Westerbergs isolerande identitetsbegrepp

Den statlige utredaren om intolerans och främlingsfientlighet, Bengt Westerberg, har på Newsmill och i tidskriften Sans kommit med ett nytt inlägg i debatten om omskärelse av pojkar. En verklig dialog om frågan försvåras av att debattörerna har så olika (sekulära och religiösa) perspektiv, menar han inledningsvis. Westerberg tycks ha ambitionen att överbrygga klyftorna, men hans inlägg får i själva verket motsatt effekt eftersom han talar förbi, respektive på ett förmyndaraktigt sätt talar över huvudet på, religiöst övertygade personer. Vad skulle Westerberg istället ha behövt göra för att knyta an?

Westerberg medger att ”omskärelse är en utomordentligt ömtålig fråga”. Samtidigt tycks han inte inse hur djupt rotad och väsentlig denna judiska praxis är. Förespråkarna för omskärelse av pojkar är ”alltför känslosamma”, hävdar Westerberg, i jämförelse då med det rationella resonemang som kritikerna står för. Symboler och myter avfärdas dessutom lättvindigt i inlägget. Sådana argument gills inte. Omskärelse är för övrigt inte endast relevant för judar och muslimer. Vän av ordning kan erinra om att den kristna kyrkans allra första stora möte (senare kallat koncilum) i Jerusalem behandlade just frågan om hedningar först behövde omskäras innan de upptogs i den kristna kyrkans gemenskap (Apostlagärningarna kapitel 15).

För det andra är det sedan århundraden kutym i judisk och kristen akademisk diskurs att låta olika röster komma till tals i en disputation. För att underbygga sitt ställningstagande åberopar Westerberg dock en enda judisk tänkare, Leonard B. Glick, som fungerar som en expert. Det hade varit på sin plats att referera till andra judiska författare.

För det tredje och kanske viktigaste: såväl judisk som kristen människosyn har ett relationsbaserat perspektiv på människans identitet. Den judiske filosofen Martin Bubers så kallade jag-du-filosofi utgår från att ”jag” blir ”jag” först genom och tack vare kontakten med ”du”. Denna relationella människosyn är för övrigt gängse i många kulturer världen över. Vi finner något liknande i den sydafrikanska folkgruppen zulu som i ett talesätt säger: ”en person blir en person tack vare andra personer” (Umuntu ungumuntu ngabuntu). Westerbergs föreställning att barn ska bestämma själva vilken världsbild de vill ha, och vilka traditioner de själva vill överta, bygger på upplysningstidens människosyn där fullständig autonomi råder. Detta är ett isolerande identitetsbegrepp. Människan antas vara så självständig att andra människor är sekundära eller rentav överflödiga. Men till och med Robinson Kruse behövde Fredag!

Nu kanske inte Westberg menar att han går så långt i visionen om människans oberoende. Identiteten kopplas ju till ”medborgarskap, namn och släktförhållanden”, menar han. Här finns förvisso en social dimension. Men Westerberg framställer dessa källor till identitet som icke religiösa, vilket vittnar om en både historielös och globalt sett marginell förståelse av mänsklig identitet. Medborgarskap är förknippat till nationer och sådana uppstod i egentlig bemärkelse först på 1400-talet. Identitet behöver därför förankras i något som är djupare än nationell tillhörighet. Namn är dessutom ofta kopplade till religiösa personer. De judiska namnen Sara, Judith, Samuel och Jonathan, exempelvis, förekommer alla i Gamla testamentet. Maria, Lukas, Birgitta och Erik har kristna konnotationer. Dessutom har kristna en dubbel identitet, en som kommer från släktförhållanden och en genom dopet i Kristus. När Westerberg sedan påstår: ”Dessutom är syftet med omskärelsen just att ”korrigera” gossebarnet identitet”, förutsätts en oberoende och isolerad människa som får en stämpel.

För det fjärde skulle Westerberg kunna möta religiösa grupper på deras planhalva om han satte sig in i religiös pedagogik och bildning. Westerbergs modell med självständiga beslut tangerar för övrigt den ståndpunkt som den tidigare riksdagsledamoten (V) Margó Ingvardsson pläderade för på DN debatt, nämligen att ingen ska utsättas för religion före tolv års ålder.

Renässanshumanisten Erasmus av Rotterdam, som kan anses vara en ikon för kritiskt tänkande, har en hel del att bidra med i pedagogiska frågor. Trots att han själv hade en olycklig barndom och riktade skarp kritik mot den kristendomsundervisning han fick, var han övertygad om att barn behövde undervisning i humaniora och religion (ämnen som på 1500-talet sågs som en enhet) så tidigt som möjligt. Han var oerhört kritisk till religiös praxis och ceremonier utan äkta innerlighet, men om religiösa traditioner fylldes med hängivenhet och personligt engagemang kunde de troende bidra till samhällsutvecklingen.

Fredrik Heiding 2012-04-29