Den onödiga religionen

Den nya serien utmaningar i TV 2 skall handla om onödigheter. Som väntat startade man, den 13 mars, med religionen. Dess onödighet illustrerades inledningsvis med några utdrag ur predikningar, vilkas bildspråk, jämfört med åtskilliga inslag i Svensktoppen, måste te sig som kristallklart. Nu tävlade emellertid flera i övriga sammanhang troligtvis klartänkta akademiker om att förklara uttryck som ”väg”, ”rastplats” och ”frihet” som obegripliga för vanliga människor.

Kvällens utmanare var hovpredikanten, ordföranden i Svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran och ledamoten av Patriotiska sällskapet, pastor Ludvig Jönsson. Pastor Jönsson hade ”kommit fram till” att kyrkans fel var att den hade ”religioniserat” Jesus. Denne Jesus hade, för övrigt i likhet med Jönsson, velat ifrågasätta alla traditioner och ställa sig rakt i verkligheten. Hovpredikanten anförtrodde kokett TV-publiken, att medan den mot väggen ställde biskopen satt i kyrkomötet och dryftade psalmboksförlag och andra futiliteter stod Jönsson själv mitt i verkligheten och frågade sig, ”naket och radikalt”, vad det är att vara människa. Om nu kyrkan bara ville ha modet att under t.ex. tjugofem års tid undvika att nämna Gud vid namn skulle det ordet efteråt upplevas som ”enormt inspirerande och fräscht”.

Pastor Jönsson distanserade sig alltså från den kyrka som biskopen representerade men lät inte med en darrning på manschetten förråda att han kände det problematiskt att stå i dess sold.

Av någon obegriplig anledning framställdes biskopen och hans sekundant frikyrkopastorn av programledaren som mer ”etablerade” än pastor Jönsson. De svarade med änglalikt tålamod på Jönssons utmaning och lugnade honom med att visserligen är mycket ruskigt i kyrkan, men å andra sidan har det hänt en del, särskilt de senaste åren.

Man måste beundra programvärdens heroiska självbehärskning där han snällt undvek att ställa de verkliga frågorna till deltagarna. Är Jesus mer än en människa? Representerar möjligen pastor Jönsson och de båda andra prästerna var sin religion? När Jönssons recept lyder ”sök människan, människan, människan” svarar som bekant kristen tro att den som gör så efter ett tag kommer att stirra in i sin egen motbjudande tomhet, splittring och vanmakt, medan pastor Jönsson vet att man i stället kommer att finna alla tiders störste Socialassistent. När biskopen dristade sig till att peka på, att Gud i Kristus tagit på sig världens synd, läxades han upp av pastor Jönsson därför att han uttalade sig tvärsäkert om det outsägliga. Den restriktionen är han själv inte underkastad, men resultatet blir att ingen egentligen blir klok på vad han innerst inne menar. Kanske är hans syfte att genom en förkortning av avståndet mellan Gud och människa göra det kristna budskapet mer tillgängligt och aptitligt för vanliga människor. Han genomför den operationen så grundligt att det visar sig att polerna blir identiska. Följaktligen är det, enligt pastor Jönsson, meningslöst att söka Gud utanför människan, ty det gudomliga är det mänskliga. Här går väl, när allt kommer till kritan, den stora skiljelinjen. På den ena sidan står de som hävdar, att inkarnationen är det gudomligas historiska inbrytande i det mänskliga för att, utifrån, återupprätta sin vanställda avbild. På den andra står de som menar, att Jesusgestalten, oavsett frågan om Jesu historiska fakticitet, har en suggestiv kraft att gripa människor i alla tider och hos dem förlösa psykologiska eller politiska blockeringar. Naturligtvis har ord som sanning, avgörelse, lydnad och efterföljelse egentlig mening endast för dem som instämmer i det förra alternativet. Detta är den utmaning, som livsåskådningsredaktionen borde ha konfronterat debattörerna med.

När religionssociologiska undersökningar entydigt visar, att det pastor Jönsson så gärna kallar ”den vanliga människan” häpnadsväckande ofta kan redovisa erfarenheter av det transcendenta, det helt Annorlunda, just då föreskriver han att kyrkan skall sluta upp att tala om den verkligheten. Resultatet av den självstympningen blir naturligtvis, att transcendensen söker sig utanför kyrkorna, liksom omsorgen om medmänniskan, enligt Jönsson, redan har gjort.

Är nu Jesus, som pastor Jönsson tycks mena, framför allt den i alla avseenden hellyckade människan kan han ju inte bli annat än en ytterligare sten på börda för de vanliga stackare som dagligen måste konstatera sina medmänskliga misslyckanden och inte kan trösta sig med att bota spetälska eller ens knarkare. För den som står främmande för all religion måste den formen av kristendom te sig som ytterligt onödig.