först kanske inte noterar: att det är just fyra protestanter i båten. I boken Religion and the Struggle for European Union undersöker Brent Nelsen och James Guth nämligen fenomenet som man har kunnat se i europeiska opinionsmätningar sedan 1970-talet: Att katoliker i högre grad är för mer europeisk integration, samtidigt som protestanter tenderar att vara mer skeptiska. Med sekulariseringen har mönstret försvagats, men det har långtifrån försvunnit. Det återfinns både inom länder, och i Europa som helhet. ”Varför är britter och skandinaver annorlunda?” frågar sig Brent Nelsen och James Guth. Varför tenderar de i decennium efter decennium att rösta nej till mer europeisk integration, samt i britternas fall till slut rösta ut sig själv ur hela EU? Varför har de aldrig, likt så många andra, köpt idén om det europeiska projektet som ett tåg tuffande mot en oundviklig slutstation av upplösta nationsgränser och gemensam europeisk identitet? Varför sitter just de i den där ekan?

”Kan en katolsk premiärminister ens genomföra Brexit?” undrade den brittiska politikern Michael Gove i en kolumn i The Times förra året. Det kan tyckas vara en märklig fråga. Inte minst därför att Storbritanniens premiärminister Theresa May inte är katolik. Hon är anglikan. Michael Gove hade emellertid hängt upp sig på att den brittiska premiärministern sagt att hon tänkte ge upp vinägerchips under fastan. Dessutom hade hon valt en katolsk hymn för Desert Island Discs, ett radioprogram på BBC radio 4 med motsvarande funktion som Sommar i P1 har i Sverige. Theresa May, var därför, antydde Michael Gove, någon form av smygkatolik. Och detta var ett politiskt problem. Storbritanniens väg till storhet, imperium och herravälde över haven hade historiskt nämligen hängt samman med att landet bröt med den katolska kyrkan, skrev Michael Gove. Den brittiska kapitalismen byggde på en ”distinkt protestantisk etik”, och när Storbritannien var som bäst var det globalt, marint, individualistiskt och liberalt. Det är till dessa ideal som landet nu efter Brexit måste återvända, menade Michael Gove. Går det med Theresa May och hennes katolska hymner?

Kan man egentligen lita på en katolik (eller smygkatolik) gällande EU-motstånd? Det är naturligtvis välkänt att det bland EU:s grundare förekom många katoliker: Robert Schuman, Konrad Adenauer och Alcide de Gasperi. Katolsk socialläras inflytande på EU:s subsidiaritetsprincip har det också skrivits mycket om. Den första moderna idén att skapa en konfederation av stater formulerades av franska munkar. Emeric Crucé och Charles-Irenée Castel de Saint-Pierre såg en union som det enda sättet att skapa fred på en delad kontinent. Arsène Heitz som ritade EU-flaggan var dessutom inspirerad av Den obefläckade avlelsens medalj som också har tolv stjärnor. Den som vill se EU som en katolsk konspiration kan med andra ord göra det.

Vad Brent Nelsen och James Guth däremot ägnar sig åt i Religion and the Struggle for European Union är att titta på EU:s utveckling som en konflikt mellan katolska försök till fördjupning och protestantiska initiativ till att bromsa. Och det är att gå rätt långt bara det. Som dessa två statsvetare ser det kokar det hela ner till reformationen. Tillsammans med de efterföljande religionskrigen delade den Europa utifrån hur vi ser på ”politisk fragmentering”. Katoliker behöll sin lojalitet till ett förenat Europa och en enad kyrka medan protestanter tog sin tillflykt till det relativt nya konceptet nationalstat. Katoliker har, på grund av att den katolska kyrkan själv styrs från Rom, alltid varit mer bekväma med överstatlighet, menar Brent Nelsen och James Guth. De tenderar att se Europa som en kulturell enhet som därför också gärna bör styras på något koordinerat sätt. Protestanter å andra sidan har sett nationalstaten som ett bålverk mot katolsk hegemoni. De såg den som en viktig garanti för sin religiösa frihet och många av de nya protestantiska nationella identiteterna byggdes upp i konflikt med katolicismen. Nationalstaten var försvaret mot katolska försök att ta kontrollen under 1500- och 1600-talet och sedan, som man såg det, mot Napoleon och Hitler. Detta gör, menar Brent Nelsen och James Guth, att även 400 år senare var det svårt för politiska ledare i många protestantiska länder att förespråka fullständig integration med vad de uppfattar som ett katolskt Europa.

Den brittiske historikern Edwin Jones skrev i boken The English Nation: The Great Myth från 1998 om hur idén att England inte hörde till Europa uppstod just i samband med reformationen. Eller uppstod och uppstod: den uppfanns av kung Henrik VIII. Den brittiske monarken bröt med den katolska kyrkan för att kunna gifta sig med Anne Boleyn, och då blev han även tvungen att uppfinna ett nytt förflutet åt sitt land. Den rådande och medeltida historieskrivningen, där engelsmännen såg sig själva som en del i en mycket bredare kristen och europeisk kultur med centrum i Rom, fungerade inte längre. England var tvunget att bli ett ”imperium” underordnat inget annat än sin egen monark. Tillsammans med sin rådgivare Thomas Cromwell började Henrik VIII därför på 1530-talet konstruera bilden av England som en ö: ett land skilt från resten av Europa. Med en egen och separat historia. Det här var, menar Edwin Jones, ett dramatiskt uppbrott med stora konsekvenser. Tankefiguren ”vi är en ö” figurerar fortfarande i brittisk EU-debatt. ”Vi är inte Europa, det har vi aldrig varit”, sade folk under den brittiska folkomröstningskampanjen om EU 2016. Och just det är ju faktiskt inte sant.

Före reformationen hade engelsmännen en helt annan bild av sin egen geografiska tillhörighet. Brittiska katoliker tycks dessutom ha behållit den. De är generellt mycket mer positiva till EU. Katolska präster utbildades på kontinenten och katolska adelsmän brukade skicka sina söner dit för att studera. På samma sätt sökte sig många engelska katolska kvinnor till europeiska kloster. Engelska katoliker var en grupp oundvikligen knuten till Europa. Kanske har det satt sina spår.

Å andra sidan var det inte bara Storbritanniens katoliker som röstade mot Brexit. Det gjorde även de andra stora minoritetsreligionerna: brittiska muslimer, hinduer och buddhister. Folk var under Brexitfolkomröstningen generellt mer kritiska till EU ju mer de identifierade sig som protestanter. Brent Nelsen och James Guth lyckas inte helt leda i bevis att skillnaden i inställning till Europa verkligen beror på deras teori om reformationen. Deras analys är dock intressant ändå. Inte minst därför att den öppnar ytterligare en dimension i diskussionen om attityder till EU.

Att det satt just fyra protestanter i den där Harpsundekan 2014 berodde på så mycket mer än religion. De var politiska ledare från samma ideologiska familj, från samma norra hörn av Europa och med just då sammanfallande intressen. I dag finns bara två av dem kvar vid makten: Angela Merkel och Mark Rutte leder fortfarande sina respektive länder. Fredrik Reinfeldt och David Cameron är borta. Visionen av EU:s framtid som diskuterades den där dagen 2014 på Harpsund har Europa också parkerat. I dag är det i stället den franske presidenten Emmanuel Macrons idéer om EU:s framtid som alla förhåller sig till.

Och han är som bekant katolik, men också mycket annat.

Katrine Marçal är journalist och författare, verksam i London.