Afghanistan – ett uppvaknande invid Hindudödaren

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den 20 augusti 2009 var det presidentval och lokalval i de 34 provinserna i Afghanistan. 36 presidentkandidater var anmälda och endast 16 procent hörde till något politiskt parti. Omedelbart efter valet förklarade sig både den sittande presidenten, Hamid Karzai, och hans viktigaste motståndare den förre utrikesministern, Abdullah Abdullah, som segrare. Det låg i västmakternas intresse att Karzai blev återvald. Dessutom hade Karzai inför valet lyckats splittra sin, enligt egen utsago, politiska motståndare, den nordliga alliansen. Han lyckades få den militäre ledaren för den nordliga alliansen, krigsherren Mohammad Fahim (tidigare försvarsminister) att ställa upp som sin framtida vice president och krigsherren Rashid Dostum (stabschef för the Afghan National Army, ANA) som vallokomotiv. Därmed har det politiska lägret inom nordalliansen, vars nya politiska ledare Abdullah anses vara, förlorat ett stöd som för närvarande inte går att ersätta.

Hamid Karzai har sin etniska tillhörighet hos pashtunerna, den största folkgruppen i Afghanistan, som därför gör anspråk på presidentämbetet. Abdullah är tadzjik. Om Abdullah hade vunnit valet skulle det ha lett till svåra omvälvningar i det afghanska samhället. En liknande situation uppstod redan i juni 1992, när loya jirga (de äldres rådslag) per dekret utropade Burhanuddin Rabbani (tadzjik) till president. På grund av detta belägrade hans politiska motståndare Gulbuddin Hekmatyarn (pashtun) Kabul, vilket åter tände inbördeskriget, som först efter talibanernas inmarsch 1994 kunde avslutas till pashtunernas fördel.

Det politiska systemet

Enligt författningen från januari 2004 är Afghanistan en presidialrepublik; i spetsen står presidenten, som väljs i direktval vart femte år. Han är statsöverhuvud och samtidigt regeringschef. Parlamentet består av underhuset (wolesi jirga), med 249 direktvalda parlamentsledamöter, och äldstekammaren motsvarande överhuset (meshrano jirga), med 102 parlamentsledamöter. Det sistnämnda består till en tredjedel vardera av företrädare för provinserna, distrikten och presidentens rådgivare. Den nyvalde presidenten utser sitt kabinett. Han kan föreslå vilken lämplig afghansk medborgare som helst till minister. Efter en offentlig utfrågning röstar parlamentet om förslagen. Det är då önskvärt att fördelningen av kabinettsposter motsvarar Afghanistans etniska majoritetsförhållanden.

Valet till underhuset – nästa ska äga rum under [hösten] 2010 – är ett rent personval. Införandet av ett begränsat valsystem med listor, som skulle kunna inbegripa en officiell funktion för partierna, har hittills inte kunnat genomföras. Detta har resulterat i problem med finansieringen av valkampanjen. Många krigsherrar använder personal för egen vinning, genom att de uteslutande stöder ”sina” kandidater ekonomiskt. Det finns visserligen en statlig institution som nogsamt ska förhindra ett sådant agerande, men denna var under det senaste parlamentsvalet 2005 endast framgångsrik i några få fall. Följaktligen finns i det nuvarande parlamentet ett inte ringa antal personer företrädda, vars samhällsmässiga bakgrund tycks vara ytterst diskutabel.

En valkampanj i Afghanistan går inte att jämföra med en europeisk valkampanj. Visserligen äger spontant offentliga valmöten rum, men de är för det mesta initierade av europeiska politiska stiftelser (Friedrich Ebert-, Konrad Adenaur-, Heinrich Böll-stiftelsen osv.). Det lokala ”röstfisket” sker vanligen genom att kandidaten träffar den enskilde klanledaren och att man då förhandlar om priset för rösterna. Man måste utgå ifrån att ett val kommer att manipuleras från olika sidor. Även efter presidentvalet i augusti 2009 fördömdes ett flertal fall av valfusk. Därav kan man dra slutsatsen, att det i många regioner blir den som kan uppbringa mest pengar för kandidaturen som tar plats i parlamentet.

Den afghanska författningen stadgar (art. 83) att det från varje provins måste finnas två kvinnliga företrädare i parlamentet. Detta motsvarar ungefär en fjärdedel av parlamentsplatserna. Trots denna stora andel spelar kvinnorna en liten roll i parlamentet. De får rådet att inte komma med egna idéer i diskussionerna och att i omröstningarna ha sina manliga kollegor som föredömen.

Afghansk identitet

Befolkningen består av olika etniska grupper: cirka 38 till 43 procent hör till pashtunerna, 25 till 29 procent till tadzjikerna, sex till nio procent till uzbekerna och fem till åtta procent till hazarerna. Därutöver finns det flera minoriteter. Uppskattningsvis talas det i Afghanistan över 50 olika språk. Inom respektive etnisk grupp organiserar de olika familjeklanerna livet och vardagen för sina medlemmar. Afghanerna känner sig först av allt som medlemmar av en familj, därefter tillhöriga en viss etnisk grupp – först därefter identifierar de sig med sitt land.

Detta företräde för den etniska identiteten på bekostnad av den nationella försvårar en regeringsbildning enligt vår västliga demokratiuppfattning. Demokratiska strukturer förespråkas visserligen i princip, men landets president bör hursomhelst komma från den egna etniska gruppen. Till detta kommer att pashtunerna som starkaste folkgrupp gör anspråk på att inneha presidentposten respektive att som motdrag inte erkänna en icke-pashtun som president.

För tadzjikerna är pashtunerna talibanernas allierade. Dessa jagade ut Burhanuddin Rabbani från Kabul 1996. Rabbani tvingades efter detta med sin exilregering att bege sig till Feyzabad (i Badakhshanprovinsen) under skydd av nordalliansen och dess kommendant Ahmad Sha Massoud. Nordalliansen stred 2001 tillsammans med USA i operation Enduring Freedom mot talibanerna och fördrev dem tillfälligt. Det är på detta som tadzjikerna grundar sina anspråk att förfoga över Afghanistans rättmätige president. Hazarerna däremot insisterar på att det inte vore mer än rätt att utse presidenten från deras krets, eftersom de så länge har varit förtryckta av alla andra folkgrupper i Afghanistan.

Om det ska finnas någon möjlighet för Afghanistan att existera som en stat i framtiden, så måste detta rivaliserande stamtänkande brytas. För detta finns det ansatser: Afghanistans siste kung, Mohammed Sahir Shah (1914–2007) från pashtunsdynastin Mohammedzai, liksom tadzjiken och ledaren för nordalliansen, Ahmad Shah Massoud, kommer att, över de etniska gränserna, erkännas och äras som ”nationens fader” respektive ”motståndskämpe mot Röda armén och talibanerna”.

Inom den etniska tillhörigheten till en folkgrupp är familjen afghanens nav. För familjen är man beredd att göra mycket om bara en ”sund” familj är stark nog att överleva i krissituationer och försörja, stödja och ta hand om familjemedlemmar som är i nöd, oavsett orsak. I somliga provinser i Afghanistan – framför allt på landet – är det fortfarande så att man lokalt inte erkänner några som helst statliga strukturer. Det lokala civilsamhället måste utveckla respektive vidareutveckla sitt ”system” för en organiserad samexistens. Något socialförsäkringssystem i form av understödjande institutioner vid sjukdom och bristande arbetsförmåga och för äldreomsorg finns det (ännu) inte.

För de afghanska familjernas överlevnad är den inre sammanhållningen men också den fördomsfria och självdistanserade behandlingen av ”affärsparterna” viktig. I Afghanistan är det inte ovanligt att ingå affärsförbindelser med personer som utifrån ett europeiskt perspektiv har ett närmast tvivelaktigt rykte. Därigenom kan det hända att fiender medelst ett handelsfördrag blir partner; om den lokala situationen så kräver kan också vänner bli till fiender. Den afghanska historien visar oss att lojaliteten mellan afghanerna endast är kortvarig och växlande. Detta är en viktig aspekt av den afghanska organisationen för överlevnad. Den som inser detta och låter detta påverka sitt arbete blir effektivare i sina biståndsåtgärder och projekt än den som baserar sin lokala insats uteslutande på europeiskt sätt att tänka och handla.

Religion i Afghanistan

Sedan staten Afghanistan fick sina nuvarande gränser, som drogs upp under 1800-talet av den brittiska kolonialmakten, och som bekräftades genom insättandet av den kolonialmaktstrogne kungen Abdur Rahman Khan, har landet upplevt de mest skilda politiska system: monarki, oligarki, diktatur, kommunism, talibanstyre – och nu åter demokrati. Demokratiska förhållanden rådde redan under Mohammed Sahir Shah, som införde konstitutionell monarki 1964 (till 1973). De första fria valen i landet ägde rum i september 1965. Alla styrelseskick kunde dock endast tillämpas i huvudstaden Kabul liksom i de större städerna och samhällena. På landsbygden, som var och fortfarande är mindre infrastrukturellt etablerad rådde och råder än i dag andra, mycket individuella politiska strukturer, som mycket tydligt rör sig i riktning mot islam.

99 procent av den afghanska befolkningen är muslimer. Enligt den afghanska författningen är landet en islamisk republik (art. 1) och islam är statsreligion (art. 2). Afghanistan har trots detta en modern och demokratisk författning. Artikel 3 innehåller visserligen ett förbehåll såtillvida att ingen lag får strida mot islam. Artikel 130 räknar med tillämpandet av sharia inom författningens gränser.

Religionen spelar fortfarande en dominerande roll i det afghanska samhället men inte genom diktat från så kallade fundamentalister utan snarare genom att islam med sina bud i Koranen och dess utläggningar och tillägg ersätter det statliga systemet, som i många av Afghanistans regioner fortfarande inte är tillräckligt omsatt i praktiken. Människorna har större förtroende för sin familj, för klanen och för den religiösa traditionen än för staten. Därför ignoreras på många ställen fortfarande den ”gällande” strafflagstiftningen, sharia används förbehållslöst; man uppfyller zakat, en i Koranen inskriven förmögenhetsbaserad allmosa, men man betalar skatt endast motvilligt och i ringa omfattning; barnen går utan undantag i madraser (religiösa skolor) och inte i samma omfattning i de statliga skolorna; det som mullan respektive imamen predikar i moskén gäller; vad politiker säger och lovar vinner sällan något förtroende.

För att författningen ska bli erkänd av hela den afghanska befolkningen måste löftena från regeringen, de internationella organisationerna och bidragsländerna följas av handling. Afghanerna måste uppleva personliga fördelar och väsentlig delaktighet i denna demokratiska process. Den unga staten befinner sig härigenom i ett dubbelt dilemma: för det första saknar den fortfarande tillräckligt med välutbildade statstjänstemän i förvaltningen, inom polisen och militären, för att kunna upprätthålla lag och ordning i hela landet; för det andra förmår den inte att skicka pengar till avlägsna regioner i landet för att driva projekt där – också på grund av brist på kvalificerad arbetskraft.

Bildningsväsendet

En omfattande allmän utbildning är grundförutsättningen för en fungerande stat. Bildning förmedlas bäst genom ett välunderbyggt och enhetligt skolsystem. Enligt författningen är det statens uppgift att sörja för en allmän högskole- och yrkesutbildning (art. 46). I Afghanistan finns det dock inte något heltäckande skolsystem med en enhetlig läroplan. Det saknas skolor och personal som är utbildad för dessa. För en lärare eller lärarinna – det är mest kvinnor som väljer detta yrke – är det en fördel om de kan vara verksamma i närheten av den plats där deras familj bor, så att de därigenom kan bidra till dess försörjning.

Europeiska politiker trycker på för ett snabbt genomförande av ett enhetligt skolsystem i hela landet. De glömmer då faktiskt att inget europeiskt skolsystem (förutom i Schweiz) införts under demokratiska förhållanden, utan under monarkiska och aristokratiska styrelseformer, och att det varje gång mött motstånd när det genomfördes. De problem som den afghanska regeringen nu under senare tid har haft med att initiera en heltäckande allmän utbildning, kan européer knappast förstå eller åtminstone endast med svårighet ta till sig.

Afghanerna är på det klara med nödvändigheten av skolor. De skickar sina barn utan undantag till madraser. I dessa gäller skolplikt för flickor mellan sju och nio år och för pojkar mellan sju och tretton. Då madraser inte är någon statlig inrättning och dessutom finansieras av privatpersoner och organisationer (exempelvis islamistiska internationella organisationer, de flesta från Saudiarabien och Pakistan) baseras undervisningen inte heller på någon enhetlig läroplan som gäller i alla regioner.

Ytterligare en omständighet som försvårar införandet av ett enhetligt skolsystem är det faktum att mer än 75 procent av afghanerna är verksamma inom jordbruket. Då staten inte ger landsbygdsbefolkningen tillräckligt med finansiellt stöd måste alla familjemedlemmar hjälpa till med arbetet på åkrarna för att säkerställa familjens överlevnad. En befolkning vars huvudsakliga värv under dessa omständigheter ligger inom jordbruket, kommer endast med svårighet att kunna vänja sig vid en allmän skolplikt, med fastställda undervisningstider och studiemeriter som inte har någon omedelbar relevans för deras dagliga kamp för brödfödan.

Många hjälporganisationer sysslar direkt med denna sektor och bygger skolor på många ställen. Många organisationer stöder också högskolor, av vilka det finns 21 statliga och sex privata. Tyvärr avtalar de inte alltid med de lokala statliga myndigheterna om vad som krävs för en varaktig verksamhet utan driver oftast igenom sina egna planer. Då staten själv inte kan uppbringa de medel som krävs, är den helt och hållet hänvisad till de olika hjälporganisationernas insatsberedskap och därför utlämnad till deras strategier för att genomföra insatserna.

Det statliga finansväsendet

Sedan maj 2005 har Afghanistan en ny skattelag (beroende av art. 42 i författningen) och inkomstskattelagstiftning. Denna lag är liksom landets författning utarbetad med internationell hjälp. Ett närmare studium av lagen visar att den verkligen är speciellt utarbetad för Afghanistan. Emellertid har lagstiftaren bortsett från två väsentliga detaljer: för det första, det faktum att det aldrig någonsin tidigare funnits någon skattelagstiftning som genomförts överallt. Därför, och på grund av bristande utbildning, vet inte afghanerna vad skatter är för något, vilken betydelse de har för samhället och för staten. För det andra, känner man i alla grannstaterna och Mellanöstern uteslutande till en skattelagstiftning som i huvudsak grundar sig på indirekta skatter, som till exempel mervärdes- och omsättningskatt. I Iran beskattas exempelvis alla inkomster med 20 procent (med undantag för småbelopp). Dessutom finns det också särskilda avgifter för dem som hör till erkända religioner, en skatt på jordegendom, den religiösa allmoseskatten och tullavgifter. En inkomstskatt, som i exempelvis Tyskland utgör ungefär en tredjedel av skatteintäkterna, känner man inte till.

Förståelsen för skatter som sådana är endast rudimentär, förståelsen för en inkomstskatteprincip saknas helt och kan inte heller fås genom en jämförelse med grannstaterna. Följaktligen har den afghanska staten enorma problem med att dra in skatt från sina medborgare. Ännu en försvårande omständighet är att man i Afghanistan nästan uteslutande betalar kontant. Ekonomiska avgifter är naturliga för afghanerna, eftersom man måste betala in sådana till krigsherrar och knarkkungar liksom även till korrupta statliga myndigheter och instanser. Dock med den skillnaden att det här är fråga om en omedelbar påtaglig ”växelverkan” – som motprestation för betalningen kan man bedriva sina affärer i fred eller bli ”beskyddad”. Det skulle ha varit effektivare att införa en skattelagstiftning som motsvarar eller påminner om grannländernas.

För närvarande får landet sina skatteinkomster i huvudsak från tullavgifter. Dessa pengar räcker naturligtvis inte på långa vägar till för att balansera statens ekonomiska utmaningar. Statsbudgeten för år 2008 uppgick till motsvarande 4,2 miljarder kronor – en summa som Afghanistan självt inte kan uppbringa. Underskottet täcks framför allt av internationella givarländer. Dessa bidrag deklareras som ”återuppbyggnadshjälp” för att inte statens respektive presidentens beroende alltför tydligt ska framgå, vilket snarare skulle minska hans anseende i landet, eftersom det skulle få honom att framstå som en givarländernas ”marionett”.

Polis och militär

För att Afghanistan inom en överblickbar framtid självt ska kunna lösa eller reglera de inrikespolitiska problemen är det absolut nödvändigt att bygga upp en polismakt, som kan hävda sig, och en slagkraftig militär. Här försöker staterna inom den internationella säkerhetsstyrkan (International Security Assistance Force, Isaf) att göra sitt bästa. De har med sin lokalt stationerade militär och de poliser som de skickat till Afghanistan nästan helt och hållet tagit över utbildningen av afghansk polis och militär. Målet för detta utbildningsstöd är att de afghanska säkerhetsstyrkorna så fort som möjligt själva ska kunna reglera statens inre angelägenheter på grundval av dess författning. Denna utbildning är bra och på många håll har den krönts med framgång.

Staten Afghanistan har vid uppbyggandet av säkerhetsstyrkorna att kämpa med delvis självförvållade problem. För det första får poliser – liksom även andra statsanställda – endast otillräckligt och många fall inte kontinuerligt betalt. Det leder till att de också söker och hittar andra former av inkomster. Då polisen delvis också är korrumperad, är dess anseende hos befolkningen kringgärdat med många förbehåll. För det andra värvar krigsherrarna de välutbildade militärerna till sina egna arméer, med utsikter om betydligt högre inkomster.

Genom striderna i södra Afghanistan drabbas militären av en försvagning av antalet anställda. Enligt planen ska den afghanska armén växa till 134 000 man, men för närvarande har antalet stagnerat på mellan 45 000 och 50 000 man. Militärens brist på personal märks framför allt på dess bristande närvaro i landet. Det finns inte tillräckligt med soldater för att kunna vara närvarande i landets alla provinser och där framför allt med kraft gå emot krigsherrarna.

Krigsherrar och talibaner

Krigsherrar är i Afghanistan fortfarande en realitet, och de har delvis ett betydande politiskt inflytande. Deras makt tycks fortfarande vara obruten. Detta kan framför allt skyllas på det långa krigstillståndet och den auktoritetsförlust för den afghanska staten som hänger ihop med det. Många mujahidder (motståndskämpar) kunde ”arbeta sig till” säkra positioner inom sina regioner och till slut fungera som krigsherrar. De snabbt växlande lojaliteterna dem emellan gjorde det möjligt för ett allt större antal krigsherrar att utöva inflytande över statens politik.

Dessutom har den afghanska staten i-bland regelrätt ”värvat” krigsherrar till att företräda staten i sina respektive regioner och där ställföreträdande upprätthålla ”den allmänna ordningen”. Med denna gentlemen’s agreement tillsammans med den statliga regeringens oförmåga har krigsherrarna under de senaste åren kunnat uppnå en omfattande autonomi. Att upphäva detta från statens sida framstår nu som mycket svårt och knappast genomförbart, vilket Hamid Karzai redan många gånger plågsamt har tvingats erfara.

Krigsherrarna har genom narkotikaodling och droghandel skaffat sig tillräckligt med ekonomiska medel för att ta soldater och vapen i tjänst. Därför får de inte underskattas militärt. De gäller för att vara den allvarligast växande faktorn i det afghanska samhället, och de är å sin sida väl medvetna om att framställa sig som nödvändiga partner för den nya staten. Politiken för detta i Kabul är mycket dubbelbottnad. Å ena sidan försöker man bekämpa krigsherrarna och utrota deras huvudsakliga inkomstkälla – drogerna; å andra sidan menar man sig i deras handlingar se dåd som endast bidrar till statens bästa och belönar dem för detta med viktiga statliga poster. Därför förvånar det till exempel inte att välkända krigsherrar återfinns i kretsen av presidentens rådgivare eller som vicepresident. Även anklagelsen, från en kvinnlig parlamentsledamot, om att krigsförbrytare finns bland parlamentarikerna stämmer.

Vid sidan av krigsherrarna finns även talibangruppen, som allt starkare skakar den afghanska staten i dess grundvalar. Hos talibanerna (talib = elev) handlar det om en politisk-religiös gruppering, som uppstod under 1990- och 2000-talen i Pakistan vid landets madrasskolor. Då hörde talibanerna i huvudsak till folkgruppen av pakistanska pashtuner. Dessa ”talibaner från första stund” har satt som mål att skänka Afghanistan fred och få ett slut på det inbördeskrig som råder där – mellan pashtuner och tadzjiker – till sina pashtunska ”bröders” fördel. Talibanernas tillvägagångssätt, med vilket de försökte förverkliga sitt hemliga mål, var brutalt men framgångsrikt.

Genom det grymma inbördeskriget i Afghanistan hade det civila livet mer eller mindre upphört. De flesta av Afghanistans medborgare tog emot talibanerna med ”öppna armar”. De fick ju faktiskt de inbördes stridande krigsherrarna – ofta med våld – att inställa fientligheterna. Många av krigsherrarna var dock beredda att byta sin lojalitet och själva gå över till talibanernas sida och bli talib. På så sätt blev den ursprungliga dominansen av pashtuner inom talibanerna uppblandad med andra etniska grupper och talibanerna alltmer en spegel av hela det afghanska samhället.

Den afghanska civilbefolkningen var naturligtvis på det klara med att det hos talibanerna inte handlade om några ”goda människor” men också att de skulle komma att spela en viktig roll i framtiden, om deras plan – att befria och erövra Afghanistan – skulle krönas med framgång. Den inledande sympatin från befolkningens sida övergick snabbt i fruktan efter talibanernas slutgiltiga maktövertagande 1996. Talibanerna försökte nu förverkliga sin idé om en ”gudsstat”. Det afghanska ”gudsstatsprojektet” avslutades i och med den amerikanska operationen Enduring Freedom i oktober/november 2001, då uttrycket ”talibanfaran” för första gången användes.

Många länder uttalade, under de veckor, månader och år som följde på avslutandet av talibanstyret, sig för en internationell Afghanistanhjälp och erbjöd sig att hjälpa till med återuppbyggnaden. Tyvärr stannade det oftast vid uttalanden. Afghanerna vill emellertid se resultat, de vill kunna se förändringar i sitt land. Vad de i praktiken hittills har upplevt är att den internationella hjälpen framför allt stannar i Kabul, att löftena från regeringen i Kabul är tomma ord och att krigsherrarna fortfarande har sista ordet ute i provinserna. I detta bittert besvikna samhälle är det fortfarande möjligt för talibanerna att vinna terräng. På grund av det internationella samfundets oförmåga och delvis ovilja att anpassa sig till Afghanistan och dess – från den europeiska så annorlunda – kultur kan talibanerna återigen med ny kraft vinna samhälleligt och politiskt utrymme.

Afghanerna ser inte talibanerna som något i grunden ont; de erkänner dem återigen som frihetskämpar, som är beredda att dö för Afghanistan. Om det internationella samfundet nu återigen riktar sitt fokus på bekämpandet av talibanerna, skulle möjligen den åsikten kunna uppstå att den som förföljer talibanerna egentligen bekämpar en grundläggande del av Afghanistan. Men den som bekämpar Afghanistan, kommer oundvikligen att drivas bort av afghanerna, vilket redan tidigare Alexander den store, perserna, britterna och Sovjetunionen fått erfara.

Drogproblematiken

Afghanistan producerar för närvarande dubbelt så mycket droger som världsmarknanden egentligen ”behöver”. Skörden för år 2009 uppgick till cirka 6 900 ton opium och den har kontinuerligt flerfaldigats sedan 2002 (2004 uppgick den till 4 200 ton). Exporten av opium är det mest lukrativa som landet har att erbjuda. Löftena från de afghanska politikerna till det internationella samfundet om att bekämpa narkotikaodling och droghandel är för det mesta endast en läpparnas bekännelse, eftersom många högt uppsatta politiker i landet själva är indragna i narkotikahandeln.

Det finns och har funnits internationella projekt som har försökt erbjuda befolkningen ett alternativ till narkotikaodlingen – efter det att man bränt ner opiumfälten; men dessa projekt är alltid förbundna med en ekonomisk nackdel. Till exempel startade en belgisk hjälporganisation (Network of European Foundations) ett projekt att istället för opiumvallmo [papaver somniferum] odla andra vallmoplantor som går att använda för medicinska ändamål. Detta projekt kommer att misslyckas rejält, eftersom läkemedelsindustrin inte vill betala marknadsmässiga drogpriser till leverantörerna. Drogproducenterna är inte heller villiga att acceptera förlusterna. Den tyska Welthungerhilfe [Världssvältshjälpen] stöder i östra Afghanistan projektet ”Rosor istället för droger”: 300 bönder odlar rosor, ur vilka man utvinner olja för kosmetiska ändamål. Detta projekt har ännu inte misslyckats. Men det faktum att en liter rosenolja i Europa kostar cirka 4 500 euro, medan ett kilo heroin däremot kostar mångdubbelt mer, gör att de väckta förhoppningarna väntas övergå i onda aningar.

Så länge knarkkungarna inte kan tjäna lika mycket pengar på någon annan produkt kommer de inte att acceptera alternativen. Således återstår endast strategin att förstöra drogskördarna för att få makt över dem. Men då bör man också betänka att småbonden, som man berövar opiumfältet och därmed inkomsten, får stora problem med att försörja sin familj. Någon lösning på detta problem som gör alla deltagare nöjda känner man ännu inte till. För ögonblicket ”tjänar” Europa på att den afghanska överproduktionen av droger gör att priset faller och att därmed också vinsten för knarkkungarna blir mindre. Men det innebär inte att man kommer att avstå från narkotikaodling i Afghanistan, i bästa fall kommer produktionsmängden att anpassas till marknaden.

Utblick

De internationella givarländernas engagemang är mångsidigt, men också ofta ogenomtänkt. Visst får den afghanska staten för närvarande enorma summor från utlandet, men ofta stannar pengarna sedan i Kabul och sipprar bort där. De statliga och icke-statliga hjälporganisationerna reser endast sällan ut till de avlägsna regionerna i landet utan förblir mestadels i de större provinsstäderna.

Även det internationella samarbete som Isaf propagerar för – inte bara det militära utan även de olika statliga hjälporganisationernas – existerar oftast endast på papperet. I realiteten följer varje enskilt land sina egna intressen. Men innan man brännmärker detta handlingssätt bör man först se på förhållandena inom den tyska förbundsregeringen: Det blir inte minst genom tidningsreferat allt tydligare att det inte finns något verkligt samarbete mellan de förbundsdepartement som är verksamma i Afghanistan.

Befolkningen i de afghanska provinserna anklagar sin regering för misskötsel och korruption och de internationella styrkorna för bristande intresse för ett koncept som är speciellt utformat för afghanska förhållanden – och de beklagar sitt ständiga elände. Det borde stå klart att detta känsloläge hos afghanerna är en alltför bra grogrund för alla sorters motståndsgrupper.

Trots allt detta är det Afghanistan och dess befolkning förunnat att världen anpassar sig till de lokala förhållandena. Det är på tiden – åtta år efter det senaste kriget – att utarbeta ett mer verkningsfullt koncept för återuppbyggnaden av Afghanistan, som är både nationellt och internationellt samordnat. Då är det nödvändigt att integrera talibanerna, ty utan dem kommer det internationella samfundet definitivt att misslyckas i Afghanistan.

Översättning: Per Lindqvist

Artikelförfattaren är historiker och rådgivare åt den tyska militären.

Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 11/2009.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den 20 augusti 2009 var det presidentval och lokalval i de 34 provinserna i Afghanistan. 36 presidentkandidater var anmälda och endast 16 procent hörde till något politiskt parti. Omedelbart efter valet förklarade sig både den sittande presidenten, Hamid Karzai, och hans viktigaste motståndare den förre utrikesministern, Abdullah Abdullah, som segrare. Det låg i västmakternas intresse att Karzai blev återvald. Dessutom hade Karzai inför valet lyckats splittra sin, enligt egen utsago, politiska motståndare, den nordliga alliansen. Han lyckades få den militäre ledaren för den nordliga alliansen, krigsherren Mohammad Fahim (tidigare försvarsminister) att ställa upp som sin framtida vice president och krigsherren Rashid Dostum (stabschef för the Afghan National Army, ANA) som vallokomotiv. Därmed har det politiska lägret inom nordalliansen, vars nya politiska ledare Abdullah anses vara, förlorat ett stöd som för närvarande inte går att ersätta.

Hamid Karzai har sin etniska tillhörighet hos pashtunerna, den största folkgruppen i Afghanistan, som därför gör anspråk på presidentämbetet. Abdullah är tadzjik. Om Abdullah hade vunnit valet skulle det ha lett till svåra omvälvningar i det afghanska samhället. En liknande situation uppstod redan i juni 1992, när loya jirga (de äldres rådslag) per dekret utropade Burhanuddin Rabbani (tadzjik) till president. På grund av detta belägrade hans politiska motståndare Gulbuddin Hekmatyarn (pashtun) Kabul, vilket åter tände inbördeskriget, som först efter talibanernas inmarsch 1994 kunde avslutas till pashtunernas fördel.

Det politiska systemet

Enligt författningen från januari 2004 är Afghanistan en presidialrepublik; i spetsen står presidenten, som väljs i direktval vart femte år. Han är statsöverhuvud och samtidigt regeringschef. Parlamentet består av underhuset (wolesi jirga), med 249 direktvalda parlamentsledamöter, och äldstekammaren motsvarande överhuset (meshrano jirga), med 102 parlamentsledamöter. Det sistnämnda består till en tredjedel vardera av företrädare för provinserna, distrikten och presidentens rådgivare. Den nyvalde presidenten utser sitt kabinett. Han kan föreslå vilken lämplig afghansk medborgare som helst till minister. Efter en offentlig utfrågning röstar parlamentet om förslagen. Det är då önskvärt att fördelningen av kabinettsposter motsvarar Afghanistans etniska majoritetsförhållanden.

Valet till underhuset – nästa ska äga rum under [hösten] 2010 – är ett rent personval. Införandet av ett begränsat valsystem med listor, som skulle kunna inbegripa en officiell funktion för partierna, har hittills inte kunnat genomföras. Detta har resulterat i problem med finansieringen av valkampanjen. Många krigsherrar använder personal för egen vinning, genom att de uteslutande stöder ”sina” kandidater ekonomiskt. Det finns visserligen en statlig institution som nogsamt ska förhindra ett sådant agerande, men denna var under det senaste parlamentsvalet 2005 endast framgångsrik i några få fall. Följaktligen finns i det nuvarande parlamentet ett inte ringa antal personer företrädda, vars samhällsmässiga bakgrund tycks vara ytterst diskutabel.

En valkampanj i Afghanistan går inte att jämföra med en europeisk valkampanj. Visserligen äger spontant offentliga valmöten rum, men de är för det mesta initierade av europeiska politiska stiftelser (Friedrich Ebert-, Konrad Adenaur-, Heinrich Böll-stiftelsen osv.). Det lokala ”röstfisket” sker vanligen genom att kandidaten träffar den enskilde klanledaren och att man då förhandlar om priset för rösterna. Man måste utgå ifrån att ett val kommer att manipuleras från olika sidor. Även efter presidentvalet i augusti 2009 fördömdes ett flertal fall av valfusk. Därav kan man dra slutsatsen, att det i många regioner blir den som kan uppbringa mest pengar för kandidaturen som tar plats i parlamentet.

Den afghanska författningen stadgar (art. 83) att det från varje provins måste finnas två kvinnliga företrädare i parlamentet. Detta motsvarar ungefär en fjärdedel av parlamentsplatserna. Trots denna stora andel spelar kvinnorna en liten roll i parlamentet. De får rådet att inte komma med egna idéer i diskussionerna och att i omröstningarna ha sina manliga kollegor som föredömen.

Afghansk identitet

Befolkningen består av olika etniska grupper: cirka 38 till 43 procent hör till pashtunerna, 25 till 29 procent till tadzjikerna, sex till nio procent till uzbekerna och fem till åtta procent till hazarerna. Därutöver finns det flera minoriteter. Uppskattningsvis talas det i Afghanistan över 50 olika språk. Inom respektive etnisk grupp organiserar de olika familjeklanerna livet och vardagen för sina medlemmar. Afghanerna känner sig först av allt som medlemmar av en familj, därefter tillhöriga en viss etnisk grupp – först därefter identifierar de sig med sitt land.

Detta företräde för den etniska identiteten på bekostnad av den nationella försvårar en regeringsbildning enligt vår västliga demokratiuppfattning. Demokratiska strukturer förespråkas visserligen i princip, men landets president bör hursomhelst komma från den egna etniska gruppen. Till detta kommer att pashtunerna som starkaste folkgrupp gör anspråk på att inneha presidentposten respektive att som motdrag inte erkänna en icke-pashtun som president.

För tadzjikerna är pashtunerna talibanernas allierade. Dessa jagade ut Burhanuddin Rabbani från Kabul 1996. Rabbani tvingades efter detta med sin exilregering att bege sig till Feyzabad (i Badakhshanprovinsen) under skydd av nordalliansen och dess kommendant Ahmad Sha Massoud. Nordalliansen stred 2001 tillsammans med USA i operation Enduring Freedom mot talibanerna och fördrev dem tillfälligt. Det är på detta som tadzjikerna grundar sina anspråk att förfoga över Afghanistans rättmätige president. Hazarerna däremot insisterar på att det inte vore mer än rätt att utse presidenten från deras krets, eftersom de så länge har varit förtryckta av alla andra folkgrupper i Afghanistan.

Om det ska finnas någon möjlighet för Afghanistan att existera som en stat i framtiden, så måste detta rivaliserande stamtänkande brytas. För detta finns det ansatser: Afghanistans siste kung, Mohammed Sahir Shah (1914–2007) från pashtunsdynastin Mohammedzai, liksom tadzjiken och ledaren för nordalliansen, Ahmad Shah Massoud, kommer att, över de etniska gränserna, erkännas och äras som ”nationens fader” respektive ”motståndskämpe mot Röda armén och talibanerna”.

Inom den etniska tillhörigheten till en folkgrupp är familjen afghanens nav. För familjen är man beredd att göra mycket om bara en ”sund” familj är stark nog att överleva i krissituationer och försörja, stödja och ta hand om familjemedlemmar som är i nöd, oavsett orsak. I somliga provinser i Afghanistan – framför allt på landet – är det fortfarande så att man lokalt inte erkänner några som helst statliga strukturer. Det lokala civilsamhället måste utveckla respektive vidareutveckla sitt ”system” för en organiserad samexistens. Något socialförsäkringssystem i form av understödjande institutioner vid sjukdom och bristande arbetsförmåga och för äldreomsorg finns det (ännu) inte.

För de afghanska familjernas överlevnad är den inre sammanhållningen men också den fördomsfria och självdistanserade behandlingen av ”affärsparterna” viktig. I Afghanistan är det inte ovanligt att ingå affärsförbindelser med personer som utifrån ett europeiskt perspektiv har ett närmast tvivelaktigt rykte. Därigenom kan det hända att fiender medelst ett handelsfördrag blir partner; om den lokala situationen så kräver kan också vänner bli till fiender. Den afghanska historien visar oss att lojaliteten mellan afghanerna endast är kortvarig och växlande. Detta är en viktig aspekt av den afghanska organisationen för överlevnad. Den som inser detta och låter detta påverka sitt arbete blir effektivare i sina biståndsåtgärder och projekt än den som baserar sin lokala insats uteslutande på europeiskt sätt att tänka och handla.

Religion i Afghanistan

Sedan staten Afghanistan fick sina nuvarande gränser, som drogs upp under 1800-talet av den brittiska kolonialmakten, och som bekräftades genom insättandet av den kolonialmaktstrogne kungen Abdur Rahman Khan, har landet upplevt de mest skilda politiska system: monarki, oligarki, diktatur, kommunism, talibanstyre – och nu åter demokrati. Demokratiska förhållanden rådde redan under Mohammed Sahir Shah, som införde konstitutionell monarki 1964 (till 1973). De första fria valen i landet ägde rum i september 1965. Alla styrelseskick kunde dock endast tillämpas i huvudstaden Kabul liksom i de större städerna och samhällena. På landsbygden, som var och fortfarande är mindre infrastrukturellt etablerad rådde och råder än i dag andra, mycket individuella politiska strukturer, som mycket tydligt rör sig i riktning mot islam.

99 procent av den afghanska befolkningen är muslimer. Enligt den afghanska författningen är landet en islamisk republik (art. 1) och islam är statsreligion (art. 2). Afghanistan har trots detta en modern och demokratisk författning. Artikel 3 innehåller visserligen ett förbehåll såtillvida att ingen lag får strida mot islam. Artikel 130 räknar med tillämpandet av sharia inom författningens gränser.

Religionen spelar fortfarande en dominerande roll i det afghanska samhället men inte genom diktat från så kallade fundamentalister utan snarare genom att islam med sina bud i Koranen och dess utläggningar och tillägg ersätter det statliga systemet, som i många av Afghanistans regioner fortfarande inte är tillräckligt omsatt i praktiken. Människorna har större förtroende för sin familj, för klanen och för den religiösa traditionen än för staten. Därför ignoreras på många ställen fortfarande den ”gällande” strafflagstiftningen, sharia används förbehållslöst; man uppfyller zakat, en i Koranen inskriven förmögenhetsbaserad allmosa, men man betalar skatt endast motvilligt och i ringa omfattning; barnen går utan undantag i madraser (religiösa skolor) och inte i samma omfattning i de statliga skolorna; det som mullan respektive imamen predikar i moskén gäller; vad politiker säger och lovar vinner sällan något förtroende.

För att författningen ska bli erkänd av hela den afghanska befolkningen måste löftena från regeringen, de internationella organisationerna och bidragsländerna följas av handling. Afghanerna måste uppleva personliga fördelar och väsentlig delaktighet i denna demokratiska process. Den unga staten befinner sig härigenom i ett dubbelt dilemma: för det första saknar den fortfarande tillräckligt med välutbildade statstjänstemän i förvaltningen, inom polisen och militären, för att kunna upprätthålla lag och ordning i hela landet; för det andra förmår den inte att skicka pengar till avlägsna regioner i landet för att driva projekt där – också på grund av brist på kvalificerad arbetskraft.

Bildningsväsendet

En omfattande allmän utbildning är grundförutsättningen för en fungerande stat. Bildning förmedlas bäst genom ett välunderbyggt och enhetligt skolsystem. Enligt författningen är det statens uppgift att sörja för en allmän högskole- och yrkesutbildning (art. 46). I Afghanistan finns det dock inte något heltäckande skolsystem med en enhetlig läroplan. Det saknas skolor och personal som är utbildad för dessa. För en lärare eller lärarinna – det är mest kvinnor som väljer detta yrke – är det en fördel om de kan vara verksamma i närheten av den plats där deras familj bor, så att de därigenom kan bidra till dess försörjning.

Europeiska politiker trycker på för ett snabbt genomförande av ett enhetligt skolsystem i hela landet. De glömmer då faktiskt att inget europeiskt skolsystem (förutom i Schweiz) införts under demokratiska förhållanden, utan under monarkiska och aristokratiska styrelseformer, och att det varje gång mött motstånd när det genomfördes. De problem som den afghanska regeringen nu under senare tid har haft med att initiera en heltäckande allmän utbildning, kan européer knappast förstå eller åtminstone endast med svårighet ta till sig.

Afghanerna är på det klara med nödvändigheten av skolor. De skickar sina barn utan undantag till madraser. I dessa gäller skolplikt för flickor mellan sju och nio år och för pojkar mellan sju och tretton. Då madraser inte är någon statlig inrättning och dessutom finansieras av privatpersoner och organisationer (exempelvis islamistiska internationella organisationer, de flesta från Saudiarabien och Pakistan) baseras undervisningen inte heller på någon enhetlig läroplan som gäller i alla regioner.

Ytterligare en omständighet som försvårar införandet av ett enhetligt skolsystem är det faktum att mer än 75 procent av afghanerna är verksamma inom jordbruket. Då staten inte ger landsbygdsbefolkningen tillräckligt med finansiellt stöd måste alla familjemedlemmar hjälpa till med arbetet på åkrarna för att säkerställa familjens överlevnad. En befolkning vars huvudsakliga värv under dessa omständigheter ligger inom jordbruket, kommer endast med svårighet att kunna vänja sig vid en allmän skolplikt, med fastställda undervisningstider och studiemeriter som inte har någon omedelbar relevans för deras dagliga kamp för brödfödan.

Många hjälporganisationer sysslar direkt med denna sektor och bygger skolor på många ställen. Många organisationer stöder också högskolor, av vilka det finns 21 statliga och sex privata. Tyvärr avtalar de inte alltid med de lokala statliga myndigheterna om vad som krävs för en varaktig verksamhet utan driver oftast igenom sina egna planer. Då staten själv inte kan uppbringa de medel som krävs, är den helt och hållet hänvisad till de olika hjälporganisationernas insatsberedskap och därför utlämnad till deras strategier för att genomföra insatserna.

Det statliga finansväsendet

Sedan maj 2005 har Afghanistan en ny skattelag (beroende av art. 42 i författningen) och inkomstskattelagstiftning. Denna lag är liksom landets författning utarbetad med internationell hjälp. Ett närmare studium av lagen visar att den verkligen är speciellt utarbetad för Afghanistan. Emellertid har lagstiftaren bortsett från två väsentliga detaljer: för det första, det faktum att det aldrig någonsin tidigare funnits någon skattelagstiftning som genomförts överallt. Därför, och på grund av bristande utbildning, vet inte afghanerna vad skatter är för något, vilken betydelse de har för samhället och för staten. För det andra, känner man i alla grannstaterna och Mellanöstern uteslutande till en skattelagstiftning som i huvudsak grundar sig på indirekta skatter, som till exempel mervärdes- och omsättningskatt. I Iran beskattas exempelvis alla inkomster med 20 procent (med undantag för småbelopp). Dessutom finns det också särskilda avgifter för dem som hör till erkända religioner, en skatt på jordegendom, den religiösa allmoseskatten och tullavgifter. En inkomstskatt, som i exempelvis Tyskland utgör ungefär en tredjedel av skatteintäkterna, känner man inte till.

Förståelsen för skatter som sådana är endast rudimentär, förståelsen för en inkomstskatteprincip saknas helt och kan inte heller fås genom en jämförelse med grannstaterna. Följaktligen har den afghanska staten enorma problem med att dra in skatt från sina medborgare. Ännu en försvårande omständighet är att man i Afghanistan nästan uteslutande betalar kontant. Ekonomiska avgifter är naturliga för afghanerna, eftersom man måste betala in sådana till krigsherrar och knarkkungar liksom även till korrupta statliga myndigheter och instanser. Dock med den skillnaden att det här är fråga om en omedelbar påtaglig ”växelverkan” – som motprestation för betalningen kan man bedriva sina affärer i fred eller bli ”beskyddad”. Det skulle ha varit effektivare att införa en skattelagstiftning som motsvarar eller påminner om grannländernas.

För närvarande får landet sina skatteinkomster i huvudsak från tullavgifter. Dessa pengar räcker naturligtvis inte på långa vägar till för att balansera statens ekonomiska utmaningar. Statsbudgeten för år 2008 uppgick till motsvarande 4,2 miljarder kronor – en summa som Afghanistan självt inte kan uppbringa. Underskottet täcks framför allt av internationella givarländer. Dessa bidrag deklareras som ”återuppbyggnadshjälp” för att inte statens respektive presidentens beroende alltför tydligt ska framgå, vilket snarare skulle minska hans anseende i landet, eftersom det skulle få honom att framstå som en givarländernas ”marionett”.

Polis och militär

För att Afghanistan inom en överblickbar framtid självt ska kunna lösa eller reglera de inrikespolitiska problemen är det absolut nödvändigt att bygga upp en polismakt, som kan hävda sig, och en slagkraftig militär. Här försöker staterna inom den internationella säkerhetsstyrkan (International Security Assistance Force, Isaf) att göra sitt bästa. De har med sin lokalt stationerade militär och de poliser som de skickat till Afghanistan nästan helt och hållet tagit över utbildningen av afghansk polis och militär. Målet för detta utbildningsstöd är att de afghanska säkerhetsstyrkorna så fort som möjligt själva ska kunna reglera statens inre angelägenheter på grundval av dess författning. Denna utbildning är bra och på många håll har den krönts med framgång.

Staten Afghanistan har vid uppbyggandet av säkerhetsstyrkorna att kämpa med delvis självförvållade problem. För det första får poliser – liksom även andra statsanställda – endast otillräckligt och många fall inte kontinuerligt betalt. Det leder till att de också söker och hittar andra former av inkomster. Då polisen delvis också är korrumperad, är dess anseende hos befolkningen kringgärdat med många förbehåll. För det andra värvar krigsherrarna de välutbildade militärerna till sina egna arméer, med utsikter om betydligt högre inkomster.

Genom striderna i södra Afghanistan drabbas militären av en försvagning av antalet anställda. Enligt planen ska den afghanska armén växa till 134 000 man, men för närvarande har antalet stagnerat på mellan 45 000 och 50 000 man. Militärens brist på personal märks framför allt på dess bristande närvaro i landet. Det finns inte tillräckligt med soldater för att kunna vara närvarande i landets alla provinser och där framför allt med kraft gå emot krigsherrarna.

Krigsherrar och talibaner

Krigsherrar är i Afghanistan fortfarande en realitet, och de har delvis ett betydande politiskt inflytande. Deras makt tycks fortfarande vara obruten. Detta kan framför allt skyllas på det långa krigstillståndet och den auktoritetsförlust för den afghanska staten som hänger ihop med det. Många mujahidder (motståndskämpar) kunde ”arbeta sig till” säkra positioner inom sina regioner och till slut fungera som krigsherrar. De snabbt växlande lojaliteterna dem emellan gjorde det möjligt för ett allt större antal krigsherrar att utöva inflytande över statens politik.

Dessutom har den afghanska staten i-bland regelrätt ”värvat” krigsherrar till att företräda staten i sina respektive regioner och där ställföreträdande upprätthålla ”den allmänna ordningen”. Med denna gentlemen’s agreement tillsammans med den statliga regeringens oförmåga har krigsherrarna under de senaste åren kunnat uppnå en omfattande autonomi. Att upphäva detta från statens sida framstår nu som mycket svårt och knappast genomförbart, vilket Hamid Karzai redan många gånger plågsamt har tvingats erfara.

Krigsherrarna har genom narkotikaodling och droghandel skaffat sig tillräckligt med ekonomiska medel för att ta soldater och vapen i tjänst. Därför får de inte underskattas militärt. De gäller för att vara den allvarligast växande faktorn i det afghanska samhället, och de är å sin sida väl medvetna om att framställa sig som nödvändiga partner för den nya staten. Politiken för detta i Kabul är mycket dubbelbottnad. Å ena sidan försöker man bekämpa krigsherrarna och utrota deras huvudsakliga inkomstkälla – drogerna; å andra sidan menar man sig i deras handlingar se dåd som endast bidrar till statens bästa och belönar dem för detta med viktiga statliga poster. Därför förvånar det till exempel inte att välkända krigsherrar återfinns i kretsen av presidentens rådgivare eller som vicepresident. Även anklagelsen, från en kvinnlig parlamentsledamot, om att krigsförbrytare finns bland parlamentarikerna stämmer.

Vid sidan av krigsherrarna finns även talibangruppen, som allt starkare skakar den afghanska staten i dess grundvalar. Hos talibanerna (talib = elev) handlar det om en politisk-religiös gruppering, som uppstod under 1990- och 2000-talen i Pakistan vid landets madrasskolor. Då hörde talibanerna i huvudsak till folkgruppen av pakistanska pashtuner. Dessa ”talibaner från första stund” har satt som mål att skänka Afghanistan fred och få ett slut på det inbördeskrig som råder där – mellan pashtuner och tadzjiker – till sina pashtunska ”bröders” fördel. Talibanernas tillvägagångssätt, med vilket de försökte förverkliga sitt hemliga mål, var brutalt men framgångsrikt.

Genom det grymma inbördeskriget i Afghanistan hade det civila livet mer eller mindre upphört. De flesta av Afghanistans medborgare tog emot talibanerna med ”öppna armar”. De fick ju faktiskt de inbördes stridande krigsherrarna – ofta med våld – att inställa fientligheterna. Många av krigsherrarna var dock beredda att byta sin lojalitet och själva gå över till talibanernas sida och bli talib. På så sätt blev den ursprungliga dominansen av pashtuner inom talibanerna uppblandad med andra etniska grupper och talibanerna alltmer en spegel av hela det afghanska samhället.

Den afghanska civilbefolkningen var naturligtvis på det klara med att det hos talibanerna inte handlade om några ”goda människor” men också att de skulle komma att spela en viktig roll i framtiden, om deras plan – att befria och erövra Afghanistan – skulle krönas med framgång. Den inledande sympatin från befolkningens sida övergick snabbt i fruktan efter talibanernas slutgiltiga maktövertagande 1996. Talibanerna försökte nu förverkliga sin idé om en ”gudsstat”. Det afghanska ”gudsstatsprojektet” avslutades i och med den amerikanska operationen Enduring Freedom i oktober/november 2001, då uttrycket ”talibanfaran” för första gången användes.

Många länder uttalade, under de veckor, månader och år som följde på avslutandet av talibanstyret, sig för en internationell Afghanistanhjälp och erbjöd sig att hjälpa till med återuppbyggnaden. Tyvärr stannade det oftast vid uttalanden. Afghanerna vill emellertid se resultat, de vill kunna se förändringar i sitt land. Vad de i praktiken hittills har upplevt är att den internationella hjälpen framför allt stannar i Kabul, att löftena från regeringen i Kabul är tomma ord och att krigsherrarna fortfarande har sista ordet ute i provinserna. I detta bittert besvikna samhälle är det fortfarande möjligt för talibanerna att vinna terräng. På grund av det internationella samfundets oförmåga och delvis ovilja att anpassa sig till Afghanistan och dess – från den europeiska så annorlunda – kultur kan talibanerna återigen med ny kraft vinna samhälleligt och politiskt utrymme.

Afghanerna ser inte talibanerna som något i grunden ont; de erkänner dem återigen som frihetskämpar, som är beredda att dö för Afghanistan. Om det internationella samfundet nu återigen riktar sitt fokus på bekämpandet av talibanerna, skulle möjligen den åsikten kunna uppstå att den som förföljer talibanerna egentligen bekämpar en grundläggande del av Afghanistan. Men den som bekämpar Afghanistan, kommer oundvikligen att drivas bort av afghanerna, vilket redan tidigare Alexander den store, perserna, britterna och Sovjetunionen fått erfara.

Drogproblematiken

Afghanistan producerar för närvarande dubbelt så mycket droger som världsmarknanden egentligen ”behöver”. Skörden för år 2009 uppgick till cirka 6 900 ton opium och den har kontinuerligt flerfaldigats sedan 2002 (2004 uppgick den till 4 200 ton). Exporten av opium är det mest lukrativa som landet har att erbjuda. Löftena från de afghanska politikerna till det internationella samfundet om att bekämpa narkotikaodling och droghandel är för det mesta endast en läpparnas bekännelse, eftersom många högt uppsatta politiker i landet själva är indragna i narkotikahandeln.

Det finns och har funnits internationella projekt som har försökt erbjuda befolkningen ett alternativ till narkotikaodlingen – efter det att man bränt ner opiumfälten; men dessa projekt är alltid förbundna med en ekonomisk nackdel. Till exempel startade en belgisk hjälporganisation (Network of European Foundations) ett projekt att istället för opiumvallmo [papaver somniferum] odla andra vallmoplantor som går att använda för medicinska ändamål. Detta projekt kommer att misslyckas rejält, eftersom läkemedelsindustrin inte vill betala marknadsmässiga drogpriser till leverantörerna. Drogproducenterna är inte heller villiga att acceptera förlusterna. Den tyska Welthungerhilfe [Världssvältshjälpen] stöder i östra Afghanistan projektet ”Rosor istället för droger”: 300 bönder odlar rosor, ur vilka man utvinner olja för kosmetiska ändamål. Detta projekt har ännu inte misslyckats. Men det faktum att en liter rosenolja i Europa kostar cirka 4 500 euro, medan ett kilo heroin däremot kostar mångdubbelt mer, gör att de väckta förhoppningarna väntas övergå i onda aningar.

Så länge knarkkungarna inte kan tjäna lika mycket pengar på någon annan produkt kommer de inte att acceptera alternativen. Således återstår endast strategin att förstöra drogskördarna för att få makt över dem. Men då bör man också betänka att småbonden, som man berövar opiumfältet och därmed inkomsten, får stora problem med att försörja sin familj. Någon lösning på detta problem som gör alla deltagare nöjda känner man ännu inte till. För ögonblicket ”tjänar” Europa på att den afghanska överproduktionen av droger gör att priset faller och att därmed också vinsten för knarkkungarna blir mindre. Men det innebär inte att man kommer att avstå från narkotikaodling i Afghanistan, i bästa fall kommer produktionsmängden att anpassas till marknaden.

Utblick

De internationella givarländernas engagemang är mångsidigt, men också ofta ogenomtänkt. Visst får den afghanska staten för närvarande enorma summor från utlandet, men ofta stannar pengarna sedan i Kabul och sipprar bort där. De statliga och icke-statliga hjälporganisationerna reser endast sällan ut till de avlägsna regionerna i landet utan förblir mestadels i de större provinsstäderna.

Även det internationella samarbete som Isaf propagerar för – inte bara det militära utan även de olika statliga hjälporganisationernas – existerar oftast endast på papperet. I realiteten följer varje enskilt land sina egna intressen. Men innan man brännmärker detta handlingssätt bör man först se på förhållandena inom den tyska förbundsregeringen: Det blir inte minst genom tidningsreferat allt tydligare att det inte finns något verkligt samarbete mellan de förbundsdepartement som är verksamma i Afghanistan.

Befolkningen i de afghanska provinserna anklagar sin regering för misskötsel och korruption och de internationella styrkorna för bristande intresse för ett koncept som är speciellt utformat för afghanska förhållanden – och de beklagar sitt ständiga elände. Det borde stå klart att detta känsloläge hos afghanerna är en alltför bra grogrund för alla sorters motståndsgrupper.

Trots allt detta är det Afghanistan och dess befolkning förunnat att världen anpassar sig till de lokala förhållandena. Det är på tiden – åtta år efter det senaste kriget – att utarbeta ett mer verkningsfullt koncept för återuppbyggnaden av Afghanistan, som är både nationellt och internationellt samordnat. Då är det nödvändigt att integrera talibanerna, ty utan dem kommer det internationella samfundet definitivt att misslyckas i Afghanistan.

Översättning: Per Lindqvist

Artikelförfattaren är historiker och rådgivare åt den tyska militären.

Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 11/2009.