Bristande distinktion

Glenn Hægerstam: Den gränsöverskridande människan. Artos & Norma bokförlag 2022, 168 s.
Glenn Hægerstam: Den gränsöverskridande människan. Artos & Norma bokförlag 2022, 168 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av RAINER CARLS

I denna starkt personligt färgade samling av åtta essäer avser författaren på liknande sätt som i sina tidigare böcker Den empatiska människan (2013), Den sanningssökande människan (2016), Den lidande människan (2018), Den avhumaniserade männi­skan (2019) och Den reflekterande männi­skan (2020) att undersöka ur olika perspektiv ”hur det är att vara människa”. I den föreliggande boken om den gränsöverskridande människan gör han det med hjälp av barndomsminnen, med hänvisning till flyktingöden och rättegångar, med interpretationer och skildringar av skilda författare som Montaigne, Sándor Mára, Leo Tolstoj, Fjodor Dostojevskij, Albert Camus, Franz Kafka, Hermann Hesse och av kompositören Gustav Mahler, men också genom att ta upp vetenskapliga ämnen som människans ursprung och rumtidens gräns.

I alla dessa situationer och förlagor upptäcker författaren en gräns som måste överskridas. Så skildrar han i första essän ”I skog och på höga berg” ett konkret minne av sin egen uppväxt och alla de gränspassager han måste gå igenom på sin väg från barn över ungdomstiden till medicinstudenten i Graz (Österrike) och till forskare vid universitetet. Han påpekar också att några sådana gränsövergångar kan vara mycket utmanande, som när han som fyraåring råkar ut för en svår hjärninfektion, när hans unga hustru dör i cancer och när han oväntat och motvilligt tvingas att sluta en anställning. Detsamma gäller när någon fördrivs från sitt land och sitt hem och måste leva sig in i en helt främmande kultur, något som skildras i essän ”Uppryckt med rötterna”, eller för någon som förlorar en nära och älskad vän och måste lära sig att leva i ensamhet, något som skildras i ”Varje förlust är en gräns”. I synnerhet sker ett gränsöverskridande i den situation som varje människa måste räkna med, nämligen den egna övergången från liv till död, något som berörs i den sista essän ”Bortom rumtidens gräns”.

Man skulle önska sig att författaren ännu tydligare hade skilt mellan någons privata och människosläktets kollektiva utveckling å ena sidan, och ett verkligt gränsöverskridande å den andra. I det första fallet kan det exempelvis handla om en naturlig övergång från ungdom till vuxen eller från verksam vuxen till åldring, och om en evolution från enklare livsformer till den komplexa människan som skildras i essän ”Afrika – vårt ursprung”, en utveckling som inte måste innebära någon chock, utan kan bli chockartad endast för den som levt i en fastlåst föreställning om sig själv. Medan det andra fallet, som kan vara en våldsam fördrivning från det egna hemmet eller ett läkarmeddelande att man har obotlig cancer eller en plötslig förlust av en älskad människa, nästan alltid är något som framkallar en chock, som först så småningom kan övervinnas. Först med denna differentiering skulle det ha blivit tydligare att människan är verkligt gränsöverskridande och detta endast i det senare fallet, när en sådan chockartad situation uppträder. Endast om en människa verkligen är i harmoni med sig själv och sin omvärld, kan hon också i sådana situationer växa och till allas förvåning utveckla sig i sitt inre. Hon är gränsöverskridande framför allt om hon kan resa sig i sådana situationer som fågel Fenix ur askan.

 

Rainer Carls är fil. dr i teoretisk filosofi vid Göteborgs universitet och jesuitpater verksam i S:ta Eugenia församling i Stockholm.

Ur Signum nr 4/2023, s. 58–59.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Glenn Hægerstam: Den gränsöverskridande människan. Artos & Norma bokförlag 2022, 168 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av RAINER CARLS

I denna starkt personligt färgade samling av åtta essäer avser författaren på liknande sätt som i sina tidigare böcker Den empatiska människan (2013), Den sanningssökande människan (2016), Den lidande människan (2018), Den avhumaniserade männi­skan (2019) och Den reflekterande männi­skan (2020) att undersöka ur olika perspektiv ”hur det är att vara människa”. I den föreliggande boken om den gränsöverskridande människan gör han det med hjälp av barndomsminnen, med hänvisning till flyktingöden och rättegångar, med interpretationer och skildringar av skilda författare som Montaigne, Sándor Mára, Leo Tolstoj, Fjodor Dostojevskij, Albert Camus, Franz Kafka, Hermann Hesse och av kompositören Gustav Mahler, men också genom att ta upp vetenskapliga ämnen som människans ursprung och rumtidens gräns.

I alla dessa situationer och förlagor upptäcker författaren en gräns som måste överskridas. Så skildrar han i första essän ”I skog och på höga berg” ett konkret minne av sin egen uppväxt och alla de gränspassager han måste gå igenom på sin väg från barn över ungdomstiden till medicinstudenten i Graz (Österrike) och till forskare vid universitetet. Han påpekar också att några sådana gränsövergångar kan vara mycket utmanande, som när han som fyraåring råkar ut för en svår hjärninfektion, när hans unga hustru dör i cancer och när han oväntat och motvilligt tvingas att sluta en anställning. Detsamma gäller när någon fördrivs från sitt land och sitt hem och måste leva sig in i en helt främmande kultur, något som skildras i essän ”Uppryckt med rötterna”, eller för någon som förlorar en nära och älskad vän och måste lära sig att leva i ensamhet, något som skildras i ”Varje förlust är en gräns”. I synnerhet sker ett gränsöverskridande i den situation som varje människa måste räkna med, nämligen den egna övergången från liv till död, något som berörs i den sista essän ”Bortom rumtidens gräns”.

Man skulle önska sig att författaren ännu tydligare hade skilt mellan någons privata och människosläktets kollektiva utveckling å ena sidan, och ett verkligt gränsöverskridande å den andra. I det första fallet kan det exempelvis handla om en naturlig övergång från ungdom till vuxen eller från verksam vuxen till åldring, och om en evolution från enklare livsformer till den komplexa människan som skildras i essän ”Afrika – vårt ursprung”, en utveckling som inte måste innebära någon chock, utan kan bli chockartad endast för den som levt i en fastlåst föreställning om sig själv. Medan det andra fallet, som kan vara en våldsam fördrivning från det egna hemmet eller ett läkarmeddelande att man har obotlig cancer eller en plötslig förlust av en älskad människa, nästan alltid är något som framkallar en chock, som först så småningom kan övervinnas. Först med denna differentiering skulle det ha blivit tydligare att människan är verkligt gränsöverskridande och detta endast i det senare fallet, när en sådan chockartad situation uppträder. Endast om en människa verkligen är i harmoni med sig själv och sin omvärld, kan hon också i sådana situationer växa och till allas förvåning utveckla sig i sitt inre. Hon är gränsöverskridande framför allt om hon kan resa sig i sådana situationer som fågel Fenix ur askan.

 

Rainer Carls är fil. dr i teoretisk filosofi vid Göteborgs universitet och jesuitpater verksam i S:ta Eugenia församling i Stockholm.

Ur Signum nr 4/2023, s. 58–59.