Dagbok från 60-talet

Gunnel Vallquist, Dagbok från Rom. Andra Vatikan-konciliet – en kamp om förnyelse. Artos 1998
Gunnel Vallquist, Dagbok från Rom. Andra Vatikan-konciliet – en kamp om förnyelse. Artos 1998
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Gunnel Vallquists anteckningar från andra Vatikankonciliet har kommit ut i ny upplaga på bokförlaget Artos. Nyutgåvan av författarinnans minnen från den katolska kyrkans viktigaste händelse under detta århundrade motiveras med den obrutna aktualiteten i konciliets tema: den katolska kyrkans interna kamp för förnyelse. Att den kampen inte är förbi visar Gunnel Vallquist i dagbokens epilog. Kunskapen om konciliets texter och anda är av största betydelse också för den nutida förståelsen av kyrkan.

Konciliets teologiska innehåll förmedlas i boken lite vid sidan om. Huvudämnet är beskrivningen av den ärorika befrielsekampen bort från kyrkans förkalkade strukturer som utkämpades bakom koncilieaulans låsta dörrar. Berättelsen är rapp och välskriven. Läsaren tas med på en hissnande resa genom konciliets hemligaste vrår och imponeras av författarinnans enorma kontaktnät och hennes lysande förmåga och vilja att dela med sig. Boken är en deckare och den som lyckas lägga ner boken innan första konciliesessionen är slut skulle nog också somna under en James Bond-film. Gunnel Vallquist är konciliets P D James. På bokens drygt sexhundra sidor växlar romantiska beskrivningar av Berninis Rom i snabb takt med kyrkopolitiska intriger. Boken är förmodligen den mest spännande konferensrapporten som någonsin skrivits. Författarinnans förvånansvärt militäriska språk bidrar visserligen till läsupplevelsen. Men det förmedlar också intrycket av att konciliet var ett enormt slagfält, ett inomkatolskt Harmaggedon, där den apokalyptiska kampen mellan de goda liberala och de onda konservativa krafterna utkämpades. Så läser vi t.ex.: ”Beträffande ’läget vid fronten’ meddelas det att de reformfientliga noterar en förlust: kardinal Siri, en av de mest resoluta reaktionärerna, är praktiskt taget satt ur spel på grund av balansrubbningar” (s. 252). Så låter sig det heliga konciliet beskrivas enligt Gunnel Vallquist.

Gunnel Vallquist är konciliets krigsreporter och med hennes ögon får läsaren se de omvälvande händelser som drabbade Rom och hela den katolska kyrkan mellan åren 1962 och 1965. Dessa nyheter presenterar Gunnel Vallquist, som den utmärkta journalist hon är, för en bred och häpnadsväckande okunnig svensk publik för första gången. Den katolska kyrkan i Sverige har all anledning att påminna sig om det stenbrott som Gunnel Vallquist hade att arbeta i när det begav sig. Det är klart att ”Dagboken från Rom” inte är objektiv. Den vill inte heller vara det. Den har medvetet genomsyrats av bedömningar om hur kyrkan borde vara och hur den borde möta dagens utmaningar. Bokens epilog drar ut linjerna till idag.

Frågan är – trots uppdateringen i epilogen – vilken aktualitet boken har idag. Till undertecknad, som föddes kort innan Vatikankonciliets andra session öppnades och som fick den viktigaste delen av sin religiösa undervisning under sjuttiotalet, förmedlar boken förmodligen en annorlunda läsupplevelse än till dem som själva har upplevt andra Vatikankonciliet. Idag är den stora inomkyrkliga befrielsen ett faktum och tacksamheten hos revolutionens barn mot sina fäders och mödrars gärningar är ringa. Mer än så: fyrtiotalisternas intresse för maktfrågor i kyrkan och deras önskan att kämpa den liberala kampen verkar för den senfödde läsaren av Vallquists anteckningar nästan som en lyx. Var det inte rätt lätt för dem som har fått med sig en orubblig barnatro i skolastisk tappning att som vuxen med tidsandans stöd kämpa mot ett förkalkat system? Men de unga då, som fick dras med alla de postkonciliära barnsjukdomarna och som sedan dess håller på att rekonstruera sin kristna tro i den av konciliet så glorifierade världen! Hittar de någon vägledning i berättelsen om kampen för förnyelsen?

Sedan Vatikankonciliets slut har 34 år gått och mycket har förändrats. Kyrkans fönster som Johannes XXIII öppnade förde inte bara in frisk luft i kyrkans gamla murverk utan bidrog också till en del frost- och fuktskador. Konciliets ”aggiornamento” var ett försök att göra kyrkan relevant för världen och världen relevant för kyrkan. Men detta skedde inte alltid enligt väl genomtänkta principer och ibland häpnar man – också i Vallquists bok över ”världsromantiken”. Den tyske socialvetaren och jesuiten Oswald von Nell-Breuning påpekade en gång med rätta att de första orden i konciliets pastorala konstitution om kyrkans roll i världen inte borde hetat Gaudium et spes (Glädje och hopp) utan Quamquam ignoramus (Fastän vi inte har någon aning).

Vatikankonciliet hade inte så mycket aning – var inte också dess liberala fäder en del av det gamla systemet? – men det hade ändå en viktig fråga: Hur kan kyrkan anpassa sig till nya omständigheter utan att överge innehållet i sitt budskap? Vad i tron är skal och vad är kärnan? Den gav också många svar som fortfarande måste basuneras ut: om bis-koparnas gemensamma ansvar för kyrkan, om religionsdialog och ekumenik för att bara nämna några få. Idag, efter över trettio år, vet vi att man inte kunde lösa problemen med trons förmedling genom att ändra liturgins språk. Men vi vet också att införandet av folkspråken i liturgin var en nödvändig förutsättning. Idag vet vi att konciliet levererade bra ingredienser: men till kakan som skall bakas fattas ännu många beståndsdelar.

Konciliet har en komplex tolkningshistoria som inte är avslutad. Men frågeställningarna är idag inte längre desamma som de var 1965. Konflikten mellan konservativa och liberala krafter i kyrkan som Gunnel Vallquist så livligt skildrar är i mångt och mycket överspelad. Kategorin ”intern befrielsekamp” toppar inte längre den inomkatolska prioriteringslistan av nödvändiga åtgärder.

Dagbok från Rom är ett tidsdokument om den process om ledde fram till den katolska kyrkans moderna Magna Charta. Den förmedlar på ett fascinerande sätt den anda som rådde under en tid då kyrkan försökte befria sig från en korsett av formalia och traditioner som hon släpat på i några hundra år. Dagboken från Rom får förmodligen entusiastiska läsare bland dem som själva har känt denna korsett in på bara kroppen. För dem som växte upp efter 1965 är dagboken ett spännande tidsdokument från en tid som har gått. Vad vi idag kan lära oss av konciliet ger boken däremot inget riktigt svar på. Som kompletterande läsning till Gunnel Vallquists dagbok rekommenderas därför konciliets egna dokument.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Gunnel Vallquist, Dagbok från Rom. Andra Vatikan-konciliet – en kamp om förnyelse. Artos 1998
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Gunnel Vallquists anteckningar från andra Vatikankonciliet har kommit ut i ny upplaga på bokförlaget Artos. Nyutgåvan av författarinnans minnen från den katolska kyrkans viktigaste händelse under detta århundrade motiveras med den obrutna aktualiteten i konciliets tema: den katolska kyrkans interna kamp för förnyelse. Att den kampen inte är förbi visar Gunnel Vallquist i dagbokens epilog. Kunskapen om konciliets texter och anda är av största betydelse också för den nutida förståelsen av kyrkan.

Konciliets teologiska innehåll förmedlas i boken lite vid sidan om. Huvudämnet är beskrivningen av den ärorika befrielsekampen bort från kyrkans förkalkade strukturer som utkämpades bakom koncilieaulans låsta dörrar. Berättelsen är rapp och välskriven. Läsaren tas med på en hissnande resa genom konciliets hemligaste vrår och imponeras av författarinnans enorma kontaktnät och hennes lysande förmåga och vilja att dela med sig. Boken är en deckare och den som lyckas lägga ner boken innan första konciliesessionen är slut skulle nog också somna under en James Bond-film. Gunnel Vallquist är konciliets P D James. På bokens drygt sexhundra sidor växlar romantiska beskrivningar av Berninis Rom i snabb takt med kyrkopolitiska intriger. Boken är förmodligen den mest spännande konferensrapporten som någonsin skrivits. Författarinnans förvånansvärt militäriska språk bidrar visserligen till läsupplevelsen. Men det förmedlar också intrycket av att konciliet var ett enormt slagfält, ett inomkatolskt Harmaggedon, där den apokalyptiska kampen mellan de goda liberala och de onda konservativa krafterna utkämpades. Så läser vi t.ex.: ”Beträffande ’läget vid fronten’ meddelas det att de reformfientliga noterar en förlust: kardinal Siri, en av de mest resoluta reaktionärerna, är praktiskt taget satt ur spel på grund av balansrubbningar” (s. 252). Så låter sig det heliga konciliet beskrivas enligt Gunnel Vallquist.

Gunnel Vallquist är konciliets krigsreporter och med hennes ögon får läsaren se de omvälvande händelser som drabbade Rom och hela den katolska kyrkan mellan åren 1962 och 1965. Dessa nyheter presenterar Gunnel Vallquist, som den utmärkta journalist hon är, för en bred och häpnadsväckande okunnig svensk publik för första gången. Den katolska kyrkan i Sverige har all anledning att påminna sig om det stenbrott som Gunnel Vallquist hade att arbeta i när det begav sig. Det är klart att ”Dagboken från Rom” inte är objektiv. Den vill inte heller vara det. Den har medvetet genomsyrats av bedömningar om hur kyrkan borde vara och hur den borde möta dagens utmaningar. Bokens epilog drar ut linjerna till idag.

Frågan är – trots uppdateringen i epilogen – vilken aktualitet boken har idag. Till undertecknad, som föddes kort innan Vatikankonciliets andra session öppnades och som fick den viktigaste delen av sin religiösa undervisning under sjuttiotalet, förmedlar boken förmodligen en annorlunda läsupplevelse än till dem som själva har upplevt andra Vatikankonciliet. Idag är den stora inomkyrkliga befrielsen ett faktum och tacksamheten hos revolutionens barn mot sina fäders och mödrars gärningar är ringa. Mer än så: fyrtiotalisternas intresse för maktfrågor i kyrkan och deras önskan att kämpa den liberala kampen verkar för den senfödde läsaren av Vallquists anteckningar nästan som en lyx. Var det inte rätt lätt för dem som har fått med sig en orubblig barnatro i skolastisk tappning att som vuxen med tidsandans stöd kämpa mot ett förkalkat system? Men de unga då, som fick dras med alla de postkonciliära barnsjukdomarna och som sedan dess håller på att rekonstruera sin kristna tro i den av konciliet så glorifierade världen! Hittar de någon vägledning i berättelsen om kampen för förnyelsen?

Sedan Vatikankonciliets slut har 34 år gått och mycket har förändrats. Kyrkans fönster som Johannes XXIII öppnade förde inte bara in frisk luft i kyrkans gamla murverk utan bidrog också till en del frost- och fuktskador. Konciliets ”aggiornamento” var ett försök att göra kyrkan relevant för världen och världen relevant för kyrkan. Men detta skedde inte alltid enligt väl genomtänkta principer och ibland häpnar man – också i Vallquists bok över ”världsromantiken”. Den tyske socialvetaren och jesuiten Oswald von Nell-Breuning påpekade en gång med rätta att de första orden i konciliets pastorala konstitution om kyrkans roll i världen inte borde hetat Gaudium et spes (Glädje och hopp) utan Quamquam ignoramus (Fastän vi inte har någon aning).

Vatikankonciliet hade inte så mycket aning – var inte också dess liberala fäder en del av det gamla systemet? – men det hade ändå en viktig fråga: Hur kan kyrkan anpassa sig till nya omständigheter utan att överge innehållet i sitt budskap? Vad i tron är skal och vad är kärnan? Den gav också många svar som fortfarande måste basuneras ut: om bis-koparnas gemensamma ansvar för kyrkan, om religionsdialog och ekumenik för att bara nämna några få. Idag, efter över trettio år, vet vi att man inte kunde lösa problemen med trons förmedling genom att ändra liturgins språk. Men vi vet också att införandet av folkspråken i liturgin var en nödvändig förutsättning. Idag vet vi att konciliet levererade bra ingredienser: men till kakan som skall bakas fattas ännu många beståndsdelar.

Konciliet har en komplex tolkningshistoria som inte är avslutad. Men frågeställningarna är idag inte längre desamma som de var 1965. Konflikten mellan konservativa och liberala krafter i kyrkan som Gunnel Vallquist så livligt skildrar är i mångt och mycket överspelad. Kategorin ”intern befrielsekamp” toppar inte längre den inomkatolska prioriteringslistan av nödvändiga åtgärder.

Dagbok från Rom är ett tidsdokument om den process om ledde fram till den katolska kyrkans moderna Magna Charta. Den förmedlar på ett fascinerande sätt den anda som rådde under en tid då kyrkan försökte befria sig från en korsett av formalia och traditioner som hon släpat på i några hundra år. Dagboken från Rom får förmodligen entusiastiska läsare bland dem som själva har känt denna korsett in på bara kroppen. För dem som växte upp efter 1965 är dagboken ett spännande tidsdokument från en tid som har gått. Vad vi idag kan lära oss av konciliet ger boken däremot inget riktigt svar på. Som kompletterande läsning till Gunnel Vallquists dagbok rekommenderas därför konciliets egna dokument.