Birgittinorden i Mexiko 1743

Att etablera birgittinorden i Mexiko visade sig vara ett tålamodsprövande företag. Det har dokumenterats i en krönika, skriven på spanska av olika nunnor.



Artikelförfattaren är fil.dr. En del av klosterkrönikan tillsammans med en språklig kommentar om mexikansk 1700-talsspanska utgjorde hennes doktorsavhandling i spanska språket vid Stockholms universitet i juni 1992; några år senare publicerade hon hela krönikan vid UNAM, det autonoma universitetet i Mexico City, den 30 mars 2001.

Att etablera birgittinorden i Mexiko visade sig vara ett tålamodsprövande företag. Det har dokumenterats i en krönika, skriven på spanska av olika nunnor.



Artikelförfattaren är fil.dr. En del av klosterkrönikan tillsammans med en språklig kommentar om mexikansk 1700-talsspanska utgjorde hennes doktorsavhandling i spanska språket vid Stockholms universitet i juni 1992; några år senare publicerade hon hela krönikan vid UNAM, det autonoma universitetet i Mexico City, den 30 mars 2001.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den 18 maj 1739 påbörjar sex utvalda spanska nunnor från Birgitta-klostret Maria Magdalena, i den baskiska staden Vitoria, sin absolut längsta resa. Birgittinorden hade fått stor framgång i Spanien på 1600-talet då Marina de Escobar introducerade den och nu skall den föras över Atlanten till den Nya Världen.

Nunnorna inleder sin påfrestande resa med häst och vagn genom Spanien för att anlända till hamnstaden Cádiz en månad senare. De är framme vid havet, men färden över Atlanten försenas fyra år eftersom Spanien utkämpar krig mot England.

Inte förrän den 3 maj 1743 äntrar de modiga, uthålliga systrarna handelsfartyget Sánchez. Det är fullt med folk ombord, båten hotas av engelska krigsfartyg, snart blir det brist på proviant och färskvatten, sjukdomar härjar, människor dör, lik kastas överbord, råttorna tar nästan över, det är oerhört varmt och stanken är olidlig.

Illamående och sköra stiger de slutligen iland i Veracruz den 31 juli 1743, efter nästan tre månader till sjöss.

Här får de träffa finansiärerna till det mexikanska klosterbygget, Don José Francisco de Aguirre, spanskfödd i Vitoria och bekant med Maria Magdalenaklostret sedan tidigare; men det är inte hans pengar som skall bekosta nunnornas kloster i Mexico City utan hans hustrus, Doña Gertrudis de Roldán y Maldonado. Hon har ärvt sin förmögenhet efter sin förre man.

Nunnorna blir välvilligt mottagna av det mexikanska etablissemanget men deras strapatser och umbäranden är långt ifrån över. Makarna Aguirres utlovade kloster är inte färdigbyggt och byggnationen drar ut på tiden. Därför får Birgittanunnorna tills vidare bo i konceptionistklostret Regina Coeli, en byggnad som fortfarande finns kvar i Mexico City, nu som sjukhus. På en blå emaljskylt på en av väggarna kan man läsa: I detta kloster bodde 1743 de vördade nunnor, som grundade den Heliga Birgittas klosterorden i Mexiko.

De välkomnas högtidligen av ärkebiskopen med kyrkklockors klang över staden. De börjar ta emot noviser och försöker följa Birgittas stränga klosterregel medan de bor inhysta i Regina Coeli, men deras kontemplativa livsföring blir hela tiden störd både av konceptionistnunnorna – i all välmening – och av besökare från yttervärlden.

De får inte flytta in i sitt eget efterlängtade kloster, Nuestra Señora de las Nieves, förrän i december 1744, efter mer än fem år av väntan och motgångar, men det betyder inte att deras svårigheter är över. De motarbetas på många sätt av stadens klerikala kretsar. Endast vicekungen, greven av Fuenclara, står helhjärtat på deras sida och skänker dem gåvor.

Kyrkan som skall tillhöra Birgittaklostret blir inte invigd förrän 1745, sex år efter det att systrarna påbörjade sin ansträngande resa i Spanien. Nu börjar i alla fall äntligen räntan löpa på den penningsumma som fru Aguirre donerat; dittills har de stackars nunnorna fått leva på allmosor.

Till slut kan de leva så som Birgittas klosterregel föreskriver. Noviser strömmar till och deras orden blomstrar fram till år 1861 då president Benito Juárez inför en lag om att alla kloster skall stängas.

Nu blir livet besvärligt igen för systrarna. Även om de i hemlighet håller kontakt, tvingas de bo utspridda i flera privathem ända till 1935, då de flyttar in i ett hus i Mixcoac. Genom stora uppoffringar från nunnorna själva och generösa bidrag från några donatorer förvärvar de år 1966 ett markområde i Tláhuac i södra delen av Mexico City där det byggs ett hus. Detta är nunnornas kloster alltsedan 1970.

Flera nya kloster har grundats utgående från moderklostret. Nu finns det åtta Birgittinkloster i Mexiko: fyra av den gamla spanska kontemplativa grenen och fyra av den nya s.k. svenska grenen som Elisabeth Hesselblad införde i Rom vid 1900-talets början. Ett kloster har också grundats i Peru; ett annat håller på att grundas i Venezuela.

Det mesta av de mexikanska Birgittanunnornas öden och äventyr känner vi till tack vare deras 245 sidor långa, på spanska handskrivna krönika mellan 1734 och 1783 av fem olika skriverskor: en spansk och fyra mexikanska nunnor. Men de sista femton sidorna är skrivna så sent som 1950 på modern spanska av den dåvarande abbedissan. Genom hennes berättelse får vi kunskap om systrarnas levnadsvillkor efter exklaustrationen 1861 och hur de lever i våra dagar.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Att etablera birgittinorden i Mexiko visade sig vara ett tålamodsprövande företag. Det har dokumenterats i en krönika, skriven på spanska av olika nunnor.



Artikelförfattaren är fil.dr. En del av klosterkrönikan tillsammans med en språklig kommentar om mexikansk 1700-talsspanska utgjorde hennes doktorsavhandling i spanska språket vid Stockholms universitet i juni 1992; några år senare publicerade hon hela krönikan vid UNAM, det autonoma universitetet i Mexico City, den 30 mars 2001.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den 18 maj 1739 påbörjar sex utvalda spanska nunnor från Birgitta-klostret Maria Magdalena, i den baskiska staden Vitoria, sin absolut längsta resa. Birgittinorden hade fått stor framgång i Spanien på 1600-talet då Marina de Escobar introducerade den och nu skall den föras över Atlanten till den Nya Världen.

Nunnorna inleder sin påfrestande resa med häst och vagn genom Spanien för att anlända till hamnstaden Cádiz en månad senare. De är framme vid havet, men färden över Atlanten försenas fyra år eftersom Spanien utkämpar krig mot England.

Inte förrän den 3 maj 1743 äntrar de modiga, uthålliga systrarna handelsfartyget Sánchez. Det är fullt med folk ombord, båten hotas av engelska krigsfartyg, snart blir det brist på proviant och färskvatten, sjukdomar härjar, människor dör, lik kastas överbord, råttorna tar nästan över, det är oerhört varmt och stanken är olidlig.

Illamående och sköra stiger de slutligen iland i Veracruz den 31 juli 1743, efter nästan tre månader till sjöss.

Här får de träffa finansiärerna till det mexikanska klosterbygget, Don José Francisco de Aguirre, spanskfödd i Vitoria och bekant med Maria Magdalenaklostret sedan tidigare; men det är inte hans pengar som skall bekosta nunnornas kloster i Mexico City utan hans hustrus, Doña Gertrudis de Roldán y Maldonado. Hon har ärvt sin förmögenhet efter sin förre man.

Nunnorna blir välvilligt mottagna av det mexikanska etablissemanget men deras strapatser och umbäranden är långt ifrån över. Makarna Aguirres utlovade kloster är inte färdigbyggt och byggnationen drar ut på tiden. Därför får Birgittanunnorna tills vidare bo i konceptionistklostret Regina Coeli, en byggnad som fortfarande finns kvar i Mexico City, nu som sjukhus. På en blå emaljskylt på en av väggarna kan man läsa: I detta kloster bodde 1743 de vördade nunnor, som grundade den Heliga Birgittas klosterorden i Mexiko.

De välkomnas högtidligen av ärkebiskopen med kyrkklockors klang över staden. De börjar ta emot noviser och försöker följa Birgittas stränga klosterregel medan de bor inhysta i Regina Coeli, men deras kontemplativa livsföring blir hela tiden störd både av konceptionistnunnorna – i all välmening – och av besökare från yttervärlden.

De får inte flytta in i sitt eget efterlängtade kloster, Nuestra Señora de las Nieves, förrän i december 1744, efter mer än fem år av väntan och motgångar, men det betyder inte att deras svårigheter är över. De motarbetas på många sätt av stadens klerikala kretsar. Endast vicekungen, greven av Fuenclara, står helhjärtat på deras sida och skänker dem gåvor.

Kyrkan som skall tillhöra Birgittaklostret blir inte invigd förrän 1745, sex år efter det att systrarna påbörjade sin ansträngande resa i Spanien. Nu börjar i alla fall äntligen räntan löpa på den penningsumma som fru Aguirre donerat; dittills har de stackars nunnorna fått leva på allmosor.

Till slut kan de leva så som Birgittas klosterregel föreskriver. Noviser strömmar till och deras orden blomstrar fram till år 1861 då president Benito Juárez inför en lag om att alla kloster skall stängas.

Nu blir livet besvärligt igen för systrarna. Även om de i hemlighet håller kontakt, tvingas de bo utspridda i flera privathem ända till 1935, då de flyttar in i ett hus i Mixcoac. Genom stora uppoffringar från nunnorna själva och generösa bidrag från några donatorer förvärvar de år 1966 ett markområde i Tláhuac i södra delen av Mexico City där det byggs ett hus. Detta är nunnornas kloster alltsedan 1970.

Flera nya kloster har grundats utgående från moderklostret. Nu finns det åtta Birgittinkloster i Mexiko: fyra av den gamla spanska kontemplativa grenen och fyra av den nya s.k. svenska grenen som Elisabeth Hesselblad införde i Rom vid 1900-talets början. Ett kloster har också grundats i Peru; ett annat håller på att grundas i Venezuela.

Det mesta av de mexikanska Birgittanunnornas öden och äventyr känner vi till tack vare deras 245 sidor långa, på spanska handskrivna krönika mellan 1734 och 1783 av fem olika skriverskor: en spansk och fyra mexikanska nunnor. Men de sista femton sidorna är skrivna så sent som 1950 på modern spanska av den dåvarande abbedissan. Genom hennes berättelse får vi kunskap om systrarnas levnadsvillkor efter exklaustrationen 1861 och hur de lever i våra dagar.