Visitation Reformation i Uppsala domkyrka

På eftermiddagen i dag, fredag den 1 september, invigdes utställningen Visitation Reformation i en mycket välbesökt Uppsala domkyrka. Närvarande var bland andra H M Drottning Silvia, Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén och landshövdingen i Uppsala län Göran Enander. Den i dag invigda utställningen består av fem videofilmer om cirka 10 minuter vardera, som visas på videoskärmar uppställa på olika håll i domkyrkan. Ytterligare en sjätte videofilm visas samtidigt på Uppsala konstmuseum.

Filmerna i utställningen är gjorda av den amerikanske konstnären Bill Viola, som räknas som en av världens främsta videokonstnärer. Han är känd för att gärna gestalta religiösa och existentiella teman, och frågor om födelse och död är återkommande teman i hans konst. Bland annat har han hämtat inspiration hos kristna renässanskonstnärer och hos kristna mystiker som Johannes av korset, men också hos zenbuddism och sufism.

I sitt invigningstal framhöll ärkebiskop Antje Jackelén att högtidlighållandet av reformationens 500-årsminne ger anledning att påminna om att konst och musik är viktiga uttryck för kristen tro även i de reformatoriska kyrkorna. Biblen och det predikade ordet hålls högt, men även andra trosuttryck behöver få komma till tals. Utställningen Visitation Reformation är ett exempel på det.

Efter ytterligare ett par korta tal av bl .a. domprost Annica Anderbrandt och Bill Violas maka, Kira Perov, och några sånger framförda av Katedralsångarna kunde de närvarande uppsöka de fem videoinstallationerna.

Påfallande är att bara en av videofilmerna har något ljud alls (man hör då regn som faller över två personer), medan de övriga fyra filmerna är helt ljudlösa. Över huvud taget är uttrycken i filmerna på det hela taget lågmälda, sparsmakade och med väldigt långsamt tempo. Det rör sig om meditativa inbjudningar att gå in i sig själv för att kunna känna igen något av sig själv i filmerna. Motiven består exempelvis av rinnande vatten och ökensand. Själv kommer jag att tänka på Arvo Pärts minimalistiska musik när jag ser filmerna med deras koncentrerade, avskalade enkelhet. Det hela är bitvis mycket intrycksfullt, men inte genom att provocera eller utmana åskådaren, utan just genom att inbjuda henne eller honom att gå in i sig själv. Filmerna kan utan tvekan tas som utgångspunkt för personlig meditation. Något eget specifikt budskap kan man nog inte säga att filmerna har (någon tydlig kristen symbolik finns exempelvis inte), utan syftet är nog snarare att låta åskådaren få släppa stressen och flödet av alla många yttre intryck så att man kan öppna sig för det som man själv bär på i sitt inre.

Utställningen pågår fram till den 5 november. För egen del vill jag gärna återkomma för att se utställningen igen i lugn och ro.

Ulf Jonsson 2017-09-01