Darwin, teologi och evolutionär naturalism

Efter Darwin har vi kommit att se på det som utspelar sig i naturen med nya ögon. Ursprung, artrikedom, ändamålsenlighet, död, sexualitet, intelligens, moral och religion – allt detta har efter Darwin fått ny betydelse, en betydelse som ställer viktiga frågor till kristna teologer. Den huvudsakliga utmaning som teologin möter är frågan om mänskligt tänkande inte kan nå längre än till en i Darwins anda rent naturalistisk förståelse av livet och de levande. Min fråga är alltså om det efter Darwin finns utrymme för en teologisk förståelse för de fenomen jag nämnde ovan.

Tag till exempel detta om ursprung och släktskap. Före Darwin betraktade vi i Västvärlden universum som en sorts stege med hierarkiskt ordnade nivåer – Varats stora kedja. Längst ner fanns materiens lägre skikt. Längre upp befann sig områden för växter, djur, människor, änglar och – allra högst upp – Guds tron. Allt i denna hierarkiska ordning härstammar från Gud. Varje nivå har del av Guds liv och vara, men några nivåer har en fullare delaktighet än andra. Meningen med mänskligt liv är därmed given: att stiga uppåt i varats stege, genom godhet och bön skall människan nå upp till Gud från vilken varats alla nivåer härstammar.

Den teologi vars bärande begrepp är ”försyn”, ”beskydd”, ”ändamål” eller liknande, har slingrat sig runt en hierarkisk modell av universum och fått stöd av den. Före Darwin menade människor att de befann sig ganska högt upp på skapelsens stege. Känslan att inta en så upphöjd position gav våra förfäder tillförsikt: de kunde tro sig stå under ett särskilt gudomligt beskydd.

Nu tycks emellertid evolutionsbiologin ha gjort rent hus med alla föreställningar om distinkta nivåer i en hierarkisk ordning, och det är förmodligen det huvudsakliga skälet till att så många människor i dag känner sig djupt oroade av den bild Darwin ger av biologiskt liv. För att ställa saken på sin spets kan vi utgå från den nya vetenskapliga bilden av universum som 13,7 miljarder år gammalt. Om den kosmiska historien skulle skrivas ned i 30 tjocka böcker med 450 sidor i varje volym, skulle en sida motsvara ungefär en miljon år. I de första 22 volymerna finns inget liv och inget medvetande. Jordens historia börjar i volym 21 och liv uppkommer ungefär en miljard år senare i volym 22. Det liv som uppstått består först av mycket enkla celler och inte förrän i volym 29 börjar det förekomma mer komplexa livsformer. Det är nu den så kallade kambriska explosionen inträffar och efter den startar en accelererande tillväxt av organismers komplexitet. Någonstans i mitten av volym 30 dyker dinosaurier upp och 65 sidor från slutet dör de ut och ger plats för en ny linje, däggdjuren. Våra hominida förmödrar träder fram på bokens sista sidor och den moderna människan anländer först längst ner på den allra sista sidan.

När livet väl hade kommit igång, blir det överlämnat till Darwins välkända schema, som är byggt på tre teman: tillfälliga händelser, naturligt urval och en väldig massa tid. För flertalet evolutionsbiologer ger detta kompakta schema en fullständig och slutgiltig förklaring av det som sker i biologiskt liv. Och som konsekvens av det tycks det efter Darwin inte finnas plats kvar för en teologisk förståelse av liv.

Varför inte? För det första tycks det som om den stora betydelse man tillskriver tillfälliga händelser står i motsägelse till tron på en Gud som visar omtanke om det som sker i naturens värld. Tillfälligheter har ju sitt ursprung i sig själva. Och när livet väl hade etablerat sig, förekom det gott om sådana tillfälliga förändringar som mutationer och rekombinationer i det genetiska materialet. Slumpmässiga eller kontingenta händelser gav det naturliga urvalet något att arbeta med. Och paleontologen Stephan Jay Gould har betonat att tillfälliga händelser visar sig spela en avgörande roll i naturhistorien; de uppträder vid de vägskäl där livet på jorden tar en oförutsägbar och oplanerad riktning. Som till exempel, när förmodligen en asteroid slog ner vid Yucatanhalvön för 65 miljoner år sedan, ett nedslag som ledde till att dinosaurierna utplånades och till uppkomsten en ekologisk nisch, där däggdjur kunde utvecklas. Vad skulle ha hänt med livet om detta föremål inte av en tillfällighet hade rammat jorden? Gould hävdar att livet på vår planet skulle ha sett mycket annorlunda ut om en sådan tillfällig händelse inte hade inträffat. Den mänskliga arten skulle till exempel aldrig ha uppkommit.

för det andra, Darwins schema innehåller en omedgörlig lag för naturligt urval. Denna blinda och opersonliga filtrering tilllåter bara ett litet fåtal organismer att överleva tillräckligt länge för att få avkomma. Alla andra försvinner längs vägen. Det naturliga urvalet ratar nästan alla ansatser till liv i något som tycks vara en mycket brutal och orättvis hantering, där bara ett litet fåtal ”anpassade” organismer tillåts överleva tillräckligt länge för att få avkomma. En evolutionsbiolog förstår därför inte tanken att arter skulle tillkommit genom en särskild skapelseakt. Det räcker med det som naturen gör av sig själv.

För det tredje, behöver Darwins schema en massa tid för att åstadkomma den enorma rikedom av livsformer, som har levat på jorden. Evolutionen tar de två första ingredienserna – tillfälliga händelser och naturligt urval – och blandar dem i ett djupt kärl av kosmisk tid, rör om bland alla erbjudna möjligheter i de fyra miljarder år, som stått till förfogande, och frambringar så livets hela rikedom och mångfald. För många darwinister i dag är dessa tre moment fullt tillräckliga för att förklara det biologiska livets alla egenheter. Det behövs inget mer.

Utrymme för teologi?

Finns då utrymme för en teologisk förståelse av livet efter Darwin? Många naturvetare i dag, och det gäller särskilt biologer, anser att Darwins schema för evolutionen har gjort Gud fullständigt överflödig och därför omöjlig att tro på. De levandes särskilda egenskaper, där de troende tidigare sett den skapade världens sakramentala mening, tycktes nu vara möjliga att förklara med Darwins termer. Ursprung, artrikedom, ändamålsenlighet, död, lidande, sexualitet, intelligens, moral och religion – allt detta tycks nu tillåta en rent naturlig förklaring. Kan vi förvänta oss att vetenskapligt bildade människor skall tro att dessa livets egenheter har en religiös betydelse i en värld efter Darwin?

Dessutom är det svårt att se in i en evolution som tycks så full av strid, smärta och brutalitet, särskilt det faktum att liv livnär sig på liv, utan att fråga sig var det finns en gudomlig omsorg i denna kusliga, skrämmande process. Enligt Richard Dawkins och andra inflytelserika sociobiologer, som ser allt ur den enskilda genens perspektiv, är allt som är utmärkande för liv – härstamning, död, lidande, sexualitet – bara sådant som organismers gener har hittat på för att göra sin egen överlevnad mer sannolik. Om det inte funnits sådana karaktäristika hade liv inte kunnat ta sig vidare från en generation till nästa. Alla livets egenskaper kan ges en naturlig förklaring i ett scenario där gener strävar att ta sig vidare till nästa generation.

För en evolutionsbiolog tycks därför liv vara något fullt ut begripligt och det finns inget behov av att hänvisa till Gud eller till gudomlig skapelse och omsorg. Det är inte bara Richard Dawkins som tänker så. Jerry Coyne, som är evolutionsbiolog och lärare på universitet i Chicago och som just skrivet boken Why evolution is true, förklarar att ”om levande varelser hade blivit formade av en godsint Skapare” skulle naturen ha varit utan fel och misstag. En perfekt Gud skulle ha konstruerat en perfekt värld. Men evolutionsbiologer har lagt märke till att det finns många konstruktionsfel i de levandes historia. Av dessa fakta drar Coyne slutsatsen att det rimligtvis inte kan existera någon Gud. Med Darwins syn på naturen finns inte längre någon plats där teologi kunde bidra till en förståelse av vad liv är. För Coyne betyder det att religion och vetenskaplig förståelse för alltid är oförenliga.

Samma ståndpunkt intar David Barash, en evolutionsbiolog på universitetet i Washington. Han menar att de religiöst troende är tvingade att se levande varelsers intrikata uppbyggnad som resultat av något i förväg uttänkt, ty endast ”någon med en uttänkt plan kan åstadkomma sådana komplexa, perfekta underverk”. Barash fortsätter emellertid med att konstatera att ”i verkligheten är de levandes värld genomstungen av brister”. All anpassning är i något avseende missanpassning. Och han tillägger att ”om man inte vill tillskriva Konstruktören vare sig ondska eller inkompetens, så pekar ofrånkomligen alla dessa brister mot en naturlig snarare än mot en gudomlig tillkomstprocess, en process där levande varelser inte har uppkommit som nya skapelser utan i ett evolutionärt skeende.” Han sammanfattar läget så att efter Darwin behöver livet inget stöd, ingen förklaring från teologin. Det räcker med Darwins förklaring.

Till sist kan nämnas en filosof med evolutionsbiologisk inriktning, Philip Kitcher, en bland många som kritiserar teologin och instämmer med slutsatsen att Darwin har rivit sönder varje rimlig föreställning om Gud. Han sammanfattar sin ståndpunkt så: ”Om man ser livets historia som formad av naturligt urval, kan man inte samtidigt förstå den i termer av omsorg och försyn. Här finns inget vänligt, ingen omsorg utan här tycks allt makalöst slösaktigt och ineffektivt. Om vi tänker oss en mänsklig varelse som föreståndare för en miniversion av det här skådespelet, så är det omöjligt att föreställa sig att han skulle ha ett vänligt ansikte.” Liksom många andra evolutionärt inriktade naturforskare drar Kitcher slutsatsen att de brister som finns hos alla levande varelser är ett bevis för att Gud inte existerar.

Evolutionär naturalism, alltså tron att Darwins vetenskapliga schema ger den slutgiltiga förklaringen till vad liv är, den naturalismen påstår att det inte längre finns plats för teologiska förklaringar till liv i alla dess former. Det är emellertid ett oberättigat påstående. I princip kan man ge utrymme åt teologiska förklaringar vid sidan av de naturvetenskapliga genom att argumentera för det jag kallar ”skiktade förklaringar”. Med en skiktad förklaring menar jag att nästan allting vi möter tillåter förklaringar på en rad olika nivåer. Ni, till exempel, som är här för att lyssna till mitt föredrag, kan lägga märke till att här finns en bild av Charles Darwin projicerad på en duk med hjälp av en digital projektor. Antag nu att vi vill ha en förklaring till varför bilden av Darwin dyker upp här på duken! I ett förklaringsskikt skulle vi svara att bilden på Darwin dyker upp på duken eftersom projektorn sänder ut ett mönster av ljus och färger, som får bilden att framträda. Ett annat förklaringsskikt kunde svara att bilden på Darwin visas på duken därför att jag som föredragshållare vill få fram ett budskap. I ytterligare ett annat – och mycket djupare – förklaringsskikt skulle man svara att Darwin visar sig på duken eftersom jag har blivit inbjuden att hålla detta föredrag vid invigningen av Newmaninstitutet och då beslutat att ägna det åt teologi och evolutionär naturalism.

Man bör här särskilt lägga märke till att dessa tre skikt av förklaringar i inget avseende motsäger varandra. Eftersom de ligger på olika nivåer finns ingen konflikt mellan dem. På motsvarande sätt, hävdar jag, finns ingen motsägelse mellan å ena sidan teologiska förklaringar till de fenomen som uppträder hos de levande, fenomen såsom härstamning, artrikedom, ändamålsenlighet osv. och å andra sidan en tolkning av dem i Darwins anda. Teologi och naturvetenskap är skilda förklaringsskikt och helt förenliga med varandra. Det behöver inte förekomma någon som helst konflikt mellan dem. Relationen mellan Guds verkande och livets skilda yttringar är jämförbar med relationen mellan min avsikt att tala om evolutionen och det faktum att Darwin blivit avbildad här på duken. De som har organiserat denna invigning har vänligen ställt upp med en komplex apparatur som nu gör det möjligt för oss att betrakta Darwins bild. Naturligtvis måste vi beakta både deras avsikter och mina för att kunna ge en rättvisande rik förklaring av bildens uppdykande på duken.

Lägg här märke till att inte ens den mest detaljerade granskning av ljusvågor och andra fysiska och mekaniska faktorer som gör att bilden projiceras, skulle kunna avslöja något om dessa bakomliggande avsikter. Och på samma sätt kan inte den mest detaljerade naturvetenskapliga granskning av ”mekanismerna” i naturligt urval, eller av andra moment i Darwins schema, avslöja något om bakomliggande orsaker; den kan vare sig bekräfta eller förneka förekomsten av en teologisk mening eller en gudomlig avsikt när livsdramat spelas upp. Naturvetenskap saknar helt enkelt förutsättningar för att upptäcka sådana underliggande orsaksfaktorer.

Dramats mening

Så vad kan då det evolutionära dramat betyda, när vi inte läser det på en naturvetenskaplig nivå? De som menar att den biologiska evolutionen står i motsats till tron har kommit till den slutsatsen därför att de fokuserar de biologiska och molekylära orsakerna till artrikedom, härstamning etc. i stället för att inrikta sig på det drama som äger rum strax under livets yta. Den dispyt som gäller om levande varelser egentligen är ändamålsenligt utformade eller inte, skall jag emellertid inte ta upp här; det är en återvändsgränd. I stället tror jag att det är mer fruktbart för teologin att betrakta evolutionen som ett ännu oavslutat drama.

Det förhåller sig ju faktiskt så att de tre momenten i Darwins schema – tillfälligheter, förutsägbarhet och tid – uppgår i varandra så att livet blir till ett drama. I livets konkreta tidsflöde finns inte åtskilda avdelningar för ”det tillfälliga” respektive för ”det oundvikliga”. Slump och nödvändighet är inte två från varandra isolerade uppsättningar av händelser, som många ofta tror. Naturvetare och filosofer betecknar några händelser i naturen som rena tillfälligheter och andra som absolut nödvändiga, men livets faktiska historia kan inte delas upp på ett så enkelt sätt. Tillfälligheter, lagbundenhet och tid är oskiljaktiga aspekter på det berättande kosmiska substrat, där livets drama utspelas.

Jag vill återigen betona att efter Darwin får vi söka Gud inte i de levandes mer eller mindre ändamålsenliga utformning utan i livet som drama. Viktigt är då inte om inslag av ändamålsenlighet visar hän mot det gudomliga utan om dramat bär på en mening. Skulle vi döma strikt efter ett ändamålsenligt utförande, tycks evolutionen vara något som snubblar sig fram och oräkneliga släktled har försvunnit in i återvändsgränder. Men om vi granskar evolutionen som ett drama och betraktar den uppenbara brist på perfektion, som gäller vid varje tillfälle under livets långa resa, och även ser till det överflöd av lidande som livets historia rymmer, då kan vi förstå det så, att historien ännu inte är avslutad och vi känner inte dess mening förrän dramat är färdigspelat.

Om evolutionen har en mening ligger den gömd i naturens djupa, berättande skikt snarare än i några enskilda tecken på en ändamålsenlig form som tillfälligtvis råkar flyta på ytan. Det är i den underliggande historien som teologer måste söka efter en mening med evolutionen och inte i isolerade komplexa system eller intrikata molekylära konstruktioner. Och vi måste då ha i åtanke att varje drama kräver sin tid innan det öppnar sig. Den inneboende meningen i ett drama kan inte bli uppenbarad så länge pjäsen pågår. Så om liv väsentligen är ett drama snarare än en serieproduktion av formgivna föremål, då är det arrogant och kortsiktigt om någon här och nu förklarar att livet i universum saknar mening eftersom evolutionära anpassningar alltid är bristfälliga eller därför att liv medför ett överskott av lidande. När livets drama fortfarande pågår, hur kan då någon, här och nu, hävda att han har tillräcklig grund för ett sådant påstående? Och ytterligare, vi tror oss veta att livet har haft fyra miljarder år till sitt förfogande, plus en kosmisk förhistoria på ytterligare många miljarder år; men tänk nu om detta skulle visa sig vara mycket korta episoder i ett äventyr vars höjdpunkt befinner sig långt in i framtiden!

Teologi hoppas tränga ner i de djupa skikt i naturen, som är utom räckhåll för vetenskaplig metod. Längs vägar, som de flesta naturvetare inte lagt märke till, har många djärva, religiösa tänkare alltsedan Darwins tid sökt en ”djupare överensstämmelse” mellan tro och evolution, en som ligger under den ”ytliga överensstämmelsen” i en teism som ser det gudomliga i naturens ändamålsenligt sammansatta föremål. Jag föreslår att en vetenskapligt informerad teologi skall fokusera mindre på att leta efter spår i naturen av den gudomlige Tillverkaren och i stället ta upp följande fråga: hur skall vi förstå den fint avvägda blandningen av obestämbarhet, lagbundenhet och tidstillgång som medger att en evolution överhuvudtaget äger rum? Vi får gräva oss litet djupare än till de skikt där kontroverserna för närvarande utspelas, de mellan evolutionära naturalister på ena kanten och deras motståndare som förespråkar ”intelligent design” på andra kanten. Teologin måste söka kontakt med Darwins vetenskap på den djupare nivå dit kontroversen inte kan nå.

Det är som kristen teolog jag söker denna djupdimension. Teologer, till skillnad mot filosofer och naturvetare, är skyldiga att tala om världen, inklusive den naturgivna världen, ur det perspektiv som gäller i det trossamfund de tillhör. Teologer skall inte försöka anlägga ett universellt, a-historiskt, objektivistiskt synsätt som om de kunde se ner på tingen ur ett helt neutralt perspektiv ovan livets väv i vilken de likväl är intrasslade. I stället talar de om världen inifrån ett ramverk av begrepp, tolkningar, föreställningar, symboler, berättelser och doktriner, som är givna i deras tradition och som har format deras eget religiösa liv. Mitt perspektiv har uppkommit genom min delaktighet i den kristna traditionen och det är ur det perspektivet jag försöker sätta den biologiska evolutionen i relation till teologin.

För att sammanfatta: evolutionen kräver att teologi behandlar relationen mellan Gud och kosmos framför allt i termer av ett drama (ett drama som har sitt upphov i Guds löften) och att man inte tillmäter en ändamålsenlig form så stor betydelse. Det som är mest slående i dagens stora vetenskapliga upptäckter – biologisk evolution och universums expansion – är att skapelsen visar oss att det fortfarande pågår en omvandling för vilken ordet drama är mer passande än begrepp som formgivning eller planläggning. Den teologiska innebörden av att skifta fokus är att ett drama kan vara bärare av ett budskap som fortfarande är dolt (åtminstone delvis dolt) men som i framtiden kommer att framstå klarare. Innan dramat är fullbordat kan vi inte göra anspråk på att förstå vad det hela går ut på och vad det betyder. I ljuset av modern vetenskap kan det faktiskt vara så att detta kosmiska drama ännu är i början av sin utveckling. För att förstå livets drama, är vi därför tvungna att vänta – och helst i en ”glädjefull förväntan”.

Översättning: Stig Olsson