Borta med floden

Petter Antti: Särkilax och kyrkan som försvann. Föreningen Särkilax Kyrkas Vänner 2017, 204 s.
Petter Antti: Särkilax och kyrkan som försvann. Föreningen Särkilax Kyrkas Vänner 2017, 204 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

”Give vi Hans Kungliga Majestät underdånligen tillkänna den stora och dråpliga skadan, som vi fattiga undersåtar i förliden vår genom ovanlig flod och isgång, det Gud sig över förbarma, fått hava, så att många hava mist deras åker, äng, kor, hästar, hus, bo och bohag och själva folket med allsom största livsfara blotta och nakna undsluppit.”

Det var inte första gången som Torneälven svämmade över år 1617 i samband med islossningen, inte heller den sista. Men vad var det som var speciellt den här gången och som gjorde att minnet av just den här översvämningen har levat kvar generation efter generation? Jo, texten fortsätter med orden: ”Sammalunda kyrkan i Över Torneå som i lång tid stått hade, blev slätt och rätt sin kos med själva grundvalar, klockan, mässkläder och allt annat där inne var, desslikes liken som i några år i griften legat hade, drogo till sjöss.”

Citaten är hämtade ur den klagoskrift som allmogen i Övertorneå riktade till Kunglig Majestät den 1 juli 1617 (18 juni enligt dåtidens julianska kalender).

Men något än mera överraskande följde: Vid höslåttern en månad eller två därefter hittade man de flesta av den bortspolade kyrkans rika förråd av helgonbilder på ängarna nedströms från Övertorneå. Och den muntliga traditionen bevarade minnet.

I somras, söndagen den 29 juli 2018, invigdes en ny kyrka på den ungefärliga platsen för den gamla kyrkan, Särkilax ungefär 5 km norr om våra dagars Övertorneå, av bland andra kardinal Anders Arborelius, den ortodoxe prästen Bengt Pohjanen och Luleås lutherska biskop Åsa Nyström.

Med anledning av detta och av 400-årsminnet av de dramatiska händelserna år 1617 har Petter Antti författat boken Särkilax och kyrkan som försvann. Det är en mycket vacker bok, rikt illustrerad och välskriven. Det är njutning att först bläddra i den och sedan läsa mera noggrant.

Antti är naturligtvis inte den förste som har skrivit om ”kyrkan som försvann”. Men det är, så vitt jag vet, den första bok i helformat som ägnas ämnet. Vad är då nytt jämfört med till exempel min egen och långt kortare artikel i Signum nr 1/2005? Jo, åtskilligt. Jag vill särskilt peka på det konsekventa och fruktbara bruket av primärkällor, med vilkas hjälp senare förvanskningar av traditionen har kunnat sorteras bort. Sålunda har den gamla och alltsedan 1700-talet spridda uppgiften att översvämningen ägde rum år 1615 kunnat justeras till år 1617. Detta kan synas banalt, men följden är nu att en trovärdig händelseräcka äntligen föreligger.

Vi kan ta vår början år 1606, när man föreslog att en ny kyrka skulle uppföras i Hietaniemi ett par mil nedströms, eftersom kyrkan i Särkilax låg på alltför vattensjuk mark nära älven och var på god väg att ruttna ner. Men det slutgiltiga beslutet att bygga den nya kyrkan i Hietaniemi (1614) fick inte stå oemotsagt; det skulle leda till orimligt långa avstånd för dem som bodde längre uppströms. Ärkebiskop Petrus Kenicius skrev till riksrådet Axel Oxenstierna i januari 1615 för att påskynda bygget och besökte sedan själv Hietaniemi på sommaren följande år. Våren 1617 drogs så kyrkan i Särkilax med av vårfloden, som också svepte med sig en stor del av kyrkogården med dem som begravts där. Samma år, eller kanske troligare år 1618, stod sedan den nya kyrkan färdig nere i Hietaniemi. När fick sedan Övertorneå-borna (Särkilax) sin nya kyrka? Med tanke på de nödtider (beskrivna av Antti) som drabbade området på 1610-talet dröjde det nog flera år, men senast år 1629 fanns den på plats i byn Matarengi (våra dagars Övertorneå).

Petter Antti tar sin utgångspunkt i Torneälven, dess islossningar och av dem orsakade översvämningar. Han skildrar landskapet med dess invånare, fattiga småbrukare, fiskare och jägare, som drabbades hårt så snart vårfloden blev häftigare än normalt, vilket skedde ganska ofta, och då drog med sig allt i sin väg. Många är de som tvingades ut på vägarna för att tigga sitt uppehälle, när deras enda åker hade svepts bort och åratal av arbete hade gjorts om intet.

Älvarna var också transportleder norrut från Torneå mot inlandets ödemarker, över den relativt låga fjällvärlden vid Kilpisjärvi och vidare mot den norska Ishavskusten. Lokalhistoria knyts här samman med världen söderut (överheten i Stockholm och Uppsala, alltså kungen och ärkebiskopen) och denna överhets utskrivning av soldater och krav på skatter (fisket och jakten räknades som skattepliktig inkomst), till exempel för att finansiera Älvsborgs lösen och, mitt under nödår med hunger, förse kung Gustav II Adolf och hans följe med mängder av förplägnad vid deras besök i Tornedalen år 1614.

Området stod alltså i kontakt med de södra delarna av landet. I kyrkligt hänseende utgjorde man Uppsala ärkestifts nordligaste utposter med utblottade präster som delade allmogens fattigdom, detta i stark kontrast till vad som senare kom att bli fallet. Helgonbilderna i den gamla kyrkan i Särkilax vittnar om kontakterna söderut med den ”stora världen”; de var en gåva av ärkebiskop Jakob Ulfsson, som på det sättet ville markera att Tornedalen skulle ingå i Uppsalas intressesfär och inte i Åbos.

Antti har i sin forskning använt primärkällor, och på det sättet har han lyckats ge en levande teckning av människors svåra levnadsbetingelser, svåra både på grund av naturens nycker och på grund av de bördor som lades på dem av myndigheterna långt nere i södra Sverige.

Däremot har Antti lämnat den kyrkohistoriska bilden något ofullständig. Den mest kända av helgonbilderna som sveptes bort för att sedan återfinnas vid höstens höslåtter, alltså den så kallade Mantelmadonnan, är ett unikt föremål med endast en motsvarighet i landet (i Misterhult i Småland). Den vore förtjänt av en mera närgången behandling. Den tycks vara från 1400-talet, och tillsammans med Rosenkransen som också kom till landet mot slutet av 1400-talet kan den ses som ett tecken på hur Tornedalen och dess kristna i ärkebiskopens ögon utgjorde en del av den internationella värld som den katolska kyrkan utgjorde och ännu utgör.

Man kan också ställa frågan, om Norrbottens inland var så helt utan kännedom om den kristna tron som Antti synes förutsätta. Johannes Schefferus skriver i sin kända bok Lapponia av år 1673 att samerna hade seder, som är svåra att förklara utifrån en luthersk situation. Det verkar som att jungfru Maria fortfarande intog en central plats i deras tankevärld på 1600-talet, något som ju är problematiskt, om den kristna tron enbart var ett resultat av luthersk mission från och med Gustav Vasas tid. Det är en annan sak, att en fast församlingsorganisation förvisso inte existerade före 1400-talets allra senaste årtionden (Gammelstad, Kalix, Torneå) och absolut inte i inlandet.

Emellertid utgjorde Torneälven en viktig handelsled norrut mot Tromsö och Alta och andra platser längs Ishavskusten, där kyrkor fanns under senmedeltiden, ja i vissa fall redan på 1200-talet. Birkarlarnas handelsresor från söder till samerna har säkerligen medfört sporadiska kristna kontakter. Man måste också ifrågasätta hur luthersk ”herr Jöran”, prästen i Särkilax åren kring sekelskiftet, var trots att ha sägs ha undertecknat Uppsala mötes protokoll år 1593 (betonas av Antti som dock avstår från att problematisera frågan). Han använde exempelvis katolska liturgiska böcker enligt riksantikvarien Johan Bure som besökte honom i december år 1600.

Till sist kan jag inte avhålla mig från att påpeka en liten blunder: Omslagsbilden, som sägs föreställa Mantelmadonnan, visar i själva verket Jakob Ulfssons privilegiebrev av år 1482. Skiftet av omslagsbild, som antagligen har ägt rum på ett ganska sent stadium av bokens tillkomst, är i själva verket naturligt: Bokens fokus ligger på Tornedalens sociala och ekonomiska förhållanden under tidigt 1600-tal snarare än på den kyrkliga scenen och det teologiska programmet i de av vårfloden bortspolade och sedan mirakulöst återfunna bilderna.

Det är i många avseenden en mycket bra framställning av en dramatisk tid som Petter Antti har gett oss, den lokalhistoriska framställningen dock starkare än den rent kyrkohistoriska. Jag vill på allt sätt rekommendera boken för alla som har intresse av Tornedalens historia och frågan om hur situationen kunde vara för ”vanligt folk” snarare än för den överhet som man oftast kan läsa om.

Bibliografisk not

Samma ämne men med än utförligare dokumentation behandlas av Sture Torikka i hans bok 1617. Övertorneå storsocken under en dramatisk tid. Tornedalens folkhögskola 2017. Se även Gunnel Fornbergs artikel ” Särkilax kyrka – en replika invigd” på www.signum.se.

Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Petter Antti: Särkilax och kyrkan som försvann. Föreningen Särkilax Kyrkas Vänner 2017, 204 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

”Give vi Hans Kungliga Majestät underdånligen tillkänna den stora och dråpliga skadan, som vi fattiga undersåtar i förliden vår genom ovanlig flod och isgång, det Gud sig över förbarma, fått hava, så att många hava mist deras åker, äng, kor, hästar, hus, bo och bohag och själva folket med allsom största livsfara blotta och nakna undsluppit.”

Det var inte första gången som Torneälven svämmade över år 1617 i samband med islossningen, inte heller den sista. Men vad var det som var speciellt den här gången och som gjorde att minnet av just den här översvämningen har levat kvar generation efter generation? Jo, texten fortsätter med orden: ”Sammalunda kyrkan i Över Torneå som i lång tid stått hade, blev slätt och rätt sin kos med själva grundvalar, klockan, mässkläder och allt annat där inne var, desslikes liken som i några år i griften legat hade, drogo till sjöss.”

Citaten är hämtade ur den klagoskrift som allmogen i Övertorneå riktade till Kunglig Majestät den 1 juli 1617 (18 juni enligt dåtidens julianska kalender).

Men något än mera överraskande följde: Vid höslåttern en månad eller två därefter hittade man de flesta av den bortspolade kyrkans rika förråd av helgonbilder på ängarna nedströms från Övertorneå. Och den muntliga traditionen bevarade minnet.

I somras, söndagen den 29 juli 2018, invigdes en ny kyrka på den ungefärliga platsen för den gamla kyrkan, Särkilax ungefär 5 km norr om våra dagars Övertorneå, av bland andra kardinal Anders Arborelius, den ortodoxe prästen Bengt Pohjanen och Luleås lutherska biskop Åsa Nyström.

Med anledning av detta och av 400-årsminnet av de dramatiska händelserna år 1617 har Petter Antti författat boken Särkilax och kyrkan som försvann. Det är en mycket vacker bok, rikt illustrerad och välskriven. Det är njutning att först bläddra i den och sedan läsa mera noggrant.

Antti är naturligtvis inte den förste som har skrivit om ”kyrkan som försvann”. Men det är, så vitt jag vet, den första bok i helformat som ägnas ämnet. Vad är då nytt jämfört med till exempel min egen och långt kortare artikel i Signum nr 1/2005? Jo, åtskilligt. Jag vill särskilt peka på det konsekventa och fruktbara bruket av primärkällor, med vilkas hjälp senare förvanskningar av traditionen har kunnat sorteras bort. Sålunda har den gamla och alltsedan 1700-talet spridda uppgiften att översvämningen ägde rum år 1615 kunnat justeras till år 1617. Detta kan synas banalt, men följden är nu att en trovärdig händelseräcka äntligen föreligger.

Vi kan ta vår början år 1606, när man föreslog att en ny kyrka skulle uppföras i Hietaniemi ett par mil nedströms, eftersom kyrkan i Särkilax låg på alltför vattensjuk mark nära älven och var på god väg att ruttna ner. Men det slutgiltiga beslutet att bygga den nya kyrkan i Hietaniemi (1614) fick inte stå oemotsagt; det skulle leda till orimligt långa avstånd för dem som bodde längre uppströms. Ärkebiskop Petrus Kenicius skrev till riksrådet Axel Oxenstierna i januari 1615 för att påskynda bygget och besökte sedan själv Hietaniemi på sommaren följande år. Våren 1617 drogs så kyrkan i Särkilax med av vårfloden, som också svepte med sig en stor del av kyrkogården med dem som begravts där. Samma år, eller kanske troligare år 1618, stod sedan den nya kyrkan färdig nere i Hietaniemi. När fick sedan Övertorneå-borna (Särkilax) sin nya kyrka? Med tanke på de nödtider (beskrivna av Antti) som drabbade området på 1610-talet dröjde det nog flera år, men senast år 1629 fanns den på plats i byn Matarengi (våra dagars Övertorneå).

Petter Antti tar sin utgångspunkt i Torneälven, dess islossningar och av dem orsakade översvämningar. Han skildrar landskapet med dess invånare, fattiga småbrukare, fiskare och jägare, som drabbades hårt så snart vårfloden blev häftigare än normalt, vilket skedde ganska ofta, och då drog med sig allt i sin väg. Många är de som tvingades ut på vägarna för att tigga sitt uppehälle, när deras enda åker hade svepts bort och åratal av arbete hade gjorts om intet.

Älvarna var också transportleder norrut från Torneå mot inlandets ödemarker, över den relativt låga fjällvärlden vid Kilpisjärvi och vidare mot den norska Ishavskusten. Lokalhistoria knyts här samman med världen söderut (överheten i Stockholm och Uppsala, alltså kungen och ärkebiskopen) och denna överhets utskrivning av soldater och krav på skatter (fisket och jakten räknades som skattepliktig inkomst), till exempel för att finansiera Älvsborgs lösen och, mitt under nödår med hunger, förse kung Gustav II Adolf och hans följe med mängder av förplägnad vid deras besök i Tornedalen år 1614.

Området stod alltså i kontakt med de södra delarna av landet. I kyrkligt hänseende utgjorde man Uppsala ärkestifts nordligaste utposter med utblottade präster som delade allmogens fattigdom, detta i stark kontrast till vad som senare kom att bli fallet. Helgonbilderna i den gamla kyrkan i Särkilax vittnar om kontakterna söderut med den ”stora världen”; de var en gåva av ärkebiskop Jakob Ulfsson, som på det sättet ville markera att Tornedalen skulle ingå i Uppsalas intressesfär och inte i Åbos.

Antti har i sin forskning använt primärkällor, och på det sättet har han lyckats ge en levande teckning av människors svåra levnadsbetingelser, svåra både på grund av naturens nycker och på grund av de bördor som lades på dem av myndigheterna långt nere i södra Sverige.

Däremot har Antti lämnat den kyrkohistoriska bilden något ofullständig. Den mest kända av helgonbilderna som sveptes bort för att sedan återfinnas vid höstens höslåtter, alltså den så kallade Mantelmadonnan, är ett unikt föremål med endast en motsvarighet i landet (i Misterhult i Småland). Den vore förtjänt av en mera närgången behandling. Den tycks vara från 1400-talet, och tillsammans med Rosenkransen som också kom till landet mot slutet av 1400-talet kan den ses som ett tecken på hur Tornedalen och dess kristna i ärkebiskopens ögon utgjorde en del av den internationella värld som den katolska kyrkan utgjorde och ännu utgör.

Man kan också ställa frågan, om Norrbottens inland var så helt utan kännedom om den kristna tron som Antti synes förutsätta. Johannes Schefferus skriver i sin kända bok Lapponia av år 1673 att samerna hade seder, som är svåra att förklara utifrån en luthersk situation. Det verkar som att jungfru Maria fortfarande intog en central plats i deras tankevärld på 1600-talet, något som ju är problematiskt, om den kristna tron enbart var ett resultat av luthersk mission från och med Gustav Vasas tid. Det är en annan sak, att en fast församlingsorganisation förvisso inte existerade före 1400-talets allra senaste årtionden (Gammelstad, Kalix, Torneå) och absolut inte i inlandet.

Emellertid utgjorde Torneälven en viktig handelsled norrut mot Tromsö och Alta och andra platser längs Ishavskusten, där kyrkor fanns under senmedeltiden, ja i vissa fall redan på 1200-talet. Birkarlarnas handelsresor från söder till samerna har säkerligen medfört sporadiska kristna kontakter. Man måste också ifrågasätta hur luthersk ”herr Jöran”, prästen i Särkilax åren kring sekelskiftet, var trots att ha sägs ha undertecknat Uppsala mötes protokoll år 1593 (betonas av Antti som dock avstår från att problematisera frågan). Han använde exempelvis katolska liturgiska böcker enligt riksantikvarien Johan Bure som besökte honom i december år 1600.

Till sist kan jag inte avhålla mig från att påpeka en liten blunder: Omslagsbilden, som sägs föreställa Mantelmadonnan, visar i själva verket Jakob Ulfssons privilegiebrev av år 1482. Skiftet av omslagsbild, som antagligen har ägt rum på ett ganska sent stadium av bokens tillkomst, är i själva verket naturligt: Bokens fokus ligger på Tornedalens sociala och ekonomiska förhållanden under tidigt 1600-tal snarare än på den kyrkliga scenen och det teologiska programmet i de av vårfloden bortspolade och sedan mirakulöst återfunna bilderna.

Det är i många avseenden en mycket bra framställning av en dramatisk tid som Petter Antti har gett oss, den lokalhistoriska framställningen dock starkare än den rent kyrkohistoriska. Jag vill på allt sätt rekommendera boken för alla som har intresse av Tornedalens historia och frågan om hur situationen kunde vara för ”vanligt folk” snarare än för den överhet som man oftast kan läsa om.

Bibliografisk not

Samma ämne men med än utförligare dokumentation behandlas av Sture Torikka i hans bok 1617. Övertorneå storsocken under en dramatisk tid. Tornedalens folkhögskola 2017. Se även Gunnel Fornbergs artikel ” Särkilax kyrka – en replika invigd” på www.signum.se.

Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.