Aktuell rysk litteratur

Sovjetunionens fall har inte minskat intresset för svensk översättning av rysk skönlitteratur. Antalet utgivna titlar ligger ungefär konstant. Däremot har inriktningen på genrer och tidsperioder förändrats en del. Jämfört med tidigare utges nu fler verk från sovjetepokens början, då regimen ännu tillät olika stilar och experiment (den socialistiska realismen proklamerades först 1934). På motsvarande vis är det mer tunnsått med översättning av nyskriven rysk litteratur.

Dessa förskjutningar sammanhänger delvis med den svenska förlagsstrukturen. Numera är det de mindre förlagen som utger rysk litteratur, med undantag av vissa nyutgåvor av klassiker; det är huvudsakligen där som risktagandet finns. Vid sidan om denna verksamhet märks introducerande översikter i några av de svenska litterära tidskrifterna, ofta i form av temanummer. Tiden då de stora förlagen regelbundet introducerade nya ryska röster tycks däremot vara förbi; det är inte längre kommersiellt gångbart.

Nedan följer några exempel på vad som utgivits på svenska under det senaste året. Utöver regelrätt skönlitteratur – prosa och poesi – medtas en memoarbok, en brevväxling och en teologisk presentation.

Synen på kulturen och kulturarvet

”Vår av en tillfällighet inledda brevväxling från hörn till hörn börjar intressera mig. Ni minns: i min frånvaro skrev Ni ett första brev till mig och lämnade det på mitt bord när Ni gick ut, och jag besvarade det när Ni inte var här. Nu skriver jag i Er närvaro medan Ni tyst försjunken arbetar med att i tankarna släta ut de hårda, sekelgamla vecken i Dantes terziner för att sedan, med blicken fäst på förlagan, forma deras avbild på rysk vers. Jag skriver, därför att tanken då uttrycks fylligare och uppfattas tydligare, som ett ljud mitt i tystnaden.”

Dessa rader ingår i den fängslande brevväxlingen mellan de ryska tänkarna Michail Gersjenzon och Vjatjeslav Ivanov. Såsom här framgår befinner sig brevskrivarna i samma rum. Året är 1920, och platsen ett vilohem i Moskva, avsett för ”vetenskapens och konstens arbetare”. Själva brevväxlingen är knapp, 60–70 sidor, men den rymmer ändå en hel del substans. Många frågor formuleras, och författarna reflekterar öppet och fritt om kunskap, frihet, den ryska kulturens framtid, med mera. De drar sig inte för djärva formuleringar. Breven speglar mycket av den kulturdebatt som fördes under åren kring ryska revolutionen, en epok som ristade tydliga avtryck även i dåtida skönlitteratur. På så vis har skriften stort dokumentärt värde.

Samtidigt fängslas man av kontrasterna mellan dessa båda författare, särskilt vad gäller skrivsätt och temperament. Deras bakgrund skiljer sig likaså. Ivanov var en ansedd forskare och poet, som till sina återkommande symposier samlade religiösa filosofer, stridbara anarkister, sym-bolistis-ka poeter och andra. Några år efter revolutionen emigrerade han till Italien och konverterade där till katolicismen. Gersjenzon å sin sida verkade som kritiker och fri skribent, med stort intresse för de ryska fritänkarna; han anses vara en av 1900-talets främsta ryska brevskrivare.

De tolv breven tillkom inom loppet av en sommarmånad och publicerades året därpå i Sankt Petersburg. Skriften översattes tidigt till tyska, snart också till franska, italienska och spanska. Under senare tid har brevväxlingen fått stor uppmärksamhet i USA. Efter Sovjetunionens fall är den åter tillgänglig i hemlandet, där flera nyutgåvor hunnit tryckas. Den svenska översättningen baserar sig på den senaste utgåvan från 2006, och lägligt nog klarläggs här många av författarnas referenser till grekisk mytologi och annat i fylliga noter.

Som helhet bjuder breven alltså en spännande diskussion. De speglar nerv och vitalitet – och en vilja att bli förstådd. Raderna tyngs sällan av hövliga fraser. Tonfallet klingar rent. Samtidigt är polemiken där. Båda författarna söker vinna varandra för sin sak. Därför kan det hetta till. ”Dialogen oss emellan riskerar egentligen att bli till en träta”, skriver Ivanov vid ett tillfälle.

Allra mest skiljer sig synen vad gäller den ryska kulturen och kulturarvet. Gersjenzon står för det friska upproret, en sorts rebellisk ådra. Han skyr den etablerade konstens ”ljumma och kryddade drycker”. Hellre uppsöker han ”det kalla källvattnet”. Kollegan kritiseras för ”det vidskepliga knäfallet inför historiens logik”. Ivanov själv representerar en mer konservativ hållning, kanske också en mer genomtänkt syn på historien, minnet och glömskan: ”Ni tror att glömskan befriar och vitaliserar, medan det kulturella minnet förslavar och dödar; jag hävdar att minnet befriar, medan glömskan förslavar och dräper.” Ivanov tillfogar, att ”tom är den frihet som rövats genom Glömska”.

Dessa och andra rader kan naturligtvis läsas mot bakgrund av den ryska oktoberrevolutionen – men också mot de utopier och dystra föraningar som föddes och blandades samman vid denna tid. Många intellektuella räknade med världens snara undergång. Brevväxlingen är ett fönster in mot denna epok.

Vitryssland – Vasil Bykau

Andra farhågor ventileras i Vasil Bykaus kortroman Veteranen – för att ta steget till Vitryssland efter Sovjetunionens sammanbrott. Författaren, som avled år 2003 och länge ansågs ligga väl framme för Nobelpriset i litteratur, har betecknats som landets mest betydande prosaist, och han var även länge aktiv i oppositionsrörelsen mot president Lukasjenko. Strax före kommunismens fall medgrundade han Belarusiska folkfronten, ett parti och en kulturorganisation som verkade för en demokratisk och oberoende nation. Rörelsen för demokrati blev snart alltför splittrad för att rå på den auktoritära regim som tagit makten bara några år efter självständigheten. Författaren själv gick i landsflykt år 1997 och bodde därefter i Finland, Tyskland och Tjeckien. På svenska finns även hans mångbottnade roman Grustaget (1990).

Veteranen ger en skrämmande bild av en nation som kommit att vika av från den demokratisering som självständigheten gjorde möjlig. Romanen är begränsad till omfånget, men den rymmer rik politisk substans. Tanken går inte minst till höstens vitryska parlamentsval (i slutet av september), vilket påminde om några av de metoder som presidenten och hans maktgrupper använder för att tygla oppositionen. Rapporterna om valfusk blev omfattande, och inte en enda parlamentsplats gick till oppositionen. Vitryssland – eller Belarus, som landet egentligen bör kallas – betecknas ibland som Europas sista diktatur, men detta är nog en missvisande beskrivning, och det finns i dag, en tid efter valet, nya tendenser till demokratisk utveckling och ett närmande till väst.

Romanens handling är förlagd till huvudstaden Minsk. Läsaren möter i första hand en arbetslös Afghanistanveteran som kastats ut av sin hustru och nu lever i sitt garage. Denne Stupak plågas av hunger och fattigdom. Han lånar sig fram för att få mat för dagen. Han kan knappast längre sola sig i glansen som krigsveteran; denna tid är förbi.

En dag dras Stupak in i en demonstration. Folkmassan slås snart ned av säkerhetsstyrkor. Han råkar själv i knipa för sin blotta närvaro och tvingas sedan gömma sig i sitt garage, undan angivare och polis. I sin vanmakt eggas han av tanken att mörda landets president. Han vill nu ta upp sin egen kamp mot polismakt och förtryck. Jakten på ett vapen blir en fix idé.

I just denna veva erbjuds han tjänst hos säkerhetstrupperna – kanske därför att en av hans tidigare kamrater fått anställning där. Plötsligt uppträder Stupak på maktens sida, med eller mot sin vilja. Han blir utspisad och omhändertagen i trupper där tystnaden är kompakt och få frågor behöver få svar. Upproret inom honom lägger sig.

Ungefär där avklingar denna text, som onekligen äger viss aktualitet. Många scener griper tag; skeendet och stämningarna lever kvar långt efter läsningens slut. Man minns ödsliga gränder, isiga torg, tysta fab-riksgårdar, skuggade kaserner – ett mörkt surrealistiskt skimmer som vävs kring en tydlig politisk ram. Texten kan läsas som ett brinnande inlägg i frågan om demokratisering i öst. Den rymmer ett avskalat porträtt av en man som söker redskap för sin överlevnad.

Vitryssland – Barys Pjatrovitj

Från Belarus kommer också Barys Pjatrovitj, född 1959. Han bor fortfarande kvar i landet. Vid sidan om författarskapet arbetar han som redaktör för den oberoende litteraturtidskriften Dziejaslou – men han är själv förhindrad att göra litterära uppläsningar. Efter att ha översatts till ett tiotal språk introduceras Pjatrovitj nu på svenska med Fresker. Volymen innehåller 30 stycken som han valt i samråd med översättaren, ur sviterna Fresker I–IV, skrivna 1997–2006.

Texterna är väl varierade både vad gäller form och innehåll. Poetiska passager varvas effektfullt med en genomtänkt politisk kritik, ibland med snudd på agitation. Till detta följer inslag av fantasy och dystopi. Pjatrovitj skriver om övervakning, leda, isolering, tystnad, kränkning. Becksvart är det ändå inte. Nära dunklet finns ett ljus och en längtan efter en bättre tillvaro. Flertalet stycken är också lätta att ta till sig, kanske därför att de tillkommit spontant, ofta i ett enda svep – författarens syfte har varit just att bibehålla en stämning, känslan i ett ögonblick. Detta stilgrepp innebär samtidigt en viss risk för oklarhet. Att texten kan klinga vackert är dock lika uppenbart – ”skönhet är inte det samma som noggrannhet, ordning och renhet … människan är ett kaos och därför är hon evig”.

Stalintiden – Andrej Platonov

Mitt i Stalinperioden verkade Andrej Platonov, för att närma sig en stor prosaist. Det är dock först under senare decennier som hans verk uppmärksammats i Ryssland och i väst. Som självständig modernist var författaren delvis förföljd av regimen, men han kom aldrig att arresteras. Platonov betecknas numera som en av 1900-talets främsta ryska författare.

Lyckliga Moskva skrevs i mitten av 30-talet men publicerades inte förrän 1991. Romanen hade möjligen kunnat ges ut under Stalintiden, det var i varje fall vad Platonov själv utgick ifrån, men den förblev oavslutad. Nu i efterhand förstår man att den inte kan ha passat mallarna för 30- och 40-talens sovjetiska kulturpolitik.

Romanens titelperson är uppkallad efter staden som vid denna tid målades ut som rikets stolthet (ungefär så som görs i dag). Denna Moskva Tjestnova är en skötsam och lojal sovjetmedborgare. Liksom männen omkring henne arbetar hon för socialismens framtid, nitiskt, utan att distraheras av romantisk passion – ”hon skulle aldrig kunna byta hela livets larm mot en enda människas viskning”. Hennes manliga kamrater får desto fler bekymmer med kärleken, däribland ingenjören Semjon Aleksejevitj Sartorius och geometrikern Viktor Vasiljevitj Bozjko, tillika stadsplanerare. De mår inte bra av att hjärtat får för stor plats. Projekten och kalkylerna dämpar dock deras oro, och de kan då, i likhet med sina kolleger, drömma om rymdfärder och odödlighet, i sina bästa stunder också om att göra om själens inre och att tända en ny sol. Stora visioner läggs till varandra i detta gemensamma arbete för nationens bästa.

Samtidigt omvandlas sovjetsamhället i mer konkret mening. Gammalt möter nytt. Byggnader rivs och byggs om, gravstenar används till trottoarer. Allt detta sker inte smärtfritt. Befolkningen utsätts för prövningar, ungefär som i Platonovs roman Grundgropen (på svenska 2007).

Bakom denna skildring finns ett ironiskt drag, men ironin är oftast trasig, sorgset deltagande, medlidsam, och sorgen beror på en längtan efter någonting större: en faktisk tro på vad romanens gestalter försöker bära fram. Det känns som om författaren låter sina karaktärer tala till sig. Han tycks sträcka sig efter en förlängd replik, en övertygelse som kan fälla hans tvivel och mana fram närvaro och ljus. Detta lyssnande, mitt i berättarflödet, verkar spegla en hunger efter visioner och polemik, men också en häpnad inför människan och hennes möjligheter, kanske med respekt inför allvaret i det sovjetiska samhällsbygget – kanhända ligger här en dragning till renhet, askes.

Allt detta ger texten en mystisk och mångtydig karaktär. Under ytan anas en uppsjö av ideologiska positioner, ungefär som hos Dostojevskij, men idéerna kommer inte till utlopp i dialogen, som är ganska knapp, utan i helheten, inuti själva kompositionen, i en febrig kamp inom författaren, i hans sätt att avlyssna och återge romanens röster. Prosan sjuder av liv och kraft, rörelse, lust, frihetstörst, språklig iver. Platonov är samtidigt en gåtfull stilist. Olika klanger avlöser varandra, och en vacker sagoton kan ibland bryta in i berättandet, som en hågkomst.

Det förblir alltså oklart vad författaren ville ha sagt med sin ofullbordade text. Kanske ligger hela svaret hos hans karaktärer. Några av dem har mycket på hjärtat, särskilt den åldrade musikant som en dag tvingas lägga sin fiol ifrån sig: ”Jag samlar ju inte ihop allmosor, utan pension: hela livet har jag med extas stått och spelat här i Moskva, och befolkningens alla generationer har njutit av att lyssna på mig – då kan de gott ge mig pengar till mat, för ännu är det inte dags för mig att dö.”

Litteraturens kraft i nyskrivna kärleksnoveller

Nyskrivna ryska kärleksnoveller möter i antologin Att begrava en ängel. Totalt tolv författare lyfts fram här, varav fyra tidigare publicerats på svenska: Nina Sadur, Viktor Pelevin, Ljudmila Ulitskaja och Vladimir Sorokin. Resterande författare är bekanta på hemmaplan men ännu ganska okända i väst.

Urvalet ger en bra presentation av dessa prosaister, även om de flesta representeras med en enda text. Mest fängslar kanske Ljudmila Ulitskaja, judisk läkare som på ett intressant vis närmar sig Stalintidens antisemitism, delvis i spåren av det självupplevda. Hennes berättelse rymmer något av det mod och den litterära kraft som kännetecknar kortromanen Sonetjka (på svenska 2000). Intressant är likaså Jevgenij Popovs skildring av livet ute i de ryska provinserna, inte minst i Sibirien; hans text frammanar en grå och händelselös tillvaro där människorna lever i lika stark oro som under sovjettiden. Värd att lyssna till är också Nina Gabrieljan, som här representeras med en poetiskt laddad kärleksberättelse, ”Lycka”.

Samlingens gemensamma tema är just kärlek, men flera av texterna handlar i lika hög grad om ensamhet, utanförskap, leda och svek. Andra noveller kretsar kring samhällsomvandlingen i stort. Allt är inte tristess. Några av berättelserna präglas av ett varmt och lekfullt anslag, inte utan humor. I vissa fall märks ett eko ur den ryska berättartraditionen medan andra stycken gör ansatser till litterära experiment.

Aleksej Remizov – tiden, passionen och hämnden

”Den sena kvällen seglade som en mörk svepning över staden, smälte samman och blandade ihop husen och röken med omgivningens fält och skog, tände sin röda flamma, höjde månen och kvävde den djuriska smärtans skri, kvävde skriet om förbarmande med en snörvling och skyndade med ett dovt dån på människornas steg och gatornas lyktor.”

Aleksej Remizov frammanar en ödslig atmosfär i sin andra, mycket fängslande roman Klockan, som nu för första gången utges på svenska. Romanen publicerades år 1908 och representerar på så vis ett snitt ur den epok som nämnda brevväxling ger ett eko av. Den bär tydliga dofter inte minst av dåtida rysk symbolism. Raderna fylls av drömmar och associationer, mångtydiga bilder som tycks växla skepnad under läsningens gång. Bilderna speglar en annan värld, ”en molande värk av det förflutna”, och snarlika rötter avtäcks i de syner som hemsöker karaktärerna. Skeendet är kusligt: mörka skuggor växer in över staden; trädens grenar liknar armarna på ett skelett.

Mot detta mörker står kärleken. Passionen lever hos den kvicke Kostia, springpojke i broderns klockbutik, och – ännu mer – hos frun i huset, den vackra Christina Fjodorovna, som åldrats av bekymmer men ändå lockas av romantik. För vissa ligger lidelsen däremot i träda. Urmakaren dricker sig gärna redlös på krogar och glädjehus, och hans fyllebröder tömmer glasen fort. Åter andra ägnar sig åt affärer, med skiftande framgång. De gammaltroende hämtar stöd ur Skriften. Tjuvar stryker längs nattläger och isiga trottoarer medan tiggarna drar sig till portgångar och plank. På så vis går livet vidare i denna lilla stad, som omges av den oändliga slätten varifrån tågen kan höras om natten. Här sjunger snöstormen sina sånger, som en återkommande kör, och här tar tingen ton i upprivna monologer.

En dag råkar urmakaren dock illa ut. Polismästaren kommer för att inteckna butiken. Många ord sägs inte, men familjen ser ut att behöva skingras. Kostia går sin egen väg. Han hämtar näring ur fantasin men tröttnar samtidigt på livet. Efter att länge ha dragit upp uret i katedral-ens klocktorn ledsnar han på tiden och sliter med ett järnspröt av stora visaren. Rusig snurrar han sedan runt på gator och torg, i tron att tiden har upphävts. Samtidigt närmar sig undergången. Vedergällningen knackar på dörren och vidundren går till attack. Ett myller av ekon stiger upp på nytt: ”Oväsendet och larmet från klagoropen, orderna, bönerna, förbannelserna; klangen från en betryckt visa, vrålen från en oförvägen hymn.”

Teologi

Mer teologisk substans återfinns naturligt nog i Olivier Cléments presentation av de ortodoxa tänkarna Vladimir Lossky (1903–1958) och Paul Evdokimov (1900–70), vilka båda flydde till väst efter revolutionen och därmed kom till Paris i unga år. Texterna är skrivna 1959 respektive 1970.

Den första texten ägnas Lossky, mest känd för sin bok Östkyrkans mystiska teologi (Artos, 1997). Clément tar här fasta på centrala aspekter av Losskys teologiska tänkande, främst med utgångspunkt i hans opublicerade texter, ur vilka citeras ganska tätt. Han tar upp kyrkornas enhet, dogmatik, kontemplation, ortodoxins budskap, vetenskapen och traditionen, mötet mellan ortodoxin och Västerlandet, med mycket mera. Intressant nog betonar författaren att Lossky alltid satte oskuldsfullhet framför spekulation och i detsamma kraftfullt motsatte sig ett ”avmytologiserande” av kristendomen; den kristna upplevelsen fick inte begränsas till den moderna världsuppfattningen. I översikten ryms även biografiska uppgifter och en del personliga minnesbilder.

Bokens andra avdelning kretsar alltså kring Paul Evdokimov, filosof och teolog som kom till Frankrike i början av 20-talet och där så småningom utvecklade ett omfångsrikt författarskap. Evdokimov hann entusiasmera många människor, och han engagerade sig även i sociala frågor. Under ockupationen arbetade han i motståndsrörelsen för att senare hjälpa flyktingar och andra nödställda.

Clément ger en ganska bred presentation av Evdokimovs tänkande. Han aktualiserar ikonens mysterium, klosteraskes, synen på äktenskap, hjärtat som den teologiska reflektionens organ, ikonen som ”vägvisarbild”, förening mellan mysteriet och friheten. Viljan att lyfta fram ortodoxins asketiska och mystiska tradition speglas på så vis tydligt, även om vissa avsnitt underlättas av teologiska förkunskaper. Förebilder och inspiratörer berörs likaså; intresset för den ryska litteraturen, särskilt Dostojevskij och Gogol, genomströmmar en stor del av översikten. Också här formuleras problem kring den fria viljan. Samtidigt fokuseras Evdokimovs tankar om religiös dialog, med katolicismen inte minst. Boken öppnar en ingång till den ryska religiösa filosofin. Glimtvis, när man minst anar, framträder springor ur ortodoxins ljus.

Familjen Tarkovskij

”Efter en lång tid av eftertanke och tvekan har jag kommit fram till att hela sanningen måste sägas, även om den är bitter. Den som tar glas-skärvor i sin hand kan få djupa sår, men det är bara så jag kan foga samman den spegel som visar mina närmastes liv.” Så skriver Marina Tarkovskaja i förordet till sin självbiografiska bok Skärvor av en spegel. Texten bygger på studier av hennes familjs historia, och naturligt nog figurerar här bland andra brodern, filmregissören Andrej Tarkovskij.

Det är en mycket vacker volym, där minnesbilder varvas med stämningsrika fotografier och dikter av fadern, Arsenij Tarkovskij. Tanken leder emellanåt till poeten Marina Tsvetajevas essäsamling Min ryska barndom – atmosfären, bilderna, djupet, det närvarande mörkret, känslan för skönhet. Mellan varven känns även ett idylliskt anslag, en nostalgisk klang, som när Tarkovskaja minns sin skola i en liten by, igenfrusna dammar, barnmatinéer, djupa raviner, upptåg och lek. Andra hågkomster är dystrare. Sorgen efter broderns död bildar ett mörkt inslag.

Tarkovskijs filmkonst ägnas däremot blygsamt utrymme, frånsett några ord om den självbiografiska Spegeln (där modern står i ett naturligt fokus). Trots det ger boken mersmak på regissörens sju filmer, vilka alltid är värda att återvända till.

Litteratur

Michail Gersjenzon & Vjatjeslav Ivanov: Brevväxling från hörn till hörn. Översättning av Lars Erik Blomqvist och Lars Kleberg. Ersatz 2008.

Vasil Bykau: Veteranen. Översättning av Nils Håkanson. Ruin 2008.

Barys Pjatrovitj: Fresker. Översättning av Dmitri Plax. Rámus 2008.

Andrej Platonov: Lyckliga Moskva. Översättning av Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz 2008.

Andrej Platonov: Att begrava en ängel: ryska kärleksnoveller. Översättning av Kristina Rotkirch, Janina Orlova, Ben Hellman. Ersatz 2008.

Aleksej Remizov: Klockan. Översättning av Kjell Johansson. Murbräckan 2008.

Olivier Clément: Vladimir Lossky och Paul Evdokimov. Översättning av Gerardus. Artos 2008.

Marina Tarkovskaja: Skärvor av en spegel. Översättning av Håkan Lövgren. Ersatz 2008.