100 år sedan basilikan Sacré-Cœur i Paris invigdes

På torsdag firas i Paris 100-årsdagen av invigningen av nationalbasilikan Sacré-Cœur. Synlig på långt håll på ”la Butte”, Montmartre, Martyrberget, i den franska huvudstaden, reser sig basilikan som näst efter Notre-Dame är den mest kända av de otaliga kyrkorna i Paris. Arkitekten Paul Abadies (1812–1884) byggnad vittnar om en tid av stora politiska spänningar, men även om det sista stora samverkansprojektet mellan stat och kyrka i Frankrike. Sacré-Cœur, som fullbordades år 1914, kort för Första världskriget, invigdes sent omsider den 16 oktober 1919.

Basilikan Sacré-Cœur, Paris. Foto: Wikimedia commons.

Montmartre är ett kristet kärnområde i Paris: det är den kulle där den helige Dionysios, martyrbiskop ungefär år 250, skall ha lyft upp sitt avhuggna huvud på avrättningsplatsen och gått med det sex kilometer norrut. Där han slutligen lade ned huvudet, reser sig idag den gotiska basilikan Saint-Denis, biskopskyrka och gravkyrka för franska kungar. På kullen Montmartre, däremot, grundades ett betydande kvinnligt benediktinkloster, som revs år 1794 under Franska revolutionen. Den sista abbedissan dog på schavotten.

Först år 1860 införlivades kullen i ett Paris som växte i rasande fart. Det behöll sin lantliga bykaraktär, ända tills det att den byggfeber, som underblåstes av stadsplaneraren Georges-Eugène Haussmann (1809–1891), trängde undan de fattiga i Paris till stadens kanter. Nordsidan av Montmartre med det så kallade Snåret (le Maquis), de öppna gårdarna, baracker och slumområden blev tillflyktsorter och bostäder för tjuvar, prostituerade och småbrottslingar. Sedan 1880-talet slog sig även allt flera konstnärer från de bohemiska kretsarna sig ner här, och de fann motiv i skumma lokaler, barer och bordeller.

Staty Jesus Kristus, fasaden basilikan Sacré-Cœur, Paris. Foto: Wikimedia commons.

Detta klimat av absint, armod och promiskuitet hyste också en stark socialrevolutionär potential. I mars 1871, efter nederlaget i det fransk-preussiska kriget, tändes Pariskommunens motståndsgnista mot övergångsregeringen just vid Montmartre. Cirka 30 000 dog i strid eller genom avrättningar. Även senare blev området ett säte för radikala vänsterrörelser och revolutionära tankar.

Den nye ärkebiskopen av Paris, Joseph Hippolyte Guibert, fullföljde år 1872 idén om en nationell botgöringskyrka, invigd till Jesu allraheligaste hjärta – något annat än de stora Mariabasilikorna från samma tid, i Lourdes, Marseille och Lyon. Tanken på ett ”kristet återtagande” av Montmartre gynnades av parlamentet. Då kunde man inte förutse att det år 1905 skulle bli en sträng åtskillnad mellan stat och kyrka i Frankrike, med laglig förankring.

Sacré-Cœur. Foto: Wikimedia commons.

Under de år då kyrkan byggdes (1875–1914) genomgick Montmartre en radikal förvandling. Längs med stora trappor restes mondäna bostadshus; prishöjningar ledde till att de lägre sociala skikten, som hade rotat sig i området, i stor stil fördrevs på nytt. Och senast omkring år 1910 flyttade även konstnärer vidare till området Montparnasse, för att där finna överkomliga hyror och levnadskostnader.

Redan innan den nationella ”botgöringskyrkan” var färdigbyggd, uppstod en intensiv pilgrimsrörelse. Konstkritiken, däremot, yttrar sig än idag nedsättande om Paul Abadies huvudverk. Han hade försökt få det att efterlikna Markusdomen i Venedig och andra bysantiska kupolkyrkor som Hagia Sofia i Istanbul, men framför allt skapade han monumentalitet och en kylig atmosfär.

År 1912 var större delen av byggnadsarbetet färdigt, och två år senare helt och hållet. Man hade planerat invigningen till den 17 oktober 1914, men Första världskriget bröt ut i slutet av juli. Efter det franska inträdet i kriget den 3 augusti blev nationalbasilikan oinvigd; ceremonin hölls äntligen fem år senare, den 16 oktober 1919, av den påvliga legaten kuriekardinalen Antonio Vico och Paris’ kardinal Léon-Adolphe Amette. Allt vad franska kyrkan hade av rang och namn deltog i firandet.

De sociala spänningarna i landet och i huvudstaden hade återigen ökat. ”La grande guerre” (det stora kriget) hade störtat en stor del av befolkningen i armod. Produktionen av jordbruksvaror hade minskat, änkor och tiotusentals krigsinvalider kunde knappt livnära sina familjer. Men man lyckades bygga om i Paris – och staden var ett monument rikare. 

Likväl är det egensinniga bygget en nagel i ögat på många parisare. Stor uppslutning fick år 2017 ett drastiskt förslag i den årliga tävlingen om hur staden skulle kunna förskönas: ett stort rivningsparty. Enligt förslagsställaren är Sacré-Cœur ”en vårta av Versailles”, som förolämpar minnet av Pariskommunen. Men Paris’ borgmästare Anne Hidalgo lät meddela att en rivning var ”inte tillåten”. Basilikan är skyddad som byggnadsminnesmärke – och är inte ens stadens egendom, utan den tillhör ärkestiftet Paris.

Kathpress 2019-10-15

Detta är en nyhetstext.