Den upprättade förrädaren

I vår tid sysslar historiker och politiker gärna med att omtolka och omvärdera gestalter ur det förflutna. Det finns knappast en tidigare hjälte som inte blir nersvärtad av någon och inte heller en tidigare skurk som inte blir hyllad någonstans, allt detta under uppbåd av stor lärdom och gärna med hänvisning till nutida ideal. Sådan frihet till omtolkning lockar också författare, påfallande ofta ifråga om gestalter som är kända endast genom bibliska texter. Ett märkligt omtyckt exempel erbjuder Judas, ärkeförrädaren, som i nyare litteratur ofta besjälas av respektabla för att inte säga ädla motiv. Detta ämne har fascinerat Jean Paillard, som ju länge har sysslat med kristna drag omformade i modern, framför allt svensk, skönlitteratur. Titeln anger inriktningen: Broder judas, med undertiteln En ny syn på förrädaren.

Med tålmodig lärdom presenterar han en lång rad framställningar i modern skönlitteratur av Judas, varefter han övergår till att diskutera hur författarna visar sin brist på förståelse för en väl underbyggd läsning av de bibliska texterna. Särskilt är det fråga om vilken roll man bör tillskriva det återkommande motivet att något måste ske därför att det står skrivet hos profeterna eller annorstädes. För att ge lite extra liv åt ämnet använder Paillard metaforer från det juridiska språket, men hans eget språk – så raffinerat och lysande i flera tidigare verk – har bleknat inför de många simpla eller råa texter han citerar. Det börjar med de äldsta. Som om inte den handling som är allt vi egentligen får veta om Judas, förräderiet, vore tillräckligt illa, broderar tidiga kristna traditioner ut Judas tidigare liv med de brott som vi förbinder med Oidipus-myten.

På 1700-talet kommer den första omsvängningen. Flera betydande författare börjar framställa Judas som en man driven av sådana beundransvärda känslor som fosterlandskärlek. Denna tradition fortsätter så med fullt liv under hela 1900-talet, och det är denna linje som boken följer, först bland utländska författare från många länder, sedan bland svenska. Det är en imponerande beläsenhet som demonstreras, men själva omfånget av materialet – som i sin tur är en sträng sovring av ett mycket större – gör det omöjligt att presentera någon författares verk mer utförligt. I bästa fall sätts det i samband med politiska eller idemässiga strömningar, särskilt märkbara under tiden kring andra världskriget, när förräderi var en ständigt aktuell verklighet. I sämsta fall reduceras till exempel Kazantzakis roman Den sista frestelsen till att den ”blev världsberömd genom Martin Scorsceses film”. Inför de många skiftande framställningarna av Judas, där varje författare ger en annan bild av honom – även om de ofta gör honom till en besviken terrorist eller patriot – undrar Paillard: ”Finns verkligen i hela världshistorien någon annan person som givit upphov till så många och så olika litterära bilder?”

Därefter övergår han till de bibliska texterna. Från att ha presenterat skönlitteratur uppträder han nu som exeget. Boken har alltså en dubbel uppläggning, vilket medför ett problem för läsaren. För den litterärt inriktade är det av intresse hur olika författare har framställt Judas men knappast varför deras framställning inte stämmer överens med modern reflekterande teologi; de representerar ju inte alls modern upplyst fromhet utan en önskan att vända sig mot vad författarna uppfattar som den traditionella bilden av Judas. Den som vill fördjupa sin förståelse av de olika bibliska texterna om Judas – t. ex. frågan om de motsägande uppgifterna om hans dödssätt – torde ganska snart tappa tålamodet med de många fantasifulla skönlitterära författarna och deras önskan att till varje pris rentvå honom – särskilt som den kortfattade framställningen får de flesta av alla dessa romaner, thrillers och till och med musikaler att verka oförlåtligt långtråkiga.

Det framgår tydligt att vår tids författare vägrar att godta Judas som en ärkeförrädare, kort och gott. Han måste ha haft skäl till sitt handlande, helst goda och respektabla skäl. Enligt somliga vill han tvinga Jesus att uppenbara sin messianska kallelse, enligt andra tror han aldrig att prästerna tänker döda Jesus utan bara hålla honom fängslad en kortare tid. Hos någon är det hans giriga hustru som har den egentliga skulden.

Denna önskan att urskulda själva typen för en ärkebov är utan tvivel värd att notera och kommentera. Ändå verkar de refererade verken inte särskilt övertygande eller gripande, lika litet som deras olika Jesus-gestalter väcker inlevelse. Det är en svår konst att utgå från läsarens förtrogenhet med bibliska begrepp, som man sedan vänder upp och ner på (och ännu svårare kommer den att bli, när man inte längre kan räkna med att de traditionella gestalterna och händelserna ens är bekanta för läsaren).

Judas som vår broder – visst kan skuldkänslor eller syndamedvetande leda till en sådan uppfattning, men därifrån är det långt till att göra honom till en älsklingsbror.