Demokrati och diskriminering i Europa

1989 spreds ett lyckorus sedan de kommunistiska regeringarna i Öst- och Centraleuropa hade brutit samman. Välstånd och demokrati utlovades. Nu har lyckoruset försvunnit, och löftena har ännu inte infriats. Arbetslösheten och den sociala oron har ökat, och människorna svälter. Samtidigt har den rika Västvärlden råkat ut för en av sina återkommande konjunkturnedgångar.

Ytligt sett är problemen av ekonomisk art. Hur går man från en socialistisk ekonomi till en fri marknad? Vilket slags förmågor, utbildning och infrastruktur behövs? Vilken hjälp krävs utifrån? Om dessa problem kunde isoleras, kanske de kunde lösas. Ekonomiska problem kan dock inte isoleras från sociala, politiska och moraliska sådana. Ekonomin kan inte av sig själv lära oss hur vi skall skapa ett lyckligt och blomstrande samhälle. Den fria marknaden behöver en gynnsam miljö att verka i, och som Adam Smith själv anmärkte (An Enquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations 1776 IV 9) måste den underkastas moraliska och politiska inskränkningar.

Demokratiska strukturer är nödvändiga för att marknaden skall kunna fungera effektivt. Vad är demokrati? Atenarna var stolta över sin demokrati, men de utsträckte inte sin jämlikhet till kvinnorna och slavarna. När slaveriet avskaffades saknade kvinnorna fortfarande medborgerliga rättigheter. I dag säger sig många stater vara demokratiska, fast de inte ger full medborgarrätt åt människor med en hudfärg, ett etniskt ursprung eller en religion som avviker från den härskande gruppens. I Sydafrika har minoriteten förnekat majoritetens rättigheter.

En demokratisk regering måste åtminstone garantera jämlikhet inför lagen för alla under sin egen jurisdiktion, utan hänsyn till hudfärg, kön, etniskt ursprung eller religion. Ändå hotas just detta minimum nu i hela Europa. Det hotas av den etniska och religiösa identitetens kollektiva känslor.

Den personliga identiteten kan formas utifrån etniska och religiösa samband. Någonting är dock allvarligt fel när lagen föreskriver den etniska och religiösa identiteten, när människorna stöts ut om de inte passar in i den identitet som makthavarna har givit dem. Var och en från Bosnien, varje asylsökare som inte släpps in i Västvärlden, varje delad familj som tvingas frysa och svälta bevittnar demokratins undergång i Jugoslaviens illa tilltygade kvarlevor. Om ledarna på Balkan hade ägnat någon uppmärksamhet åt demokratibegreppet som garanti för alla medborgares likhet inför lagen oberoende av ras, religion, kön och hudfärg, skulle de inte ha störtat regionen i krig.

Krigen på Balkan och medborgarrätten

Krigen på Balkan syftar till raka motsatsen till demokrati. Målet med dem är att förvägra medborgarrätt, det vill säga lika rättigheter, åt dem som tillhör ”fel” etnisk eller religiös grupp. Den nakna innebörden i uttrycket ”etnisk rening” (som användes i början av åttiotalet om albanska byar som tömdes på serber) är ”Försvinn! Lämna hemmet där du och din far före dig föddes! På grund av din ras eller religion är du inte värd att jag ger dig lika rättigheter på mitt territorium.” De som har gevär och ideologier tar sig inte tid att tänka efter enligt vilken förvriden logik bosnier A kan säga åt bosnier B, vars förfäder mycket väl kan ha levt i landet längre än hans egna: ”Det här är mitt land, inte ditt.”

Konflikterna på Balkan är både religiösa och etniska. Serberna är till största delen ortodoxa kristna, kroaterna romerska katoliker, många bosnier är muslimer. Media talar stenografiskt om serber, kroater och muslimer, och blandar etniska kategorier med religiösa. Det är bättre att använda antingen etniska termer-serber, kroater, bosnier-eller religiösa-ortodoxa, katoliker, muslimer. Den etniska uppdelningen sammanfaller inte exakt med den religiösa, lika litet som Irland är uppdelat i en hundraprocentigt katolsk republik och ett hundraprocentigt protestantiskt Nordirland. Men precis som på Irland livnärs den etniska identitetskänslan av religionen.

Det ömsesidiga förtrycket och konflikterna i området har en lång historia. Tito kvävde de latenta identiteterna, men de hade aldrig legat särskilt långt under ytan. I en tid som många ännu minns, under Andra världskriget, begick grupperna illdåd mot varandra, vilket stärkte de djupt rotade klichéerna.

De bosniska muslimernas spontana reaktion på utsikten att domineras av ortodoxa serber är inte mindre våldsam än de ortodoxas reaktion inför tanken att domineras av muslimer. Båda sidornas farhågor är berättigade med tanke på tidigare erfarenheter.

Vilken skrämmande tragedi! Det ekonomiska priset är svindlande – ett land som var redo att leda det exkommunistiska Europas ekonomiska återuppbyggnad har störtat sig självt i fattigdom och armod, har lättsinnigt förstört den infrastruktur som behövs för framtida tillväxt. Det sociala priset är ännu större – hundratusentals familjer har slitits isär, vänner har förvandlats till fiender, hatets lågor har piskats upp av ett bittert raseri som kan leva vidare i generationer.

Man har hävdat att de nuvarande etniska konflikterna i Europa är det förträngda resultatet av Woodrow Wilsons försök, efter Första världskriget och de ryska och österrikiska imperiernas upplösning, att dela upp Europas karta i etnisk-språkliga territorialstater – en politik som ledde till utstötning, tvång och folkmord. I själva verket är konflikten mellan etnisk och statlig tillhörighet mycket äldre än så. I Bibeln ser vi den i Salomos misslyckade försök (1 Kung 4) att ersätta Israels stamorganisation med en central organisation för hela riket. I det moderna Afrika ser vi den när de stater, vilkas gränser de västerländska imperialisterna godtyckligt ritade upp i sin jakt på nya territorier, hemsöks av inre stamsplittring.

Den moderna nationalstaten är helt enkelt inte etniskt homogen. Om etnisk uppdelning och självstyre får råda, kommer Europa att upplösas.

Etnisk rening

Första stadiet i Europas omformning är att ge nationalstaten ett tydligt mönster. Det mönster vi beslutsamt måste förkasta är Mazzinis eller de hegelianska idealisternas mönster från förra seklet: den enhetliga nationen – ”ett land, ett folk” – som förkroppsligar den sanna folkanda som styr sina medborgares karaktär och ideal, och som till och med bestämmer vilket av de folk som i århundraden har bott på dess mark som skall få vara medborgare, och vilket som inte skall få det. Detta var nazisternas ideal, och de blandade det med iden om den ”rena” rasen med rätt att underkuva eller förinta underlägsna raser. Det är denna fantasi om en metafysisk folkanda som driver den ena etniska gruppen att påstå sig vara ”renare” än den andra, och att kräva ”etnisk rening” av ett visst område. Vi såg resultatet av denna filosofi under Hitler, men vi har varit för långsamma att stoppa dess framåtskridande i Jugoslavien.

Storbritanniens och andra europeiska länders regeringar försummade att vidtaga effektiva åtgärder för att förebygga ett inbördeskrig. Deras obeslutsamhet, följd av en öppen deklaration att de inte tänker gå till militär aktion, öppnade dörrarna för den etniska reningen och upprättandet av koncentrationslägren.

Jugoslaviens nuvarande upplösning började med erkännandet, uppmuntrat av Tyskland och katolska kyrkan, av Kroatien ensamt som oberoende republik. Storbritannien och Frankrike bjöd inget beslutsamt motstånd mot denna åtgärd. Andra etniska och religiösa grupper uppfattade det förmånliga erkännandet av det katolska Kroatien som ett hot, och de kände sig tvungna att ta kontroll över vad de betraktade som sina egna territorier. På så sätt har Jugoslavien slitits sönder i ”etniskt rena” fragment. Det är skandalöst att först Europa och sedan FN inte bara försummat att handla i tid för att förebygga denna återgång till stamtänkande, utan också tillåtit sig att under det humanitära biståndets täckmantel konsolidera den etniska uppdelning som ägt rum.

Politikernas uppgift

Med tanke på sin egen framtid måste Europa ta itu med de bredare politiska frågorna. En stat är, enligt Montevideokonventionen av 1933, ett definierat territorium med en permanent befolkning, en regering som av hävd har folkets lydnad och en förmåga att knyta relationer till andra stater. Det måste råda en tydlig åtskillnad inte bara mellan kyrka och stat, utan också mellan stat och ras (etniskt ursprung). En sådan definition är svår att förena med traditionell islamisk eller judisk filosofi, eller med vissa tendenser i det kristna politiska tänkandet. Teologer i alla dessa tre religioner måste sätta världsfreden högst på dagordningen, och acceptera att deras drömmar om en överensstämmelse mellan regering och konfession är oförenliga med den mänskliga mångfaldens verklighet.

Politikerna ställs inför tre uppgifter:

1. De författningar som antas i de nya demokratierna måste vara verkligt demokratiska. De får inte diskriminera vissa medborgare på grundval av deras ras, hudfärg, kön eller religion, och de får inte innehålla bestämmelser som ger minoriteterna en annan ställning än övriga medborgare. Speciella lagar kan behövas för att se till att minoriteternas intressen respekteras.

2. Politiska partier far inte grundas på ras eller religion. Av historiska skäl har länder som Tyskland och Italien religiösa partier, men nu är det dags att ifrågasätta grunden för dessa och göra justeringar i enlighet med vår tids politiska förståelse och behov. Kyrkans roll, liksom profetens i det gamla Israels, bör ligga utanför det politiska etablissemanget. Den skall ge råd och kritisera, men inte styra. Varje närmare samband leder till absurda förhållanden, som att parlamentet har sista ordet i frågan om den etablerade kyrkan skall viga kvinnliga präster eller inte.

3. Det europeiska medvetandet måste stärkas. På den brittiska ordförandekonferensen den 7 september 1992 sade John Major: ”Det som ligger i centrum för gemenskapen är en mycket enkel ide, nämligen föreställningen att om man binder samman Europas nationer i en gemensam ekonomisk ram, så blir det möjligt att bygga upp ett oupplösligt nät av gemensamma intressen som omöjliggör krig mellan tidigare fiender. Den iden har fungerat. Gemenskapen har varit svaret på nationalismens destruktiva sida i Västeuropa.” Jag önskar att jag kunde dela John Majors optimism. Det skulle kunna finnas en inspirerande vision av ett nytt Europa. Tyvärr är avtalet om den europeiska unionen – Maastrichtavtalet – en sådan frånstötande och oinspirerande serie byråkratiska komplikationer, att det undergräver snarare än stärker det europeiska medvetandet.

Antisemitismens modell

Antisemitismen är, i den västerländska kulturen, det klassiska exemplet på hur grupper skiljs åt och börjar hata varandra. Den förenar i sig både etniska och religiösa dimensioner. Dess sju stadier markerar den utveckling man kan se i dag i serbernas hat mot muslimerna, tyskarnas mot zigenarnas, bulgarernas mot turkarnas. Även om inget att de sistnämnda exemplen ännu har nått ”den slutliga lösningens” djävulska raseri, så går de ändå samma väg. De sju stadierna är: 1. Olikhet. 2. Projicering. 3. Klichéer. 4. Avledning. 5. Laglig diskriminering. 6. Våldsamma förföljelser. 7. Folkmord.

Olikhet. Första stadiet innebär att man delar upp människorna i ”vi” och ”dom”. Naturligtvis måste det finnas uppdelningar människor emellan. Hur skulle jag annars kunna höra till min familj och du till din? Till och med vargarna jagar i slutna flockar, och krigarbin skyddar sitt samhälle mot ”invasioner” utifrån. Den kritiska punkten kommer när ”vi och de” förvandlas till ”vi mot dem” – där ”vi” är de normala och ”de” de onormala.

Denna uppdelning mellan kristna och judar börjar redan i evangelierna. När det fjärde, Johannesevangeliet, skrevs hade man hunnit glömma bort att Jesus var en jude som predikade för judar om judendomen. I stället har det kommit att handla om Jesus mot judarna – ”vi”, Jesus och lärjungarna, mot ”dem”, de avfälliga judarna. Känslan av olikhet förstärks än i dag när man läser evangelierna, om man inte är mycket försiktig med hur man presenterar dem. Jacques Maritain, en av de uppriktigaste och intelligentaste katolska teologer som någonsin varit positivt inställd till judarna efter Andra världskriget, sätter judarna i en särskilt gynnad kategori; men denna gynnade kategori gör dem fortfarande annorlunda, onormala, ”de” snarare än ”vi”. Att sätta judarna i en gynnad kategori är omvänd antisemitism. De skall helt enkelt behandlas som normala människor.

Nästa steg i utförsbacken är projiceringen. Vi skapar våra bilder av ”de andra” genom att projicera vår egen ”mörka sida” på dem. Vissa gamla engelska biblar har en sammanfattande rubrik för varje sida. När Jesaja fördömer Israel lyder rubriken ”Doom on Israel”. När han sedan utlovar Israels återupprättelse står det ”Promises to the Church” – inte ”to Israel”. Inte en tanke på att kyrkan inte fanns på den tiden, eller att Jesaja uttryckligen talade om Israels folk och land. När kyrkan kom till, utropade den snabbt sig själv till Verus Israel (”Det sanna Israel”) och tillgodoräknade sig alla löftena. Däremot tog den inte åt sig av kritiken mot Israel. I stället utvecklade den ”föraktets undervisning” (l’enseignement du mepris, det uttryck som Jules Isaac använde sig av i Jesus et Israel) och projicerade sina egna onda sidor på det judiska folket. Adversos Judaeos-traditionen, att tolka Gamla testamentet mot judarna, har först nyligen ifrågasatts av kyrkan.

Sedan är steget inte långt från projiceringen till klichéerna. Judas, som förrådde Jesus, var de kristnas första kliché om judarna. ”Kristi mördare” var en annan. Dessa klichéer är inte döda. Nyligen fick jag höra talas om ett fall i Birmingham där ett barn hade trakasserats av sina klasskamrater som sade åt honom att han hade dödat Jesus. Judarna har avbildats som lagträlar, girigbukar, vällustingar och djävulens lärjungar, inte bara i den folkliga fantasin utan också i Johannes Chrysostomos’ och andra kyrkofäders skrifter och i den sakrala konsten. Klichéer är fantasier som inte har någonting med verkligheten att göra, och därför går det lätt att överföra dem från en grupp till en annan. Under reformationstiden började klichéer som tidigare syftat på judarna användas om katolikerna. Nyligen har antisemitiska bilder från nazisternas Der Sturmer använts för att misskreditera inte bara judar utan också muslimer.

På 1890-talet plagierade en rysk hemlig agent i Paris Maurice Jobys satir om Napoleon III. Hans skrift fick titeln Sions äldstes protokoll och påstod att det skulle finnas en internationell judisk sammansvärjning i syfte att ta makten över världen. Nazisterna nappade ivrigt på iden och högergrupper, Black Consciousness-grupper och muslimska fundamentalister använder sig allmänt av den i dag. En saudiarabisk diplomat citerade till och med skriften inför FN.

Bilder rotar sig i språket och kulturen. Därför smyger sig antisemitismen in i den postkristna världen och hittar en annan krok som den kan hänga upp sig på, till exempel rasen.

Avledning: under digerdöden anklagades judarna ofta för att ha förgiftat brunnarna. Judarna led, men brunnarna blev inte renare, och människorna fortsatte att dö. Råttorna, höjda över alla misstankar, fortsatte att sprida pesten. På samma sätt brukade Sovjetunionen och tredje världen intill helt nyligen rutinmässigt skylla det onda i världen på ”Israel och CIA”, och nu kan man höra röster som beskyller judarna för att ha skapat kommunismen. Sådana anklagelser avleder människornas uppmärksamhet och hindrar dem från att avlägsna orsakerna till sitt eget onda.

Laglig diskriminering: andra lagar och normer tillämpas på marginaliserade grupper. De lagar som först var avsedda att skydda judarna och kyrkan blev sedan till det kristna imperiets diskriminerande lagar. Fjärde laterankonciliet, som 1215 sammankallades av Innocentius III, bestämde att judar skulle bära annorlunda kläder, utestängas från offentliga ämbeten och segregeras från de kristna. Dessa bestämmelser togs medvetet till förebild för de ökända Nurnberglagarna, som nazisterna införde 1935.

Våldsamma förföljelser: tvångsomvändelser godkändes aldrig av kyrkan, men ibland ägde de ändå rum. Trots de ansträngningar som gjordes av Rhenlandets biskopar under första korståget och av Bernhard av Clairvaux under det andra mördade korsfararna tusentals judar. Blodbadet i York år 1190, och utvisandet av judarna från England under Edvard I år 1290, blev förebilder för de förföljelser som skulle komma att upprepas otaliga gånger. Den västerländska kristenheten blev under tiden 9501250 ett förföljelsernas samhälle. Denna process har historikern R. I. Moore förklarat som ”baksidan på utvidgandet av de läskunnigas makt”. Dagens blodbad på och förvisningar av minoriteter i Europa kommer sig också av att ideologer griper makten.

Slutligen folkmord, av vilket nazisternas ”slutliga lösning” var det mest extrema exemplet. Det innebär ett totalt förnekande av de andra, över förödmjukelser och avhumanisering till faktisk utrotning.

Europeiska strömningar

Board of Deputies of British Jews har rapporterat en femprocentig ökning av antisemitiska incidenter i Storbritannien efter 1990. Denna torra statistik gör inte något större intryck- fem procent är mindre än den allmänna ökningen av rapporterad brottslighet under samma period. I stället för att lägga fram statistiken borde man ha fäst uppmärksamheten vid själva händelserna, som man nu gör misstaget att försöka dölja. Så sent som januari månad i år bröt sig några människor in på den begravningsplats i min barndomsstad Cardiff där mina föräldrar ligger begravda och vanhelgade femtio gravstenar. Enskilda personer har angripits, i synnerhet barn som går i judiska skolor. Och så har vi den hatpropaganda som regelbundet framförs i National Fronts, Black Consciousness’ och de islamiska extremisternas tidningar. Våra lagar borde förhindra uppvigling till rashat, men de räcker inte till.

I Storbritannien är andra former av rasism mer akuta än antisemitismen. Men antisemitismen är kronisk. Den har djupare rötter i vår kultur. Inte heller är judarna nöjda med den allmänna rasismen. Som Martin Luther King påpekade: ”Vi är fångna i ett ömsesidighetens nät, som vi inte kan fly ur. Allt som drabbar en direkt drabbar alla indirekt.”

Många tyskar hävdar att antisemitismen är på nedgång, trots att tio procent röstade på det högerextremistiska republikanska partiet i de lokala valen utanför Berlin 1992. En undersökning i oktober samma år tydde dock på att var tredje tysk ansåg att nazistregimen hade sina goda sidor, och att judarna delvis har sig själva att skylla för att de blivit förföljda under hela historien.

I början av 1992 rapporterade en TV-station i Hamburg en vädjan från framlidne Heinz Galinski, som då var ledare för Tysklands judar, om pengar för att hjälpa polackerna att åter bygga upp de förfallna byggnaderna i Auschwitz. Gåvor på en miljon kronor vällde in. Det gjorde även hatbreven. En tysk skrev att han skulle stödja återuppbyggnaden av Auschwitz om Galinski blev dess första offer. En annan skrev att om Auschwitz togs i drift igen, så skulle det ”lösa invandrarproblemet”.

Ytterligare skändligheter har begåtts på senaste tiden. Ett nytt nynazistiskt parti har förbjudits, och några personer har gripits. Detta är inte rätta tiden för undfallenhetspolitik. Nynazismen måste krossas fullkomligt och omedelbart. I väntan på att förbundsdagen beslutar om bättre lagar, måste de som gäller nu tillämpas till fullo. När uppmärksamheten fästs vid bekännande nazister, får andra högerextremister inte tillåtas att bli respektabla.

Julia Smith skrev den 4 mars 1992 i The Times om Ungerns nya förslag till utbildningslag. Då påpekade hon att rasfördomarna gör sig gällande igen, nu när det kommunistiska förtrycket har försvunnit. Minoriteter skymfas när man publicerar nationalistiska texter som Antal Uranskis historierevidering, vilken gavs ut för första gången 1941 under nazistiskt inflytande. ”Demokrati betyder, för många av Ungerns etniska minoriteter, att bli trakasserade i skolan.” Det finns exempel på att judiska familjer har utvandrat för att deras barn inte skall behöva utsättas för antisemitiska trakasserier. Allra kusligast är vissa nationalistiska akademikers beredvillighet att fundera på att åter börja kvotera judarnas tillträde till de fria yrkena. När amiral Horthy införde en sådan kvotering på tjugotalet, var detta den första antijudiska lagen i Europa efter Första världskriget.

I 1990 års valkampanj, den första efter kommunismens frånfälle, utnämndes Fria Demokratiska Alliansen till ”det judiska partiet”, och uppgifter om antisemitism användes för att misskreditera det segerrika Ungerskt Demokratiskt Forum. Båda partierna förnekar dock energiskt att de skulle vara antisemitiska, och det har väckts framgångsrika åtal enligt ungersk lag för provokationer mot rasistiska och antisemitiska publikationer.

Både det polska samhället och den romersk-katolska kyrkan i Polen ger oss mycket motsägelsefulla bilder. Kardinal Joszef Glemp och president Lech Walesa har anklagats för antisemitiska uttalanden och för att spela på de antisemitiska fördomar som finns i det polska samhället. Ett halvbildat prästerskap fortsätter att lära ut katolicismen med attityder mot judarna och judendomen som inte skiljer sig särskilt mycket, om de gör det över huvud taget, från den traditionella ”föraktets undervisning”.

A andra sidan utförs ett lovande arbete av katolska intellektuella i Kraköw, och Katolska Teologiska Akademin i Warszawa håller, tillsammans med Spertus College i Chicago, på att utbilda sina unga ordinander i kyrkans nya läror om judarna och judendomen. Dessutom har de polska biskoparna givit utmärkta riktlinjer om de kristet-judiska relationerna. Men biskoparna och det nya prästerskapet kämpar fortfarande i motvind när de försöker utrota den inhemska polska antisemitismen. Framåtskridandet i Polen och Östeuropa är beroende av i vilken utsträckning demokratiska institutioner kan slå rot.

Försoning med kyrkorna

Sedan Andra världskriget har ”imperialism” och ”rasism” erkänts som någonting ont. Denna attityd är ny. När jag gick i skolan på fyrtiotalet var en stor del av världskartan röd, som en stolt förkunnelse av imperiets omfattning. Jag kommer fortfarande ihåg hur Winston Churchill motsatte sig Indiens oberoende: ”Jag har inte blivit hans majestäts förste minister för att leda brittiska imperiets upplösning.”

När man till fullo insåg nazismens övergrepp, ledde detta till ett omfattande allmänt förkastande av antisemitismen, och av rasismen i allmänhet. Skuldkänslor har drivit kyrkorna att söka försoning med judarna.

Kyrkornas Världsråds första sammankomst, i Amsterdam 1948, fördömde beslutsamt antisemitismen: ”Vi uppmanar alla de kyrkor vi representerar att fördöma antisemitismen, oavsett dess ursprung, som absolut oförenlig med bekännandet och utövandet av den kristna tron. Antisemitismen är en synd mot Gud och människan.” (Min kursivering.)

Men det fanns en hake: de kristna blev tillsagda att de skulle älska judarna genom att förkunna evangelium för dem med fördubblad kraft. Då tänkte judarna: ”Hitler försökte förgöra våra kroppar. De här människorna försöker förgöra våra själar.”

Det skulle gå många år innan Kyrkornas Världsråd modifierade sitt omvändarnit. Det är knappast ägnat att förvåna att judarna fortfarande är misstrogna mot organisationens motiv.

Under Andra vatikankonciliet, tjugo år efter nazisternas judemord, tog den romersk-katolska kyrkan itu med problemet. Anmärkning 4 till konciliedokumentet NostraAetate (1965) rymmer dessa ord: ”I sitt förkastande av all förföljelse mot varje människa fördömer också kyrkan, i medvetande om det arv hon delar med judarna och driven inte av politiska bevekelsegrunder utan an evangeliets andliga kärlek, hat, förföljelser och uttryck för antisemitism riktade mot judarna, oavsett när och av vem.” Det första romersk-katolska uttalandet på hög nivå som fördömde antisemitismen som synd gjordes av kardinal Cassidy i Prag 1990, med mig bland åhörarna, och har senare bekräftats av påven. Den nuvarande påven har faktiskt ansträngt sig att söka försoning med judarna. Viljan finns, men det är svårt för katolikerna att övervinna tvåtusen års vanor, och det är svårt för judarna att lita på dem. En präst som försäger sig under en påskpredikan, en antydan om att judarna kan ha varit inblandade i Jesu korsfästelse, en försummelse att reagera omgående när man märker antisemitism – allt sådant river snabbt upp gamla sår.

I belysningen av detta kan vi förstå uppståndelsen kring karmelitklostret i Auschwitz. Även om klostret inte var en avsiktlig provokation, så var det naivt av kyrkan att inte förstå att judarna skulle se det som ett försök att ta över ett heligt judiskt minnesmärke. ”Ni har tagit vår Bibel, och nu tar ni ifrån oss våra heliga minnen.”

Varför var de kyrkliga ledarna inte känsliga nog att förutse att reaktionen skulle bli sådan, trots att de fick en förvarning så snart judarna blev medvetna om vad som höll på att hända? Fram till dess att nunnorna faktiskt har lämnat platsen för koncentrationslägret, kommer tvivel att råda om kyrkans goda vilja.

Ingen kan tvivla på att katolska kyrkan i dag har en mycket mer konstruktiv och välvillig attityd till judarna och judendomen än någonsin förut. Men det kan ta generationer för de nya lärorna att sippra ned från Vatikanen till kyrkobesökarna. Hur kommer de nya lärorna att nå de nyligen befriade kyrkorna i Europas tidigare kommunistländer eller de väldiga, utarmade och obildade katolska massorna i tredje världen?

Den nya teologin

Dialogen med judarna fortskrider på många nivåer. Reaktionen på nazisternas folkmord är en kraft som driver på sökandet efter försoning, fast goda relationer inte byggs på skuldkänslor. En annan faktor är den historiska kritiska forskningens inverkan på vår förståelse av skrifterna och den historiske Jesus. Allra viktigast är dock kanske insikten att det inte kan finnas någon fred i världen utan förståelse mellan religionerna.

Utan en förståelse av judendomen kan det inte finnas någon fred inom själva kristendomen.

Sann försoning

Det seriösa studiet av judendomen som en levande tro, och av dess förhållande till kristendomen, är en väsentlig, inte marginell, del av den kristna bildningen i dag.

De kristna måste därför sträva efter att vinna en bättre kunskap om de grundläggande beståndsdelarna i judendomens religiösa tradition. De måste sträva efter att lära sig de väsentliga drag enligt vilket judarna definierar sig själva i ljuset av sin egen religiösa erfarenhet. (Vatikanens ”Guidelines and Suggestions”, 1974.)

Judarna och judendomen far inte inta en tillfällig och marginell plats i katekesen. Deras närvaro där är väsentlig och bör integreras organiskt. (Vatikanens dokument från 1985 ”Om rätta sättet att presentera judarna och judendomen i förkunnelse och undervisning”.) Liknande uttalanden har gjorts av anglikanska kyrkor och frikyrkor.

Vägen framåt ligger klar, och vårt center i Birmingham har gått i spetsen. Vi behöver en väl bemannad universitetsinstitution som kan koncentrera sig på dessa frågor, samordna, råda och främja en lämplig undervisning på internationell nivå. Personalen vid en sådan institution skulle samla dugliga personer, forskare som också är engagerade kristna eller judar. Några skulle vara experter på sådana områden som judisk historia, antisemitism, kyrklig dogmhistoria, den nazistiska judeutrotningen, det moderna tänkandet eller Mellanösterns politik. Där skulle finnas teologer eller religionsfilosofer, av båda konfessionerna, som tillsammans skulle ägna sig åt att utforska vår egen tids frågor. Kvaliteten på institutionens undervisning skulle garanteras av dess forskning, som skulle syfta till att utnyttja vår tids bästa vetenskapliga arbete och teologiska insikter för att främja förståelsen mellan religionerna och det mänskliga framåtskridandet.

Denna dröm kan snabbt förverkligas. Första steget blir att medverka i försoningsprocessen mellan judar och kristna. Denna försoning är det enda verkligt varaktiga motståndet mot antisemitismen. Genom motståndet mot antisemitismen fortsätter vi till motståndet mot alla former av rasism och diskriminering. Ett sådant motstånd skulle leda till en omvandling av Europas kultur, som just nu är djupt präglad av destruktiva nationalistiska och sekteristiska bilder och attityder.

De kristet-judiska relationerna ligger därför i själva centrum av Europas omvandling. Om vi utvecklar dem rätt, kan vi ha en optimistisk syn på det nya Europa, där den etniska och religiösa mångfalden ligger till grund för ett sammanhängande samhällsliv, inom vars ramar ekonomin kan blomstra. Annars kommer samma etniska och religiösa mångfald att ödelägga samhället och förhindra det ekonomiska framåtskridandet, som vi har sett i Jugoslavien.

Övers. Gunnar Gällmo