Warrior Nun och den utilitaristiska kyrkan

av LAPO LAPPIN
Warrior Nun är titeln på Netflix nya och uppmärksammade tv-serie. Serien handlar om en katolsk kvinnlig ordenskongregation som sedan medeltiden kämpar mot mörkrets makter i mer än metaforiska termer. Våld utövar de bland annat med hjälp av östasiatiska vapen i form av träpinnar ihopsatta med en kedja. Denna korta text är inte tänkt att utgöra en uttömmande recension (låt det bara vara sagt att serien inte alls är särskilt bra), utan snarare att lyfta fram ett återkommande tema i serien, som förekommer ofta i populärkulturens syn på den katolska kyrkan.

En av seriens mer lovvärda inslag är att den med rätta inte nöjer sig med en ogenomtänkt dikotomi mellan vetenskap och religion. Kyrkan beskrivs i tv-serien, något förvånande, för det mesta som en kunskapsvänlig institution. I stället för vetenskapen får religionen däremot (återigen med rätta) spela mot en annan fiende: den gränslösa teknologiska utvecklingen, driven av en teknokratisk rationalitet och transhumanistisk ideologi. Kyrkans motpart i serien blir därför ett bioteknik-företag, vars anställda ägnar sig åt etiskt dubiösa gärningar i syfte att skapa så mycket nytta som möjligt.

Företaget följer en strikt utilitaristisk etik: det etiskt rätta är att maximera nyttan för det största antalet människor. När företaget stöter på moraliska dilemman, som huruvida man får använda en människa som försökskanin, låta de lida och kanske dö, för att möjligtvis kunna tillverka som maximerar nyttan för många fler människor – råder det ingen tvekan, enligt utilitarismen, om att detta är det rätta att göra. Hittills är kontrasten lyckad: kyrkan ska vara en motståndare till en logik som sätter effektivitet och nytta som det högsta värdet, där ändamålet alltid helgar medlen.

Tyvärr lyckas inte Warrior Nun fullfölja denna lovande kontrast. Medvetet eller omedvetet blir det exakt samma teknokratiska referensram som genomsyrar seriens skildring av kyrkan. Till slut är det en och samma utilitaristiska logik som styr såväl de kyrkliga tankegångarna som de teknokratiska. Exemplen på den uttalade utilitarismen i de kyrkliga karaktärernas repliker är otaliga. Flera karaktärer påpekar att mirakler inte är ett särskilt effektivt sätt att skapa nytta – jämfört med medicinsk teknologi, vill säga.

I en annan scen får en makaber ordenssyster rättfärdiga morden på sina patienter genom att hänvisa till att de räddas från sitt elände; de skickas direkt till en plats där nyttan maximeras oändligt. Kärnan i denna utilitaristiska katolicism återfinns allra djupast i Vatikanens hjärta: i en mörk hemlighet som binder ondskan kvar vid denna värld, något som blir nödvändigt om kyrkan ska fortsätta sin verksamhet som mörkrets bekämpare.

Summan av detta läggs i munnen på en kardinal, vilken är av den skurkaktiga sorten som så ofta förekommer i populärkulturen: knubbig, utspekulerad, med bred syditaliensk brytning. ”Till och med den gravaste av synder”, släpar han på orden, ”kan förlåtas om den bidrar till det större goda.” Krigar-nunnornas våldsutövningar blir alltså rättfärdigade av deras mål.

Det som serien missar, i sin upptagenhet vid att smida intrikata motiveringar för olika handlingar, är just att sådana försök att rättfärdiga inte håller. Ändamålet helgar aldrig medlen. Syndarens handamputering, så att säga, får inte skjutas upp på grund av händernas onekliga användbarhet.

Warrior Nun bevisar, på ett sätt, hur djupt rotad utilitarismen är i det moderna sättet att tänka. Det enda föreställbara målet är nyttan, ju mer desto bättre. Det enda som bestämmer värdet på någonting är huruvida det förmår producera framgång och välbefinnande. Något alternativ till detta synsätt är knappast tänkbart. Man kan i vår egen tid svårligen föreställa sig en etik och världsbild där effektiviteten inte är det högsta värdet. Som en konsekvens av detta framställs också kristendomen som beräknande. Men i verkligheten går nunnor i kloster bortom utilitarismens ändliga nollsummekalkyl och pekar med sina liv mot den punkt där ändligheten öppnar mot det oändliga. Klosterlivet är i inriktat på det transcendenta, oändligheten. Det serien missar är att det är just denna insikt som nunnorna i den verkliga världen förkroppsligar. Med eller utan nunchakus.

Lapo Lappin 2020-07-29

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Mer information via länken här