2014 – ett jubileumsår

Varje år är ett jubileumsår. Stater, samfund, rörelser, vetenskapliga discipliner och givetvis enskilda gillar jubileer och märkesår, då något hände för X antal år sedan. Och dessa jubileer, eller bättre: minnesdagar och minnesår, har givetvis sina syften. Vi vill fira, vi vill komma ihåg, vi vill väcka uppmärksamhet, för att nämna bara några av dessa syften. Men inte minst använder vi märkestillfällen för att legitimera eller för att bidra till att legitimera. Men också, och det är inte minst viktigt, för att höja ett varningens finger, till exempel för att påminna om att något har hänt för en viss tid sedan som inte får hända igen, eller också för att påpeka att något kan tjäna som ett positivt exempel.

Och varje år är ju ett jubileums- eller bättre: ett märkesår som ger anledning att minnas. Året 2014 är ett utmärkt exempel på detta, på gott och ont. Ty i år har vi särskild anledning att minnas händelser som ägde rum för 100, för 75 och för 25 år sedan, för att begränsa oss till en period som vi kan beteckna som nutid eller samtid.

Dessa minnesdagar år 2014 har en särskild relevans. Ty även om varje generation anser sig leva i en brytningstid, tycker sig uppleva att något mer eller mindre radikalt nytt är på väg, så kan vi i år ha särskilt anledning att se tillbaka på händelser och förlopp som medförde eller åtminstone symboliserar stora, genomgripande förändringar, brytningar vilka påverkar oss i hög grad ännu i dag. Och de hänger ihop.

För 100 år sedan började första världskriget. I dess följd ritades kartor om, imperier föll, både nya demokratier uppstod och nya auktoritära regimer tog makten. Allt detta bidrog till att leda fram till nästa märkesår, 1939, då det krig började som så småningom betecknades som ett andra världskrig. Detta krig som alltså började för 75 år sedan och som medförde omåttligt lidande och död för tiotals miljoner människor, ledde återigen till att kartor ritades om, stora befolkningsgrupper förflyttades och till att nya ideologiska skillnader bidrog till nya konflikter.

Även om det knappast är rätt att så att säga fastspika vissa händelser och utvecklingar vid vissa dagar, så som den 1 respektive 3 augusti 1914 (Tysklands krigsförklaringar mot Ryssland respektive Frankrike) eller den 1 september 1939 (Nazitysklands angrepp på Polen), så kan dessa minnesdagar underlätta att komma ihåg de utvecklingar som föregick och som följde på dem. En följd av andra världskriget blev Europas och jordklotets ideologiska och politiska delning och det ständiga hotet för nya krig som kom att hänga över oss. Denna utveckling leder oss till ett nytt ”jubileum” 50 år senare, omvälvningarna som skedde för 25 år sedan åtminstone i Europa. 1989 hände saker som förde framåt, men även sådant, som förde bakåt.

Berlinmurens fall natten mellan den 9 och 10 november 1989 är givetvis en särskild händelse, värd att minnas. Öppnandet av denna mur som sedan augusti 1961 hade delat den gamla tyska huvudstaden, symboliserar den stora omvälvning som kom att äga rum i hela Öst- och Centraleuropa, utvecklingen mot demokrati i de många stater som sedan andra världskriget hade befunnit sig i Sovjetunionens maktsfär, Tysklands återförening och inte minst självaste Sovjetunionens upplösning två år senare. Men även denna händelse, den 9 november 1989, står givetvis inte isolerad. Den hade förberetts länge i hela det sovjetiskt dominerade området: reformförsök, revolter och revolutioner sedan 1953 (uppror i Östberlin och andra östtyska städer), 1956 (Polen och Ungern), 1968 (”Prag 1968”) med mera, men inte minst genom den politik för ”öppenhet och ombyggnad” (glasnost och perestrojka) som Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov initierade 1985 och som resulterade i gradvisa förändringar i inte minst Ungern och Polen redan före ”murens fall”.

Men det ”jubileum” som jag menar bör uppmärksammas särskilt i år är det som hände i Polen under 1989, och detta redan under senvintern och våren 1989. Då började i februari ”runda bordets” förhandlingar mellan den polska regimen och oppositionen med Solidaritetsledarna i spetsen (och med den katolska kyrkan som stöd) som utmynnade i fria val – med vissa begränsningar – den 4 juni 1989. Demokratiska val i en stat inom Sovjetunionens maktsfär var ändå en sensation, fast då (åtminstone i Sverige) knappast riktigt uppmärksammad. En sensation var även att den kommunistdominerade polska regimen accepterade resultatet som den inte alls hade förväntat sig, nämligen ett av oppositionen dominerat parlament och sedan i augusti/september samma år bildandet av en regering som leddes av en av oppositionens ledande män, katoliken Tadeusz Mazowiecki, samtidigt som det gamla kommunistpartiet, ”Polska förenade arbetarpartiet”, ju ändå fanns kvar under ytterligare några månader.

Den kommunistiska regimen i Polen imploderade, med stora konsekvenser för kringliggande länder. Andra regimer såg tecknen på väggen och valde en annan väg. Ty denna 4 juni 1989 är också en minnesdag av negativt slag: den kinesiska regimens massaker på fredliga demonstranter i Peking, nära Himmelska fridens torg och kringliggande gator. Sedan april hade stora demonstrationer för demokratiska och andra reformer pågått i Kinas huvudstad, och trots hot om militära aktioner mot de protesterande studenterna och andra medborgare, hade de hållit ut. Massakern den 4 juni med enligt vissa uppgifter tusentals döda innebar slutet. En auktoritär partiregim med ett samtidigt ”kapitalistisk” ekonomiskt system fortsatte och blev på sitt sätt också en förebild, kanske även för de stater som efterträdde Sovjetunionen. En av dessa, Ukraina, försöker i skrivande stund att gå i en riktning som mer liknar ”den polska vägen”, medan andra, inte minst Putins Ryssland, tycks mer luta åt det kinesiska exemplet, dock utan dess ideologi (i den mån en sådan finns kvar).

Men det var alltså brytningarna, händelserna i Polen våren och sommaren 1989 som radikalt förändrade bilden av ett monolitiskt Öst- och Centraleuropa, och utan vilka den följande utvecklingen där är svår att föreställa sig. Det var en utveckling i icke-våldets tecken, till demokrati och medborgerliga rättigheter. Något att komma ihåg nu under det särskilda jubileumsåret 2014, då nya hot visar sig som går emot en sådan utveckling. Då vi påminns om att krig fortfarande betraktas som lösning på politiska problem, mellanfolkliga och inomstatliga. Och då demokrati och mänskliga rättigheter ifrågasätts, ömtåliga som de är och svåruppnådda, vilket dyrköpta erfarenheter för 100, 75 och 25 år sedan kan påminna oss om.

Klaus Misgeld är professor, historiker, tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetar­rö­relsens arkiv och bibliotek i Stockholm.