Att vara barmhärtig i Pakistan – ett samtal med ärkebiskop Sebastian Francis Shaw

Sebastian Francis Shaw, född 1957, är ärkebiskop i Lahore, huvudstaden i provinsen Panjab i Pakistan. Han är också ordförande för flera nationella katolska kommissioner, bland annat Nationella kommissionen för interreligiös dialog och ekumenik. De kristna utgör cirka 1,6 procent av befolkningen i det till allra största delen muslimska landet, och omkring hälften av dessa kristna är katoliker. Följande intervju gjordes under den pakistanske ärkebiskopens besök hos kardinal Anders Arborelius i Stockholm i juni 2017.

Du kommer från provinsen Sindh i södra Pakistan. Betraktar du sindhi som ditt modersmål?

Vi är från Panjabi, så vi pratade panjabi hemma, men lite sindhi utanför hemmet. Och även urdu, nationalspråket. Jag fick hela min utbildning i Sindh.

Talar du hellre urdu än engelska?

Engelska var ett skolämne, men inte undervisningsspråk. Det gav mig goda grundläggande kunskaper i urdu, och jag är väldigt glad över detta. Senare översatte jag texter till urdu, som till exempel en bok av oblatfadern Carlo Caretto: Jag, Francis. Vi översatte den här boken till urdu när jag var novis, och urduversionen blev rätt populär.

Hur påtagligt var det katolska inslaget i din uppväxtmiljö?

Jag växte upp i en katolsk by. Där fanns det holländska franciskaner. Vår församlingspräst på den tiden var holländare, fader Rupert Bostman OFM. I min by fanns också franciskanska Jesu hjärta-systrar.

Min syster och min far gick bort tidigt, när jag fortfarande var en ung pojke. Jag blev tidigt tvungen att ta på mig en del av ansvaret för familjen, eftersom jag var äldste sonen av tre bröder. Min mamma var lärare. Eftersom hon hade en inkomst var vi ekonomiskt trygga, och jag kunde få min högskoleutbildning i naturvetenskap.

Vad fick dig att lämna provinsen Sindh?

Jag hade en farbror hemmahörande i Karachi, som tillhörde den pakistanska flottan. Han föreslog att jag skulle gå med i flottan efter universitetet, eftersom jag hade en bakgrund inom naturvetenskapen, särskilt som ingenjör.

Jag åkte faktiskt till Karachi och planerade att ansluta mig till flottan, samtidigt som jag började undervisa på en av våra skolor. Jag gick också med i Maria-legionen, och detta medförde två timmars obligatorisk tjänstgöring per vecka, som att besöka sjukhus och behövande familjer eller att undervisa i katekesen. När jag besökte sjukhus eller slumområden i Karachi kom tanken på att bli präst tillbaka. Jag såg en fattigdom som jag inte hade sett tidigare. Det finns fattiga människor i min by också, men miljön i byn är helt annorlunda.

Vad var det för skillnad?

I Karachi är de kristna en liten minoritet och många av dem bor i slumområden. Jag hade gått i gymnasiet i en provinsstad, i Sanghar, men Karachi var mycket större. Massan av människor i storstaden var överväldigande. Folk från alla delar av Pakistan.

Varför tog du inte värvning i flottan?

Det här är en underlig historia. Jag gick till rekryteringscentret, men jag kom dit ungefär tre kvart före intervjutiden. Jag var ganska nervös, inte bara på grund av intervjun som väntade, utan särskilt eftersom jag visste att beslutet var nära förestående. I dag är sista dagen, antingen blir jag präst eller så går jag med i flottan. S:t Patrick-katedralen i Karachi låg strax intill rekryteringscentret. Eftersom jag hade lite tid före intervjun gick jag över till katedralen och satte mig i bänken längst bak. Jag minns väldigt väl att det fanns en bild där av Vår Fru av den ständiga hjälpen – Maria och Jesus. Så jag bad bara på ett mycket enkelt sätt. Jag sade: ”Hjälp mig att göra rätt val.” Jag vet inte hur det gick till, men av någon anledning somnade jag precis där i kyrkan. Och när jag vaknade …

… var det för sent.

Exakt, det var för sent för intervjun! Jag sprang till centret men de sade åt mig att jag måste vänta till nästa rekryteringsomgång ett år senare. Då insåg jag att okej, Gud vill att jag ska bli präst.

Så då bestämde du dig?

Jag kände mig dragen till franciskanerna, så jag blev postulant, novis och avgav mina enkla löften.

Vad hände sedan?

Jag läste filosofi och teologi i Karachi. När jag prästvigdes i december 1991 utsågs jag till direktor för franciskanska postulanter och aspiranter. Efter fem år skickades jag till Manila i Filippinerna, och jag tog en masterexamen i själavård. Sedan åkte jag tillbaka till Pakistan, trots att jag ville fortsätta med högre studier till en doktorsgrad i klinisk psykologi. Men jag behövdes i Pakistan, och jag blev novismästare för franciskanerna i Karachi och sedan provinsial för Pakistan. Mot slutet av den perioden återanknöt jag till min tidigare önskan att doktorera, för bland prästerskapet i Pakistan finns det ingen som specialiserat sig på själavård. Så jag kände att detta var absolut nödvändigt, och jag hade stöd från min orden. Då tog mitt liv en ny vändning. Jag blev utnämnd till hjälpbiskop i Lahore och efter ett och ett halvt år blev jag generalvikarie för stiftet under ärkebiskop Saldana. Den 14 november 2013 utsågs jag till ärkebiskop av Lahore.

Majoriteten av de kristna lever fortfarande i fattigdom i Pakistan. De blir inte respekterade, inte bara av religiösa och sociala skäl. Har du sett några förbättringar under de senaste årtiondena?

Samhället är uppdelat, städerna är uppdelade. Rika människor bor i fina områden – i Lahore är det Model Town, Gulshan och andra kvarter. Medelklassen och den lägre medelklassen har sina egna kvarter. De flesta kristna hör till kategorin lägre medelklass eller underklass. Många kristna, särskilt katolska kristna, bor i byar. Ofta äger de ingen egen jord utan lever som anställda lantarbetare. Det är inte många av dem som har någon utbildning. Det råder också arbetslöshet, och dessutom diskrimineras de som kristna.

För bara några dagar sedan vägrade en läkare att behandla en kristen renhållningsarbetare i Sindh och sade att det skulle vara napaak, orent, att behandla denna person. Är detta vanligt?

En mycket sorglig händelse. Den har att göra med att vi är inne i månaden ramadan. En anledning var att läkaren fastade, den andra var att patienten ansågs smutsig, en renhållningsarbetare. Ibland inträffar sådant här. Det är inte bra för samhället, eftersom alla människor är mänskliga.

Utvecklingsmyndigheten i huvudstaden Islamabad har nyligen beslutat att röja upp i vissa slumområden. De människor som bor där är mestadels kristna. Är det här en annan form av diskriminering?

Det finns några områden i Islamabad där kristna har bott i omkring 50 år nu. De bor där längs den stora kanalen som för bort avloppsvatten, stans smutsvatten. Islamabad har liksom alla andra städer i Pakistan ett snabbt växande stadscentrum, och de försöker städa kanalområdet från de improviserade bosättningarna där. Det är olyckligt för de människor som har bott där länge.

Hur ser situationen i Lahore ut?

Vi är mer än 400 000 katoliker i Lahore-stiftet, och det är det äldsta stiftet i landet, grundat 1886. Tidigare var det en del av Agra-stiftet. Jalandhar i Indien, Faizalabad och Multan är dotterstift till Lahore, men vi är fortfarande det största stiftet i Pakistan.

Finns det en allmän känsla av hot efter mobbangreppet på Joseph-kolonin 2013 och terroristattacken mot kristna i Gulshan Park påsken 2016?

Det råder alltid en viss spänning, men säkerhetsläget har förbättrats. Joseph-kolonin och Shahbagh är exempel på kristna slumområden, men polisen är mer uppmärksam i dag för att detta inte ska hända igen.

Drar katolikerna någon nytta av de utmärkta katolska skolorna i landet? Hur är det möjligt att så många kristna fortfarande bor i slummen?

Det du säger stämmer bra. Vi driver utmärkta utbildningsinstitutioner, och många stora ledare inom politik och samhälle har en katolsk skolgång bakom sig. Nuvarande premiärministern Navaz Sharif är från St. Anthony School i Lahore. Ayaz Sadiq, nuvarande talman i nationalförsamlingen, är också därifrån. Många armégeneraler har gått igenom våra skolor, tidigare premiärministern Benazir Bhutto och många andra. St. Anthony, Jesus and Mary och Sacred Heart School tillhör de mest respekterade skolorna i Lahore. Problemet är att dessa skolor mestadels ligger centralt. De flesta katoliker bor däremot i utkanterna. Det är inte lätt för dem att ta sig till dessa skolor. De tidigare missionärerna upprättade stift och församlingar, och de lät bygga internat, ofta på avlägsna platser. De brukade ha barn från byarna i internatskolorna. Det här breda nätverket av internatskolor finns inte längre. Vi har drivit en hel del grundskolor i stället. Många andra institutioner och staten har också öppnat grundskolor i landet. Sedan ett eller två decennier koncentrerar vi oss på högre utbildning. Det är där vi har vår styrka. Vi har många kristna studenter på gymnasier och högskolor.

Grundskoleväsendet i Pakistan är fortfarande i dåligt skick. Hur kommer det sig att den katolska kyrkan minskat sin verksamhet på det området?

En del av problemet är att våra skolor inte främst är kommersiella skolor. De är missionsdrivna. Våra avgifter är lägre än avgifterna vid de rent kommersiella skolorna. Vi vill inte att våra skolor ska vara rent kommersiella – men våra medel är begränsade.

Är det svårt att driva en kristen skola i ett till största delen muslimskt samhälle?

80–90 procent av eleverna är muslimer. Deras föräldrar tror också att vi lär ut mänskliga värderingar, och det finns inga religiösa fördomar trots att vi är öppet kristna. Vi skiljer alltid mellan religion och sociala inrättningar. En kristen skola i Pakistan är öppen för alla. För de muslimska studenterna anlitar vi muslimska lärare till undervisningen i islam, som ingår i den allmänna läroplanen för våra skolor. För katolikerna har vi katolska lärare till katekesundervisningen. Vi föreslår ständigt att regeringen ska införa undervisning i katekesen med kristna lärare för kristna studenter i åtminstone vissa statliga skolor. Så fungerar det inte alls i nuläget, medan det däremot är vanligt med undervisning i islam. Vi har till och med föreslagit att vi ska skicka våra lärare till de statliga skolorna för detta ändamål. Frågan väntar ännu på sin lösning.

Hur ska man se på det du kallar missionsandan i skolorna, när det genast skulle leda till allvarliga konsekvenser för institutionen om en muslim blev döpt?

Missionsandan inom skolväsendet innebär inte att man ska omvända någon, men vara öppnare för alla och hjälpa ekonomiskt svaga familjer att skicka sina barn till våra skolor, oavsett deras religion. Detta är vårt uppdrag. Och det här är vårt bidrag till samhället.

Är det så du definierar ert uppdrag i Pakistan?

Ja, i högsta grad. Utbildning är vårt uppdrag, så att fler och fler människor blir utbildade. Vi spelar en viktig roll när det gäller att utbilda i ledarskap och att skapa ett harmoniskt samhälle där muslimer, kristna, hinduer och sikher kan leva tillsammans.

Finner sig muslimska studenter väl till rätta i en katolsk skola i Pakistan?

Många ungdomar gillar att gå i våra skolor och de identifierar sig mycket med skolan. Ofta vill papporna – de är mestadels muslimer, som jag nämnde – att deras barn ska studera i samma skola som de själva gick i. De tycker också om att jag dyker upp i mina biskopskläder och så vidare, och de tycker om att skaka hand och prata med mig. Uppdraget är också mångfalden som sådan. Det handlar om samexistens. Majoriteten är muslimsk, men vi har också kristna, hinduer och sikher, och eleverna studerar tillsammans, de lär sig att komplettera varandra, lär sig att leva tillsammans. Gud har gett oss denna planet för att leva tillsammans på i fred och glädje. Ibland bråkar eleverna med varandra, men de lär sig också att försonas. Som jag sade så lär sig dessa elever att skapa ett harmoniskt samhälle.

Är detta meningen med kyrkans uppdrag i ett samhälle dominerat av muslimer?

Ja, jag tror det. När vi nyligen planterade olivträd i en madrassah (muslimsk skola) i Lahore, sade en av deltagarna, en pensionerad armémajor som hade studerat på St. Anthony i Lahore, att han hade studerat tio år i katolska skolor, och under dessa tio år föreslog ingen att han skulle bli kristen. Han uppskattande skolans osjälviska tjänst väldigt mycket och den utbildning han fick. Det är så här man får folk att lita på en, förstår du.

I större skala verkar dock idealet om ett harmoniskt samhälle vara långt borta i Pakistan.

Under Zia-ul-Haqs tid som president i Pakistan (1977–1988) infördes de så kallade Hudud-lagarna och blasfemilagen. Blasfemilagen missbrukas ofta i konflikter som inte har något att göra med religion, och minoriteter blir offer. Vi arbetar hårt för att stoppa missbruket av blasfemilagen i synnerhet, vi följer upp utredningarna, vi försöker informera och medvetandegöra allmänheten.

Efter 11 september hade vi många problem i Pakistan. Människor blev attackerade, våra institutioner blev angripna. Vårt främsta svar på detta var att främja interreligiös dialog. Vi hade redan goda relationer till vissa muslimska forskare och imamer, särskilt i Lahore. Så vi försökte institutionalisera denna interreligiösa dialog. Och det var inte bara den kristna sidan utan alla deltagare som kände ett behov av att samlas när samhället hotades.

Var deltagarna öppna för en interreligiös dialog när det var ni som formellt initierade den?

Vissa var motvilliga när vi från kyrkans sida tog initiativet. De misstänkte att detta gick ut på att omvända människor. Det är därför det är så viktigt att upprätta förtroendefulla relationer. Jag brukar säga att vi sitter kring ett runt bord, det finns ingen avsikt att omvända någon. Det finns bara ett uppdrag, nämligen att lyssna på den andra personen och att låta den andra personen få veta vad du tror. Interreligiös dialog är inte en debatt, där den ena parten kommer att bli förlorare och den andra vinnare. Det handlar om att förstå varandra och om att arbeta tillsammans för att skapa ett harmoniskt samhälle.

Att lyssna och förklara är viktigt, men har du aldrig upplevt att det ibland är viktigare att agera?

Tja, den här dialogen är inte bara en akademisk övning i Pakistan. Det finns ett brådskande behov. Till exempel när det gäller mänskliga rättigheter och hur man ska kunna leva tillsammans. Vi börjar alltid med begreppet samexistens. Jag säger att Gud har gett oss den här planeten. Till alla! Vi kan klara det eller vi kan förstöra. Låt oss ta reda på och stärka det vi har gemensamt för att skapa en bättre värld. Muslimer, hinduer, sikher, kristna – vad kan var och en bidra med, vad kan vi göra tillsammans? Det finns alltid utmaningar. Om det blir översvämning, till exempel. Då behövs en person som kan simma för att dra upp någon annan ur vattnet, som inte kan simma själv. Den personens religion är inte viktig, vi behöver hans kunskaper. Vi borde samla människor för att rädda andra personer i en nödsituation, inte för att döda utan för att rädda.

Tar du upp hållbarhetsfrågor i den interreligiösa dialogen, eftersom du talar om att rädda mänskligheten?

Ja, självklart. Men om man vill ändra på ett visst sätt att tänka behövs det tid. Tankemässig förändring sker inte genast. Vi har så många överhängande problem att det ibland är svårt att ta itu med problem som verkar vara långt borta. Men det sker en förändring, och jag ger inte upp hoppet. Planteringen av olivträd som vi har påbörjat är en symbolisk handling, den är ett fredsuppdrag, ett uppdrag att föra interreligiös dialog, men det har också ett budskap om ekologiskt ansvar när vi planterar.

Tror du att denna dialog påverkar samhället?

Ja, jag tror det. Den når definitivt ut till folket. Ibland blir jag medveten om förändringen på grund av någons sätt att skaka hand med mig. Över tid uppnår vi en allt större samsyn inom den interreligiösa dialogen. Och dessutom upptäcker människor att när biskopen talar så är det är inte i egen sak utan för oss alla, för samhället som sådant. Samma sak med ledarna från de andra religionerna. Vi lär oss att lämna våra begränsade intressen bakom oss och ta itu med de större frågorna tillsammans.

Är fasen av ömsesidig misstro över? Är den interreligiösa dialogen väletablerad?

Ja, särskilt under de senaste tre åren. Tidigare fanns det, hur ska jag säga – tvekan i våra sammanhang. Vi sade då att vi måste göra någonting för att nå ut och föra samman folk. I början hade vi gemensam middag under fastan. Sedan kom fader Francis Nadeem, nu sekreterare för National Council for Interfaith Dialogue, med förslaget att börja plantera olivträd. En kvist av olivträdet är ett tecken för fred i judendom, kristendom och islam. Vår interreligiösa grupp i Lahore började involvera religiösa institutioner i detta, och vi planterade ett olivträd i vårt seminarium och sedan planterade vi fem träd i en madrassah. Planterandet blev till speciella händelser, och människor från gatan kom också med. Sekreteraren för det religiösa världsrådets pakistanska gren (World Council of Religions Pakistan) anslöt sig också. Vi lovade också att vi inte bara skulle plantera träden tillsammans, utan att vi också kommer att sköta träden tillsammans.

Har det funnits kritiska röster inom religionerna mot denna symboliska handling och mot den interreligiösa dialogen som sådan?

Givetvis har det förekommit kritik. Det är viktigt att vi alla är övertygade om att Gud vill att vi ska göra det vi gör. Jag kan nå andra människor, och andra människor kan nå mig, och tillsammans kan vi bli instrument för ett harmoniskt samhälle. Utgångspunkten är en sinnesstämning. Att jag är övertygad, att jag tror att detta är tecknet för vår tid.

Vad blev effekten av den fruktansvärda terrorattacken mot en skola i Peshawar 2014, då mer än 130 elever dödades?

Jag tror att attacken mot skolan i Peshawar och dödandet av ett stort antal oskyldiga barn var en vändpunkt. Barnen som dödades var mestadels barn till folk i armén, och angriparna ville slå mot staten som sådan. Folket, majoriteten, är trött på detta våld. Nationen har förstått att vi måste förena oss mot terrorismen. Och samhället förstår bättre än tidigare att vi är Pakistan, vi utgör väven Pakistan. Jag har mycket goda förhoppningar om att Pakistan återigen kommer att bli ett fridfullt land.

Men terroristattacker som den i Gulshan-e Iqbal Park på påsksöndagen i Lahore förra året, som ledde till 78 personers död och slog mot de kristna, kan ske igen.

Ja, det är väldigt sorgligt, men låt mig berätta en sak: Efter attacken gick jag till sjukhuset för att besöka offren och deras familjer. När jag kom dit ville de ge mig en lista över de kristna offren, därför att det var på något sätt underförstått att jag bara ville träffa dem. Jag sade nej, jag besöker alla, och det gjorde jag, jag gick till tre olika sjukhus. Jag besöker folk som katolsk biskop, men jag finns där för alla i en sådan situation. Det kommer tyvärr att komma motgångar, men vi rör oss mot en bättre framtid.

Vad får dig att tro på denna förändring?

Jag kan se en förändring till det bättre och jag ser att platsen för förändring finns i det mänskliga hjärtat. Jag ska ge dig ett exempel. Akash Bashir var en katolsk pojke, han hade gått i salesiansk skola och gjorde altartjänst. När regeringen bad oss att namnge personer från den katolska gemenskapen som kunde ansluta sig till säkerhetsvakterna runt kyrkorna för att identifiera inkräktare, var han en av dem som ställde upp. Den 15 mars 2015 var han 21 år gammal. Han stod vid entrén till St. John’s Church i Youhannabad i Lahore under söndagsmässan när han insåg att en självmordsbombare var på väg in i kyrkan. Kyrkan var full, det var söndagen före palmsöndagen. Han sprang inte iväg utan kastade sig över självmordsbombaren, som sedan tryckte på knappen, dödade sig själv, Akash Bashir och 20 andra. Katastrofen skulle ha blivit ännu hemskare om självmordsbombaren hade lyckats komma in i själva kyrkan. Den här pojken gav sitt liv för att rädda många andras liv. Hans föräldrar är väldigt fromma. Jag har träffat dem två eller tre gånger. För några månader sedan kom de fram till mig och sade: Biskopen, eftersom vi är katoliker och följer Kristus så förlåter vi. Du förstår, dessa föräldrar fick se med egna ögon vad som var kvar av sonen efter sprängningen. Bara den övre delen av hans kropp fanns kvar, den nedre delen var borta. Förra året var barmhärtighetsåret, och vi pratade mycket om vad barmhärtighet betyder, vad förlåtelse betyder. Budet om barmhärtighet påverkar oss, om vi tror.

Översättning: Aili Lundmark

Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.