Andra Vatikankonciliets betydelse för lekfolket

av MADELEINE FREDELL

Andra Vatikankonciliet betecknas ofta som lekfolkets, stundtals även som biskoparnas koncilium. Om vi sammanför dessa båda grupper kan vi också tala om konciliet som lokalkyrkans koncilium.

I samband med femtioårsjubileet under 2012 av Andra Vatikankonciliets öppnande den 11 oktober 1962 har en mångfald böcker och artiklar publicerats om konciliets betydelse och hur det kan tolkas i dag. Stundtals har det hettat till i debatten, framför allt om vem eller vilka som har ett tolkningsföreträde. Alla tvingas att ta ställning till konciliets betydelse. Själv har jag valt att göra omläsningen av konciliet utifrån den så kallade Bolognaskolan med Giuseppe Alberigo och Joseph Komonchak som de två främsta företrädarna och med den amerikanske jesuiten John W. O’Malley som en av deras efterföljare. Med påven Franciskus instämmer jag också i att det till stora delar återstår att genomföra konciliet. I den här linjen tolkas konciliet som en historisk rörelse, eller som ett event i betydelsen att det har en lång förhistoria, en genomförandeprocess, en receptionsprocess och en framtidshistoria. Konciliet kan således inte begränsas till åren 1962–1965 eller till dess slutdokument, hur värdefulla dessa än är.

Andra Vatikankonciliet betecknas ofta som lekfolkets, stundtals även som biskoparnas koncilium. Om vi sammanför dessa båda grupper kan vi också tala om konciliet som lokalkyrkans koncilium. Nu går det att vinkla tolkningen av konciliet från olika håll och med lite fantasi kan man bevisa det mesta som man själv önskar att konciliet skulle ha sagt. För att fokusera en teologi om lekfolket väljer jag här att utgå från några rader ur § 4 i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium: ”Anden bor i kyrkan och i de troendes hjärtan som i ett tempel (jfr 1 Kor 3:16, 6:19). I dem ber den och vittnar om att de har fått söners rätt (jfr Gal 4:6, Rom 8:15 f., 26). Den leder kyrkan in i hela sanningen (jfr Joh 16:13) och ger henne enhet i gemenskap och tjänst. Den utrustar och vägleder henne med olika hierarkiska och karismatiska gåvor och pryder henne med sina frukter (jfr Ef 4:11 f., 1 Kor 12:4, Gal 5:22). Genom evangeliets kraft föryngrar den kyrkan, förnyar henne ständigt och leder henne till den fullkomliga föreningen med hennes brudgum.” Om Anden bor i och talar genom alla troendes hjärtan så måste konkreta redskap ges för att också lekfolkets gåvor ska kunna blomstra till fullo. Konciliet i sin helhet blev jordmånen för att lekfolket skulle bli myndigförklarat och betraktat som fullvuxet i tron.

Bakgrund

En lekfolkets teologi hade förberetts under lång tid före konciliet både på akademisk nivå och genom en rad olika företeelser i kyrkans liv. Redan på 1800-talet växte sociala lekmannarörelser fram i Europa och vi återfinner en teologisk reflektion om lekfolket hos kardinalen och den numera saligförklarade John Henry Newman (1801–1890) och hos den långt mindre kände men dynamiske teologen Johann Adam Möhler (1796–1838). Dessa båda teologers tankegångar plockades upp av dominikanen Yves Congar (1904–1995) som 1953 gav ut Jalons pour une théologie du laïcat och av jesuiten Henri de Lubac (1896–1991) som 1938 rönte stora framgångar med Catholicisme: les aspects sociaux du dogme. Två varandra näraliggande fenomen som gav näring åt konciliets tankar kring lekfolkets roll i kyrkan är även den franska arbetarpräströrelsen med dominikanen Marie-Dominique Chenus (1895–1990) teologi och Pariskardinalen Emmanuel Suhards (1874–1949) grundande av Mission de France. En person som konkret levde och även i skrift vittnade om lekfolkets aktiva apostolat i kyrkan från 1930-talet och fram till konciliet var fransyskan Madeleine Delbrêl (1904–1964). Lekmannarörelser var också av stor vikt för kyrkan i Tyskland, men det var otvetydigt så att de franska teologernas förarbeten blev avgörande för konciliet.

I relation till arbetarpräströrelsen be­tonade Chenu en dynamisk syn på uppenbarelsen som lyfte fram lekfolkets, och då särskilt de yrkesverksammas, roll för att kyrkan rätt skulle kunna avläsa Guds hand­lande med mänskligheten. Meningen var inte att prästerna som arbetade på fabrikerna eller dominikanstudenterna som gjorde praktik i gruvorna skulle utöva en pastoral verksamhet gentemot arbetarna utan snarare se hur Gud uppenbarade sig i det verkliga livet och utifrån detta göra teologi. En näraliggande rörelse var Jeunesse Ouvrière Chrétienne¸ JOC, (Unga kristna arbetare), som grundades 1924 i Belgien av prästen Joseph Cardijn (1882–1967). Tillsammans med den kristna studentrörelsen utvecklade Cardijn metodiken ”se – bedöma – handla” som under 1930-talet spreds till Latinamerika genom rörelsens egna missionärer.

Medvetenheten om lekfolkets roll i kyrkan väcktes tidigt i Frankrike och fick stor genomslagskraft. Det var inte bara professionella teologer som bidrog till en förnyad syn på lekfolket, vilket Madeleine Delbrêl konkret vittnat om i sitt liv. Mycket av det hon skrev förebådade det som konciliet senare skulle slå fast om lekfolket, inte minst i avsnittet om den allmänna kallelsen till helighet i Lumen gentium. Redan i slutet av 1920-talet skrev hon om kallelsen att leva som aktiv lekkvinna i världen och 1933 slog hon sig tillsammans med två väninnor ned i den kommuniststyrda Parisförorten Ivry-sur-Seine. De betraktade sig som en ny typ av ordensliv och såg sitt uppdrag som att leva efter Evangeliet i den lokala församlingens tjänst. De kallade sig för ”missionärer utan båt”¹, och konkretiserade i vardagen det som det allmänna prästadömet handlar om. Madeleine Delbrêl var inte någon akademisk teolog, ändå uttryckte hon långt före konciliet den syn som skulle bli tongivande när det gällde kyrkans väsen, missionen och lekfolkets roll.

Det var däremot professionella teologer som lade den teoretiska grunden för konciliets uttalanden om lekfolket. Framför allt hos Chenu, Congar och Lubac ser vi tydligt hur en förnyad syn på pneumatologin ger upphov till såväl en ny antropologi som en ny ecklesiologi.

Johann Adam Möhlers reflektion kring den helige Ande blev Congars främsta inspirationskälla till att formulera en förnyad syn på de hierarkiska liksom de karismatiska gåvorna och tjänsterna i kyrkan och på kyrkans mission i världen. I Möhlers anda menade Congar att det var Anden som strukturerade kyrkan genom olika gåvor, karismer, och som möjliggjorde den kyrkliga gemenskapen. Anden är aktören i all mission och därmed är kyrkan inte en gång för alla en färdig institution, utan en levande organism. Den helige Ande skapar enhet i den mångfald som kyrkan utgör. Möhler menade att kyrkan blev en levande organism när den omfattade olika meningsuppfattningar som ett resultat av varje medlems individualitet. Han beskrev kyrkans mångfaldiga katoli­citet som att ”olika röster och instrument behövs för att uttrycka kristenhetens ärofulla harmoni”. Motsättningar var inte uttryck för splittring, tvärtom, utgjorde de ”en livskraft som driver den katolska traditionen till en högre form för enhet”.²

Det var med dessa och många andra tankar, bilder och skeenden som konciliefäderna uppdaterade kyrkans lära om lekfolket. Och även om det inte är möjligt att här gå in i detalj, så hänger denna lära intimt samman med konciliets förnyade syn på såväl en antropologi som ecklesiologi byggd på en pneumatologi färgad av både kyrkofäderna och av östkyrkans teologi.

Liturgireformen

Det finns goda skäl att hävda att liturgireformen blev den nödvändiga utgångspunkten för en uppdaterad teologi om lekfolket. Det var det område som var bäst förberett före konciliet och det dokument, Sacrosanc­tum concilium, som först röstades igenom under andra sessionen hösten 1963. Liturgireformen gav lekfolket möjlighet att delta i liturgin på ett aktivt sätt. De inledande raderna anger karaktären för hela konciliet: ”Det heliga konciliet uppställde som sitt mål att alltmer fördjupa det kristna livet hos de troende, att till vår tids krav bättre anpassa de ordningar som är underkastade förändringar, att främja allt som kan leda till enhet mellan alla dem som tror på Kristus och att stärka allt som kan bidra till att kalla alla till kyrkans famn. Det är därför som konciliet anser det vara sin uppgift att även på ett särskilt sätt sörja för att liturgin förnyas och främjas.” Det troende lekfolket står i centrum och Johannes XXIII:s två intentioner med konciliet, ekumenisk öppenhet och aggiornamento, uppdatering, utgör grunden för den liturgiska förnyelsen.

Reformen skulle bli ett redskap för de troende att delta i liturgin på ”ett medvetet, aktivt och fruktbärande sätt”.³ Detta blir viktigt för att konkretisera det allmänna prästadömet, att vi är döpta till präst, profet och kung, något konciliet återkommer till i flera dokument. I samma anda betonas mässans gemenskapskaraktär och det fastslås att den alltid har en ”offentlig och social karaktär”.⁴ Det är också i konstitutio­nen om liturgin som lokalkyrkorna myndigförklaras, då de uppmuntras att levandegöra sin kulturella särart i just liturgin.

Genom att lekfolket nu aktivt deltog i kyrkans liturgiska firande skulle också de troendes självsyn förändras. Som vi ber, så tror vi, lex orandi lex credendi. Likaväl som lekfolket aktivt firade sin tro så skulle det också börja formulera sin tro på ett förnyat sätt i samspel med läroämbetet. Liturgireformen satte en snöboll i rullning, inte bara inom sitt eget område, utan den skulle få konsekvenser för hela kyrkans struktur och förhållningssätt.

Den kyrkliga gemenskapen ledd av den helige Ande

Konciliefäderna beskrev kyrkans väsen som trinitarisk, som en gemenskap präglad av ömsesidighet och delaktighet och som ett Guds folk på väg, ett pilgrimsfolk. I Lumen gentium betonade man det allmänna prästadömet och sensus fidelium, de troendes samförstånd, vilket förmedlade en naturlig auktoritet till de troende som helhet. Inspirerade av de östliga kyrkofäderna lät man teologin om kyrkans väsen vila på Treenigheten som gemenskap och lade därmed också grunden för kyrkan som en enhet i mångfald. Lumen gentium lyfter fram alla döpta som en gemenskap av präster, profeter och kungar. Som döpta och smorda av den heliga Anden är vi ”invigda till ett andligt hus och ett heligt prästerskap”.⁵ En trinitarisk gemenskap måste präglas av jämbördighet mellan personerna, ett skapande samspel där alla behövs med sina unika gåvor och roller.

Det allmänna prästadömet utvecklas framför allt i Lumen gentiums särskilda kapitel om lekfolket. De är kallade att ”förrätta en andlig gudstjänst så att Gud blir förhärligad och människor räddade”.⁶ Hela vardagslivet, såsom familjebildande och yrkesliv, lyfts fram som ett slags andligt offer till Gud. Vardagen med dess rutiner leder oss till helighet, målet för allt kristet liv. Lekfolkets särskilda uppgift är att ”göra kyrkan närvarande och verksam på de orter och under de förhållanden där hon enbart genom dem kan vara jordens salt”.⁷ I kompendiet om kyrkans sociallära påpekas uttryckligen att helighet och frälsning kan sökas i rent världsliga aktiviteter som handel och ekonomi. Kompendiet kallar dessa områden för helighetens och frälsningens platser när vi ger uttryck åt kärlek och solidaritet i dessa verksamhetsfält.⁸

Även om man ibland kan få uppfattning­en att konciliet åtskilde den institutionella kyrkan och klerus å ena sidan och världen och lekfolket å den andra, så är det inte fallet om vi tar hänsyn till samtliga dokument. Lekfolket är kallat till tjänster också inom den institutionella kyrkliga strukturen, inte minst när det gäller evangelisation och pastoralt arbete i vid bemärkelse.⁹ Om vi dess­utom håller fast vid att Gud uppenbarar sig i det vanliga livet, så är det oumbärligt att lekfolket också tar del i det teologiska arbetet liksom i kyrkans direkta förkunnelse i ett fruktbart samspel med ämbetsbärarna. I dekretet Apostolicam actuositatem § 10 fastslår konciliefäderna att ”Inom de kyrkliga gemenskaperna är deras [lekfolkets] insats så väsentlig att om den saknas, kan prästerskapets apostolat i de flesta fall inte nå sin fulla verkan. Lekmän med apostoliskt sinne tar vid – i likhet med de kvinnor och män som hjälpte Paulus i hans mission (jfr Apg 18:18, 26; Rom 16:3) – där deras bröder inte räcker till och vederkvicker både her­darna och de troende i deras ande (jfr 1 Kor 16:17–18).” Det är viktigt att påpeka att det inte bara finns ”rättigheter” i det allmänna prästadömet, utan att varje döpt person också har ett ansvar för hela kyrkan.

Myndigförklarade och på väg till helighet

Mycket av ansvaret kommer till uttryck i det profetiska ämbetet och då särskilt genom det vi kallar sensus fidelium, de troendes samförstånd eller ”hela folkets övernaturliga trosmedvetande”, det vill säga hur vi kollektivt uppfattar vår gemensamma troserfarenhet.¹⁰ Visserligen påpekas att Guds folk står under ledning av läroämbetet när det gäller trostolkningen, men upp­draget att ”rättmätigt tolka Guds ord” är också villkorat enligt Dei Verbum, konstitutionen om uppenbarelsen. ”Detta läroämbete står dock inte över Guds ord utan tjänar det och lär inget annat än vad som traderats, detta därför att det, på Guds uppdrag och med den heliga Andens hjälp, samvetsgrant avlyssnar, i renhet bevarar och i trohet utlägger detta ord.”¹¹ Att biskoparnas tolkning är trogen Guds ord är givetvis just en tolkningsfråga. Mottagandet av tolkning­en avgörs av om biskopen ”samvetsgrant avlyssnat” Guds ord. Det är här samspelet mellan läroämbete och lekfolk blir väsentligt. Påven och biskoparna måste lyssna på den kristna gemenskapen i dess helhet, Kristi levande kropp här och nu, om deras förkunnelse ska bli meningsskapande och få auktoritet. Symbolen har vi i mässan där biskopen aldrig själv ska läsa evangelie­texten utan i stället påtagligt visa att han lyssnar på Guds ord. Det är i sensus fidelium som lekfolkets myndigförklaring främst kommer till uttryck.

Pastoralkonstitutionen Gaudium et spes understryker att vi som mänsklighet leds av Guds Ande och med trons ljus försöker avläsa Guds mening med skapelsen.¹² Detta ska göra oss till missionärer i ordets grundläggande betydelse. Som myndigförklarade måste vi leva beroendet av gemenskapen, koinonia, tjänsten mot de fattiga, diakonia, och personligen vittna om ett framtidshopp, martyria. Det är allas vårt ansvar att be­vara och uppmuntra kyrkans spännvidd och komplexitet, hennes katolicitet, men aldrig underminera hennes enhet. Det är här som det ömsesidiga samspelet mellan lekfolk och läroämbete får näring och mognar. Det är här båda parter går helighetens väg som fullvuxna lemmar i Kristi kropp. Det är inte något nytt i kyrkans historia, men konciliet innebar en påminnelse om och en uppdatering av att alla tjänster behövs och har samma värde.