Den missförstådda avlaten

Somliga fenomen har en enastående förmåga att jämt och ständigt bli missförstådda. Avlaten är ett praktexempel på ett sådant fenomen. Få aspekter av katolikernas tro har en sådan förmåga att ge upphov till missförstånd hos utomstående som just avlaten.

Under det förra seklets allra sista veckor fick vi i den svenska dagspressen återigen två talande exempel på detta. Närmare bestämt rör det sig om Mats Holmbergs artikel ”Katolska kyrkan en politisk stormakt” i Dagens Nyheter den 11/12 och Harald Hamrins understreckare ”Jubelåret beprövat redskap i påvlig politik” i Svenska Dagbladet på julaftonen. Avlaten utgör inte huvudämnet i någon av dessa artiklar, men båda kommer vid upprepade tillfällen in på frågan om avlaten och dess roll inom katolicismen. Det finns viktiga skillnader mellan Holmbergs och Hamrins sätt att beskriva avlaten. Men vad de har gemensamt är att reminiscenser av gamla tiders protestantiska fördomar färgar deras framställning om avlaten, så att den bild som ges av avlaten blir kraftigt missvisande. I Holmbergs fall är felaktigheterna så pass grova att man måste betvivla att han alls förstått vad avlat är för något. Nu finns det emellertid ingen anledning att anta att Holmberg och Hamrin avsiktligen skulle ha velat sprida felaktiga uppgifter i ämnet. I båda fall har dessutom tidningarnas redaktioner accepterat att publicera genmälen på artiklarna (av undertecknad i DN den 17/12 och av Per Beskow i SvD den 30/12). Dessa genmälen har i sin tur besvarats av artikelförfattarna (Holmberg i DN den 17/12 och Hamrin i SvD den 7/1). Vad som gör det intressant att här ta upp Holmbergs och Hamrins artiklar är inte i första hand att just dessa artiklar innehåller missförstånd och felaktigheter. Errare humanum est – att vi människor ibland tar miste är någonting som man får lov att acceptera både hos sig själv och hos andra. Det är snarare det faktum att det så ofta händer att avlaten framställs på ett missvisande sätt som gör att det finns anledning att titta litet närmare på saken.

Att köpa syndernas förlåtelse?

Det är i och för sig inte så konstigt att avlaten lätt blir föremål för missförstånd. Det finns minst två orsaker till det. Dels är avlaten svår att begripa sig på om man inte redan är rätt väl insatt i katolicismens sätt att se på frågan om människans skuld och rättfärdigande, dels är avlaten belastad genom att den har varit utsatt för olika former av missbruk. Den allra vanligaste formen av missförstånd är att man uppfattar avlaten som en form av syndaförlåtelse, vilket den inte är. Men har man väl fått för sig att avlaten är ett slags syndaförlåtelse, ja då är det bara ett kort steg att koppla ihop denna missuppfattning med det senmedeltida missbruket att köpa och sälja avlatsbrev och att ur allt detta därefter dra slutsatsen att avlaten är ett sätt att köpa syndernas förlåtelse. Tanken att man skulle kunna köpa syndernas förlåtelse för pengar är lika befängd i katolska öron som i protestantiska, men ändå uppfattas avlaten inte sällan just så bland icke-katoliker. Det är på det sättet som t.ex. Holmberg uppfattar avlaten i sin artikel i Dagens Nyheter. Medan han beskriver bikten endast som ”ett steg på vägen till förlåtelse”, hävdar Holmberg att den katolik som köper avlat för en rejäl summa pengar har ”störst chanser till frälsning”. Det behöver väl knappast påpekas att ingen katolik skulle känna igen sig i en sådan beskrivning. Bikten är ingalunda bara ett steg på vägen till förlåtelsen, utan det är just i bikten som man mottar syndaförlåtelsen. Men om avlaten inte är en form av syndaförlåtelse, vad är den då egentligen?

Synden och dess följder

För att uttrycka saken så koncist som möjligt: avlaten består i ett efterskänkande av den botgöring eller de syndastraff som återstår efter det att man i bikten mottagit förlåtelse för den skuld som man ådragit sig genom sin synd. Man skiljer i katolsk teologi med andra ord mellan förlåtelsen för den skuld som man ådragit sig genom synden (lat. absolutio peccatorum) och efterskänkandet av de följder (dvs. botgöring och syndastraff) som ens synder för med sig (lat. indulgentia poenae). I Katolska kyrkans katekes heter det sålunda: ”Avlat innebär att det timliga straff som man ådragit sig genom synd som redan har utplånats blir efterskänkt inför Gud” (nr 1471). Avlaten utvecklades från början ur fornkyrkans botinstitut, där de som begått allvarliga synder – som t.ex. avfall från tron, mord, incest och äktenskapsbrott – brukade åläggas utföra mycket stränga botövningar innan de återupptogs i den kyrkliga gemenskapen. Dessa kyrkliga straff eller botövningar kunde t.ex. bestå av långa pilgrimsfärder, stränga fastor etc. Avlatens införande under medeltiden innebar ett gradvis mildrande av fornkyrkans stränga botdisciplin. Istället för att göra en lång pilgrimsfärd kunde man t.ex. förrätta vissa böner i för detta ändamål särskilt utsedda kyrkor. Det var i samband med detta mildrande av den kyrkliga botdisciplinen som man började tala om att man fick ”avlat” för de syndastraff som man ådragit sig. Denna medeltida kyrkliga praxis att efterskänka botgöring hade dock en förelöpare i ett bruk som växte fram redan i samband med de förföljelser som drabbade kristna under fornkyrkans dagar. Så kunde t.ex. de stackare som under förföljelserna hade gett vika för tortyr och hot om dödsstraff och avsvurit sig sin kristna tro upptas på nytt i kyrkan genom att ”bekännarna” talade väl för dem. Bekännarna (confessores) var de som inte hade gett vika utan uthärdat plågorna, vilket togs som ett bevis på att de var fyllda av den helige Ande. Ett exempel på detta utgörs av ett välkänt citat från biskopen Cyprianus († 258): ”Jag anser att man bör tillmötesgå våra bröder, så att de som fått fridsbrev av martyrerna … skall få motta handpåläggningen som ett tecken på bot och så får komma tillbaka till Herren i den frid som martyrerna genom sina brev till oss ville visa att de borde få.” När förföljelserna senare upphörde fortsatte man i kyrkan att visa denna mildhet, denna ”avlat”, mot syndare av olika slag med hänvisning till helgonens förbön i himlen och de medkristnas solidariska böner på jorden. Genom avlaten förstärktes på så sätt gemenskapen inom den stora syskonskara som utgörs av ”de heligas gemenskap”, kyrkan. Den enes förbön kommer den andres brist tillgodo. Avlaten vill visa att allt bygger på nåden, någonting man inte själv skapar utan mottar genom andra. Den flödar ur ”kyrkans skatt” som är oändlig, eftersom den bygger på Kristi förtjänster och helgonens förböner. Kyrkan får på detta sätt förmedla både Guds förlåtelse och synda-rens återupptagande i den sociala gemenskapen. Samtidigt som avlaten visar på nådens gåvokaraktär, påminner den också om att nåden måste tas emot med allvar, i en hållning av kontinuerlig omvändelse.

För att förstå vad avlat handlar om måste man alltså skilja mellan syndens skuld och syndens konsekvenser, en skillnad som lätt kan kännas igen i vårt eget vardagsliv. Alla som lever i gemenskap med andra vet hur lätt konflikter kan uppstå genom tanklöshet, trötthet, avund eller illvilja. Konflikter kan i lyckliga fall lösas genom att man ber om och får förlåtelse. Ändå kan man känna en tagg i själen, trots att man är förlåten eller har förlåtit. Skulden är utplånad, men konsekvenserna måste på något sätt åtgärdas i förhållande till den sårande handlingens djup. Skulden är en sak. Den blir förlåten. Konsekvenserna (”syndastraffet”) kan däremot mycket väl fortfarande kvarstå: en mördad uppstår inte från de döda trots att mördaren är förlåten. En stulen penningsumma måste återställas, hur mycket tjuven än är förlåten. Viljan till gottgörelse är ett exakt mått på ångern. Uttryckt på teologiskt språk: nåden finns, men den är – som den av nazisterna avrättade lutherske teologen Dietrich Bonhoeffer sade – inte billig, den är inte detsamma som att bagatellisera förseelsen. Det är den billiga nåden, som pytsas ut tanklöst av välmenande förkunnare, som har gjort att nåden, Guds och människors dyrbara förbarmande, har råkat i vanrykte. Det räcker inte med att bara säga ”förlåt”. Man måste också omvända sig. Och omvändelsen är en process som aldrig är färdig, så länge vi ännu lever och andas.

Offentlig symbolhandling

I forn- och medeltidskyrkan fick man alltså efter svåra synder visa sin vilja till sinnesändring genom en offentlig symbolhandling, en botgöring, innan man åter införlivades i den kyrkliga gemenskapen. Redan när man ångrade sig var man förlåten: nu skulle man också fullfölja förlåtelsen genom att visa sin uppriktiga vilja till bättring. Denna symbolhandling kunde under medeltiden bestå i att man byggde en bro, inrättade ett härbärge eller ett sjukhem, eller lät några tiggare bada, byta kläder, äta och dricka sitt lystmäte, eller att man gjorde en pilgrimsfärd och/eller fastade i fyrtio dagar. Man avstod under botgöringsperioden från nattvarden, eftersom kommunionen är de fullt försonades måltid. Så fick syndaren chansen att avtvå det sociala stigmat och på nytt bli betraktad som en aktad och fullvärdig medborgare i kyrkan och samhället. Saken kan kanske jämföras med dagens samhällstjänst, där en brottsling genom att utföra ett allmännyttigt arbete får möjlighet att återvinna sin värdighet och sin samhörighet med de andra.

Under senmedeltiden mildrades bestämmelserna kring avlaten allt mer: man fick avlat för besök i kyrkor vid vissa högtider, eller vid bön inför bestämda heliga bilder. Avlaten blev ett sätt för kyrkliga myndigheter att styra fromheten i önskvärda banor. Den kunde också användas ungefär som dagens appeller för insamlingar till välgörande ändamål. Den som bistod med handräckning vid reparationen av den nedbrunna domkyrkan i Uppsala år 1245 beviljades fyrtio dagars avlat, det vill säga, lika mycket som om han hade varit en stor syndare som enligt kyrkans tidigare botpraxis varit tvungen att leva på vatten och bröd i fyrtio dagar. En sådan insats kunde också göras genom penninggåvor, ungefär som vi idag skänker pengar till Radiohjälpen eller Röda korset. Med tiden växte dessutom tanken fram på att man också kunde förvärva avlat för de avlidna, för att minska deras lidanden i skärselden.

Avlaten förnedras

Men avlaten, denna från början förträffliga tanke, blev föremål för missförstånd och missbruk när man under högmedeltiden började blanda in pengar i saken. Samvetslösa allmosesamlare drog land och rike runt med förfalskade fullmakter och fabulösa berättelser för att lura uppriktigt folk. De kyrkliga myndigheterna försökte att komma tillrätta med sådana ”omdömeslösa och överflödiga avlater, som vissa prelater inte drar sig för att bevilja, med följd att kyrkans nycklar föraktas och bothandlingen mister sin verkan” (fjärde Laterankonciliet 1215). De senmedeltida påvarna föll dock själva för frestelsen att ge avlat för att få pengar till bygget av Peterskyrkan i Rom. Dessa avlatsbrev försäkrade innehavaren att han eller hon fritt fick välja biktfader och efter ånger, bikt och avlösning blev helt och hållet befriad också från syndens konsekvenser, både i denna världen och i den kommande. För många var detta förstås ett sätt att uttrycka sin samhörighet med kyrkans centrum. Men många kom naturligtvis också att uppfatta penninggåvan som ett sätt att köpa sig gott samvete – ungefär som vissa idag känner sig ha ett gott samvete efter att ha lämnat sitt bidrag till en hjälporganisation. Det som från början var riktigt och vackert tänkt lånade sig med tiden till andliga och ekonomiska svindlerier. Omkring 1500 föll avlaten offer för galopperande inflation. En kort bön inför en andaktsbild sades ersätta hundratals år av botgöring. Avlaten hade förnedrats. De som inte var vana vid teologiska distinktioner började också blanda ihop syndaförlåtelse och avlat. Så gjorde t.ex. de enkla människor som kom till bikt hos augustinerbrodern Martin Luther i Wittenberg och viftade med ett brev som de betalat för och som de trodde gav dem dispens från hjärtats omvändelse. Det var då den förtvivlade själasörjaren Luther på akademiskt vis författade sina 95 teser om avlaten. Han gjorde ett ärligt försök att reda ut begreppen, ”av kärlek till sanningen och iver att utforska den”, som han säger. I en av teserna säger han att ”påvens avlater är goda om man bara inte förtröstar på dem, men mycket skadliga om man förlorar sin gudsfruktan”. Tyvärr avtog snabbt Luthers vilja att fortsätta dialogen om en kyrklig reform, och påven i Rom begrep inte riktigt vad den orolige munken i Tyskland ville. Luther exkommunicerades och dammluckorna öppnades, med bekanta följder för kyrkohistorien. Katolska kyrkan förbjöd på konciliet i Trient 1563 strängeligen att någonsin kombinera avlat med pengar. Men då var det för sent. Kyrkan var redan splittrad.

Med tanke på de missbruk som åtföljde avlaten från högmedeltiden fram till det Tridentinska konciliets totalförbud av penningavlaten är det kanske inte så märkligt att avlaten hör till de mest missförstådda sidorna av den katolska tron. Men även avlaten har rätt att bli framställd på ett rättvisande sätt. En företeelse bör bedömas från sin bästa, inte från sin värsta sida. Tanken på att kyrkan, Kristi kropp, är en solidarisk gemenskap är en kungstanke som behöver återupplivas som motvikt mot vår egen tids extrema individualism. Det kan finnas anledning att påminna sig om vad Paulus skriver till de kristna i Korinth: ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra. Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den” (1 Kor 12:26–27). Den nuvarande påvens inbjudan att använda det heliga året 2000 till att återuppliva avlaten i sund form är en uppmaning till fördjupning av denna tanke. Man kan inte utföra en handling i kärlek utan att detta bidrar till hela gemenskapens bästa. Man kan inte heller hemfalla åt hat och hämnd utan att alla blir lidande. Detta är hemligheten bakom vår mänskliga och kristna samhörighet. Detta gäller hela kyrkans gemenskap, ja ytterst sett gäller det alla människor. Kyrkan är sakramentet för alla människors enhet med Gud och med varandra. Använd på rätt sätt kan avlaten bli till en hjälp att förverkliga nådens verk i en värld som törstar efter enhet och försoning.