Assisi-mötenas olika karaktär

Som redan nämndes i Signum nr 7/2011 hade Assisi III andra betoningar än de tidigare Assisi-mötena. Temat var ”Sanningens och fredens pilgrimer”. Det framträdande var alltså pilgrimskapet. Till årets möte hade även agnostiker och ateister inbjudits. En annan avgörande skillnad var att inga religiösa inslag med olika former av bön förekom. Det senare följer av det förra – om programmet hade omfattat genuin religionsutövning, hade det knappast varit intressant för icke-troende. Vad som möjligen skulle kunna betraktas som bön var endast tystnaden vid S:t Franciskus grav, förutom möjligheten till personlig bön på eftermiddagen.

Man kan även notera andra skillnader i jämförelse med 1986 års möte. Antalet deltagare var större i år, cirka 300 representanter nu, mot cirka 130 år 1986. Men Dalai Lama, som var en framträdande gestalt för 25 år sedan, fanns inte på plats den här gången. Årets program upptogs av många tal om fred, medan de verbala inslagen var få 1986. Av tiotalet talare som representerade världsreligionerna var samtliga män denna gång. Den enda kvinnliga talaren var Julia Kristeva, representant för de icke-troende, medan i varje fall den hinduiska traditionen lät sig representeras av en kvinna 1986.

Betoningen på bön

Just dimensionen av bön, som så starkt präglade Assisi-mötet 1986 och den fortsatta utvecklingen, kräver några tillbakablickar och kommentarer. Johannes Paulus II offentliggjorde sin avsikt att inbjuda till en interreligiös böndag för fred den 25 januari 1986, vilket var den avslutande dagen i böneveckan för kristen enhet. 1986 var FN:s fredsår och påven klargjorde att hans intention var att ge ett genuint religiöst bidrag till freden genom att samla kristna och alla människor av god vilja till bön för fred. På själva böndagen sade påven Johannes Paulus II till sina gäster att mötet visade omvärlden att det finns ett annorlunda sätt att främja fred som inte är beroende av förhandlingar eller politiska kompromisslösningar, nämligen bönen. I mångfalden av religioner är bönen ett uttryck för relationen till en högre makt, som går bortom människans förnuft enbart. Att människor från olika religioner kunde komma samman för att fasta, pilgrimsvandra på Assisis gator och be gjorde ett starkt intryck på omgivningen. Assisi-mötet 1986 blev en milstolpe i den interreligiösa dialogen och man talade under lång tid efteråt om ”Assisi-andan” eller till och med om homo assisiensis.

Påven Johannes Paulus II var väl medveten om att mötet kunde uppfattas som synkretism och därför vidtogs åtgärder för att förhindra en sådan tolkning. Representanterna för varje religion samlades först separat på olika platser i Assisi och bad för fred enligt sin egen tradition. Detta kallades att ”inte be tillsammans men vara tillsammans för att be”, ett något otydligt uttryck som blivit föremål för mycken diskussion. Efter en pilgrimsvandring på Assisis gator i den helige Franciskus fotspår samlades man i S:t Franciskus-basilikan, där företrädarna för varje religion, en efter en läste sina egna texter och böner om fred, i de övrigas närvaro. Detta förfaringssätt har sedan blivit mönsterbildande och den vanligaste formen av bön i mångreligiös kontext. Trots åtgärderna i Assisi blev påven anklagad för synkretism av traditionalistiska kretsar. Den 22 december 1986 försvarade han sitt initiativ inför kurian med följande ord, som han sedan upprepade i missionsencyklikan Redemptoris missio, 1990 (§ 29): ”Jag har vid upprepade tillfällen påmint om detta, och det har även varit en ledstjärna för mig när jag har mött många olika folk. Kyrkans relation till andra religioner är präglad av en dubbel respekt: ’respekten för människan som söker svar på livets djupaste frågor och respekten för Andens verkan i människan’. Mötet mellan de olika religionerna i Assisi, som inte får tolkas felaktigt, syftar till att bekräfta min övertygelse att ’all sann bön är ingiven av den heliga Anden, som på ett hemlighetsfullt sätt är närvarande i varje människas hjärta’.” (Se Signum nr 1/1997, s. 9.) I det nämnda talet sade påven också att det som hände i Assisi 1986 kunde ses som ett levande exempel på det ekumeniska och interreligiösa engagemang som rekommenderats av Andra Vatikankonciliet.

Assisimötet 1986 fick uppföljningar runtom i världen, bland annat i Japan och i årliga möten anordnade av Sant’Egidio-kommuniteten i Rom. Likartade, internationella möten har ägt rum vid kritiska situationer i världspolitiken. Förfarandet att var och en ber enligt sin egen tradition, men i de övrigas närvaro, har då varit vanligast. Påven inbjöd till ett nytt möte i Assisi 9–10 januari 1993 i samband med Balkankrisen, det så kallade Assisi II. Även 2002 efter terrorattackerna på World Trade Center 2001 ordnades ett liknande möte. Också i Sverige har sådana förbönsmöten ägt rum i katolska kyrkor, till exempel under den internationella böneveckan för kristen enhet 2002, på rekommendation av dåvarande påven, samt efter mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003.

Redan vid Assisimötet 1993 fanns det dock vissa förskjutningar i förhållande till vad som hände 1986. Det har till och med ifrågasatts om det på grund av olikheterna var helt korrekt att kalla mötet ”Assisi II”.

Denna tidskrifts grundare, jesuitpatern Herman Seiler (död 1998), kommenterade Assisi II 1993 i Signum. Hans iakttagelser är värda att citeras: ”Efter Assisi-mötet 1986 anklagades påven, som inbjudit de olika religionerna till gemensam bön, för att ha initierat religionsblandning. Förvisso var den anklagelsen helt orättvis. Under 1986 års möte bad representanter för de olika religionerna var och en enligt sin egen tros- och bönetradition. Men anklagelsen tydde på hur negativt Johannes Paulus djärva initiativ till ett interreligiöst förbönsmöte mottagits. Det hade inte setts som ett legitimt och betydelsefullt steg i den katolska kyrkans närmande till andra religioner av traditionalistiska katoliker. Därför verkade man på vatikanskt håll nästan ängsligt angelägen om att framhäva att det vid detta möte [dvs. Assisi II] rörde sig om ett katolskt initiativ och man betonade dess katolska karaktär. Detta är synnerligen beklagligt i ett så ödesdigert skede när världsreligionernas ömsesidiga kontakter ökar och ett andligt möte med dem blir alltmer betydelsefullt. När nu kyrkan i den nyligen publicerade världskatekesen med rätta har framhävt sin kristna och katolska identitet (jfr Signum 1992/9–10) borde hon samtidigt också på ett entydigt sätt öppna sig för initiativ till ett fördjupat andligt möte med religionerna. Onekligen blir detta en av framtidens mest angelägna kyrkliga uppgifter. Assisi II har tyvärr inte infriat förväntningarna. Problemet ligger uppenbart i en spänning mellan kyrkans kristna identitet, som man uppfattar som en absolut sanning, och religionerna i vilka man enbart ser felaktiga gudsuppfattningar. En sådan attityd utesluter ett andligt förbönsmöte. Samtidigt utesluter ett sådant tänkesätt Andra vatikankonciliets genombrott i synen på andra religioner. […] [De andliga förbönsmötena] ger ett existentiellt vittnesbörd om att kristendomen och de icke-kristna religionerna, trots väsentliga skillnader, inte bara har något djupt gemensamt, utan också att de icke-kristna religionerna har något att erbjuda kristendomen såvida de kan hjälpa de kristna att upptäcka nya aspekter i kristusmysteriet eller fördjupa dem” (Signum nr 1/1993, s. 22–24).

Teologisk reflektion och praktik

Det problem som pater Seiler identifierade 1993 – och han kan inte beskyllas för relativism – har under senare år ökat genom agerandet från ”vatikanskt håll” och genom tillmötesgående av krav från SSPX och traditionalistiska inomkatolska rörelser. Samtidigt har den teologiska reflektionen kring vad som tekniskt kallas interreligiös bön – som alltså inte är synkretism – utvecklats. Likaså blir allt fler människor i sitt religiösa praktiserande konkret engagerade i sådan bön.

Några exempel på den teologiska reflektionen

1996, tio år efter Assisimötet, ordnade Institut de Sciences et Théologie des Religions (ISTR) i Marseille (knutet till Université Catholique i Lyon) en konferens kring böndagen för fred. De föreläsningar som där hölls finns utgivna i institutets tidskrift Chemins de Dialogue nr 7, som har temat ”L’esprit d’Assise”. Inledningsvis presenterar Christian Salenson, direktor för institutet, sex uppfattningar som är konstitutiva för Assisi-andan: alla människor har en relation till Kristus; religionerna innehåller ”Ordets säd”; religionerna har en specifik roll i mänsklighetens historia; religionsmöten är ett bidrag till det kommande Gudsriket; bönen som uttryck för öppenhet mot Gud har en central plats i religionsdialogen; behovet av religionsdialog är angeläget.

Till tio-årsjubileet utkom också antologin Assise, dix ans après 1986–1996 (red. François Boespflug och Yves Labbé) från Faculté de Théologie Catholique i Strasbourg med historiska, teologiska och filosofiska analyser av ämnet.

Även ekumeniskt har ämnet studerats. Mellan 1994 och 1998 pågick ett ekumeniskt studieprojekt kring interreligiös bön ordnat av Kyrkornas världsråds Office of Inter-religious Relations och Vatikanens Pontifical Council for Interreligious Dialogue. Projektet byggde på enkätundersökningar runtom i världen. Dess resultat publicerades i ett gemensamt temanummer med titeln ”Interreligious Prayer” av de båda tidskrifterna Pro Dialogo och Current Dialogue 1998. På svenska finns ett sammandrag av temanumret i häftet ”Kan vi be tillsammans? – Ett ekumeniskt studiematerial om bön i mångreligiös kontext”, (Sveriges Kristna Råds skriftserie nr 11, 2007).

Vissa ekon från de ovannämnda studierna har också återgetts i Signums spalter (se exempelvis Signum 1/1997 och 9–10/1998).

Säkert kan ytterligare litteratur anföras i ämnet, men exemplen ovan torde räcka som bevis för att det inte finns några teologiska grunder för att lättvindigt bara avfärda bönen vid det första Assisi-mötet och dess fortsättning som synkretism.

Människors konkreta deltagande i interreligiös bön är givetvis mer svårdokumenterat, men det räcker med att bläddra i några internationella tidskrifter om religionsdialog eller enklare nyhetsbrev från interreligiösa nätverk för att man ska uppfatta att det inte är någon marginell, tillfällig företeelse.

Ändrad inriktning

Det är välkänt att Benedictus XVI har en annan inriktning i många frågor än Johannes Paulus II, och det var knappast någon som förväntade sig att Assisi III skulle bli som Assisi I. Dessutom har ju världen förändrats radikalt sedan 1989, och hoten mot freden ser annorlunda ut i dag. Att agnostiker och ateister inbjöds att delta i mötet var positivt ur en synpunkt, men negativt ur en annan. Den nya typen av dialog kallad ”hedningarnas förgård”, med kardinal Gianfranco Ravasi som drivande, är i linje med Paulus VI:s encyklika Ecclesiam suam från 1964, som uppmuntrar till dialog med alla kategorier av människor, även icke-troende. Men Paulus VI blandade inte ihop de olika kategorierna utan höll isär dem bildligt i form av koncentriska cirklar. Det är givet att dialogen med icke-troende har andra förutsättningar och måste föras på andra villkor än den med troende, där man har något djupt existentiellt gemensamt i sitt respektive religiösa engagemang. Vittnesbördet om bönens styrka uteblev nu helt och hållet vid Assisi III till stor del därför att förutsättningarna för dialog med troende respektive icke-troende var så olika. Utan den massiva närvaron av representanter för religionerna skulle mötet ha liknat en fredskonferens vilken som helst med uppmuntrande tal och samförstånd i ett gemensamt engagemang för fred. Men gick inte något värdefullt förlorat då man underlät att visa att troende människor kan komma samman för att be för fred enligt sin respektive tradition, men i varandras närvaro? Religionernas starka andliga potentialer för fredsbyggandet kom inte heller fram särskilt tydligt, eftersom de gemensamma religiösa inslagen uteblev. Vad blev det av Assisi-andan?

Som redan nämnts blev Assisi I mönsterbildande för en form av interreligiös bön som nu praktiseras i många sammanhang, också ekumeniskt när kristna i andra kyrkor möter troende i olika religioner. Katolska kyrkan har en gedigen religionsteologi som uttrycks i en rad officiella dokument, vilka även andra kyrkor haft användning för i sin teologiska reflektion. Också i nordiska ekumeniska sammanhang har det funnits förväntningar på årets Assisi-möte. Det verkar dock som om man i Rom nu vill reducera det Johannes Paulus II satte igång, medan omvärlden fullföljer Assisi-andan på lite olika vis. Ett mer samlat grepp skulle ha varit till nytta för alla, inte minst ”för att världen skall tro”.

Varierande bedömningar

Det går knappast att få någon samlad bild av reaktioner och tolkningar av Assisi-mötet 2011. Mer djupgående analyser har inte heller publicerats i skrivande stund. De tolkningar som hittills gjorts är mycket beroende av vederbörandes egen ståndpunkt och vilka förväntningar man haft respektive inte haft på mötet. Traditionalistiska grupper har varit snabba med att i kraftfulla ordalag fördöma mötet som sådant. Det borde aldrig ha fått äga rum, menar man. Andra värdesätter påvens initiativ till dialog med de icke-troende och den uppskattning han uttryckte för deras sanningssökande.

I sitt avskedstal till deltagarna i Assisi sade Benedictus XVI: ”Vi ska fortsätta att mötas.” Enligt William Skudlarek, benediktin och generalsekreterare för Monastic Interreligious Dialogue, var detta kanske de viktigaste orden som uttalades under mötet, därför att det inger hopp om en fortsättning. Skudlareks bestående intryck av dagen i Assisi var att religionsdialogen nu blivit något naturligt som katoliker ägnar sig åt, ja, till och med att den ingår som en del i den katolska identiteten. Enligt honom visste de som kom till Assisi 1986 att de deltog i en banbrytande historisk händelse i den katolska kyrkans liv, medan det för deltagarna 2011 kändes som om riktningen nu är klar och att man är på väg. – Den fortsatta historien får utvisa hur det blir med denna förhoppning.

Källor

Assise 10 ans après 1986–1996, Red. François Boespflug & Yves Labbé, Cerf, Paris 1996.

Chemin de Dialogue ”L’esprit d’Assise” nr 7, 1996.

Kevin McDonald, ”Power of Prayer. Ecumenism and the spirit of Assisi” i The Tablet, 22 October 2011, s. 4–5, 14.

Pro Dialogo – Current Dialogue ”Interreligious Prayer” Bulletin 98, 1998/2. På svenska: Kan vi be tillsammans? Ett ekumeniskt studiematerial om bön i mångreligiös kontext. Sammanfattat och bearbetat av Katrin Åmell OP, Sveriges Kristna Råds skriftserie nr 11, 2007.

Katrin Åmell, Contemplation et dialogue. Quelques exemples de dialogue entre spiritualités après le concile Vatican II, Studia Missionalia Upsaliensia LXX, The Swedish Institute of Missionary Research, Uppsala 1998, s. 36–40.

Internetkälla

William Skudlarek OSB, ”Assisi, October 27, 2011: Pilgrims of Truth, Pilgrims of Peace” i Dialogue Interreligieux Monastique/Mona¬stic Interreligious Dialogue, http://www.dimmid.org