10 miljoner vilsna primadonnor

Av STIG-BJÖRN LJUNGGREN

Idéer är smittsamma. Eller snarare, det är idéers förmåga att tillämpas i olika sammanhang som ger dem kraft. Det finns tankefigurer som låter sig översättas beroende på situation.

Idéhistorien är fylld av ekon från det förflutna. Mitt favoritexempel på en föreställning som varit i säck innan den kom i påse är Per Albin Hanssons folkhemstanke, att vårt land ska vara som en stor familj där alla respekterar varandra och ingen är kelgris, ingen är styvbarn. Vad är det om inte ett eko av Paulus ord om att här ska vara varken jude eller grek, slav eller fri, kvinna eller man? Här lanserade Paulus en mycket framgångsrik blandning av universalism och individualism. Naturligtvis utan att själv förstå sprängkraften i föreställningen att alla människor är jämlika – att den grupp vi främst tillhör är gruppen ”människor”. Men att vi samtidigt också har frihet, och ett ansvar för vår egen framtid.

Poängen är att det öppna demokratiska samhället vi ser som ”naturligt” är en moderniserad tillämpning av Paulus budskap. Vad vi som svenskar ser som en självklarhet är att mänskliga rättigheter i bred mening gäller alla, men också att vi har frihet till vårt eget liv. Vi är som människor både ett kollektiv och enskilda personer. Och, hävdas lika självklart, denna ekvation fungerar utan att behöva något gudomligt som Paulus och andra trodde, utan den långtgående individualismen står i vårt moderna samhälle på egna ben, med en stabil demokratisk gemenskap som grund. Eller mer tillspetsat: Det går till och med utmärkt att låta individualismen utveckla starka narcissistiska drag samtidigt som vi kan lita på att det öppna samhällets grundvalar är hållbara. Vårt medborgarskap är i sig starkt nog att vara ett gravitationscentrum som tillåter oss alla, 10 miljoner primadonnor, att leva fritt och lyckligt efter egen håg.

Men allt fler börjar ifrågasätta denna kolartro på människors förnuft och respekt för sina medmänniskor. Missnöjespartier växer, starka ledare vinner val mer på känslor än fakta, demokratin utvecklas till en demokratur. Vi har alla sett hur pandemi, skjutningar och terrorhot fått oss att acceptera – eller till och med längta efter! – hårda bandage för att hålla virus och skurkar stången.

De riktigt dystra prognosmakarna säger att i det krisläge västerlandet befinner sig i kommer dogmatikerna att segra. De är bättre skickade att få med sig den stora gruppen av politiskt likgiltiga. Under ledning av auktoritära personligheter gör folket revolt via valurnorna. Så vart tar detta vägen?

Det vi ser i Sverige i dag är två trender: Dels att alla partier kämpar om att vara mest svenska. Nationalismen har mobiliserats för att få med sig folk, återskapa en gemensam lägereld att samlas kring. Dels ett sökande efter något mer än målet att låta alla medborgare nå självförverkligande. Något större än oss själva. En ny gemenskap baserad på någonting, vad det nu ska vara. Paulus hade nog haft en del att säga om detta.

 

Stig-Björn Ljunggren är fil. dr, politisk chefredaktör, Sydöstran.

Ur Signum nr 1/2024.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Av STIG-BJÖRN LJUNGGREN

Idéer är smittsamma. Eller snarare, det är idéers förmåga att tillämpas i olika sammanhang som ger dem kraft. Det finns tankefigurer som låter sig översättas beroende på situation.

Idéhistorien är fylld av ekon från det förflutna. Mitt favoritexempel på en föreställning som varit i säck innan den kom i påse är Per Albin Hanssons folkhemstanke, att vårt land ska vara som en stor familj där alla respekterar varandra och ingen är kelgris, ingen är styvbarn. Vad är det om inte ett eko av Paulus ord om att här ska vara varken jude eller grek, slav eller fri, kvinna eller man? Här lanserade Paulus en mycket framgångsrik blandning av universalism och individualism. Naturligtvis utan att själv förstå sprängkraften i föreställningen att alla människor är jämlika – att den grupp vi främst tillhör är gruppen ”människor”. Men att vi samtidigt också har frihet, och ett ansvar för vår egen framtid.

Poängen är att det öppna demokratiska samhället vi ser som ”naturligt” är en moderniserad tillämpning av Paulus budskap. Vad vi som svenskar ser som en självklarhet är att mänskliga rättigheter i bred mening gäller alla, men också att vi har frihet till vårt eget liv. Vi är som människor både ett kollektiv och enskilda personer. Och, hävdas lika självklart, denna ekvation fungerar utan att behöva något gudomligt som Paulus och andra trodde, utan den långtgående individualismen står i vårt moderna samhälle på egna ben, med en stabil demokratisk gemenskap som grund. Eller mer tillspetsat: Det går till och med utmärkt att låta individualismen utveckla starka narcissistiska drag samtidigt som vi kan lita på att det öppna samhällets grundvalar är hållbara. Vårt medborgarskap är i sig starkt nog att vara ett gravitationscentrum som tillåter oss alla, 10 miljoner primadonnor, att leva fritt och lyckligt efter egen håg.

Men allt fler börjar ifrågasätta denna kolartro på människors förnuft och respekt för sina medmänniskor. Missnöjespartier växer, starka ledare vinner val mer på känslor än fakta, demokratin utvecklas till en demokratur. Vi har alla sett hur pandemi, skjutningar och terrorhot fått oss att acceptera – eller till och med längta efter! – hårda bandage för att hålla virus och skurkar stången.

De riktigt dystra prognosmakarna säger att i det krisläge västerlandet befinner sig i kommer dogmatikerna att segra. De är bättre skickade att få med sig den stora gruppen av politiskt likgiltiga. Under ledning av auktoritära personligheter gör folket revolt via valurnorna. Så vart tar detta vägen?

Det vi ser i Sverige i dag är två trender: Dels att alla partier kämpar om att vara mest svenska. Nationalismen har mobiliserats för att få med sig folk, återskapa en gemensam lägereld att samlas kring. Dels ett sökande efter något mer än målet att låta alla medborgare nå självförverkligande. Något större än oss själva. En ny gemenskap baserad på någonting, vad det nu ska vara. Paulus hade nog haft en del att säga om detta.

 

Stig-Björn Ljunggren är fil. dr, politisk chefredaktör, Sydöstran.

Ur Signum nr 1/2024.