Blått som Öresund

Bland Sveriges yngre poeter intar Jesper Svenbro en bemärkt plats. Han är ett bevis för att en mångårig vistelse i en annan språkmiljö -i hans fall den franska – inte behöver innebära att de kulturella banden med hemlandet klipps av. Detta har han visat i en rad diktsamlingar; här skall den sjätte och senaste anmälas: Blått. Svenbro har gjort sig känd som en lärd metapoet, som med mängder av klassiska allusioner – han är till professionen antikhistoriker – och en virtuos ordkonst har förenat en markant ovilja mot att klä av sig naken på torget. Det senare gör han inte heller i denna diktsamling, men han släpper sina läsare en bra bit närmare in på livet. Och han gör detta bl a genom att byta det poetiska rummet. Nu är det inte längre det antika Grekland – som i Hermes kofösaren (1991) – eller Lappland – som i Samisk Apollon och andra dikter (1993) – som står i centrum, utan författarens hemstad Landskrona. Det är dikter om barndomsoch ungdomsår vid Öresund (som i minnet blivit blått) på 50- och 60-talen. För att förstå dessa dikter krävs inga litteraturteoretiska insikter, men läsaren kan bedras av den skenbara enkelheten: alltjämt sitter åtskilliga rävar bakom det svenbroska örat.

En subtil analys av minnets sätt att fungera – så skulle grundackordet i denna samling kunna anges. Åtskilligt känns igen från författarens tidigare produktion, inte minst den flytande gränsen mellan det yttre och det inre landskapet. Här finns en beröringspunkt med Vilhelm Ekelund, som inte onaturligt är för en medlem av den skånska parnassen. Den inledande dikten “Tretåig mås, siktad vid Kullens fyr”, har en omisskännlig ton av Ekelund, och någon gång kan likheten bli nästan verbal. När Svenbro skriver om en tågresa

medan ångvisslan ekande angav vår position

i det nordvästskånska sommarregnet,

kan vi då inte höra ett eko av föregångarens berömda dikt om de ljusa bokarna i trakten av Stenhag:

Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på

glesa kronor. En vissling; tåget sätter

åter i gång.

I dikter med motiv från uppväxtåren förväntar man sig att föräldrarna nämns. Så sker även här, bl a i dikten “Där ute”, där föräldrarna – fadern var präst i Svenska kyrkan – bestås en vacker hyllning. Även farmoderns nämns med pietet. Annars är det kanske mest de båda dikterna om två lärare vid läroverket i Landskrona som stannar i minnet. Det är i den svenska litteraturen ont om finstämda minnesteckningar av pedagoger, men här fanår en musiklärare och en lektor i klassiska språk ett välförtjänt äreminne. Så här skriver Svenbro om sin musiklärare “Stråkis” eller Carl Rogberg i dikten “Vår på Fyn” (titeln efter Carl Nielsens memoarer):

Han var alltid så full av blidhet

i sin kärlek till musiken han ville fa oss

att lyssna till

så mild där han tycktes mig sväva

högt ovanför skrapandet från musiksalens stolar

under olidligt långa lektioner,

till synes opåverkad av elevernas flin.

Så stiger med små men konstnärligt effektiva medel en värld fram, endast några decennier avlägsen men ändå så långt borta. En tid då en medelstor industristad kunde hålla sig både med ett eget bryggeri (som bestås en dikt) och en lektor, som disputerat på en avhandling om grekiska verbformer. Sommarlovens bad i Borstahusen norr om staden, läsupplevelser i det gamla biblioteket, vintrarnas skridskoåkning på citadellets vallgravar – allt skildras med intensiv upplevelse och djup kärlek. Inte minst de udda, utanförstående människorna, då kanske mer än nu synliga i stadsbilden, skildras ömsint. Och man behöver absolut inte vara född och uppvuxen i Landskrona – som recensenten- för att njuta av dikterna om Hetty och Ola Gross. Men det hjälper. Och Landskrona, som – bortsett från Selma Lagerlöfs år i staden – varit

rått, sånglöst, Muser ej bekant,

ett svenskt Boiotia

är nu definitivt inskriven i Sveriges sköna litteratur. Hav tack för det, du skald vid Seines stränder!

En dimension har hittills saknats i den svenbroska musans utrustning: den metafysiska. Närmast skyggt antyds den i några dikter i Samiska Apollon. I Blått skildrar den svårtolkade dikten “Akvarell” en teckning av Jesu uppståndelse mot bakgrund av faderns förtidiga död. Skall en fortsättning följa? Det är med spänning många lyrikvänner avvaktar.