Åtminstone mindre oeniga

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Ekumeniken är av hög prioritet för påven Johannes Paulus 11. Den 30 maj offentliggjordes hans encyklika om ekumeniken Ut unum sint (Må de alla bli ett, jfr Joh 17), vars publikation inramades av två händelser som symboliskt pekar på den katolska kyrkans ekumeniska strävan både i öst och väst: under sitt besök i Prag den 21 maj bad påven Centraleuropas protestanter om förlåtelse för det onda som åsamkats dem av katolikerna under religionskrigen från 1400till 1600-talet, och på Petrus och Paulus fest den 29 juni kommer patriarken av Konstantinopel, Bartolomaios 1, att besöka Vatikanen för första gången som patriark.

Det var under kanoniseringen i Olomouc i Tjeckiska republiken av den ekumeniskt kontroversielle 1600-talsprästen Jan Sarkander som påven med en högtidlig formulering bad protestanterna om förlåtelse ”å hela katolska kyrkans vägnar”. Hans egen presstalesman Joaquin Navarro Valls kommenterade: ”I början av detta pontifikat var de kristnas återförening ett av påvens många mål, men idag kan man lugnt säga att det är hans allra främsta syfte. Därför har han helt på egen hand och utan att konsultera biskoparna beslutat att först av alla be katolicismens offer om förlåtelse med sin auktoritet som påve och för första gången i en så högtidlig form.” Med denna gest markerade alltså påven att han tar ekumeniken med protestantismen på stort allvar. Detta intryck bekräftas också av encyklikan, som framställer enheten som ett av de mest grundläggande begreppen i den kristna tron. Encyklikan, som Signum säkert får anledning att återkomma till, skall här kommenteras helt kort.

I sin inledning talar påven med beundran om de kristna i olika kyrkor, som under vårt århundrade har vittnat med sitt liv för sin kristna tro. ”Dessa våra bröder och systrar förenas av sin osjälviska självuppgivelse för Guds rike, och de är därför det starkaste beviset för att varje splittring kan övervinnas genom total självutgivelse för evangeliet.” Dessa ord anger tonen i encyklikan, som genomgående sätter in de teologiska samtalen i ett sammanhang av bön, botgöring och evangelisk strävan efter helighet. Första kapitlet, ”Katolska kyrkans engagemang för ekumeniken”, börjar med att slå fast att Guds vilja är att förena människorna med varandra och med sig själv, och att de kristna inte kan ta lätt på denna Guds vilja, vars främsta uttryck är Kristus. Andra kapitlet, ”Dialogens frukter”, är ett slags ekumenisk krönika över de senaste årtiondena. En lång sektion ägnas åt de ortodoxa och orientaliska kyrkorna och ett annat avsnitt åt de kyrkor som uppstått ur reformationen.

I sista kapitlet, ”Hur lång väg har vi kvar?”, understryker påven att ekumenikens mål är full och synlig enhet och betonar att full enhet uppnås när varje kristen kyrka är i gemenskap med Rom. Ett viktigt avsnitt förklarar hur påven själv ser på sitt ämbete och dess funktion att garantera enheten, och han uttrycker sin glädje över att den romerske biskopens primat i dag är en viktig fråga för både forskning och ekumenisk dialog. Påven påminner om Andra vatikankonciliets ekumeniska engagemang och citerar sitt i Sverige föga uppmärksammade brev till biskoparna om firandet av år 2000 Tertio millennio advemente (10 nov. 1994, AAS87, 1995, 17): ”Vi förbereder oss bäst inför det nya årtusendet genom att anstränga oss att tillämpa Andra vatikankonciliets lära så troget som möjligt i varje enskild människas liv och hela kyrkans liv.” I ett omdiskuterat avsnitt av det brevet räknade påven in bland de skulder, för vilja katoliker bör be Gud och människor om förlåtelse, också brist på trohet mot Andra vatikankonciliet. Här skall bara nämnas två punkter i den nya encyklikan som är av särskilt intresse.

Att göra upp med kyrkans historia

För det första är det viktigt att förstå allvaret i påvens övertygelse att omvändelse, bot och erkännande och de kristnas missgrepp och förbrytelser är ett oundgängligt villkor för att kunna återskapa de kristnas enhet. Påven har återkommit flera gånger till detta ämne. För något år sedan sammankallade han världens kardinaler till ett möte i Vatikanen om förberedelserna inför år 2000. Påven föreslog kardinalerna att katolska kyrkan borde visa sig beredd att erkänna och göra bot för sina misstag och missgrepp. Det uppges att flera kardinaler inte alls lät sig övertygas om nyttan av att katolska kyrkan ensidigt erkände sina svagheter. Påven har dock på egen hand drivit frågan vidare: kända exempel på sista tiden är just det nyss nämnda brevet om förberedelser inför 2000 från 1994, bönen om förlåtelse i Olomouc den 21 maj och den nu utkomna encyklikan. Påvens övertygelse om plikten att ta itu med kyrkans historia är dock inte någon enkel masochism. Den springer snarare ur hans förhållande till Nya testamentets skrifter och förtröstan om Guds hjälp för ekumeniken. I Ut unum sintförklarar han själv sin inställning, och detta stycke förtjänar att citeras: ”Hur kan vi undgå att tänka på Johannes första brev? ’Om vi såger att vi inte har någon synd bedrar vi oss själva…”’ Denna påvens grundläggande botfärdiga attityd i den ekumeniska dialogen är ett slags garanti för de dialogpartners som kan ha fruktat katolsk triumfalism.

Uppmuntrande möten

Till sist skall här nämnas vad påven skriver om sina möten med Svenska kyrkan. Bland viktiga händelser på ekumenikens väg som påven räknar upp intar hans eget besök i Sverige i juni 1989 och Birgittavespern i Peterskyrkan i oktober 1991 en viktig plats. Dessa stycken är värda att citeras i sin helhet, först det som handlar om besöket i Sverige.

”Utan att vilja förminska värdet av andra besök, vill jag särskilt nämna de resor i Europa som förde mig till Tyskland 1980 och 1987, till Storbritannien 1982, till Schweiz 1984 och till Norden 1989. […] Jag vill särskilt nämna en upplevelse av broderlig kärlek och djup klarhet i tron som gjorde ett starkt intryck på mig. Jag tänker på när jag firade eukaristin i Finland och Sverige. När det var dags att motta kommunionen, kom de lutherska biskoparna till mig. Med en överenskommen gest ville de visa sin längtan att vi katoliker och lutheraner en dag skall kunna dela samma eukaristi. Jag välsignade dem med kärlek. Samma innehållsrika gest upprepades när jag firade mässan på Piazza Farnese i Rom den 6 oktober 1991 till 600-årsminnet av kanoniseringen av den heliga Birgitta.”

Birgittafirandet 1991 återkommer också när påven betonar att gemensam bön till en del förverkligar de kristnas enhet redan i nuet. ”På sista tiden har många kyrkoledare besökt mig i Rom och vi har kunnat be tillsammans både privat och offentligt. Jag har redan nämnt besöket av den ekumeniske patriarken Dimitrios 1. Jag vill också nämna bönemötet i Peterskyrkan den 5 oktober 1991, när jag och de lutherska ärkebiskoparna från Sverige och Finland firade vespern tillsammans med anledning av 600årsminnet av den heliga Birgitta kanonisering.”

Sammanfattningsvis visar encyklikan Ut unum sint att Johannes Paulus II är övertygad om att full och synlig kristen enhet är både nödvändig och möjlig. På sista tiden har påven allt oftare talat om enhetssträvandet i samband med förberedelserna inför år 2000, vilket väl mest har den pedagogiska funktionen att sätta upp ett konkret och näraliggande mål.

Med anledning av påvens tidigare i maj utkomna brev om den östliga kristna traditionen, se s. 163 i detta nummer, vände sig den amerikanska katolska nyhetsbyrån Catholic News Service till kardinal Edward I Cassidy, som leder det ekumeniska arbetet i Vatikanen i Påvliga rådet för främjandet av kristenenhet, med frågan om det var möjligt att katoliker och ortodoxer firade eukaristin tillsammans år 2000. Han svarade: ”Det finns inget skäl att säga att det är helt omöjligt, men jag är ingen profet och kan inte förutsäga framtiden. Vi har bara fem år kvar till år 2000. Jag tror inte att atmosfären är mogen riktigt ännu. Vad vi hoppas på är att fira jubelåret år 2000 om inte helt eniga så åtminstone mindre oeniga.” Om inte eniga så mindre oeniga – det är en slogan som påven själv har myntat i sitt brev Tertio millennio adveniente och som väl sammanfattar den blandning av optimism och realism som utmärker hans ekumeniska engagemang.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Ekumeniken är av hög prioritet för påven Johannes Paulus 11. Den 30 maj offentliggjordes hans encyklika om ekumeniken Ut unum sint (Må de alla bli ett, jfr Joh 17), vars publikation inramades av två händelser som symboliskt pekar på den katolska kyrkans ekumeniska strävan både i öst och väst: under sitt besök i Prag den 21 maj bad påven Centraleuropas protestanter om förlåtelse för det onda som åsamkats dem av katolikerna under religionskrigen från 1400till 1600-talet, och på Petrus och Paulus fest den 29 juni kommer patriarken av Konstantinopel, Bartolomaios 1, att besöka Vatikanen för första gången som patriark.

Det var under kanoniseringen i Olomouc i Tjeckiska republiken av den ekumeniskt kontroversielle 1600-talsprästen Jan Sarkander som påven med en högtidlig formulering bad protestanterna om förlåtelse ”å hela katolska kyrkans vägnar”. Hans egen presstalesman Joaquin Navarro Valls kommenterade: ”I början av detta pontifikat var de kristnas återförening ett av påvens många mål, men idag kan man lugnt säga att det är hans allra främsta syfte. Därför har han helt på egen hand och utan att konsultera biskoparna beslutat att först av alla be katolicismens offer om förlåtelse med sin auktoritet som påve och för första gången i en så högtidlig form.” Med denna gest markerade alltså påven att han tar ekumeniken med protestantismen på stort allvar. Detta intryck bekräftas också av encyklikan, som framställer enheten som ett av de mest grundläggande begreppen i den kristna tron. Encyklikan, som Signum säkert får anledning att återkomma till, skall här kommenteras helt kort.

I sin inledning talar påven med beundran om de kristna i olika kyrkor, som under vårt århundrade har vittnat med sitt liv för sin kristna tro. ”Dessa våra bröder och systrar förenas av sin osjälviska självuppgivelse för Guds rike, och de är därför det starkaste beviset för att varje splittring kan övervinnas genom total självutgivelse för evangeliet.” Dessa ord anger tonen i encyklikan, som genomgående sätter in de teologiska samtalen i ett sammanhang av bön, botgöring och evangelisk strävan efter helighet. Första kapitlet, ”Katolska kyrkans engagemang för ekumeniken”, börjar med att slå fast att Guds vilja är att förena människorna med varandra och med sig själv, och att de kristna inte kan ta lätt på denna Guds vilja, vars främsta uttryck är Kristus. Andra kapitlet, ”Dialogens frukter”, är ett slags ekumenisk krönika över de senaste årtiondena. En lång sektion ägnas åt de ortodoxa och orientaliska kyrkorna och ett annat avsnitt åt de kyrkor som uppstått ur reformationen.

I sista kapitlet, ”Hur lång väg har vi kvar?”, understryker påven att ekumenikens mål är full och synlig enhet och betonar att full enhet uppnås när varje kristen kyrka är i gemenskap med Rom. Ett viktigt avsnitt förklarar hur påven själv ser på sitt ämbete och dess funktion att garantera enheten, och han uttrycker sin glädje över att den romerske biskopens primat i dag är en viktig fråga för både forskning och ekumenisk dialog. Påven påminner om Andra vatikankonciliets ekumeniska engagemang och citerar sitt i Sverige föga uppmärksammade brev till biskoparna om firandet av år 2000 Tertio millennio advemente (10 nov. 1994, AAS87, 1995, 17): ”Vi förbereder oss bäst inför det nya årtusendet genom att anstränga oss att tillämpa Andra vatikankonciliets lära så troget som möjligt i varje enskild människas liv och hela kyrkans liv.” I ett omdiskuterat avsnitt av det brevet räknade påven in bland de skulder, för vilja katoliker bör be Gud och människor om förlåtelse, också brist på trohet mot Andra vatikankonciliet. Här skall bara nämnas två punkter i den nya encyklikan som är av särskilt intresse.

Att göra upp med kyrkans historia

För det första är det viktigt att förstå allvaret i påvens övertygelse att omvändelse, bot och erkännande och de kristnas missgrepp och förbrytelser är ett oundgängligt villkor för att kunna återskapa de kristnas enhet. Påven har återkommit flera gånger till detta ämne. För något år sedan sammankallade han världens kardinaler till ett möte i Vatikanen om förberedelserna inför år 2000. Påven föreslog kardinalerna att katolska kyrkan borde visa sig beredd att erkänna och göra bot för sina misstag och missgrepp. Det uppges att flera kardinaler inte alls lät sig övertygas om nyttan av att katolska kyrkan ensidigt erkände sina svagheter. Påven har dock på egen hand drivit frågan vidare: kända exempel på sista tiden är just det nyss nämnda brevet om förberedelser inför 2000 från 1994, bönen om förlåtelse i Olomouc den 21 maj och den nu utkomna encyklikan. Påvens övertygelse om plikten att ta itu med kyrkans historia är dock inte någon enkel masochism. Den springer snarare ur hans förhållande till Nya testamentets skrifter och förtröstan om Guds hjälp för ekumeniken. I Ut unum sintförklarar han själv sin inställning, och detta stycke förtjänar att citeras: ”Hur kan vi undgå att tänka på Johannes första brev? ’Om vi såger att vi inte har någon synd bedrar vi oss själva…”’ Denna påvens grundläggande botfärdiga attityd i den ekumeniska dialogen är ett slags garanti för de dialogpartners som kan ha fruktat katolsk triumfalism.

Uppmuntrande möten

Till sist skall här nämnas vad påven skriver om sina möten med Svenska kyrkan. Bland viktiga händelser på ekumenikens väg som påven räknar upp intar hans eget besök i Sverige i juni 1989 och Birgittavespern i Peterskyrkan i oktober 1991 en viktig plats. Dessa stycken är värda att citeras i sin helhet, först det som handlar om besöket i Sverige.

”Utan att vilja förminska värdet av andra besök, vill jag särskilt nämna de resor i Europa som förde mig till Tyskland 1980 och 1987, till Storbritannien 1982, till Schweiz 1984 och till Norden 1989. […] Jag vill särskilt nämna en upplevelse av broderlig kärlek och djup klarhet i tron som gjorde ett starkt intryck på mig. Jag tänker på när jag firade eukaristin i Finland och Sverige. När det var dags att motta kommunionen, kom de lutherska biskoparna till mig. Med en överenskommen gest ville de visa sin längtan att vi katoliker och lutheraner en dag skall kunna dela samma eukaristi. Jag välsignade dem med kärlek. Samma innehållsrika gest upprepades när jag firade mässan på Piazza Farnese i Rom den 6 oktober 1991 till 600-årsminnet av kanoniseringen av den heliga Birgitta.”

Birgittafirandet 1991 återkommer också när påven betonar att gemensam bön till en del förverkligar de kristnas enhet redan i nuet. ”På sista tiden har många kyrkoledare besökt mig i Rom och vi har kunnat be tillsammans både privat och offentligt. Jag har redan nämnt besöket av den ekumeniske patriarken Dimitrios 1. Jag vill också nämna bönemötet i Peterskyrkan den 5 oktober 1991, när jag och de lutherska ärkebiskoparna från Sverige och Finland firade vespern tillsammans med anledning av 600årsminnet av den heliga Birgitta kanonisering.”

Sammanfattningsvis visar encyklikan Ut unum sint att Johannes Paulus II är övertygad om att full och synlig kristen enhet är både nödvändig och möjlig. På sista tiden har påven allt oftare talat om enhetssträvandet i samband med förberedelserna inför år 2000, vilket väl mest har den pedagogiska funktionen att sätta upp ett konkret och näraliggande mål.

Med anledning av påvens tidigare i maj utkomna brev om den östliga kristna traditionen, se s. 163 i detta nummer, vände sig den amerikanska katolska nyhetsbyrån Catholic News Service till kardinal Edward I Cassidy, som leder det ekumeniska arbetet i Vatikanen i Påvliga rådet för främjandet av kristenenhet, med frågan om det var möjligt att katoliker och ortodoxer firade eukaristin tillsammans år 2000. Han svarade: ”Det finns inget skäl att säga att det är helt omöjligt, men jag är ingen profet och kan inte förutsäga framtiden. Vi har bara fem år kvar till år 2000. Jag tror inte att atmosfären är mogen riktigt ännu. Vad vi hoppas på är att fira jubelåret år 2000 om inte helt eniga så åtminstone mindre oeniga.” Om inte eniga så mindre oeniga – det är en slogan som påven själv har myntat i sitt brev Tertio millennio adveniente och som väl sammanfattar den blandning av optimism och realism som utmärker hans ekumeniska engagemang.