Bön och blodtryck

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det har under några års tid varit en favoritfråga bland experter på meditation och andliga övningar huruvida de från Orienten importerade meditationsteknikerna kan anses vara religiöst neutrala eller om de – för att ge önskad verkan – förutsätter att deras utövare är hinduer, buddhister, eller vad det nu kan vara för religion som odlat upp meditationsformen ifråga. De kristna av traditionellt snitt har mer än en gång känt sig förvirrade och oroande av alla de nya frälsningserbjudandena österifrån. Deras reaktioner inför meditationsvågen har legat överallt på skalan mellan hänvisningar till djävulens bländverk och återupptäckten av den egna traditionen.

Här skall vi inte än en gång vädra frågan om huruvida zen och yoga låter sig förena med katekesen. Betydligt fruktbarare synes det vara att kasta en blick på nyare forskningsresultat på det stora, mestadels outforskade och gåtfulla område där gränslinjerna mellan kropp och själ blir oskarpa. Om man vet litet mera om kroppens förhållningssätt i samband med olika aktiviteter, som i alla tider varit religionens normala utflöden, då kanske man klarare kan se vad som är fysiologi, psykiatri resp. teologi i det sammansatta fenomen som går under namnet meditation.

Det är numera ett mätbart faktum att patienter med fysiska spänningstillstånd kan försättas i ett tillstånd av avslappning (man kan framkalla en s.k. relaxation response hos dem) om man låter dem inta en bekväm kroppsställning, ev. med slutna ögon, i en lugn omgivning där de uppmanas att bortse från distraherande intryck och i stället ägna sig åt upprepning av en viss mental aktivitet. Den fysiologiska effekten av denna verksamhet låter sig väl definiera och är experimentellt säkerställd. Patientens syreförbrukning, hjärt- och andningsfrekvens och halten av mjölksyresalter i det arteriella blodet minskar, medan genomblödningen i skelett och muskler samt styrkan i de långsamma alfavågorna i hjärnan tilltar. Dessa effekter infinner sig, väl att märka, inte om patienten bara sitter ned och tar igen sig eller tar sig en tupplur. Momentet av av-koppling av yttre intryck samt upprepning är alltså nödvändigt.

Fysiologiska mekanismer

Liknande effekter har konstaterats hos katter efter elektrisk retning av hypothalamus. Man kan anta att denna avslappningsrespons fungerar som ett skydd mot den s.k. kamp-eller-flykt-responsen, en enhetlig fysiologisk reaktion vars viktigaste uttryck är ökad utsöndring av adrenalin och noradrenalin, höjt blodtryck och snabbare hjärt- och andningshastighet. Forskningen har visat att om en apa eller människa upprepade gånger utsätts för situationer som utlöser kamp-eller-flykt-responsen, då kommer individens blodtryck att förhöjas permanent. Detta stressfenomen är synnerligen vanligt i vårt samhälle, vars ledstjärna är den mätbara effektiviteten. Det kan inte längre råda någon tvekan om, att den ovan beskrivna tekniken att framkalla avslappningsresponsen i framtiden måste anses och användas som ett värdefullt komplement eller i vissa fall substitut för medicinering. Ett regelbundet bruk av en viss yogateknik framkallade hos patienter med för högt blodtryck inte bara en säkerställd sänkning av det genomsnittliga blodtrycket (med 20,4 mm systoliskt och 14,2 mm diastoliskt), utan den allmänna känslan av vila och kroppsligt och själsligt välbefinnande förstärktes märkbart hos de flesta patienterna. Den regelbundna meditationens nackdelar tycks vara minimala och huvudsakligen bestå i att övningen tar en viss tid.

Nu är dessa resultat väl knappast överraskande för någon, utom möjligen för dem som betraktar människan som en maskin bland andra maskiner. I alla tider har man känt till metoder att framkalla avslappningsresponsen. Så har man gjort framför allt i religiösa sammanhang och mönstret går igen i alla kända religioner och livsstilar. Fyra ingredienser tycks vara obligatoriska: upprepning av en och samma mentala aktivitet, passiv attityd, muskelavslappning och en lugn miljö.

Den rytmiska eller med längre intervaller upprepade aktiviteten, ett ord, ett ljud, en mening som tänks, talas eller sjungs, måste för att vara verksam helt frikopplas från logik och problemlösning. Den passiva attityden innebär att man systematiskt söker undvika distraherande tankar, men detta bör helst ske utan all krampaktighet. Miljön är viktig: företrädesvis kan man förlägga övningen till lokaler med lugna ytor och tystnad.

Anvisningar för hur meditationen skall tillgå under bästa möjliga yttre och inre förhållanden kan man finna i religiösa urkunder från alla tider. De indiska Upanishaderna (500-talet f.Kr.) rekommenderar andningskontroll, avskärmning från yttre intryck och koncentration. Johannes Cassianus berättar på 400-talet e.Kr. om de egyptiska munkarnas nattgudstjänster att man lade ned stor uppmärksamhet på kontrollen av kroppen och andningen: en munk reciterade en psaltarvers i taget med ordentliga pauser emellan, medan de övriga lyssnade under andlös tystnad. Munken Gregorius på berget Athos beskriver på 1300talet den berömda Jesus-bönen: ”Sitt ensam och i tystnad. Sänk huvudet, blunda, andas lugnt ut, föreställ dig att du ser in i ditt hjärta. Flytta uppmärksamheten, det vill säga dina tankar, från huvudet till hjärtat. När du andas ut skall du säga ‘Herre Jesus, förbarma dig över mig’. Säg detta genom att långsamt röra läpparna, eller säg det endast i ditt inre. Försök att lägga alla andra tankar åt sidan. Var lugn, var tålmodig och upprepa proceduren mycket ofta.” Ignatius av Loyola rekommenderar deltagarna i andliga övningar att inta den kroppsställning som passar var och en bäst, att blunda eller fixera en viss punkt med blicken och därefter välja en välkänd bön och uttala eller tänka på ett ord i taget för varje gång man andas ut. Rosenkransens syfte är inte att göra bönen ”effektivare” genom hopandet av många ord, utan att genom upprepning disponera bedjaren för större uppmärksamhet på mysteriet. En och annan kanske framför sig kan se sin barndoms fromma gummor, som döda för världen blundar och vaggar huvudet i takt med välkända psalmer eller texter.

Hjärnan – vänstervriden?

Den moderna hjärnfysiologin känner numera ganska väl till de mekanismer som aktiveras vid bön och meditation av detta slag. Det tycks vara så att de båda hjärnhalvorna har fått var sin funktion, som ömsom kompletterar, ömsom bekrigar varandra. Den vänstra halvan, som traditionellt har kallats för den dominanta, har fått logiken, den rationella analysen och det abstrakta resonemanget på sin lott. Om den vänstra halvan delar upp verkligheten i dess beståndsdelar, så är den högra halvans uppgift att kombinera och uppfatta helheter och gestalter; den sätter samman det som vänsterhalvan plockat isär, den är fantasifull och kreativ. När den rationalistiska vänsterhalvan tillsammans med den övriga kroppen sover, då arbetar högerhalvan vidare med bearbetningen av dagens intryck, drömmarna. Vänsterhjärnan finner orden och hänger med i invecklade tankegångar, men kan inte uppfatta stämningar, tonlägen, färger och former. Högerhjärnan bidrar med uttrycksfullhet, gester, musikalitet, ja man skulle vilja säga: det mänskliga. De personlighetstyper som brukar kallas tänkare resp. konstnärer är uppenbarligen dominerade av olika hjärnhalvor. Det västerländska samhället står åtminstone sedan senmedeltiden under vänsterhalvans inflytande – eller skall vi säga tyranni? – medan en kultur som den afrikanska omhuldar högerhalvans musikaliska, rytmiska, kreativa och taktila färdigheter.

Vidare är det så att aktiviteter som rytmiskt mässande, dans, musik, ritual, konstnärligt utövande eller betraktande, berättandet av myter och liknelser och mediterande stimulerar den högra hjärnhalvan. De har till funktion att besvärja vänsterhalvans mästrande, och de ökar välbefinnandet, trivseln och känslan av samhörighet med andra människor och med naturen i dess helhet. De läker och helar spillrorna efter vänsterhalvans – i och för sig nödvändiga! – sönderdelande tankeoperationer.

Den kanadensiske mediafilosofen Marshall McLuhan har i sin bok Gutenberggalaxen kartlagt den utveckling som lett fram till vad vi numera kan kalla vänsterhjärnans primat (McLuhan skrev sin bok innan han ännu visste att han hade hjärnfysiologins stöd för sina teser). Det var framför allt boktryckarkonsten som upplöste den medeltida muntliga kulturen, isolerade sinnena från varandra och uppmuntrade centralstyrning och individualism. Det skulle vara en stor landvinning för vår kultur om den högra hjärnhalvan fick komma till tals igen, om med andra ord logik och manipulation balanserades med lika mycket intuition och kreativitet, om det apollinska fick harmoniera med det dionysiska, för att tala med Nietzsche.

Några slutsatser

Vilka slutsatser kan man dra av dessa nya forskningsresultat för det andliga livet? Det vill synas att man någorlunda välgrundat kan påstå följande saker:

I. Olika meditationstekniker är ännu inte detsamma som (kristen) bön. Att lära sig muskelavslappning, andlig uppmärksamhet, ja till och med konsten att sänka sitt blodtryck och öka det kroppsliga och själsliga välbefinnandet är på det helt naturliga planet oerhört värdefulla färdigheter och måste uppskattas lika högt som andra tillvägagångssätt att göra livet drägligare, t.ex. idrott, kultur och ätande av kruskagröt. Men livsåskådningsmässigt (och därmed religiöst) är dessa tekniker indifferenta, lika väl som idrotten, kulturen eller kruskagröten; men det visar sig att bristen på verkligt andligt liv – dvs en helhetssyn på verkligheten och ett erkännande av att den innersta verkligheten är åtkomlig för människan och normerande för hennes handlingsliv – är en frestelse att stympa den medfödda mänskliga längtan efter det oändliga och hålla till godo med meditation, idrott, kultur eller kruskagröt (eller i värsta fall mindre värdefulla aktiviteter) som det yttersta och slutgiltiga svaret på frågan om livets mening. Fysiskt och psykiskt välbefinnande skall självklart eftersträvas, men är i sig inga vägar till den yttersta verkligheten.

Också den som plågas av sjukdomar eller ångestneuroser och aldrig får uppleva något välbefinnande kan leva i Guds ständiga närhet.

II. Ett religiöst liv som inskränker sig till det begreppsliga erkänner inte mer än en sida av skapelsen. Nåden upphäver inte, utan fullkomnar naturen, brukade man säga. Det vore intressant att undersöka i vad mån den kristendomsundervisning som inskränkt sig till utantilläxor av katekesinnehållet (utan att ställa motsvarande plastiska, dramatiska, ”sensuella” och intuitiva uttrycksmöjligheter till förfogande) har sågat av sin egen gren. Denna självstympning har pågått i västerlandet sedan 1500-talet, mest förödande under reformationen, under den rationalistiska upplysningen och under 1960-talets förhärligande av slagorden på såväl tankens som intuitionens bekostnad. Men den har på sistone fått ett kraftigt korrektiv i den s.k. nyandligheten, som emellertid löper risken att gå till den andra ytterligheten, att helt detronisera det sunda förnuftet.

Vid närmare eftertanke är det bara om hjärnhalvorna får komplettera och inte förtrycka varandra som människan kan nå den högsta graden av självförverkligande, att älska sitt ursprung och mål av allt sitt hjärta och av all sin själ och av allt sitt förstånd och av all sin kraft.

: De medicinska uppgifterna i denna artikel är hämtade ur H. Benson, Systemic Hypertension and the Relaxation Response (The New England Journal of Medicine 1977, s. 1152 ff), samt ur Yngve Handes bidrag till Vetandets Världs manuskripttävling ”Vetenskapen förklarar myterna – våra hjärnhalvor talar skilda språk” sänt i radions PI den 11 sept. 1978 (kommer att publiceras på Sveriges Radios förlag i början av 1979).

Se även recensionen under rubriken Meditation.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det har under några års tid varit en favoritfråga bland experter på meditation och andliga övningar huruvida de från Orienten importerade meditationsteknikerna kan anses vara religiöst neutrala eller om de – för att ge önskad verkan – förutsätter att deras utövare är hinduer, buddhister, eller vad det nu kan vara för religion som odlat upp meditationsformen ifråga. De kristna av traditionellt snitt har mer än en gång känt sig förvirrade och oroande av alla de nya frälsningserbjudandena österifrån. Deras reaktioner inför meditationsvågen har legat överallt på skalan mellan hänvisningar till djävulens bländverk och återupptäckten av den egna traditionen.

Här skall vi inte än en gång vädra frågan om huruvida zen och yoga låter sig förena med katekesen. Betydligt fruktbarare synes det vara att kasta en blick på nyare forskningsresultat på det stora, mestadels outforskade och gåtfulla område där gränslinjerna mellan kropp och själ blir oskarpa. Om man vet litet mera om kroppens förhållningssätt i samband med olika aktiviteter, som i alla tider varit religionens normala utflöden, då kanske man klarare kan se vad som är fysiologi, psykiatri resp. teologi i det sammansatta fenomen som går under namnet meditation.

Det är numera ett mätbart faktum att patienter med fysiska spänningstillstånd kan försättas i ett tillstånd av avslappning (man kan framkalla en s.k. relaxation response hos dem) om man låter dem inta en bekväm kroppsställning, ev. med slutna ögon, i en lugn omgivning där de uppmanas att bortse från distraherande intryck och i stället ägna sig åt upprepning av en viss mental aktivitet. Den fysiologiska effekten av denna verksamhet låter sig väl definiera och är experimentellt säkerställd. Patientens syreförbrukning, hjärt- och andningsfrekvens och halten av mjölksyresalter i det arteriella blodet minskar, medan genomblödningen i skelett och muskler samt styrkan i de långsamma alfavågorna i hjärnan tilltar. Dessa effekter infinner sig, väl att märka, inte om patienten bara sitter ned och tar igen sig eller tar sig en tupplur. Momentet av av-koppling av yttre intryck samt upprepning är alltså nödvändigt.

Fysiologiska mekanismer

Liknande effekter har konstaterats hos katter efter elektrisk retning av hypothalamus. Man kan anta att denna avslappningsrespons fungerar som ett skydd mot den s.k. kamp-eller-flykt-responsen, en enhetlig fysiologisk reaktion vars viktigaste uttryck är ökad utsöndring av adrenalin och noradrenalin, höjt blodtryck och snabbare hjärt- och andningshastighet. Forskningen har visat att om en apa eller människa upprepade gånger utsätts för situationer som utlöser kamp-eller-flykt-responsen, då kommer individens blodtryck att förhöjas permanent. Detta stressfenomen är synnerligen vanligt i vårt samhälle, vars ledstjärna är den mätbara effektiviteten. Det kan inte längre råda någon tvekan om, att den ovan beskrivna tekniken att framkalla avslappningsresponsen i framtiden måste anses och användas som ett värdefullt komplement eller i vissa fall substitut för medicinering. Ett regelbundet bruk av en viss yogateknik framkallade hos patienter med för högt blodtryck inte bara en säkerställd sänkning av det genomsnittliga blodtrycket (med 20,4 mm systoliskt och 14,2 mm diastoliskt), utan den allmänna känslan av vila och kroppsligt och själsligt välbefinnande förstärktes märkbart hos de flesta patienterna. Den regelbundna meditationens nackdelar tycks vara minimala och huvudsakligen bestå i att övningen tar en viss tid.

Nu är dessa resultat väl knappast överraskande för någon, utom möjligen för dem som betraktar människan som en maskin bland andra maskiner. I alla tider har man känt till metoder att framkalla avslappningsresponsen. Så har man gjort framför allt i religiösa sammanhang och mönstret går igen i alla kända religioner och livsstilar. Fyra ingredienser tycks vara obligatoriska: upprepning av en och samma mentala aktivitet, passiv attityd, muskelavslappning och en lugn miljö.

Den rytmiska eller med längre intervaller upprepade aktiviteten, ett ord, ett ljud, en mening som tänks, talas eller sjungs, måste för att vara verksam helt frikopplas från logik och problemlösning. Den passiva attityden innebär att man systematiskt söker undvika distraherande tankar, men detta bör helst ske utan all krampaktighet. Miljön är viktig: företrädesvis kan man förlägga övningen till lokaler med lugna ytor och tystnad.

Anvisningar för hur meditationen skall tillgå under bästa möjliga yttre och inre förhållanden kan man finna i religiösa urkunder från alla tider. De indiska Upanishaderna (500-talet f.Kr.) rekommenderar andningskontroll, avskärmning från yttre intryck och koncentration. Johannes Cassianus berättar på 400-talet e.Kr. om de egyptiska munkarnas nattgudstjänster att man lade ned stor uppmärksamhet på kontrollen av kroppen och andningen: en munk reciterade en psaltarvers i taget med ordentliga pauser emellan, medan de övriga lyssnade under andlös tystnad. Munken Gregorius på berget Athos beskriver på 1300talet den berömda Jesus-bönen: ”Sitt ensam och i tystnad. Sänk huvudet, blunda, andas lugnt ut, föreställ dig att du ser in i ditt hjärta. Flytta uppmärksamheten, det vill säga dina tankar, från huvudet till hjärtat. När du andas ut skall du säga ‘Herre Jesus, förbarma dig över mig’. Säg detta genom att långsamt röra läpparna, eller säg det endast i ditt inre. Försök att lägga alla andra tankar åt sidan. Var lugn, var tålmodig och upprepa proceduren mycket ofta.” Ignatius av Loyola rekommenderar deltagarna i andliga övningar att inta den kroppsställning som passar var och en bäst, att blunda eller fixera en viss punkt med blicken och därefter välja en välkänd bön och uttala eller tänka på ett ord i taget för varje gång man andas ut. Rosenkransens syfte är inte att göra bönen ”effektivare” genom hopandet av många ord, utan att genom upprepning disponera bedjaren för större uppmärksamhet på mysteriet. En och annan kanske framför sig kan se sin barndoms fromma gummor, som döda för världen blundar och vaggar huvudet i takt med välkända psalmer eller texter.

Hjärnan – vänstervriden?

Den moderna hjärnfysiologin känner numera ganska väl till de mekanismer som aktiveras vid bön och meditation av detta slag. Det tycks vara så att de båda hjärnhalvorna har fått var sin funktion, som ömsom kompletterar, ömsom bekrigar varandra. Den vänstra halvan, som traditionellt har kallats för den dominanta, har fått logiken, den rationella analysen och det abstrakta resonemanget på sin lott. Om den vänstra halvan delar upp verkligheten i dess beståndsdelar, så är den högra halvans uppgift att kombinera och uppfatta helheter och gestalter; den sätter samman det som vänsterhalvan plockat isär, den är fantasifull och kreativ. När den rationalistiska vänsterhalvan tillsammans med den övriga kroppen sover, då arbetar högerhalvan vidare med bearbetningen av dagens intryck, drömmarna. Vänsterhjärnan finner orden och hänger med i invecklade tankegångar, men kan inte uppfatta stämningar, tonlägen, färger och former. Högerhjärnan bidrar med uttrycksfullhet, gester, musikalitet, ja man skulle vilja säga: det mänskliga. De personlighetstyper som brukar kallas tänkare resp. konstnärer är uppenbarligen dominerade av olika hjärnhalvor. Det västerländska samhället står åtminstone sedan senmedeltiden under vänsterhalvans inflytande – eller skall vi säga tyranni? – medan en kultur som den afrikanska omhuldar högerhalvans musikaliska, rytmiska, kreativa och taktila färdigheter.

Vidare är det så att aktiviteter som rytmiskt mässande, dans, musik, ritual, konstnärligt utövande eller betraktande, berättandet av myter och liknelser och mediterande stimulerar den högra hjärnhalvan. De har till funktion att besvärja vänsterhalvans mästrande, och de ökar välbefinnandet, trivseln och känslan av samhörighet med andra människor och med naturen i dess helhet. De läker och helar spillrorna efter vänsterhalvans – i och för sig nödvändiga! – sönderdelande tankeoperationer.

Den kanadensiske mediafilosofen Marshall McLuhan har i sin bok Gutenberggalaxen kartlagt den utveckling som lett fram till vad vi numera kan kalla vänsterhjärnans primat (McLuhan skrev sin bok innan han ännu visste att han hade hjärnfysiologins stöd för sina teser). Det var framför allt boktryckarkonsten som upplöste den medeltida muntliga kulturen, isolerade sinnena från varandra och uppmuntrade centralstyrning och individualism. Det skulle vara en stor landvinning för vår kultur om den högra hjärnhalvan fick komma till tals igen, om med andra ord logik och manipulation balanserades med lika mycket intuition och kreativitet, om det apollinska fick harmoniera med det dionysiska, för att tala med Nietzsche.

Några slutsatser

Vilka slutsatser kan man dra av dessa nya forskningsresultat för det andliga livet? Det vill synas att man någorlunda välgrundat kan påstå följande saker:

I. Olika meditationstekniker är ännu inte detsamma som (kristen) bön. Att lära sig muskelavslappning, andlig uppmärksamhet, ja till och med konsten att sänka sitt blodtryck och öka det kroppsliga och själsliga välbefinnandet är på det helt naturliga planet oerhört värdefulla färdigheter och måste uppskattas lika högt som andra tillvägagångssätt att göra livet drägligare, t.ex. idrott, kultur och ätande av kruskagröt. Men livsåskådningsmässigt (och därmed religiöst) är dessa tekniker indifferenta, lika väl som idrotten, kulturen eller kruskagröten; men det visar sig att bristen på verkligt andligt liv – dvs en helhetssyn på verkligheten och ett erkännande av att den innersta verkligheten är åtkomlig för människan och normerande för hennes handlingsliv – är en frestelse att stympa den medfödda mänskliga längtan efter det oändliga och hålla till godo med meditation, idrott, kultur eller kruskagröt (eller i värsta fall mindre värdefulla aktiviteter) som det yttersta och slutgiltiga svaret på frågan om livets mening. Fysiskt och psykiskt välbefinnande skall självklart eftersträvas, men är i sig inga vägar till den yttersta verkligheten.

Också den som plågas av sjukdomar eller ångestneuroser och aldrig får uppleva något välbefinnande kan leva i Guds ständiga närhet.

II. Ett religiöst liv som inskränker sig till det begreppsliga erkänner inte mer än en sida av skapelsen. Nåden upphäver inte, utan fullkomnar naturen, brukade man säga. Det vore intressant att undersöka i vad mån den kristendomsundervisning som inskränkt sig till utantilläxor av katekesinnehållet (utan att ställa motsvarande plastiska, dramatiska, ”sensuella” och intuitiva uttrycksmöjligheter till förfogande) har sågat av sin egen gren. Denna självstympning har pågått i västerlandet sedan 1500-talet, mest förödande under reformationen, under den rationalistiska upplysningen och under 1960-talets förhärligande av slagorden på såväl tankens som intuitionens bekostnad. Men den har på sistone fått ett kraftigt korrektiv i den s.k. nyandligheten, som emellertid löper risken att gå till den andra ytterligheten, att helt detronisera det sunda förnuftet.

Vid närmare eftertanke är det bara om hjärnhalvorna får komplettera och inte förtrycka varandra som människan kan nå den högsta graden av självförverkligande, att älska sitt ursprung och mål av allt sitt hjärta och av all sin själ och av allt sitt förstånd och av all sin kraft.

: De medicinska uppgifterna i denna artikel är hämtade ur H. Benson, Systemic Hypertension and the Relaxation Response (The New England Journal of Medicine 1977, s. 1152 ff), samt ur Yngve Handes bidrag till Vetandets Världs manuskripttävling ”Vetenskapen förklarar myterna – våra hjärnhalvor talar skilda språk” sänt i radions PI den 11 sept. 1978 (kommer att publiceras på Sveriges Radios förlag i början av 1979).

Se även recensionen under rubriken Meditation.