Bordlagd: statens religiösa neutralitet?

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

För två år sedan kommenterade vi den nya fas statskyrkofrågan kommit in i efter att det senaste rejäla reformförslaget stoppats av kyrkomötets lekmannamajoritet. Vi uttryckte farhågor för att i fortsättningen statskyrkofrågan skulle komma att behandlas som ett ”inomkyrkligt” problem. Vi lugnades då av meddelanden från f. statsrådet Hansson och Kerstin Anér, som menade att det var kyrkomötets utredningsgrupps förslag som skulle behandlas endast av kyrkliga instanser. Nu finner vi emellertid att farhågorna knappast var överdrivna. Medan hittills i de olika skedena av frågans behandling Katolska biskopsämbetet har varit remissinstans, är så inte längre fallet. Nu går förslagen om kyrkomötet, behörighetslagen, begravningsväsendet etc. endast ut till kyrkliga, politiska och offentliga instanser. Någon utredning går till Svenska ekumeniska nämnden, i ett annat fall har Frikyrkorådet som enda ”utomstående” beretts tillfälle att yttra sig.

Då stat-kyrka-frågan var en ekumenisk angelägenhet

När den första utredningen ännu arbetade fanns en levande ekumenisk debatt i frågan, t.o.m. officiellt inom Svenska ekumeniska nämnden, och under flera år kring 1970 arbetade en informell samrådsgrupp under ledning och inspiration av Bernt Gustafsson och Lars Thunberg. Detta arbete stoppades av svenskkyrkliga anhängare av status quo, och hela frågan tabubelades inom det ekumeniska arbetet i Sverige. En tyst förutsättning för de två kristna riksmötena i Göteborg 1972 och Västerås 1977 var att stat-kyrka-frågan, religionsfrihet och jämlikhet mellan skilda samfund i Sverige inte fick beröras. I efterhand är det svårt att inte känna en viss skamkänsla över att man gick med på att arbeta med G 72 och V 77 under denna censur. Lokalt visade också statskyrkoanhängare den makt som följer med finansiella privilegier genom oblyg påtryckning på ekumeniska råd att hålla sig borta från stat-kyrka-frågan.

Men ändå levde hoppet om en ”samlande” lösning ännu när det myrdalska beredningsförslaget framlades. Detta tog ju programmatiskt sikte på en totallösning, Samhället och trossamfunden. Men inför dess färdigställande kom den första massiva kyrkokommunala styrkedemonstrationen, därefter biskopsmötets arbetsgrupp, som vägrade att behandla frågan i ett större perspektiv än Svenska kyrkans.

När regeringen inför dessa meningsyttringar och centerpartiets alltmer entydiga ställningstagande för bibehållet statskyrkosystem stoppade förslaget i byrålådan, fortsatte ändå arbetet med nödvändiga reformer. Att det nya skedet endast innefattade staten och Svenska kyrkan kunde uppfattas som en praktisk begränsning, när nu en totallösning inte visat sig vara gångbar. Och fortfarande gick förslaget ut på remiss till andra samfund, fastän det föreföll att endast beröra Svenska kyrkan.

Nu förefaller det som om statskyrkofrågan effektivt vore begränsad till staten och Svenska kyrkan, debattlustan i den övriga kristenheten förefaller att ha falnat, och ekumeniken handlar tydligen inte om den mest uppenbart ekumeniska samförståndsfråga som förelagts den svenska kristenheten.

Visst sker mindre reformer, som undanröjer några anstötliga drag i systemet. Så sker en stegvis avveckling av beskattningen av juridiska personer, vilket gör kyrkoskatten mera lik en församlingsavgift. Men uppmärksamheten har helt koncentrerats på motsättningen om kvinnliga präster. Rättvisan mellan män och kvinnor på detta område är uppenbarligen en viktigare fråga än jämlikhet inför staten mellan olika samfund.

Samtidigt skär man också ned de direkta statsbidragen till Svenska kyrkan och får därmed en förevändning för att frysa de statliga bidragen till andra samfund.

Förvirring inför kyrkomötet

Inom Svenska kyrkan har förhållandet att församlingarnas valda representanter tagit över initiativet och anspråket på att företräda kyrkan inneburit att ekumenik och religionsfrihet har avförts ur stat-kyrka-debatten. Kraven på en reform uppstod inom riksdagen, framsprungna ur övertygelsen att ett gammalt privilegiesystem inte i längden kan uppehållas när den religiösa scenen blir alltmer pluralistisk. Denna insikt synes vara helt frånvarande bland kyrkofullmäktige och kyrkomötets lekmannarepresentanter.

Inför de frågor som skall upp på kyrkomötet, kanske främst kyrkomötets nya ställning och en ny kyrkostyrelse, har diskussionen också för att gälla stat och kyrka varit ovanligt förvirrad och osäker. De som önskar en friare ställning för Svenska kyrkan har uppenbarligen svårt att avgöra om de föreslagna reformerna försvårar en sådan utveckling eller tvärtom underlättar den, trots att de innebär en anpassning till status quo. Denna förvirring fick väl sitt mest uppseendeväckande uttryck i biskopsmötets hugskott att Svenska kyrkans självständighet skulle markeras genom att endast de riksdagsmän som var medlemmar skulle delta i beslut gällande Svenska kyrkan. I Finland har hittills denna ordning gällt, men i den finländska stat-kyrka-kommitténs förslag 1977 föreslogs att alla riksdagsmän skulle delta i kyrkolagstiftningen, samtidigt som riksdagens uppgifter inskränktes till att gälla ”stadganden om kyrkans och statens inbördes förhållanden och om kyrkans ställning i samhället. Övrig lagstiftning om kyrkan skulle överföras till kyrkans egna organ, närmast till kyrkomötet.”

Om kyrkans angelägenheter verkligen skall regleras av riksdagen, är det självklart att den skall göra det på hela folkets vägnar. Att i Sverige införa en ordning som man av lätt insedda skäl överger i Finland verkar orimligt.

Finland som föredöme

Överhuvud kunde man kanske söka iaktta hur våra grannländer och särskilt Finland löst kyrka-statfrågan. Där har bemödandena om en mera rättvis ordning samfunden emellan haft ett helhjärtat stöd av kyrkomötet, sammansatt ungefär som det nuvarande svenska men sammanträdande ett par gånger om året. ”I kyrkomötets utlåtande om Kyrka och statkommitténs betänkande godkändes också den föreslagna ändringen i skattesystemet enligt vilken samfundens skatter skulle indrivas till staten, som skulle fördela dessa mellan religionssamfunden i proportion till deras medlemsantal” (Kyrkan i Finland åren 1976-1979, Tammerfors 1981).

Därmed skulle man i Finland i princip få samma ekonomiska jämlikhet mellan samfunden som sedan 1969 och lagen om trossamfund är etablerad i Norge. I Finland finansieras Finlands kyrka ungefär som Svenska kyrkan medan i Norge statskyrkan får sina medel direkt över stats- och kommunbudget. Trots dessa stora inbördes skillnader har det alltså varit möjligt i våra grannländer att finna rättvisa lösningar.

I höstas framlades i Finland dessutom förslag om förändring av religionsfrihetslagen av 1922. ”En aktiv pingstvän eller baptist är statistiskt sett i precis samma ställning som en ateist när han söker ämbetsbetyg. Eftersom han är medlem av ett oregistrerat samfund uppges han sakna religiöst samfund. . . Medlemmar i oregistrerade religiösa samfund har hittills i befolkningsböckerna antecknats antingen som ickehörande till något religionssamfund eller som medlemmar närmast av statskyrkan. Religiöst dubbelmedlemskap eller skenbar religiös obundenhet kan i praktiken leda till konsekvenser som begränsar religionsfriheten, säger kommissionen. Därför borde religionsfriheten utvidgas så att de religiösa rörelserna kunde registreras som religionssamfund, föreslår kommissionen.” Detta tar främst sikte på de 45 000 pingstvännernas situation. Dessa var representerade i kommissionen liksom undervisningsministeriet, den evangelisk-lutherska kyrkan, den ortodoxa kyrkan och Finlands frikyrka. (Hufvudstadsbladet 1981-10-20)

Det ovan refererade finländska reformförslaget avsåg alltså att ytterligare underlätta för de samfund som inte velat registrera sig som erkända trossamfund. De som så gjort är 17 samfund utom den ortodoxa kyrkan, vilken ju har en särställning. Motsvarande ordning finns alltså i Norge. Däremot är ju folkbokföringssystemet olika i de två länderna. I Finland sköter Finlands kyrka endast registreringen av sina egna medlemmar, som fallet också var i Sverige några decennier kring sekelskiftet. Övriga samfunds medlemmar finns i civilregistret, där medlemskap i erkänt religionssamfund antecknas. I Norge är den egentliga befolkningsregistreringen givetvis civil, medan kyrkoförsamlingar för egna ministerialböcker. Antal medlemmar i erkända trossamfund rapporteras av dessa till stat och kommun, varefter de får ”återbäring” på den del av skatten som motsvarar vad som eljest gått till den norske kirke.

Om det finns något intresse, inom Svenska kyrkan eller bland politiskt ansvariga, kunde det vara av intresse att iaktta hur grannländerna, båda ojämförligt mycket mer religiöst homogena än Sverige, har lyckats skapa en ojämförligt mycket större rättvisa för minoritetssamfunden. Och denna utveckling har positivt drivits fram av kyrkans eget folk. Den norska lagen kom under Kristelig Folkepartis Kjeld Bondeviks ministertid.

Folkbokföringens framtida organisation

En av de utredningar som tillsattes 1979 blev klar helt nyligen, den om folkbokföringens framtida organisation. För att undvika att de kyrkliga synpunkterna ännu en gång tilläts dominera avgörandet av denna rent civila angelägenhet tillsattes utredningen av budgetdepartementet och fick till uppgift att lägga förslag om ny huvudman för befolkningsregistreringen i Sverige. Därtill efterhörde man övriga samfunds önskemål i sammanhanget.

Utredningen är så när som på representanten för centerpartiet överens om överföringen till borgerlig huvudman. Den modell för den egentliga kyrkobokföringen som utformades till förslaget 1978 anses vara tillfyllest vid en sådan förändring. De i utredningen ingående experterna är dock inte helt ense om huvudförslaget att försäkringskassorna skall ta hand om folkbokföringen; några föredrar lokala skattemyndigheten.

Det har i pressen och andra medier varit påfallande tyst om förslaget. Det förefaller som om utredningen inte förutsåg att frågan än en gång skulle dras i den statskyrkliga långbänken utan avgöras som ett normalt politiskt problem. Att de nuvarande förhållandena står i total motsättning till alla försök att genomföra statlig religiös neutralitet i Sverige är utredningen väl medveten om.

Utom ordningen för ett ”kyrkdataband” för Svenska kyrkans behov, hämtad från SOU 1978:1, har utredningen också låtit preliminärt utreda kostnader och rutiner för en databas med medlemsuppgifter för de samfund som är intresserade därav. Man ställer sig avvisande till inhämtande och anteckning av samfundstillhörighet i den civila befolkningsregistreringen. Vilket inte skulle hindra att staten biträdde med uppbörd av ”samfundsbidrag” på grundval av samfundens egna uppgifter, så som förhållandet i framtiden också skulle bli för Svenska kyrkan som fritt samfund. Här kan man naturligtvis undra om inte en samordning med Svenska kyrkans registrering skulle vara enklare (och mer ekumenisk) än ett särskilt register.

Något som helst initiativ från Svenska kyrkan har inte avhörts, utan de folkbokföringsansvariga synes kallade att slå vakt om nuvarande antikverade förhållanden, och hoppas att allt skall stanna vid det gamla. En intressant fråga kan man dock förutse vid folkbokföringens övergång till civil huvudman. Så länge kyrkan omhänderhar officiella födelseregister, och mottar uppgifter direkt från de berörda, stöter den automatiska anslutningen av barn till medlemmar inte på några direkta problem. Men när uppgifter om födslar kommer i andra hand från det civila befolkningsregistret, blir den ordning för medlemskap i Svenska kyrkan som är lika enastående som folkbokföringssystemet ännu mycket sällsammare.

Folkbokföringsutredningen hoppas på ett genomförande av förslaget från 1987. Skulle religionsfriheten vara så nära?

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

För två år sedan kommenterade vi den nya fas statskyrkofrågan kommit in i efter att det senaste rejäla reformförslaget stoppats av kyrkomötets lekmannamajoritet. Vi uttryckte farhågor för att i fortsättningen statskyrkofrågan skulle komma att behandlas som ett ”inomkyrkligt” problem. Vi lugnades då av meddelanden från f. statsrådet Hansson och Kerstin Anér, som menade att det var kyrkomötets utredningsgrupps förslag som skulle behandlas endast av kyrkliga instanser. Nu finner vi emellertid att farhågorna knappast var överdrivna. Medan hittills i de olika skedena av frågans behandling Katolska biskopsämbetet har varit remissinstans, är så inte längre fallet. Nu går förslagen om kyrkomötet, behörighetslagen, begravningsväsendet etc. endast ut till kyrkliga, politiska och offentliga instanser. Någon utredning går till Svenska ekumeniska nämnden, i ett annat fall har Frikyrkorådet som enda ”utomstående” beretts tillfälle att yttra sig.

Då stat-kyrka-frågan var en ekumenisk angelägenhet

När den första utredningen ännu arbetade fanns en levande ekumenisk debatt i frågan, t.o.m. officiellt inom Svenska ekumeniska nämnden, och under flera år kring 1970 arbetade en informell samrådsgrupp under ledning och inspiration av Bernt Gustafsson och Lars Thunberg. Detta arbete stoppades av svenskkyrkliga anhängare av status quo, och hela frågan tabubelades inom det ekumeniska arbetet i Sverige. En tyst förutsättning för de två kristna riksmötena i Göteborg 1972 och Västerås 1977 var att stat-kyrka-frågan, religionsfrihet och jämlikhet mellan skilda samfund i Sverige inte fick beröras. I efterhand är det svårt att inte känna en viss skamkänsla över att man gick med på att arbeta med G 72 och V 77 under denna censur. Lokalt visade också statskyrkoanhängare den makt som följer med finansiella privilegier genom oblyg påtryckning på ekumeniska råd att hålla sig borta från stat-kyrka-frågan.

Men ändå levde hoppet om en ”samlande” lösning ännu när det myrdalska beredningsförslaget framlades. Detta tog ju programmatiskt sikte på en totallösning, Samhället och trossamfunden. Men inför dess färdigställande kom den första massiva kyrkokommunala styrkedemonstrationen, därefter biskopsmötets arbetsgrupp, som vägrade att behandla frågan i ett större perspektiv än Svenska kyrkans.

När regeringen inför dessa meningsyttringar och centerpartiets alltmer entydiga ställningstagande för bibehållet statskyrkosystem stoppade förslaget i byrålådan, fortsatte ändå arbetet med nödvändiga reformer. Att det nya skedet endast innefattade staten och Svenska kyrkan kunde uppfattas som en praktisk begränsning, när nu en totallösning inte visat sig vara gångbar. Och fortfarande gick förslaget ut på remiss till andra samfund, fastän det föreföll att endast beröra Svenska kyrkan.

Nu förefaller det som om statskyrkofrågan effektivt vore begränsad till staten och Svenska kyrkan, debattlustan i den övriga kristenheten förefaller att ha falnat, och ekumeniken handlar tydligen inte om den mest uppenbart ekumeniska samförståndsfråga som förelagts den svenska kristenheten.

Visst sker mindre reformer, som undanröjer några anstötliga drag i systemet. Så sker en stegvis avveckling av beskattningen av juridiska personer, vilket gör kyrkoskatten mera lik en församlingsavgift. Men uppmärksamheten har helt koncentrerats på motsättningen om kvinnliga präster. Rättvisan mellan män och kvinnor på detta område är uppenbarligen en viktigare fråga än jämlikhet inför staten mellan olika samfund.

Samtidigt skär man också ned de direkta statsbidragen till Svenska kyrkan och får därmed en förevändning för att frysa de statliga bidragen till andra samfund.

Förvirring inför kyrkomötet

Inom Svenska kyrkan har förhållandet att församlingarnas valda representanter tagit över initiativet och anspråket på att företräda kyrkan inneburit att ekumenik och religionsfrihet har avförts ur stat-kyrka-debatten. Kraven på en reform uppstod inom riksdagen, framsprungna ur övertygelsen att ett gammalt privilegiesystem inte i längden kan uppehållas när den religiösa scenen blir alltmer pluralistisk. Denna insikt synes vara helt frånvarande bland kyrkofullmäktige och kyrkomötets lekmannarepresentanter.

Inför de frågor som skall upp på kyrkomötet, kanske främst kyrkomötets nya ställning och en ny kyrkostyrelse, har diskussionen också för att gälla stat och kyrka varit ovanligt förvirrad och osäker. De som önskar en friare ställning för Svenska kyrkan har uppenbarligen svårt att avgöra om de föreslagna reformerna försvårar en sådan utveckling eller tvärtom underlättar den, trots att de innebär en anpassning till status quo. Denna förvirring fick väl sitt mest uppseendeväckande uttryck i biskopsmötets hugskott att Svenska kyrkans självständighet skulle markeras genom att endast de riksdagsmän som var medlemmar skulle delta i beslut gällande Svenska kyrkan. I Finland har hittills denna ordning gällt, men i den finländska stat-kyrka-kommitténs förslag 1977 föreslogs att alla riksdagsmän skulle delta i kyrkolagstiftningen, samtidigt som riksdagens uppgifter inskränktes till att gälla ”stadganden om kyrkans och statens inbördes förhållanden och om kyrkans ställning i samhället. Övrig lagstiftning om kyrkan skulle överföras till kyrkans egna organ, närmast till kyrkomötet.”

Om kyrkans angelägenheter verkligen skall regleras av riksdagen, är det självklart att den skall göra det på hela folkets vägnar. Att i Sverige införa en ordning som man av lätt insedda skäl överger i Finland verkar orimligt.

Finland som föredöme

Överhuvud kunde man kanske söka iaktta hur våra grannländer och särskilt Finland löst kyrka-statfrågan. Där har bemödandena om en mera rättvis ordning samfunden emellan haft ett helhjärtat stöd av kyrkomötet, sammansatt ungefär som det nuvarande svenska men sammanträdande ett par gånger om året. ”I kyrkomötets utlåtande om Kyrka och statkommitténs betänkande godkändes också den föreslagna ändringen i skattesystemet enligt vilken samfundens skatter skulle indrivas till staten, som skulle fördela dessa mellan religionssamfunden i proportion till deras medlemsantal” (Kyrkan i Finland åren 1976-1979, Tammerfors 1981).

Därmed skulle man i Finland i princip få samma ekonomiska jämlikhet mellan samfunden som sedan 1969 och lagen om trossamfund är etablerad i Norge. I Finland finansieras Finlands kyrka ungefär som Svenska kyrkan medan i Norge statskyrkan får sina medel direkt över stats- och kommunbudget. Trots dessa stora inbördes skillnader har det alltså varit möjligt i våra grannländer att finna rättvisa lösningar.

I höstas framlades i Finland dessutom förslag om förändring av religionsfrihetslagen av 1922. ”En aktiv pingstvän eller baptist är statistiskt sett i precis samma ställning som en ateist när han söker ämbetsbetyg. Eftersom han är medlem av ett oregistrerat samfund uppges han sakna religiöst samfund. . . Medlemmar i oregistrerade religiösa samfund har hittills i befolkningsböckerna antecknats antingen som ickehörande till något religionssamfund eller som medlemmar närmast av statskyrkan. Religiöst dubbelmedlemskap eller skenbar religiös obundenhet kan i praktiken leda till konsekvenser som begränsar religionsfriheten, säger kommissionen. Därför borde religionsfriheten utvidgas så att de religiösa rörelserna kunde registreras som religionssamfund, föreslår kommissionen.” Detta tar främst sikte på de 45 000 pingstvännernas situation. Dessa var representerade i kommissionen liksom undervisningsministeriet, den evangelisk-lutherska kyrkan, den ortodoxa kyrkan och Finlands frikyrka. (Hufvudstadsbladet 1981-10-20)

Det ovan refererade finländska reformförslaget avsåg alltså att ytterligare underlätta för de samfund som inte velat registrera sig som erkända trossamfund. De som så gjort är 17 samfund utom den ortodoxa kyrkan, vilken ju har en särställning. Motsvarande ordning finns alltså i Norge. Däremot är ju folkbokföringssystemet olika i de två länderna. I Finland sköter Finlands kyrka endast registreringen av sina egna medlemmar, som fallet också var i Sverige några decennier kring sekelskiftet. Övriga samfunds medlemmar finns i civilregistret, där medlemskap i erkänt religionssamfund antecknas. I Norge är den egentliga befolkningsregistreringen givetvis civil, medan kyrkoförsamlingar för egna ministerialböcker. Antal medlemmar i erkända trossamfund rapporteras av dessa till stat och kommun, varefter de får ”återbäring” på den del av skatten som motsvarar vad som eljest gått till den norske kirke.

Om det finns något intresse, inom Svenska kyrkan eller bland politiskt ansvariga, kunde det vara av intresse att iaktta hur grannländerna, båda ojämförligt mycket mer religiöst homogena än Sverige, har lyckats skapa en ojämförligt mycket större rättvisa för minoritetssamfunden. Och denna utveckling har positivt drivits fram av kyrkans eget folk. Den norska lagen kom under Kristelig Folkepartis Kjeld Bondeviks ministertid.

Folkbokföringens framtida organisation

En av de utredningar som tillsattes 1979 blev klar helt nyligen, den om folkbokföringens framtida organisation. För att undvika att de kyrkliga synpunkterna ännu en gång tilläts dominera avgörandet av denna rent civila angelägenhet tillsattes utredningen av budgetdepartementet och fick till uppgift att lägga förslag om ny huvudman för befolkningsregistreringen i Sverige. Därtill efterhörde man övriga samfunds önskemål i sammanhanget.

Utredningen är så när som på representanten för centerpartiet överens om överföringen till borgerlig huvudman. Den modell för den egentliga kyrkobokföringen som utformades till förslaget 1978 anses vara tillfyllest vid en sådan förändring. De i utredningen ingående experterna är dock inte helt ense om huvudförslaget att försäkringskassorna skall ta hand om folkbokföringen; några föredrar lokala skattemyndigheten.

Det har i pressen och andra medier varit påfallande tyst om förslaget. Det förefaller som om utredningen inte förutsåg att frågan än en gång skulle dras i den statskyrkliga långbänken utan avgöras som ett normalt politiskt problem. Att de nuvarande förhållandena står i total motsättning till alla försök att genomföra statlig religiös neutralitet i Sverige är utredningen väl medveten om.

Utom ordningen för ett ”kyrkdataband” för Svenska kyrkans behov, hämtad från SOU 1978:1, har utredningen också låtit preliminärt utreda kostnader och rutiner för en databas med medlemsuppgifter för de samfund som är intresserade därav. Man ställer sig avvisande till inhämtande och anteckning av samfundstillhörighet i den civila befolkningsregistreringen. Vilket inte skulle hindra att staten biträdde med uppbörd av ”samfundsbidrag” på grundval av samfundens egna uppgifter, så som förhållandet i framtiden också skulle bli för Svenska kyrkan som fritt samfund. Här kan man naturligtvis undra om inte en samordning med Svenska kyrkans registrering skulle vara enklare (och mer ekumenisk) än ett särskilt register.

Något som helst initiativ från Svenska kyrkan har inte avhörts, utan de folkbokföringsansvariga synes kallade att slå vakt om nuvarande antikverade förhållanden, och hoppas att allt skall stanna vid det gamla. En intressant fråga kan man dock förutse vid folkbokföringens övergång till civil huvudman. Så länge kyrkan omhänderhar officiella födelseregister, och mottar uppgifter direkt från de berörda, stöter den automatiska anslutningen av barn till medlemmar inte på några direkta problem. Men när uppgifter om födslar kommer i andra hand från det civila befolkningsregistret, blir den ordning för medlemskap i Svenska kyrkan som är lika enastående som folkbokföringssystemet ännu mycket sällsammare.

Folkbokföringsutredningen hoppas på ett genomförande av förslaget från 1987. Skulle religionsfriheten vara så nära?