De fattigas kors – Om kyrka och folk i Centralamer

1. För femton år sedan framstod jesuiterna i Centralamerika på ett helt annat sätt. Idag har de blivit en omstridd grupp som ofta får skylta i tidningarna världen över. Vad har hänt?

JEREZ: Jag önskar att det bara hade varit den internationella pressen som har satt åt oss. Vi har ju också blivit angripna av tidningarna här i landet och i det övriga Centralamerika. Stora förändringar har ägt rum under loppet av de allra senaste åren, och somliga motsätter sig dem. Andra Vatikankonciliet har spelat en viktig roll i dessa förändringar liksom biskopskonferenserna i Medellin och Puebla. Och inom Jesu Sällskap har den 32:a generalkongregationen ägt rum. Den drivkraft som härrör ur Jesu Sällskaps nådegåva har nödgat oss till besinnade på de riktlinjer som utarbetats av kyrkan. Jesuitorden har allvarligt bemödat sig att hålla känning med det verkliga tillståndet i Centralamerika, och det har främst varit det tillståndet som framkallat förändringen hos oss, och som har hjälpt oss att finna en anslutning till de fattigas sak.

De som motsätter sig varje slag av förändring, har satt igång en förtalskampanj emot oss. De har anklagat oss för att vara marxist-leninister, pro-marxister, marxistunderstödjare och liknande. Sådana anklagelser har i en del fall vunnit tilltro även i kyrkliga kretsar, och därigenom har angreppen och anklagelserna känts så mycket smärtsammare.

Några centralamerikanska länder har gått hårt fram i fråga om samhälle, politik och näringsliv just därför att tillståndet av orättvisa blivit outhärdligt. Ett orimligt mått av förtryckande våld har framkallat ett revolutionärt eller subversivt våld – uttrycket skiftar med ståndpunkten – inom det övergripande sammanhanget av maktmissbruk och strukturellt våld. Allt detta har fört med sig ett övermått av lidande och död.

Några jesuiter eller några institutioner som hör till orden har sökt medverka till att finna ett svar på dessa problem, helt enligt de riktlinjer som påven Paulus VI fastställt: ”Överallt i kyrkan, det må vara på ytterst svårarbetade och avlägsna fält, vid ideologiernas korsvägar, i samhällsmotsättningarnas stridslinjer, har det rått och råder konfrontation mellan människans djupaste längtan och evangeliets eviga budskap, och där har det stått och står alltjämt jesuiter.” (Den helige faderns hälsningstal vid Jesu Sällskaps 32:a generalkongregation, den 3 december 1974.) – Kallade som vi är till sådana gränsställningar, kan somliga av oss givetvis ha tagit miste emellanåt. Likaså kan nådegåvan att gå i främsta ledet givetvis framkalla starka reaktioner mot oss. Våra ansträngningar har gällt ett apostoliskt arbete ad majorem Dei gloriam för att få ett kristet inflytande att verka på de händelser som sker på vår jord och i vår tid, utifrån ett gemensamt andligt ideal.

2. Historiesammanhanget i Centralamerika är utan tvivel sorgligt och något som innebär en utmaning till varje slags skapande apostoliskt arbete. Hur ser jesuiterna sin apostoliska sändning i Centralamerika?

JEREZ: I detta historiesammanhang har vi uppfattat vår sändning som att tjäna och främja rättvisan. Vi har känt oss kallade att förkunna och försvara tron på Jesus. Men för att vara trovärdig idag måste vår tro gå in i folkens avgörande kamp, som är kampen för rättvisa. Orättvisan i vars mitt vi lever är i själva verket en förnekelse av tron på Jesus.

Vi ser på kampen för rättvisa som en omistlig del av evangeliets utbredande. Som den helige fadern, Johannes Paulus II åter en gång nyligen sagt oss: ”När vi tänker på evangeliets fordringar och samtidigt på samhällsförhållandenas betydelse för det praktiska kristna livet, förstår vi med lätthet varför kyrkan betraktar rättvisans främjande som en omistlig del av evangelisationen.” (Hälsningstal av påve Johannes Paulus II till Jesu Sällskaps provinsialer, den 27 februari 1982.) I vår historiska situation blir det uppenbart att evangeliets utbredande fordrar att man sätter de fattigas sak i första rummet – visserligen inte i enda men just i första rummet.

Det ingår i vårt kalls nådegåva att arbeta vidare utan att lamslås vid mötet med de svårigheter som kan uppstå genom strävan att vidmakthålla tjänandet av tron och främjandet av rättvisan. I verkliga livet kan det vara svårt att undvika reduktionism av ena eller andra slaget. Jag talar nu om verkliga livet och inte om filosofisk eller teologisk spekulation i ämnet. Den rätta jämvikten mellan tron och rättvisan är svår att uppnå, och vi måste kämpa för att vidmakthålla den. Just påven, Johannes Paulus II, har bett oss att utföra denna uppgift under bibehållande av vår egenart som präster och ordensmän.

Visst är det en smula nedslående att vi huvudsakligen angrips för vad som anses vara en reduktionism som inskränker rättvisebegreppet, medan ingenting händer dem som alldeles uppenbart reducerar evangeliets fullhet till urmodiga, torftiga och ibland rentav alienerande traditioner.

3. Tidningarna har för litet sedan uppgivit att påven begärt en attitydförändring hos jesuiterna i Centralamerika. Vad är det som ligger bakom denna nyhet?

JEREZ: Mycket litet av sanning och en hel del av egna trasor i byken. Ingen har av mig begärt en attitydförändring hos jesuiterna i Centralamerika. Centralamerika har visserligen blivit en viktig sida av världspolitiken, nu när dess inre motsättningar har förts upp på världsplanet. Och det har också tilltagit i vikt rent kyrkligt sett. Men ingen har av mig begärt en förändring i vad gäller vår grundinställning, vare sig påven eller ordensledningen. Johannes Paulus II har begärt en översyn, om man så får säga, av jesuitordens grundinställning på världsplanet. Jag tror att de som har föga kärlek till oss, återigen har låtit sin penna löpa iväg med sig vad Centralamerika anbelangar.

4. Pater Jerez, för sex år sedan föll det på er lott att ta ansvar för den apostoliska verksamhet som bedrivs av de nästan 300 jesuiter som arbetar i Centralamerika. För kyrkan och för Jesu Sällskap har de varit synnerligen svåra år. Vad anser Ni ha varit de svåraste ögonblicken Ni fått uppleva?

JEREZ: Jag skulle hellre vilja börja med ett positivt svar. Det har funnit ögonblick av stor lycka på grund av enigheten bland jesuiterna, på grund av frammarschen hos en apostolisk grupp som söker sig fram till sin sändning i ett bestämt sammanhang, för vår del det centralamerikanska sammanhanget. Jag har på nära håll fått bevittna de ansträngningar som gjorts av enskilda och institutioner för att anpassa sig till kyrkans och samhällets fordringar. Det kommer alltid att finnas några undantag, men de bara bekräftar regeln. Förekomsten av en apostolisk grupp som är enig och ändå i spänning genom sitt tjänande av Kristi rike – det har skänkt mig stor lycka.

Det har också varit en källa till djupt känd glädje att det på senare år förekommit åtskilliga kallelser till vår orden. Det styrker mig att veta att det finns storsinta unga män som vill följa Jesus i ordenslivet. Det styrker mig att tänka att ordenslivet visar sig ligga väl till för dem som vill helt och hållet tjäna Herren. Det har känts betryggande för mig att veta att Jesu Sällskap, Ignatius’ nådegåva, har slagit djupa rötter i Centralamerika. Jag vill därtill nämna den samhörighet i bön och handling som visas av många bröder och systrar i världen, och bland dem har flera visat mig ett utomordentligt föredöme.

Men det har också förekommit stunder av sorg. Förföljelse är något svårt. Söndring bland bröderna vållar lidande. Den brist på förtroende som visas av en del kyrkliga kretsar, väcker smärta. Flera gånger har det varit en svår tid. Jag nämner här biskop Romero (1) och misstänkliggörandet av honom, han var en stor vän och en stor biskop. Tiden för hans förhärligande skall komma, men till dess måste vi uthärda det faktum att de som avundas honom nedsvärtar honom. Före Romeros död blev jag djupt bedrövad när pater Rutilio Grande dog,(2) även han helgonlik. Vidare fängslandena, tortyrbehandlingarna, utvisningarna, sprängningarna av våra hus och institutioner, rättegångarna, de ärekränkande angreppen i tidningarna som ibland pågått i åratal, dödshoten mot åtskilliga jesuiter och ibland mot alla jesuiter i ett visst land.

Under det senaste åren har det varit de fruktansvärda fallen med patres Eduardo Pellecer(3) och Carlos Perez Alonso(4). De som inte hyser någon kärlek till Jesu Sällskap kanske i pater Pellecers fall har hoppats finna sina misstankar bekräftade. För mig har det varit ett fall av djävulsk manipulation varigenom de sökt håna oss alla. De iscensatte skådespelet mycket bra och har fortsatt utnyttja det så att vi ännu inte vet hur det sorgliga resultatet kommer att bli. Fallet med pater Carlos Perez Alonso är annorlunda: eftersom de inte kunde utnyttja det till avbaning, har de helt enkelt tystat ned det hela, det intresserar dem inte att ta upp saken. Dessa svåra stunder speglar på något sätt det sorgliga tillstånd vi alla befinner oss i. Men även om allt detta har varit sorgligt, så har det också visat att det ännu finns liv i Jesu Sällskap.

5. Ett problem som tycks oroa en del kyrkoledare är den brist på foglighet inför deras anvisningar som har visats av ordensfolk i allmänhet och jesuiter i synnerhet. Hur kan man på en och samma gång uppehålla trofasthet mot den institutionella kyrkan och ansvarighet mot Guds folk med alla dess konkreta behov, initiativ och profetiska anda?

JEREZ: Jag skulle vilja besvara denna fråga genom att betrakta den i all dess tvistighet.

Jag anser att det största hindret för att fullgöra kyrkans sändning är den bestående söndringen på olika plan inom kyrkan själv. Vi lever i ett samhälle som är djupt söndrat. Denna söndring har till och med förts in i själva kyrkoledningen, in i ordnarna, och ibland kommer den till uttryck som motsättning mellan kyrkoledningen och vissa medlemmar av de andliga ordnarna. Vi borde arbeta grundligare för en gemensam inre syn vid mötet med en värld som är så präglad av tvedräkt och söndring.

För att kunna ta itu med denna söndring bedömer jag det som alldeles nödvändigt att vi visar ett lugnt kristet urskiljande av vad vi alla söker: Guds vilja för kyrkans sändning idag. Jag tror att vi bör ge oss in i detta urskiljande med ödmjukhet och oväld, i ljuset av Jesus Kristi evangelium och av det lidande som utstås av de fattiga i våra länder.

Mitt uppe i sådan söndring händer det icke sällan att några blir misstänksamma mot andra, kanske rentav till den grad att de som inte håller med, blir uteslutna och manipulerade. Misstänksamhet och kritik träder i stället för samtal och broderlig tillrättavisning, vilket senare är det som evangeliet begär av oss. Just därför är det så viktigt med uppriktig dialog och samarbete i anden såsom evangeliet manar och som klart beskrivits för oss i den Heliga stolens dokument Mutae relationes.

Ett viktigt hjälpmedel för att effektivisera kyrkans sändning och samarbetet mellan kyrkoledning och ordensfolk, är att man gemensamt utarbetar pastoralplaner. Vid utarbetandet av sådana borde man beakta inte bara verksamhet i församlingen eller med församlingen som bas, utan också andra verksamheter med vilkas hjälp kyrkans sändning fullgöres: skolning vid lärosäten, högskolor och gymnasier liksom inom det fria bildningslivet; teologisk och social forskningsverksamhet; slutligen verksamheter med särskild inriktning, syftande till infogning i det underliggande sammanhanget (inkulturation) eller till dialog med icke-troende. Detta är ett särskilt viktigt problem för ordensfolk, som ju i många fall ägnar sig åt detta slag av kristet och kyrkligt arbete med stor hängivenhet, med stor risk och med stor pastoral behållning – men utan erforderlig medverkan och ledning.

De nådegåvor som utmärker andliga ordnar och kongregationer får inte tappas bort i den gemensamma pastorala aktiviteten. Ordnarna är till gagnet delar av kyrkan och stiftet, och just därför är det nödvändigt att man arbetar tillsammans. Men samtidigt borde kyrkoledningen i sin tur förstå, respektera och uppmuntra vad som är typiskt för varje orden och kongregation. I nuläget är det ytterst viktigt att erkänna att sökandet efter något nytt och fräscht – inberäknat de faror som sökandet medför – är en sida av den nådegåva som givits vissa ordnar.

Som profetiskt tecken för utomstående – ja, även för medlemmarna – är kyrkan också en sida av ordenslivet. Visst har det förekommit förseelser och missbruk, men det profetiska bidraget till hela kyrkans bästa måste erkännas. Kyrkoledningen som helhet borde gå med på att i vissa länder i denna del av världen har förföljelse släppts lös mot medlemmar av andliga ordnar – fast inte bara mot dem – och har redan skapat martyrer bland dem. Detta är ett tecken på att ordenslivets nådegåva förblir livskraftig. Av det skälet är det också nödvändigt att stödja de olika sammanslutningarna för ordensfolk i Centralamerika, däribland Rådet för ordensmedlemmar i Latinamerika, som har bidragit så mycket till ordenslivets återuppblomstring – varvid man visserligen kan inskrida mot eventuella missförhållanden men aldrig angripa dessa sammanslutningar. – Det visar sig att vad vi här talat om är en vidare problematik än helt enkelt en konfrontation med Jesu Sällskap.

6. Under de gångna sex åren, vad har mest uppmuntrat och inspirerat er i er svåra uppgift som provinsialsuperior?

JEREZ: Det var en svår fråga. Kanske jag borde svara med en uppräkning av människor och händelser. Den förste måste bli Jesus själv. Trots mina egna fel och svagheter har jag försökt att följa Jesus, och jag har försökt att finna inspiration för mitt arbete som provinsial för Jesu Sällskap i Centralamerika i hans efterföljelse. Det är allmänt men också personligt sagt. När man följer Jesus är nog det viktigaste ett personligt böneliv i anslutning till evangeliet – grundtanken i den ignatianska andligheten såsom denna kommer till uttryck i ordenskonstitutionerna och den helige Ignatius’ Andliga övningar. Maria, Herrens tjänarinna, har också varit viktig för mig. Vidare en rad uttalanden från påven eller Heliga stolen som jag fått tillfälle att begrunda – de har varit mig till hjälp, liksom anvisningarna från mina överordnade – och på ett särskilt sätt anvisningarna från pater Arrupe.

Pater Arrupe har stått i ständig förbindelse med mig, och i svåra stunder har jag sökt hans råd. Han har ständigt uppmuntrat och styrkt mig i detta kall att vara en Jesu vapenbroder. Andra jesuiter har, genom sin hängivenhet och självförsakelse i syfte att göra Jesus närvarande i denna värld, ständigt sporrat mig. Jag skall inte tala om dem, låt mig bara ännu en gång nämna pater Rutilio Grande. En del biskopar har jag mycket att tacka för, särskilt biskop Romero. I honom fann jag en fader och vän, någon som alltid var beredd att hjälpa mig. Uppräkningen kunde fortsätta länge än, men jag måste till sist nämna dem som har spelat en avgörande roll för att inspirera och stimulera mig: de fattiga. Dessa är de som utstår svält, elände och förtryck, de måste tåla tortyrbehandlingar, mord och andra väldiga lidanden. Ibland har jag blivit tvungen att fatta smärtsamma beslut just på grund av smärtan hos de trosbröder som bönfallit mig om att fatta besluten. Den hängivenhet och föresyn som utgått från mina bröder och systrar i ordnarna och också bland lekfolket för Jesu sak, har varit till uppmuntran och inspiration. Slutligen har det inträffat händelser som förmått mig att handla eller att åtminstone bryta tystnaden. Listan kunde bli lång: jordbävningar, krig, dödshotelser och annat sådant.

7. Om vi avslutningsvis ser på framtiden, vilka förhållanden anser Ni vara mest avgörande för det andliga livets kristna framtid i Centralamerika?

JEREZ: Jag undrar själv över det andliga livets kristna framtid. Nu och då har man löpt påtaglig fara att bli mycket andlig och knappt kristen. Jag förmodar att den dubbelbottnade frågan hänsyftar på detta. Jag anser att man har att emotse en rad vägval vilkas utslag kommer att vara av vikt för vad jag som kristen menar med det andliga livet i Centralamerika. Sådana valutslag kommer att bli verkningar av bönen och i sista hand skänkta av Gud. Bönen, Jesu efterföljelse, Marias föredöme – allt detta kommer att ha avgörande betydelse.

I ett tidigare svar kom jag att beröra några konkreta problem, som för den delen också inverkar på det andliga livets framtid. Vi borde på allvar skapa enhet inom den heliga moder kyrkan i våra apostoliska uppgifter. Ökade ansträngningar måste till för vår kristna tros infogning i det underliggande sammanhang som nu är Centralamerikas. Det måste erkännas att vår förkunnelse av tron många gånger är alltför luftig och själlös. Kanske vi bryr oss mera om att våra trosformuleringar gör sig bra än att de förstås och lever. Detta är orsaken till att angreppen från protestantiska sekter är farliga för den katolska tron: kanske de har mera besinnat folkets kulturbehov när de förkunnar tron på Jesus.

Men förutom dessa problem, kommer det andliga livets framtid här i Centralamerika att bero av huruvida vi fasthåller vid att sätta de fattigas sak i första rummet. Om vi inte gör det, så kommer vår efterföljelse av Jesus i dessa länder och i vår tid att bli verklighetsfrämmande och utan fäste i historien. Och därför skall den inte locka ungdomen att ansluta sig till oss. Avgörande är att vi står invid det kors som är de fattigas i Centralamerika, står tätt invid detta väldiga, alltid närvarande kors. För att ha mod till att höra samman med detta de fattigas kors – för att inte säga: befinna sig på detta kors – är det grundväsentligt att vi bibehåller en slagtålig andlighet. Vi skall inte komma långt bara med ord och andra utanverk.

Om vi gör detta, är jag förvissad om att det också skall väckas kallelser till det andliga livet. Och än viktigare: vi kommer att få kallelser bland vårt eget folk. Detta är särskilt viktigt i dag när det råder brist på kallelser i de länder från vilka vi av hävd mottagit bistånd. Framtidens kallelser borde bli resultatet av vår tro, vår bön, våra kristna gemenskaper och vår hängivenhets föredöme. Om det blir kallelser därför att vårt andliga liv gör verklighet av Jesu efterföljelse bland de fattiga, så är framtiden säkrad för det andliga livet i Centralamerika.

Noter

1. Ärkebiskop Oscar Romero av San Salvador, mördad av högerextremister 1980.

2. En jesuit i El Salvador som antas ha mördats av nationalgardet pga. sitt försvar för de fattiga och de mänskliga rättigheterna.

3. En jesuit i Guatemala, känd för sitt arbete bland sluminnevånare och ungdomar, kidnappad förra året, hjärntvättad av myndigheterna, och sedan uppvisad runtom i Centralamerika, framsägande ”bekännelser” och ”dementier” som uppenbarligen inte varit frivilliga.

4. Ett fall som hittills ej rapporterats i Europa.