Att återerövra orden

Den europeiska muren är under uppbyggnad. I diskussionen kring EU:s framtid föreslår konventet en gemensam asyl- och flyktingpolitik som skall bli lag för alla medlemsländer. Ingen medlemsstat skall få avvika från övriga genom att tillämpa en generösare nationell politik i dessa frågor. De gemensamma EU-reglerna kommer sannolikt att ligga på en mycket låg ambitionsnivå och under den nivå som i dag tillämpas i Sverige och i andra förhållandevis mer generösa medlemsländer.

En rad svenska frivilligorganisationer som Amnesty, Caritas, Rädda Barnen, Röda Korset underkänner förslaget från EU-konventet och kräver ett klargörande från den svenska regeringen om hur man tänker agera i de gemensamma förhandlingarna. Hur ser regering och riksdag på en realistisk möjlighet att driva en mer generös flyktingpolitik än den som beslutas gemensamt i EU?

I den svenska regeringens skrivelse till riksdagen om EU-konventets förslag till flyktingpolitik kan man läsa följande: ”Det fortsatta arbetet på detta område bör inriktas på en hög ambitionsnivå vad avser humanitet, tillämpning av asylrätt och internationella åtaganden. Vid tillskapandet av denna politik skall det vara möjligt för medlemsstaterna att nationellt tillämpa bättre villkor.”

Det finns anledning att vara skeptisk till regeringens retorik om en hög ambitionsnivå för flykting- och asylpolitiken. Alltför ofta bevittnar vi hur dåligt verkligheten motsvarar de vackra orden om humanitet och tillämpning av asylrätt på hemmaplan. Orden töms alltför ofta på sin verkliga innebörd när det politiska språket skall omsättas i praktiken i de enskilda flyktingfallen. Medkänslan når aldrig handläggarnivån. Det offentliga regelverk som arbetarna på fältet har att följa tillåter inte detta.

Talet om humanitet i flyktingpolitiken är ett bedrägeri av stora dimensioner. I dag väntar omkring 15 000 personer på besked om uppehållstillstånd i Sverige. Utlänningsnämnden, vars uppgift är att behandla de överklaganden som föranletts av migrationsverkets avslag på uppehållstillstånd, är på intet sätt rustad för att motsvara en human flykting- och asylpolitik. De långa väntetiderna som de överklagande flyktingarna måste utstå innebär en orimlig press på ofta redan mycket drabbade människor. Nämndens tolkningar av de allmänna bestämmelserna har skärpts så till den grad att det inte går att använda ordet humanitet i detta sammanhang.

Sex av sju riksdagspartier vill avskaffa Utlänningsnämnden, men något beslut har inte verkställts av regeringen. Det öppna domstolsförfarande som skulle ersätta nämnden och därmed avsevärt höja rättssäkerheten och kvaliteten i bedömningen av flykting- och asylfrågor har ännu inte sett dagens ljus.

När förhållandena i vårt land ser ut på detta sätt är det föga trovärdigt att tala om humanitet i EU-sammanhang. Även om det finns gott om exempel på medlemsstater som än mindre lever upp till den standard som man i internationella konventioner förbundit sig till.

Upsala Nya Tidning publicerade 2003-12-24 under rubriken: ”Att återerövra medkänslan” en mycket tänkvärd ledare om de mörka krafter som riskerar styra ett samhälle där honnörsorden töms på sitt innehåll. Här refereras till den polske psykoanalytikern Ludvig Igras bok Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet (2001). ”Många av de värsta grymheterna i historien”, skriver Igra, ”har begåtts av personer och grupper som trott att de verkat för ett högre, utopiskt ideal. Den som tror sig verka för något absolut gott kommer lätt att projicera en motsvarande föreställning om något absolut ont på grupper eller människor som förefaller stå i vägen för det goda. Att plåga eller döda sådana människor kan då uppfattas som nödvändigt för att det yttersta goda ska kunna förverkligas – brottet blir mindre brottsligt om ’de andra’ redan definierats som onda och därmed mindre mänskliga. Förmågan att vilja det goda och handla med yttersta grymhet kommer ur samma källa och finns sida vid sida inom var och en av oss. Ingen av oss vet säkert i förväg hur vi själva skulle agera i en extrem situation.”

När makthavare tömmer orden på deras innehåll riskerar vi att hamna i just en sådan situation. De goda orden blir det goda samhällets värsta fiender. Det ligger då nära till hands för den enskilde medborgaren att demonisera ”den andre”. Att se på asylsökande, flyktingar och invandrare som roten till mycket av det onda i samhället är en inställning som allt mer breder ut sig och som numera inte längre begränsas till icke rumsrena extremistpartier.

De problem som uppstår till följd av att människor tvingas på flykt från sina hemländer är gigantiska. Det är självklart att varken Sverige eller andra EU-länder kan ta emot alla som åberopar flyktingskäl för att få uppehållstillstånd. Men att med honnörsord som ”humanitet, tillämpning av asylrätt och internationella åtaganden” karaktärisera standarden på svensk flyktingpolitik, när man mer eller mindre släppt ambitionen att låta den präglas av engagemang och medkänsla är farligt. Människor på flykt blir då just ”de andra” och kravet på en rättvis bedömning av de skäl som de åberopar kan enkelt viftas bort, i synnerhet som främlingsfientlighet lätt smittar av sig i ekonomiskt kärvare tider. Det är politiskt mer gångbart att bygga murar än att försöka förverkliga rättvisa och medkänsla inom ramen för de möjligheter som finns. Att återge orden deras rätta betydelse är ett första steg mot att förhindra ett totalt moraliskt sammanbrott i flyktingpolitiken både i EU och i Sverige.