Åtta dikter

Det finns trädgårdar som inte längre tillhör något land
och som är ensamma med vattnet
Duvor flyger tvärsigenom dem, blå och utan reden

Men månen är en kristall av lycka
och barnet minns en stor, ljus oordning

*

Varken hoppet eller lyckan
utan den lilla pressade blomman i en bok
varav bara kärlekens aska återstår

– Varför dö
när man ännu kan drömma?

*

Likt ett barn från fordom vars rop går förlorat
i en fruktträdgård med bleka äpplen
när månen höljer allt i sin kärlek
återser jag i en ödslig spegel
mina minnen med vita käppar
och jag vet inte om de eller jag
är mest att beklaga
så grymma är åren
Lätta måne o spegel av frånvaro

*

När natten nalkas kyrkan i byn
kommer bönerna fram ur sina gömställen
och en liten ängel flyger till en annan mur

Rökelsen breder sitt skuggande täcke
över de vise männen som har fallit i sömn
Liljorna skimrar dunkelt vid deras fötter

Och längre bort i en himmel av tända ljus
färdas ikonerna

*

just innan jag somnade
talade mina mostrar så lågmält
att allt förvandlades till skugga
ansiktena och rösterna
till och med klockan i sitt fodral
som hade slutat att slå
Då flammade plötsligt en tändsticka upp
och jag kunde urskilja
mina knäböjande mostrar
i en gyllene droppe

*

Det finns kyrkor vars helgon vistas utanför
av kärlek till ensamheten
– Min älskade, säg inte så
Det är av lydnad de håller sig fjärran
de har färdernas blå ögon
likt dessa herdar som leende sover

I en himmel enformig som ett slutet rum
dröjer den sorgsna månen med sin familj

*

Hon steg upp om natten för att betrakta Kristus
hon rörde vid hans bronsfärgade sår för att botas
och hennes kropp skälvde som jasmin
– I mörkret älskar jag din skuggas djup
du gråter så stilla att den som vidrör dig dör
och ingen äger dina jungfruliga läppar
utom denna ikon

*
De som vakar sent om natten
i mörkrets djupa förlåtelse
fjärran från lamporna som värmer ögonen
i den nakna luften
är framtidens pilgrimer
Det vet stjärnorna som hejdar sig vid deras fönster
och lämnar efter sig lysande stegar
i gryningen då jägarna genomborrar
fältens tystnad

Tolkning av Ingemar och Mikaela Leckius