av FREDRIK HEIDING
Upplysningsfilosofen Voltaire lär ha sagt: ”Historia är studiet av hela världens brott.” En sanning med modifikation måhända. I år är det 100 år sedan kommunistpartier grundades i länder som Kina, Italien och Sverige. Kommunismen har naturligtvis haft olika skepnader i olika länder och perioder, men en sak är säker: dess inflytande har varit mycket omfattande. Det gäller såväl i teorin som i den praktiska tillämpningen, även om det i detta fall råder vitt skilda meningar om sambandet mellan teori och praktik. Det är nödvändigt att åtminstone analytiskt skilja mellan marxistisk filosofi, politisk regim och den praktiska tillämpningen i lokala regioner.
Under alla förhållanden är okunnigheten om kommunismens följdverkningar påfallande i Sverige. År 2007 genomförde Demoskop en landsomfattande undersökning bland skolungdomar. Den visade att 90 procent inte kände till arbets- och koncentrationslägren i det sovjetiska systemet Gulag. Vidare var 82 procent omedvetna om att Belarus är en diktatur. Dessutom förmodade 43 procent att antalet offer för kommunismen under 1900-talet sammanlagt understiger en miljon personer. I själva verket blev uppskattningsvis 100 miljoner människor offer för totalitära regimer i Sovjetunionen, Kina och Kambodja. Och då är inte latinamerikanska och östeuropeiska länder medräknade. Förutom antalet döda på grund av hungersnöd, outhärdliga förhållanden i tvångsarbetslägren samt politiskt motiverade fängelsestraff och avrättningar måste dessutom själva mentaliteten i kontrollsamhället ingå i historieskrivningen. Den tjeckiske katolske prästen och teologen Tomáš Halík ger i detta nummer av Signum en inblick i förhållandena i Tjeckien såväl före som efter 1989.
För att utröna om vuxna medborgare i Sverige vet mer än skolungdomarna behöver en separat undersökning genomföras. Man kan i alla fall konstatera att dagspressen och andra massmedier i Sverige sällan berör kommunistiska regimers brott mot mänskligheten. Det tycks nästan råda en tystnadskultur, en kollektiv minnesförlust, kring förbrytelserna. Ett undantag är Forum för levande historia, en myndighet under Kulturdepartementet, som tillhandahåller material i ärendet. En värdefull publikation därifrån är Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer – forskningsöversikt av Klas-Göran Karlsson och Michael Schoenhals. Men har denna typ av texter fått genomslag?
I sammanfattningen skriver Karlsson: ”De [kommunismens brottshistorier] tillhör de absolut mest katastrofala händelseförloppen som drabbade mänskligheten under 1900-talet, och det är vetenskapligt, intellektuellt, moraliskt och existentiellt av stor vikt att få svar på frågor om varför just kommunistiska partiers maktövertagande vid återkommande tillfällen under det gångna seklet har lett till dessa storskaliga brott.”
Ökad kunskap om kommunismens historia är önskvärd av flera skäl. För det första är det angeläget att historiens brutalitet inte upprepas. När det gäller Gulag tycks möjligheten att få fram objektiva och säkra uppgifter vara begränsad, även om källorna, inklusive de skönlitterära, ger viss upplysning. För det andra behövs det forskning som klarlägger relationen mellan marxismen som filosofi, kommunistisk politik och lokal praktik. Karlsson och Schoenhals anger tre skolor inom forskningen kring kommunismen: totalitarismteoretiker, revisionister samt postrevisionister. Den första gruppen historiker ser ett tydligt samband mellan ideologi och praktik. Den andra gruppen, revisionisterna, vill däremot tona ner ideologins betydelse och i stället framhäva kulturella förutsättningar, komplexa samband och motstridiga tendenser av olika slag. Den tredje gruppen, postrevisionistiska historiker, arbetar med en blandning av inslag från tidigare rön och lägger till nya.
Till den revisionistiska eller möjligen postrevisionistiska inriktningen hör inte bara historiker utan även filosofer som slovenske Slavoj Žižek och svenske Martin Hägglund. Den senare hävdar i sin bok Vårt enda liv att Sovjetunionen ”lyckades svika alla Marx grundläggande insikter”. I denna tolkning frikopplas alltså den marxistiska ideologin från den sovjetiska kommunistiska praktiken. Så olika kan alltså historiker och filosofer se på saken.
Under 1900-talet har flera påvar fördömt kommunismen i skarpa ordalag, entydigt uttryckt i ett dekret från 1949. Här i Sverige kan många katolska migranter från till exempel Kroatien, Peru, Polen och Tjeckien vittna om hur kommunismen och den religiösa tron är varandras oförenliga motsatser.
Det hindrar dock inte att den rödfärgade samhällssynen ibland har väckt fascination även på katolskt håll. Marxistisk filosofi bedöms alltjämt ha ett förklaringsvärde i somliga katolska kretsar. Exempelvis har jesuiternas mexikanska tidskrift Xipe Totek ägnat två hela nummer på sistone åt marxistisk analys, bland annat för att tolka fenomenet med flyktingkaravaner från Centralamerika genom Mexiko till USA. Och vissa befrielseteologer har lånat tankemodeller från Frankfurtskolans kritiska teori, med påföljd att de behövt förklara på vilket sätt deras analyser skilt sig från enbart rent marxistiska perspektiv. Men överlappningar i analyser av somliga fenomen kan ligga nära till hands, exempelvis rörande alienationen i arbetslivet när människor görs enbart till medel och inte till mål i sig i arbetsprocessen, liksom när det gäller synen på strukturella orättvisor, vilket katolska teologer kallar ”social synd”. Befrielseteologins grundtankar har i USA kreativt utvecklats i riktning mot etniskt färgade referensramar i Hispanic theology och Black theology.
När det gäller förhållandet mellan ideal och verklighet finns det en parallell mellan kommunismen och katolsk lära. Inslag av utopi kännetecknar dem båda. Gapet mellan målsättning och förverkligande är på bägge håll stort. Men en principiell skillnad gäller livsåskådningarnas karaktär och ursprung; människosynen liksom synen på samhälle och religion skiljer sig åt. Dessutom erkänner kristendomen svårigheten med att förbättra världen genom mänskliga prestationer. Den kristna tron accepterar att synden är en realitet och att människan är brusten och ofullkomlig. Strävan efter höga värden blir meningsfull bara om den går hand i hand med kontinuerlig omvändelse för alla, från fotfolket ända upp till ledningsskiktet.
Erfarenhetsbaserad teologisk visdom kan här bidra med insikten om att vi människor är oförmögna att åstadkomma paradiset på jorden. Människans brustenhet förhindrar upprättandet av ett fullständigt jämlikt och harmoniskt samhälle. Lika litet är kyrkan kapabel att organisera fram Himmelriket med aldrig så väloljade institutioner. Guds rike är just Guds, inte människors.
Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 5/2021.