Basil Hume – en brobyggare

I mitten av juni avled kardinal Basil Hume, en av de mest namnkunniga kyrkoledarna i den katolska kyrkan i vår tid. Som ärkebiskop av Westminster ledde han katolikerna i England och Wales sedan 1976. En av vår tids stora kyrkoledare sörjs både i och utanför de katolska leden.

Man uppskattade kardinal Hume som en uppriktig partner både i den ekumeniska och den interreligiösa dialogen. Hans andliga ledarskap kom också till uttryck i ett starkt samhällsengagemang vilket föranledde drottningen att tilldela honom den exklusiva Order of Merit så sent som i juni i år. Premiärminister Tony Blairs uttalande med anledning av sorgebudet vittnar om stor respekt och tillgivenhet: ”Han var godheten personifierad, en helgad människa, osedvanligt ödmjuk och med en osviklig hängivenhet som inspirerade både troende och icke-troende.” De 30 000 personer som defilerade förbi hans kista vittnar om den sorgevåg som hans dödsfall utlöste.

Basil Hume hade en skotsk far och en fransk katolsk mor. Han var med sin tvåspråkighet hemifrån och sina universitetsstudier som han delvis bedrev i Fribourg i Schweiz en ovanligt europeisk engelsman. Med en sådan bakgrund var han obelastad av de engelska katolikernas traditionella mindervärdeskomplex. Bland hans största framgångar var att han under en tilltagande sekulariserad epok och i en företrädesvis anglikansk kulturell situation lyckades bryta igenom religiösa och kulturella fördomar och visa den katolska tron i realiteten.

Det var en ny ledarstil för den katolska kyrkan i England och Wales som Hume införde, den som utmärkte den engelske gentlemannen. Detta blev en tillgång också i relationerna till Vatikanen där han kunde visa att han var den som förstod sig på engelsk nationalkaraktär och kultur bättre än sina kollegor i Rom. ”That is not the way we do things in England”, blev något av en signatur för Hume när han ville avvärja initiativ från Rom som knappast skulle uppskattas av katolikerna hemma i England.

Denna avspända, icke-pompösa, public school-inspirerade gentlemannastilen föreföll mycket ”engelsk”. Men hans utmärkta franska och hans kunskaper i tyska gav honom tillträde till Europa på ett sätt som ingen av hans företrädare haft. Han var ordförande i den europeiska biskopskonferensen från 1979 till 1987. Han var också medlem av det påvliga rådet för kristen enhet och såg med tillfredsställelse hur det ekumeniska samtalet mellan anglikaner och katoliker fördjupades.

Benediktinklostret Amplefort nära York kom att prägla George Humes uppväxt och utbildning. (Basil var hans klosternamn.) Det var till benediktinmunkarnas public school som han skickades som elvaåring. Där blev han också i tur och ordning novis, ung präst, husfar och 1963 abbot för klostrets 150 munkar. Som en relativt okänd ordensman utnämndes han till ärkebiskop av Paulus VI.

Hume förblev benediktinmunk hela sitt liv. Munken levde vidare i kardinalen och ibland bar han sina svarta munkkläder i stället för den röda kardinalsdräkten. Hans till synes snäva benediktinska tradition ledde honom in i en större värld. Benediktinerna fanns på plats långt före 1500-talets reformation, också före schismen mellan öst- och västkyrkan 1054. Detta och den framträdande ställningen som Guds ord har i den monastiska liturgin gjorde Hume på ett naturligt sätt till ekumen. Han hade kontakt med traditionen från den odelade kyrkan. Han fann också mycket praktisk visdom i den helige Benedikts regel. Benedikt säger att abboten skall se till att den svage inte skall ge upp och den starke alltjämt skall ha något att sträva mot. Hume fann att detta var en bra princip för Westminster. Han kunde delegera ansvar. Ett annat monastiskt tema som han höll fast vid var spänningen mellan ”öknen” och ”torget”. Utträngd på torget uppskattade han snarast vissa aspekter av situationen. Men han sade också att det i varje benediktin borde finnas en besviken carthusian. Han syftade på att han känt behovet av ensamhet.

Hans liv präglades också av två dimensioner: kyrkan och världen, eller som man kanske uttrycker det idag: kyrkan och samhället. Som ledare för prästerna i ärkestiftet Westminster samlade han dem regelbundet och ofta kunde han inge dem gott mod. De hade en särskild direktlinje där de alltid kunde nå sin biskop per telefon. Hans samhällsengagemang visade sig i att han tidigare än de flesta insåg den orimliga skuldbörda som den tredje världen led under och han pläderade för att u-länderna borde befrias från den. Även de allra fattigaste som uppehöll sig runt omkring och i Westminster Cathedral var föremål för hans omsorg.

Om något var utmärkande för Hume var det hans förmåga att hantera extrema kyrkliga positioner och övervinna splittring. Denna skicklighet speglar hans bakgrund som abbot. I Benedikts regel fann han riktmärken som hjälpte honom att navigera genom det minfält som modern katolicism inte sällan liknar: Mot de ultrakonservativa hävdade han att lojalitet mot påven omöjligtvis kunde förenas med ett förkastande av Andra Vatikankonciliets reformer. Det existerar inte heller någon lojalitet med påven som inte också uttrycker lojalitet med biskoparna. Även de är ”Kristi ställföreträdare”. Katoliker har rätt att utforska trons mysterier och de måste inte samtycka med varandra i allt, men det är av vital betydelse att stå kvar i gemenskap med Petrus efterträdare och man kan komma till en punkt där lydnad krävs. Det är viktigt att aldrig förstöra någons goda namn och rykte, att förolämpa och utesluta någon ur Guds folk. I en sådan anda uppmuntrade kardinal Hume till tolerans och nästankärlek. De som begick fel behövde hjälp och ledning och skulle inte dömas offentligt.

Framför allt upprepade han ständigt det väsentliga i att odla ett personligt förhållande till Gud. När han talade om hur viktig den liturgiska och den privata bönen var kunde man inte missta sig på att han talade utifrån en djup personlig erfarenhet.

En klok och trovärdig brobyggare har gått ur tiden.