Befruktning i provrör omoraliskt?

Denna artikel ger en översikt av den pågående teologiska debatten kring de nya etiska frågor som uppstått efter det första”provrörsbarnets” födelse. – Johannes Grundel är professor i moralteologi vid universitetet i München.
Denna artikel ger en översikt av den pågående teologiska debatten kring de nya etiska frågor som uppstått efter det första”provrörsbarnets” födelse. – Johannes Grundel är professor i moralteologi vid universitetet i München.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Denna artikel ger en översikt av den pågående teologiska debatten kring de nya etiska frågor som uppstått efter det första”provrörsbarnets” födelse. – Johannes Grundel är professor i moralteologi vid universitetet i München.

Med stora rubriker kommenterade världspressen födelsen av det första utanför moderlivet avlade barnet, som föddes åt det brittiska äkta paret Lesley och Gilbert John Brown den 25 juli 1978 klockan 22.47 på Oldham District General Hospital i grevskapet Lancashire. Babyn kom till världen som miljonär, då en brittisk tidning för över 3 miljoner sv.kr. hade försäkrat sig om ensamrätten till publicering. Vad har hänt? Det barnlösa brittiska äkta paret hade efter flera års resultatlös behandling mot ofruktsamhet vänt sig till gynekologen Patrick Steptoe med en bön om hjälp. Kvinnans äggledare var tilltäppta. På normal väg hade hon aldrig kunnat bli mor och föda ett barn. Dr Steptoe, tillsammans med cambridgefysiologen Robert Edwards, tog från den 31-åriga kvinnan några äggceller, som de i laboratorietbefruktade med sperma från den äkta mannen och lät växa några få dagar i en näringslösning. Sedan transplanterade de embryot i kvinnans livmoder. Hon bar embryot tills det var fullgånget, som i ett normalt havandeskap, och födde slutligen en flicka. Strängt taget rör det sig alltså inte om ett ”provrörsbarn”, utan endast om en befruktningsprocess, som försiggick utanför moderlivet men efteråt vidareutvecklades på normalt sätt.

I betraktande av detta lyckade experiment avtecknar sig vid horisonten nya möjligheter till hjälp för ofruktsamma kvinnor. Samtidigt varnade vetenskapsmän för de faror, som dyker upp för mänskligheten med hjälp av en sådan bioteknik och får oss att hysa farhågor för alla blott tänkbara ”homunculus-experiment”. Hur skall ett sådant tillvägagångssätt värderas? Rör det sig därvid blott om en lyckträff men ingalunda om säkra tekniska möjligheter? Och hur förhåller det sig med den moraliska värderingen?

De första uttalandena från vatikankretsar var – enligt tidningsrapporter – ytterst reserverade och kritiska. Vatikanens talesman Romeo Panciroli hänvisade endast till giltigheten av den hittills gällande kyrkliga läran. På liknande sätt uttalade sig också för den brittiska katolska dagstidningen ”Universe” den katolske biskopen av Middlesbrough, John Gerard McClean. Enligt hans åsikt är befruktningen av en äggcell utanför moderns kropp en försyndelse mot naturen och faller följaktligen under Pius XII:s fördömande av konstgjord befruktning.

Biskopen i det irländska stiftet Cork, Cornelius Lucey, ansåg, att en ”provrörsmetod” inte kunde vara helt felaktig, om den för barnlösa äkta par vore det enda sättet att få barn. Ännu fördomsfriare inställning hade en moralteolog, som i det aktuella fallet ”i princip inte ser några svårigheter av etisk art” och tror, att gränsen för det moraliskt tillåtna inte på långt när uppnåtts med detta. Inte ens en fullständig fosterutveckling i kuvös eller avsiktliga ingrepp i människans arvsmassa måste på förhand anses som omoraliska.

Konstgjord befruktning och befruktningsförsök i provrör

Redan 1780 lyckades Spallanzani för första gången en konstgjord befruktning av djur på så sätt, att den från hannen utvunna sperman med en spruta infördes i honans könsorgan. Det egentliga befruktningsförloppet, föreningen av sädescell och äggcell till zygot, förblir ju ett naturligt skeende. Människan kan här blott skapa förutsättningarna för en sådan befruktning. I dag tillämpas sådan konstgjord befruktning mycket ofta inom djuraveln. I England och Amerika praktiserades under de senaste årtiondena ibland också på människor sådan konstgjord befruktning – och det utan större svårigheter, varvid man visserligen inte enbart använde den egna äkta mannens sperma, utan företog en insemination med främmande sperma, om denne var steril.

En befruktning av groddcellerna utanför moderlivet i laboratorium lyckades för första gången 1961 för läkaren Daniele Petrucci i Bologna. Han avbröt dock sedan – som det då för tiden hette – på grund av moraliska betänkligheter detta monsters vidare utveckling. De brittiska läkarna Steptoe och Edwards lyckades för första gången 1969 med konstgjord befruktning i en petriskål av glas. Redan 1970 kunde de båda meddela, att sådana i laboratorium befruktade groddceller i en näringslösning hade genomgått ända till 16 delningar och vuxit till de cellklasar, som sedan också i normala fall nästlar sig in i livmodern. Men försöken att transplantera sådana befruktade och till blastocystor mognade groddceller i livmodern hade hittills misslyckats.

Av de talrika försök, som de båda brittiska läkarna företog, ledde blott få till en partiell framgång. Senast efter 9 veckor blev det missfall. Dessa mångåriga försök ledde nu i det aktuella fallet med det äkta paret till framgång.

Huruvida denna framgång bara är en lyckträff, kommer att visa sig under de närmaste åren. Dessutom verkar också de medicinska problemen ännu ingalunda lösta. Många medicinare befarar, att kvinnliga groddceller kan lida skador vid uttagandet eller befruktas av mindervärdiga spermier, som i annat fall vid naturlig fortplantning alls inte skulle ha klarat den långa vägen till ägget. Man skulle inte heller kunna fastställa, om och i vad mån ett sådant experiment före födelsen senare skulle inverka på den artificiellt avlade varelsens hela psykiska och fysiska hälsotillstånd. Även om dessa svårigheter undanröjs, kvarstår frågan, om ett sådant experimenterande är moraliskt försvarbart. Man kan inte bedöma det konkret föreliggande fallet utan att samtidigt också inbegripa de föregående experimenten med de på så sätt befruktade groddcellerna.

Kyrkliga ställningstaganden till konstgjord befruktning

I sitt anförande den 30 september 1949 vid den fjärde internationella katolska läkarkogressen i Rom tog påven Pius XII uttryckligen ställning till problemet med den konstgjorda befruktningen. Först och främst avvisade han en sådan utanför äktenskapet som omoralisk, då ”alstrandet av ett nytt liv blott kan vara en frukt av äktenskapet. Äktenskapet allena bevarar makarnas värdighet (i detta fall framför allt kvinnans) och deras personliga välfärd . . . Följaktligen är beträffande fördömandet av den konstgjorda befruktningen utanför den äktenskapliga förbindelsen ingen meningsskiljaktighet möjlig mellan katoliker. Det under sådana betingelser avlade barnet bleve redan därigenom utomäktenskapligt”. Men även inom äktenskapet avvisas en konstgjord befruktning ”genom en tredje persons aktiva element” som omoralisk med den motiveringen, att ”genom mot naturen stridande handlingar” – och som en sådan räknas en tredje persons aktiva ingripande – får aldrig de äkta makarnas berättigade önskan om ett barn uppfyllas. Visserligen utesluts inte helt ett understödjande av den naturliga akten, när det sägs: ”Därmed förkastas dock inte nödvändigtvis användningen av vissa artificiella hjälpmedel, som tjänar till att underlätta den naturliga akten eller hjälpa den normalt utförda akten att nå sitt mål.”

Den positiva tanke, som ligger till grund för detta ställningstagande, är följande: det inom äktenskapet avlade barnet skall inte vara blott och bart resultatet av ett rent biologiskt händelseförlopp, utan förbli frukten av de äkta makarnas personliga kärleksmöte.

Om just makarnas äktenskapliga sexuella förening i kärlek utgör en av de väsentliga förutsättningarna för det upplevda äktenskapet, borde också nytt liv avlas endast på detta sätt. Enligt den katolska äktenskapsrättens uppfattning räknas även möjligheten att fullborda äktenskapet genom könsumgänge till förutsättningarna för ett äktenskaps giltighet. Om på grund av ett kroppsligt hinder ett sådant fullbordande är omöjligt (impotentia coeundi), kommer överhuvudtaget inget giltigt äktenskap till stånd. Därför tar Pius XII också ställning till detta i samma anförande: ”Det vore felaktigt att tänka, att möjligheten att använda detta medel skulle kunna göra ett äktenskap giltigt mellan personer, som på grund av impedimentum impotentiae är oförmögna att ingå äktenskap.”

Avslutningsvis betonar påven: ”Ehuru man icke på förhand kan utesluta nya metoder, blott emedan de är nya, måste man dock beträffande den konstgjorda befruktningen icke blott vara ytterst reserverad, utan absolut förkasta den.”

Här uttalas ett klart domslut över den konstgjorda befruktningen. Detta domslut följdes också under en lång tid av teologer i deras ställningstagande. Jämte det aktiva ingripandet i den äktenskapliga aktens förlopp spelade vid det föreliggande kyrkliga avvisandet av den konstgjorda befruktningen även utvinningen av sperma utanför den äktenskapliga akten en roll. Sålunda hade redan 1929 Sanctum Officium på en motsvarande förfrågan avvisat en spermautvinning genom masturbation. I senare påvliga ställningstaganden av Pius XII, Johannes XXIII och Paulus VI ändrades inte denna kyrkliga lära, utan underströks snarare ytterligare. Äkta makar, som inte på normalt sätt kunde få det önskade barnet, skulle inte ur en förment äktenskapets rätt till barnet härleda berättigandet av den konstgjorda befruktningen. Äktenskapet gåve inte en rätt till barnet, utan blott till det naturliga äktenskapliga umgänget. Sådana äkta makar borde därför rekommenderas adoption av ett främmande barn.

Problemet med befruktning i provrör, liksom frågan om experiment med embryon, tar man överhuvudtaget inte sikte på i dessa kyrkliga ställningstaganden. Det ligger emellertid nära till hands, att sådana experiment avvisas från kyrkligt håll, i all synnerhet moraliskt.

Moralteologiskt ställningstagande

Självklart kan en katolsk kristen, allra minst en teolog, inte förbigå sådana kyrkliga uttalanden. Han kommer att beakta dem men därutöver pröva, om ytterligare synpunkter ovillkorligen tillåter ett öppnare ställningstagande. Det är ju inte fråga om en ofelbar kyrklig dogm. Sålunda har Paulus VI i encyklikan ”Humanae vitae” av den 25 juli 1968 uttryckligen avvisat varje artificell födelsekontroll som stridande mot naturen. Samtidigt företräder emellertid talrika moralteologer, som på allvar söker klargöra de kyrkliga uttalandena för sig, en annan position. De försvarar under bestämda omständigheter, som skulle göra den moraliskt tillåten, en aktiv födelsekontroll. Samtidigt påpekar de, att den till grund för det kyrkliga ställningstagandet liggande argumentationen, att äktenskapligt umgänge alltid måste stå öppet för fortplantning, ej finge tillämpas på varje enstaka äktenskaplig akt, utan blott gäller för äktenskapet som helhet. När man därför inte kan ta ännu ett barn på sitt ansvar, måste det finnas ett sätt att utföra det äktenskapliga kärleksmötet också så, att en befruktning med säkerhet utesluts. Frågan om metoderna – abort och barnamord förblir uteslutna – skulle då emellertid komma i andra hand.

En hänvisning till kyrkliga uttalanden räcker därför i dag alls inte längre till för att fullständigt bedöma ett förhållande moraliskt. Följande överväganden avser dock inte att utgöra något principiellt ställningstagande, men åtminstone påvisa några kriterier för en moralisk värdering av det aktuella fallet av konstgjord befruktning.

Först och främst gäller det att slå fast: Inte allt som är konstgjort kan därmed också redan i moralisk bemärkelse betecknas som onaturligt och omoraliskt. Tvärtom: utformningen av denna världen och erövringen och utnyttjandet av naturen sker ständigt genom artificiella ingripanden. Om konstgjord befruktning talar man, när en befruktning äger rum utan kroppslig förening. Utgår man från den traditionella katolska äktenskapsläran, enligt vilken avlandet och fostran av nytt liv utgör äktenskapets första ändamål och äktenskapets alla övriga ändamål – inklusive kärleken – underordnas detta, så måste egentligen möjligheten att med hjälp av konstgjord befruktning uppnå detta första mål för äktenskapet ligga nära till hands. Andra Vatikankonciliet har dock ej längre följt denna lära om äktenskapets ändamål. Det ställer snarare utläggningarna över den äktenskapliga kärleken framför utläggningarna över äktenskapets fruktsamhet och vill följaktligen försäkra sig om att helheten i denna äktenskapliga personliga kärleksakt bevaras.

Just på grundval av en ny personlig äktenskapsuppfattning, som accepterar hela innebörden i en sådan förbindelse – även när äktenskapet inte välsignats med barn – blir ett bejakande av den konstgjorda befruktningen svårare. I de fall där just avlandet av ett nytt liv och den personliga äktenskapliga kärleksakten fullständigt åtskiljes – de existerande tekniska möjligheterna öppnar här vägen för ännu längre gående spekulationer ända till rent artificiell fosterutveckling i provrör utan någon bindning till modern – växer samtidigt de hotande farorna och de mångfaldiga möjligheterna med en teknisk manipulation på bekostnad av mänsklig värdighet. Vid absolut sterilitet hos mannen ligger sedan också steget nära till heterolog insemination. Även om man ur mänsklig synpunkt kan förstå, att ett ofruktsamt äkta par föredrar en sådan ”halvadoption” med heterolog insemination framför en fullständig adoption, så skulle på detta vis dock ett främmande element bli avgörande i detta äktenskap. En heterolog insemination vore därför att förkasta från moraliskt principiell ståndpunkt. Såtillvida borde de kyrkliga negativa ställningstagandena till konstgjord befruktning vara ett utropstecken, som varnar för en sådan väg, och som man inte får negligera. Utvinningen av befruktningsduglig sperma borde visserligen inte spela den avgörande rollen. Detta problem kan i dag lösas fullkomligt, även utan moraliska invändningar. Avgörande förblir det faktum, att den äktenskapliga akten som uttryck för fullkomlig personlig kärlek också borde vara grundvalen för nytt liv.

Betyder detta nu, att det inte finns några som helst undantagsregler, att alltså även i det aktuella fallet med det brittiska äkta paret och i liknande fall en sådan konstgjord befruktning är omoralisk, stridande mot naturen, uttryck för ett kärlekslöst förhållande? Blott en rent yttre kasuistisk värdering skulle kunna komma fram till en sådan dom. Oavsett att det ej tillkommer oss att fälla en sista dom över andras moraliska skuld, måste dock en ytterligare argumentation tillfogas: säkerligen är ett äktenskap utan barn ingen katastrof, men barnet förblir ett stort värde i äktenskapet och utvidgar ej blott äktenskapet till en familj, utan utgör även ett oersättligt värde för utvecklingen av den äktenskapliga gemenskapen. Vid absolut sterilitet hos en partner bör man slå in på vägen till adoption. Om emellertid båda partnernas arvsmassa och deras organ är friska och normala och enbart på grund av några yttre, ej omedelbart avhjälpbara störningar en alstring av nytt liv inte kan uppnås, men barnet är i hög grad efterlängtat, bör man inte betrakta den enskilda akten isolerat. Tvärtom bör hela skeendet i detta äktenskap medtagas i värderingen: att partnerna ger sig åt varandra i kärlek och att de är redo att avla nytt liv. Det senare kan emellertid blott uppnås på indirekt sätt – just med hjälp av en konstgjord befruktning., Här tjänar nu den konstgjorda befruktningen egentligen blott fulländningen av en sådan kärleksakt och äktenskapet som helhet. Under denna aspekt vore konstgjord befruktning i form av homolog insemination inte en mot naturen stridande handling, som verkar ödeläggande på den äktenskapliga gemenskapen, utan tvärtom: den skulle tjäna just lyckan och kärleken i detta äktenskap och kan alltså väl rättfärdigas moraliskt. En sådan helhetsvärdering med hänsyn tagen till följderna skulle också motsvara den argumentation, som i dag alltmer slår igenom i moralteologin och såsom utslagsgivande element för den moraliska värderingen beaktar, inte den enstaka handlingen, utan hela skeendet inklusive följderna, men framför allt även den grundinställning som bestämmer handlandet.

Det återstår ännu att bedöma de försök med mänskliga groddceller, som föregått ett sådant lyckat experiment. Antar man, att med sammansmältningen av sädescell och äggcell till zygot också människan redan slutgiltigt blir en person – och talrika biologer och teologer samt de kyrkliga ställningstagandena utgår därifrån – betyder i så fall detta att experimentera med mänskliga varelser, som har en odödlig själ. Ett sådant experimenterande vore emellertid högst tvivelaktigt, även om man mot detta ville invända, att experimenten ju inte ginge ut på att förinta utan tvärtom på att vidmakthålla sådant liv, och naturen själv ju ofta handskas slösaktigt med mänskligt liv, när befruktade mänskliga äggceller inte når fram till nidation eller kort därefter dör igen.

Trots detta hörs bland antropologer och teologer allt fler röster, som betonar, att ett sådant fastställande av den exakta tidpunkten då människan blir en person inte nödvändigtvis måste avse sammansmältningen av sädescellen och äggcellen till zygot. Även om biologiskt sett den avgörande vändpunkten och livets biologiska början kan fastställas till detta ögonblick, så kan man ovillkorligen förutsätta en tilltagande tillblivelseprocess utan att därmed bara återgå till den medeltida successiva besjälningen. Utsagan ”person” betingas av den antropologisk-teologiska definitionen på vad man menar med ”person”. Utgår man vidare från Boethius’ (500-talet) i Västerlandet en lång tid brukliga definition, enligt vilken ”person” betecknas som ”individ” (individua substantia rationalis creaturae), så skulle man kunna tala slutgiltigt om ”person” först då det är säkert, att en klyvning i flera individer inte längre verkar möjlig. Åtminstone finns det i dag företrädare för olika positioner vid besvarandet av denna fråga.

Även om man är benägen att i det konkreta fallet med den konstgjorda befruktningen hos det brittiska äkta paret tala om en moralisk försvarbar handling och också kan anföra argument för detta, så måste dock samtidigt betonas, att sista ordet i denna fråga ännu ingalunda kan sägas. Vet vi redan, om inte ändå en befruktning, som ägt rum utanför moderlivet, kan leda till genetiska förändringar och i det aktuella fallet kanske har gjort det? Är ett sådant tillvägagångssätt verkligen så riskfritt för det på så sätt avlade barnet, att det kan utvidgas till liknande fall? Även om det möjliga missbruket av en handling inte är något skäl till att förbjuda även det rätta bruket, så måste dock den tanken injaga skräck, att man skulle kunna lämna fritt spelrum åt godtycklig genetisk manipulation. En blind framstegstro måste leda till inhumanitet, ja till förintelse av människan. Blott där framåtskridandet förblir ansvarsmedvetet, dvs moraliskt förankrat, och tjänar människans utveckling, hennes frihet och hennes ”människoblivande”, kan det välkomnas och ytterligare främjas.

Att även de officiella kyrkliga uttalandena inte endast ställer sig negativa till nya forskningsresultat, visar påven Pius XII:s anförande den 8 september 1953 till deltagarna i det första genetikersymposiet. Han avslutade sitt anförande med orden: ”Måtte er vetenskap främjas desto mera av den offentliga moralen och samhällsordningen, när det gäller, att de sunda och normala människornas äktenskapliga liv, ja, det äktenskapliga livet överhuvudtaget, skall kunna utvecklas lätt och fritt enligt de lagar, som Skaparen själv har skrivit i människans hjärta och befäst genom sin uppenbarelse.”

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Denna artikel ger en översikt av den pågående teologiska debatten kring de nya etiska frågor som uppstått efter det första”provrörsbarnets” födelse. – Johannes Grundel är professor i moralteologi vid universitetet i München.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Denna artikel ger en översikt av den pågående teologiska debatten kring de nya etiska frågor som uppstått efter det första”provrörsbarnets” födelse. – Johannes Grundel är professor i moralteologi vid universitetet i München.

Med stora rubriker kommenterade världspressen födelsen av det första utanför moderlivet avlade barnet, som föddes åt det brittiska äkta paret Lesley och Gilbert John Brown den 25 juli 1978 klockan 22.47 på Oldham District General Hospital i grevskapet Lancashire. Babyn kom till världen som miljonär, då en brittisk tidning för över 3 miljoner sv.kr. hade försäkrat sig om ensamrätten till publicering. Vad har hänt? Det barnlösa brittiska äkta paret hade efter flera års resultatlös behandling mot ofruktsamhet vänt sig till gynekologen Patrick Steptoe med en bön om hjälp. Kvinnans äggledare var tilltäppta. På normal väg hade hon aldrig kunnat bli mor och föda ett barn. Dr Steptoe, tillsammans med cambridgefysiologen Robert Edwards, tog från den 31-åriga kvinnan några äggceller, som de i laboratorietbefruktade med sperma från den äkta mannen och lät växa några få dagar i en näringslösning. Sedan transplanterade de embryot i kvinnans livmoder. Hon bar embryot tills det var fullgånget, som i ett normalt havandeskap, och födde slutligen en flicka. Strängt taget rör det sig alltså inte om ett ”provrörsbarn”, utan endast om en befruktningsprocess, som försiggick utanför moderlivet men efteråt vidareutvecklades på normalt sätt.

I betraktande av detta lyckade experiment avtecknar sig vid horisonten nya möjligheter till hjälp för ofruktsamma kvinnor. Samtidigt varnade vetenskapsmän för de faror, som dyker upp för mänskligheten med hjälp av en sådan bioteknik och får oss att hysa farhågor för alla blott tänkbara ”homunculus-experiment”. Hur skall ett sådant tillvägagångssätt värderas? Rör det sig därvid blott om en lyckträff men ingalunda om säkra tekniska möjligheter? Och hur förhåller det sig med den moraliska värderingen?

De första uttalandena från vatikankretsar var – enligt tidningsrapporter – ytterst reserverade och kritiska. Vatikanens talesman Romeo Panciroli hänvisade endast till giltigheten av den hittills gällande kyrkliga läran. På liknande sätt uttalade sig också för den brittiska katolska dagstidningen ”Universe” den katolske biskopen av Middlesbrough, John Gerard McClean. Enligt hans åsikt är befruktningen av en äggcell utanför moderns kropp en försyndelse mot naturen och faller följaktligen under Pius XII:s fördömande av konstgjord befruktning.

Biskopen i det irländska stiftet Cork, Cornelius Lucey, ansåg, att en ”provrörsmetod” inte kunde vara helt felaktig, om den för barnlösa äkta par vore det enda sättet att få barn. Ännu fördomsfriare inställning hade en moralteolog, som i det aktuella fallet ”i princip inte ser några svårigheter av etisk art” och tror, att gränsen för det moraliskt tillåtna inte på långt när uppnåtts med detta. Inte ens en fullständig fosterutveckling i kuvös eller avsiktliga ingrepp i människans arvsmassa måste på förhand anses som omoraliska.

Konstgjord befruktning och befruktningsförsök i provrör

Redan 1780 lyckades Spallanzani för första gången en konstgjord befruktning av djur på så sätt, att den från hannen utvunna sperman med en spruta infördes i honans könsorgan. Det egentliga befruktningsförloppet, föreningen av sädescell och äggcell till zygot, förblir ju ett naturligt skeende. Människan kan här blott skapa förutsättningarna för en sådan befruktning. I dag tillämpas sådan konstgjord befruktning mycket ofta inom djuraveln. I England och Amerika praktiserades under de senaste årtiondena ibland också på människor sådan konstgjord befruktning – och det utan större svårigheter, varvid man visserligen inte enbart använde den egna äkta mannens sperma, utan företog en insemination med främmande sperma, om denne var steril.

En befruktning av groddcellerna utanför moderlivet i laboratorium lyckades för första gången 1961 för läkaren Daniele Petrucci i Bologna. Han avbröt dock sedan – som det då för tiden hette – på grund av moraliska betänkligheter detta monsters vidare utveckling. De brittiska läkarna Steptoe och Edwards lyckades för första gången 1969 med konstgjord befruktning i en petriskål av glas. Redan 1970 kunde de båda meddela, att sådana i laboratorium befruktade groddceller i en näringslösning hade genomgått ända till 16 delningar och vuxit till de cellklasar, som sedan också i normala fall nästlar sig in i livmodern. Men försöken att transplantera sådana befruktade och till blastocystor mognade groddceller i livmodern hade hittills misslyckats.

Av de talrika försök, som de båda brittiska läkarna företog, ledde blott få till en partiell framgång. Senast efter 9 veckor blev det missfall. Dessa mångåriga försök ledde nu i det aktuella fallet med det äkta paret till framgång.

Huruvida denna framgång bara är en lyckträff, kommer att visa sig under de närmaste åren. Dessutom verkar också de medicinska problemen ännu ingalunda lösta. Många medicinare befarar, att kvinnliga groddceller kan lida skador vid uttagandet eller befruktas av mindervärdiga spermier, som i annat fall vid naturlig fortplantning alls inte skulle ha klarat den långa vägen till ägget. Man skulle inte heller kunna fastställa, om och i vad mån ett sådant experiment före födelsen senare skulle inverka på den artificiellt avlade varelsens hela psykiska och fysiska hälsotillstånd. Även om dessa svårigheter undanröjs, kvarstår frågan, om ett sådant experimenterande är moraliskt försvarbart. Man kan inte bedöma det konkret föreliggande fallet utan att samtidigt också inbegripa de föregående experimenten med de på så sätt befruktade groddcellerna.

Kyrkliga ställningstaganden till konstgjord befruktning

I sitt anförande den 30 september 1949 vid den fjärde internationella katolska läkarkogressen i Rom tog påven Pius XII uttryckligen ställning till problemet med den konstgjorda befruktningen. Först och främst avvisade han en sådan utanför äktenskapet som omoralisk, då ”alstrandet av ett nytt liv blott kan vara en frukt av äktenskapet. Äktenskapet allena bevarar makarnas värdighet (i detta fall framför allt kvinnans) och deras personliga välfärd . . . Följaktligen är beträffande fördömandet av den konstgjorda befruktningen utanför den äktenskapliga förbindelsen ingen meningsskiljaktighet möjlig mellan katoliker. Det under sådana betingelser avlade barnet bleve redan därigenom utomäktenskapligt”. Men även inom äktenskapet avvisas en konstgjord befruktning ”genom en tredje persons aktiva element” som omoralisk med den motiveringen, att ”genom mot naturen stridande handlingar” – och som en sådan räknas en tredje persons aktiva ingripande – får aldrig de äkta makarnas berättigade önskan om ett barn uppfyllas. Visserligen utesluts inte helt ett understödjande av den naturliga akten, när det sägs: ”Därmed förkastas dock inte nödvändigtvis användningen av vissa artificiella hjälpmedel, som tjänar till att underlätta den naturliga akten eller hjälpa den normalt utförda akten att nå sitt mål.”

Den positiva tanke, som ligger till grund för detta ställningstagande, är följande: det inom äktenskapet avlade barnet skall inte vara blott och bart resultatet av ett rent biologiskt händelseförlopp, utan förbli frukten av de äkta makarnas personliga kärleksmöte.

Om just makarnas äktenskapliga sexuella förening i kärlek utgör en av de väsentliga förutsättningarna för det upplevda äktenskapet, borde också nytt liv avlas endast på detta sätt. Enligt den katolska äktenskapsrättens uppfattning räknas även möjligheten att fullborda äktenskapet genom könsumgänge till förutsättningarna för ett äktenskaps giltighet. Om på grund av ett kroppsligt hinder ett sådant fullbordande är omöjligt (impotentia coeundi), kommer överhuvudtaget inget giltigt äktenskap till stånd. Därför tar Pius XII också ställning till detta i samma anförande: ”Det vore felaktigt att tänka, att möjligheten att använda detta medel skulle kunna göra ett äktenskap giltigt mellan personer, som på grund av impedimentum impotentiae är oförmögna att ingå äktenskap.”

Avslutningsvis betonar påven: ”Ehuru man icke på förhand kan utesluta nya metoder, blott emedan de är nya, måste man dock beträffande den konstgjorda befruktningen icke blott vara ytterst reserverad, utan absolut förkasta den.”

Här uttalas ett klart domslut över den konstgjorda befruktningen. Detta domslut följdes också under en lång tid av teologer i deras ställningstagande. Jämte det aktiva ingripandet i den äktenskapliga aktens förlopp spelade vid det föreliggande kyrkliga avvisandet av den konstgjorda befruktningen även utvinningen av sperma utanför den äktenskapliga akten en roll. Sålunda hade redan 1929 Sanctum Officium på en motsvarande förfrågan avvisat en spermautvinning genom masturbation. I senare påvliga ställningstaganden av Pius XII, Johannes XXIII och Paulus VI ändrades inte denna kyrkliga lära, utan underströks snarare ytterligare. Äkta makar, som inte på normalt sätt kunde få det önskade barnet, skulle inte ur en förment äktenskapets rätt till barnet härleda berättigandet av den konstgjorda befruktningen. Äktenskapet gåve inte en rätt till barnet, utan blott till det naturliga äktenskapliga umgänget. Sådana äkta makar borde därför rekommenderas adoption av ett främmande barn.

Problemet med befruktning i provrör, liksom frågan om experiment med embryon, tar man överhuvudtaget inte sikte på i dessa kyrkliga ställningstaganden. Det ligger emellertid nära till hands, att sådana experiment avvisas från kyrkligt håll, i all synnerhet moraliskt.

Moralteologiskt ställningstagande

Självklart kan en katolsk kristen, allra minst en teolog, inte förbigå sådana kyrkliga uttalanden. Han kommer att beakta dem men därutöver pröva, om ytterligare synpunkter ovillkorligen tillåter ett öppnare ställningstagande. Det är ju inte fråga om en ofelbar kyrklig dogm. Sålunda har Paulus VI i encyklikan ”Humanae vitae” av den 25 juli 1968 uttryckligen avvisat varje artificell födelsekontroll som stridande mot naturen. Samtidigt företräder emellertid talrika moralteologer, som på allvar söker klargöra de kyrkliga uttalandena för sig, en annan position. De försvarar under bestämda omständigheter, som skulle göra den moraliskt tillåten, en aktiv födelsekontroll. Samtidigt påpekar de, att den till grund för det kyrkliga ställningstagandet liggande argumentationen, att äktenskapligt umgänge alltid måste stå öppet för fortplantning, ej finge tillämpas på varje enstaka äktenskaplig akt, utan blott gäller för äktenskapet som helhet. När man därför inte kan ta ännu ett barn på sitt ansvar, måste det finnas ett sätt att utföra det äktenskapliga kärleksmötet också så, att en befruktning med säkerhet utesluts. Frågan om metoderna – abort och barnamord förblir uteslutna – skulle då emellertid komma i andra hand.

En hänvisning till kyrkliga uttalanden räcker därför i dag alls inte längre till för att fullständigt bedöma ett förhållande moraliskt. Följande överväganden avser dock inte att utgöra något principiellt ställningstagande, men åtminstone påvisa några kriterier för en moralisk värdering av det aktuella fallet av konstgjord befruktning.

Först och främst gäller det att slå fast: Inte allt som är konstgjort kan därmed också redan i moralisk bemärkelse betecknas som onaturligt och omoraliskt. Tvärtom: utformningen av denna världen och erövringen och utnyttjandet av naturen sker ständigt genom artificiella ingripanden. Om konstgjord befruktning talar man, när en befruktning äger rum utan kroppslig förening. Utgår man från den traditionella katolska äktenskapsläran, enligt vilken avlandet och fostran av nytt liv utgör äktenskapets första ändamål och äktenskapets alla övriga ändamål – inklusive kärleken – underordnas detta, så måste egentligen möjligheten att med hjälp av konstgjord befruktning uppnå detta första mål för äktenskapet ligga nära till hands. Andra Vatikankonciliet har dock ej längre följt denna lära om äktenskapets ändamål. Det ställer snarare utläggningarna över den äktenskapliga kärleken framför utläggningarna över äktenskapets fruktsamhet och vill följaktligen försäkra sig om att helheten i denna äktenskapliga personliga kärleksakt bevaras.

Just på grundval av en ny personlig äktenskapsuppfattning, som accepterar hela innebörden i en sådan förbindelse – även när äktenskapet inte välsignats med barn – blir ett bejakande av den konstgjorda befruktningen svårare. I de fall där just avlandet av ett nytt liv och den personliga äktenskapliga kärleksakten fullständigt åtskiljes – de existerande tekniska möjligheterna öppnar här vägen för ännu längre gående spekulationer ända till rent artificiell fosterutveckling i provrör utan någon bindning till modern – växer samtidigt de hotande farorna och de mångfaldiga möjligheterna med en teknisk manipulation på bekostnad av mänsklig värdighet. Vid absolut sterilitet hos mannen ligger sedan också steget nära till heterolog insemination. Även om man ur mänsklig synpunkt kan förstå, att ett ofruktsamt äkta par föredrar en sådan ”halvadoption” med heterolog insemination framför en fullständig adoption, så skulle på detta vis dock ett främmande element bli avgörande i detta äktenskap. En heterolog insemination vore därför att förkasta från moraliskt principiell ståndpunkt. Såtillvida borde de kyrkliga negativa ställningstagandena till konstgjord befruktning vara ett utropstecken, som varnar för en sådan väg, och som man inte får negligera. Utvinningen av befruktningsduglig sperma borde visserligen inte spela den avgörande rollen. Detta problem kan i dag lösas fullkomligt, även utan moraliska invändningar. Avgörande förblir det faktum, att den äktenskapliga akten som uttryck för fullkomlig personlig kärlek också borde vara grundvalen för nytt liv.

Betyder detta nu, att det inte finns några som helst undantagsregler, att alltså även i det aktuella fallet med det brittiska äkta paret och i liknande fall en sådan konstgjord befruktning är omoralisk, stridande mot naturen, uttryck för ett kärlekslöst förhållande? Blott en rent yttre kasuistisk värdering skulle kunna komma fram till en sådan dom. Oavsett att det ej tillkommer oss att fälla en sista dom över andras moraliska skuld, måste dock en ytterligare argumentation tillfogas: säkerligen är ett äktenskap utan barn ingen katastrof, men barnet förblir ett stort värde i äktenskapet och utvidgar ej blott äktenskapet till en familj, utan utgör även ett oersättligt värde för utvecklingen av den äktenskapliga gemenskapen. Vid absolut sterilitet hos en partner bör man slå in på vägen till adoption. Om emellertid båda partnernas arvsmassa och deras organ är friska och normala och enbart på grund av några yttre, ej omedelbart avhjälpbara störningar en alstring av nytt liv inte kan uppnås, men barnet är i hög grad efterlängtat, bör man inte betrakta den enskilda akten isolerat. Tvärtom bör hela skeendet i detta äktenskap medtagas i värderingen: att partnerna ger sig åt varandra i kärlek och att de är redo att avla nytt liv. Det senare kan emellertid blott uppnås på indirekt sätt – just med hjälp av en konstgjord befruktning., Här tjänar nu den konstgjorda befruktningen egentligen blott fulländningen av en sådan kärleksakt och äktenskapet som helhet. Under denna aspekt vore konstgjord befruktning i form av homolog insemination inte en mot naturen stridande handling, som verkar ödeläggande på den äktenskapliga gemenskapen, utan tvärtom: den skulle tjäna just lyckan och kärleken i detta äktenskap och kan alltså väl rättfärdigas moraliskt. En sådan helhetsvärdering med hänsyn tagen till följderna skulle också motsvara den argumentation, som i dag alltmer slår igenom i moralteologin och såsom utslagsgivande element för den moraliska värderingen beaktar, inte den enstaka handlingen, utan hela skeendet inklusive följderna, men framför allt även den grundinställning som bestämmer handlandet.

Det återstår ännu att bedöma de försök med mänskliga groddceller, som föregått ett sådant lyckat experiment. Antar man, att med sammansmältningen av sädescell och äggcell till zygot också människan redan slutgiltigt blir en person – och talrika biologer och teologer samt de kyrkliga ställningstagandena utgår därifrån – betyder i så fall detta att experimentera med mänskliga varelser, som har en odödlig själ. Ett sådant experimenterande vore emellertid högst tvivelaktigt, även om man mot detta ville invända, att experimenten ju inte ginge ut på att förinta utan tvärtom på att vidmakthålla sådant liv, och naturen själv ju ofta handskas slösaktigt med mänskligt liv, när befruktade mänskliga äggceller inte når fram till nidation eller kort därefter dör igen.

Trots detta hörs bland antropologer och teologer allt fler röster, som betonar, att ett sådant fastställande av den exakta tidpunkten då människan blir en person inte nödvändigtvis måste avse sammansmältningen av sädescellen och äggcellen till zygot. Även om biologiskt sett den avgörande vändpunkten och livets biologiska början kan fastställas till detta ögonblick, så kan man ovillkorligen förutsätta en tilltagande tillblivelseprocess utan att därmed bara återgå till den medeltida successiva besjälningen. Utsagan ”person” betingas av den antropologisk-teologiska definitionen på vad man menar med ”person”. Utgår man vidare från Boethius’ (500-talet) i Västerlandet en lång tid brukliga definition, enligt vilken ”person” betecknas som ”individ” (individua substantia rationalis creaturae), så skulle man kunna tala slutgiltigt om ”person” först då det är säkert, att en klyvning i flera individer inte längre verkar möjlig. Åtminstone finns det i dag företrädare för olika positioner vid besvarandet av denna fråga.

Även om man är benägen att i det konkreta fallet med den konstgjorda befruktningen hos det brittiska äkta paret tala om en moralisk försvarbar handling och också kan anföra argument för detta, så måste dock samtidigt betonas, att sista ordet i denna fråga ännu ingalunda kan sägas. Vet vi redan, om inte ändå en befruktning, som ägt rum utanför moderlivet, kan leda till genetiska förändringar och i det aktuella fallet kanske har gjort det? Är ett sådant tillvägagångssätt verkligen så riskfritt för det på så sätt avlade barnet, att det kan utvidgas till liknande fall? Även om det möjliga missbruket av en handling inte är något skäl till att förbjuda även det rätta bruket, så måste dock den tanken injaga skräck, att man skulle kunna lämna fritt spelrum åt godtycklig genetisk manipulation. En blind framstegstro måste leda till inhumanitet, ja till förintelse av människan. Blott där framåtskridandet förblir ansvarsmedvetet, dvs moraliskt förankrat, och tjänar människans utveckling, hennes frihet och hennes ”människoblivande”, kan det välkomnas och ytterligare främjas.

Att även de officiella kyrkliga uttalandena inte endast ställer sig negativa till nya forskningsresultat, visar påven Pius XII:s anförande den 8 september 1953 till deltagarna i det första genetikersymposiet. Han avslutade sitt anförande med orden: ”Måtte er vetenskap främjas desto mera av den offentliga moralen och samhällsordningen, när det gäller, att de sunda och normala människornas äktenskapliga liv, ja, det äktenskapliga livet överhuvudtaget, skall kunna utvecklas lätt och fritt enligt de lagar, som Skaparen själv har skrivit i människans hjärta och befäst genom sin uppenbarelse.”