Det nya prästerskapet – om etik och nationalekonomi

Nationalekonomerna måste börja ta ett större etiskt ansvar för den ekonomiska utvecklingen. Om de skall fortsätta att åtnjuta allmänhetens förtroende måste de kunna visa metoder för hur man bättre skall kunna lösa världens stora och svåra problem. Författaren till föl ande inlägg i den ekonomisk-etiska dialogen, Tomas Brytting, är ekon. dr och arbetar med företagsetiska frågor vid FA-rådet i Stockholm.
Nationalekonomerna måste börja ta ett större etiskt ansvar för den ekonomiska utvecklingen. Om de skall fortsätta att åtnjuta allmänhetens förtroende måste de kunna visa metoder för hur man bättre skall kunna lösa världens stora och svåra problem. Författaren till föl ande inlägg i den ekonomisk-etiska dialogen, Tomas Brytting, är ekon. dr och arbetar med företagsetiska frågor vid FA-rådet i Stockholm.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det fanns en tid när kyrkans makt var stor över såväl himmelska som jordiska ting. Prästen och läraren var kanske de enda med högre utbildning i bygden och i den duon fann sig nog ofta läraren underordnad. Ur teologiska resonemang tycktes vardagens välbekanta mönster få sin naturliga förklaring. Det som hände var Guds vilja. Att fattig var fattig och rik var rik hade nog med Guds plan att göra. Vem vågade ifrågasätta, prästen visste ju bäst?

I dag råder andra makter. Vårt lands beroende av den internationella ekonomiska utvecklingen, devalveringshotet mot den svenska kronan, arbetslöshetens och budgetunderskottets hemlighetsfulla dansturer, alla dessa argument som med en ödesbestämd klang serveras dagligen och stundligen, är det vår tids lekmannareligion? Att fattig är fattig och rik är rik förklaras i dag med internationella handelssystem, växelkurspolitik och marknadsregleringar. Kanske har vi fått en ny religion: ekonomisk teori, och ett nytt prästerskap: professorer i nationalekonomi, lika svåra att ifrågasätta. Det finns dock ett spirande motstånd. I många kretsar finns en växande irritation över den ekonomiska vetenskapens till synes oförminskade legitimitet trots dess föregivet allvarliga tillkortakommanden.

I Vatikanen skedde i november 1990 ett i detta perspektiv symbolmättat möte mellan den påvliga Justitia et Pax kommissionen och några välkända nationalekonomer. Den tidigare världsmakten kyrkan inbjöd här det nya prästerskapet i syfte att granska sin egen lära om sociala förhållanden och deras uppkomst. Kyrkan förberedde som bäst den ett år senare utkomna socialencyklikan Centesimus annus (Människans välfärd – katolsk sociallära 100 år. Katolska Bokförlaget 1991). Det nya ekonomiska prästerskapet hade just sett planhushållningen kollapsa i Östeuropa men samtidigt fatt uppleva hur den finansiella marken börjat gunga under fötterna. Mötet finns nu dokumenterat i en skrift utgiven av Justitia et Pax i Rom och heter Social and Ethical Aspects of Economics – A colloquium in the Vatican. Ämnet är naturligtvis alltför omfattande för en kortare artikel, men låt oss ändå ta tillfället i akt att något reflektera över dessa viktiga frågor.

Kommissionens frågor

För att vägleda diskussionen hade kommissionen formulerat några kärnfrågor som den önskade fa belysta. Några exempel:

– Är det sant att ekonomisk teori använder ett rationalitetsbegrepp vars praktiska konsekvens är att reducera moraliska överväganden och samarbetsstrategier?

– Vad finns det för samband mellan kapitalism och etik i ekonomisk teori?

– Kan man försvara en teoretisk åtskillnad mellan produktion av välstånd och fördelning av detsamma? – Hur kan man hävda marknadslösningars generella överlägsenhet samtidigt som vi vet att hierarkiskt ordnade organisationer i vissa fall fungerar effektivare än marknaden?

– Kan man som nationalekonom helt och hållet bortse från mänskligt lidande under en förändringsfas, om blott målet med förändringen är önskvärt? – Räcker det med att släppa världsmarknadspriserna fria och upphöra med statliga interventioner för att uppnå långsiktig tillväxt i U-länderna?

– Vilka kontrollmekanismer behövs för att klara miljöproblemen, räcker marknadskrafterna?

Samtidigt som man mellan raderna tydligt uppfattar en hälsosamt kritisk attityd från kommissionens sida fångar dessa frågor in viktiga områden som en etisk-ekonomisk dialog måste beröra. De församlade nationalekonomerna gled emellertid försiktigt förbi de flesta av dessa närmast hullingförsedda frågor. Förmodligen blev kommissionens medlemmar styrkta i sina misstankar att ekonomi är ett ämne man bör närma sig försiktigt och med goda guider. I sina anföranden avgav istället nationalekonomerna tålmodigt, en efter en, introduktionsföreläsningar i teoretiska elementa. För den som väntat sig ett fruktbart möte mellan socialetik och ekonomi blir åtminstone läsningen av de offentligjorda bidragen lite grann av en besvikelse. Att ge en homogen och kortfattad bild av ett 15-tal ekonomiprofessorers syn på dessa frågor leder naturligtvis till att vissa nyanser går förlorade, men låt oss ändå försöka summera ekonomernas budskap innan vi går in i en mer kritisk reflexion. Förhoppningsvis förmedlas ändå konturen av den nationalekonomiska utgångspunkten för en dialog mellan etik och ekonomi.

Fri eller reglerad marknad?

Marknadsekonomisk teori bygger på iden att den enskilde individen har överlägset bäst kunskap vad gäller såväl egna behov och önskemål som tillgängliga alternativa sätt att tillfredställa dem. Därmed är hon den bäst lämpade att fatta ekonomiska beslut. En ekonomi grundad på fria individuella val – marknadsekonomi – kommer därför att vara den effektivaste formen för produktion och distribution av varor och tjänster. Den leder till vad ekonomer kallar Pareto-optimala tillstånd, dvs. där ingen kan fa det bättre utan att någon får det sämre. Mindre drastiskt uttryckt: en försämring på ett håll uppvägs inte med de samlade förbättringarna på annat håll. En fri marknadsekonomi kommer dessutom att uppfylla den ur etisk synvinkel grundläggande autonomiprincipen. Om detta rycks de inbjudna nationalekonomerna vara helt överens.

Men – och ödesfrågan är hur stort detta ”men” egentligen är – ofta handlar vi individuellt rationellt men kollektivt irrationellt. Till exempel när vi skråpar ned, smiter från skatt, eller avstår från att rösta med motiveringen att mitt bidrag i det stora hela är så litet att det ändå inte spelar någon roll. Ren miljö, samhällelig stabilitet och demokrati är exempel på vad ekonomer kallar ”kollektiva nyttigheter” (public goods) dvs. förhållanden som alla i ett samhälle har nytta av men vars ”konsumtion” inte kan fördelas utifrån betalningsviljan på marknaden. Ren luft kan inte förbehållas dem som är villiga att betala. Surt regn drabbar även dem som betalar miljöavgifter. Detta kallas ibland för ”free-rider” (snålskjuts-) problemet och innebär att prisbildningen i ekonomin inte återspeglar konsumtionens verkliga kostnader. Individernas betalningsvilja kommer därmed inte att återspegla deras verkliga intressen och prioriteringar.

I ekonomisk teori uppstår miljöproblem därför att privata och sociala kostnader skiljer sig. Bilisten betraktar som kostnader sin bil och bensinen han köper men inte den avgas han sprider. Eftersom problemet uppstår på grund av att marknaden ger upphov till felaktiga signaler, har det definitionsmassigt inte heller någon marknadslösning. (Samma problem gäller inter-generationsproblemet; våra barn och inte vi själva far betala den fulla kostnaden för vår konsumtion; genom miljöförstöring men även via ett övervältrat budgetunderskott.) Skatter kan fa privata och sociala kostnader att överensstämma, dvs. man tvingar på medborgarna en avgift för att de utnyttjar ”public goods”, eller ”kollektiva nyttor”. Eftersom bilisten förbrukar ren luft tvingas han betala för den via exempelvis bensinskatt. Man kan uttrycka det som att Staten går in som leverantör eller säljare av ren miljö, eller för den delen nationell säkerhet och stabilitet (via försvaret och socialförsäkringssystemet till exempel). Eftersom Staten har monopol på dessa tjänster kommer priset inte att vara marknadsbestämt. Till miljöproblemens icke-marknadsbaserade lösningar kommer även att miljöförstöringen ofta beror mer på industrialisering, urbanisering och befolkningstillväxt än på marknadskrafterna- jfr Östeuropa och latinamerikanska storstäder. Miljöproblemens internationella karaktär gör också att de måste lösas politiskt och inte genom marknadskrafter.

Avsteg från marknadslösningar kan uppkomma också av andra skäl. När det finns stordriftsfördelar så att delar av marknaden kan kontrolleras av enskilda aktörer (exv. genom faktiska monopol), när individer kan skada varandra eller hjälpa varandra utan att detta bestraffas eller belönas av marknaden, när ekonomiska aktörer har information och kunskap som inte är allmän, i sådana situationer skulle individuell nyttomaximering leda till prissignaler som inte korrekt återspeglar kostnader och individers betalningsvilja. I den meningen är egoism inte alltid förenlig med ekonomisk effektivitet. I sådana situationer finns en legitim plats för individuell moral, sociala normer, praktisk normativ ekonomi (ekonomisk politik) och argument för offentlig sektor och statliga ingrepp på vissa marknader – till exempel för att upprätthålla konkurrens! Statliga pensionssystem, hälsovård, skola etc förrycker inte nödvändigtvis marknadens effektivitet. Frågan är i vilken utsträckning individuella konsumenter har ett genuint val, huruvida en viss vara eller tjänst är utsatt för en löpande prövning genom konkurrens.

Slutligen regleras vissa marknader med moraliska argument. En fri marknad för narkotika, sexuella tjänster eller dödshjälp existerar bara i den mest fanatiska marknadsliberals fantasi.

Det är alltså i situationer där den existerande marknaden inte kännetecknas av ”perfekt konkurrens” som andra överväganden än individuell nyttomaximering kommer in i bilden. Argumentet skulle vara att här har någon part antingen inget val alls eller ofullständig kunskap om vad valalternativen innebär. Den andra parten däremot har en överlägsen kunskap och därmed en maktposition. Ekonomisk teori förespråkar ingrepp på marknaden för att i dessa lägen hindra den starkare att göra bruk av sitt överläge – maximera sin individuella nytta – eftersom detta inte gagnar ekonomisk effektivitet. Lägg dock märke till att det legitimerande och styrande värdet är effektivitet (Pareto-optimalitet) och inte omsorg om de svaga.

De fattiga främst

En av ekonomerna menade att man som grundregel alltid bör låta utbudssidan av ekonomin sköta sig självt. Däremot kan det krävas aktiv reglering av efterfrågesidan (exempelvis genom aktiv inkomstpolitik) i syfte att säkerställa en utifrån renodlat etiska utgångspunkter rättvisare fördelning av det materiella välståndet. Ekonomisk effektivitet garanterar nämligen inte en rättvis, än mindre jämlik fördelning av det samlade produktionsresultatet. En annan deltagare poängterade dock att ”rättvis fördelning” ofta tolkats alltför egalitärt. Istället borde ekonomisk politik inriktas på omsorg om de fattigaste – en ny lyhördhet för tankarna i Rerum Novarum. Att detta ingalunda är en enkel uppgift illustreras av ett historiskt exempel.

I 1800-talets England fanns en sed att rika människor under nödår köpte vete för att sedan sälja till halva priset till de fattiga – ett exempel på välgörenhet kan man tycka. Ekonomisk analys visar dock att de rikas efterfrågan trissade upp priserna på det redan knappa vetet och att slutresultatet blev att de fattiga fick betala lika mycket som vanligt för sitt dagliga bröd medan vetehandlarna gjorde en fet profit på överklassens godhet. Att skänka pengar hade inte heller hjälpt. Bästa sättet att hjälpa de fattiga till billigare bröd hade varit att de rika helt sonika ransonerade sin egen konsumtion. Handlarna hade då tvingats sänka priserna för att bli av med sina lager.

Diskussionen i Vatikanen rycks ha lett till samsyn i åtminstone en fråga av etisk natur. Att ge prioritet för de fattiga, även via omfördelningar från de rika till de fattiga, väger tyngre än ekonomisk effektivitet ansåg de församlade ekonomerna. Förbehållet är att medlen för att uppnå detta är effektiva och inte kontra-produktiva.

Förespråkar ekonomisk teori egoism?

Mot denna anklagelse kan två försvarslinjer skönjas i bidragen; (1) vi pratar om en renodlad abstraktion; homo economicus för att förstå en betydligt komplexare verklighet, de två bör inte förväxlas, och (2) ekonomisk teori förespråkar i och för sig inte att alla individer skall bete sig egoistiskt, men den förklarar hur produktionsresultatet fördelas i ett samhälle där man inte kan räkna med oegennyttigt beteende, annat än i de fall där det lönar sig. I så måtto är ekonomisk teori illusionsfri. Den handlar med andra ord mer om hur incitamentstrukturen påverkar ett samhälle än vilka värden människor bör sträva efter att förverkliga. Framförallt, menade en av deltagarna, handlar ekonomisk teori enbart om ekonomiska handlingar, inte om politiska handlingar eller om hur vi beter oss i familjen etc. Att detta ingalunda är tillfredsställande svar på frågan får vi anledning att återkomma till.

Att låta incitamenten göra jobbet, menade man, tillfredsställer subsidiaritetsprincipen och autonomiprincipen. Att utforma fungerande incitamentstrukturer är därför en viktig uppgift för ekonomerna. Människan söker belöningar och undviker bestraffningar. Den rätta frågan att ställa är därför: Gynnas eller bestraffas godheten i vår ekonomi? De bestraffningar och belöningar (i vid mening) som hägrar, främjar de önskvärt beteende? Vi kan ta det gamla svenska skattesystemet som exempel. Extremt höga marginalskatter, Pomperipossa-effekter och en uppsjö av kryphål i skattelagstiftningen ledde till en situation där ”alternativkostnaden för hederlighet gick upp” för att citera börschefen Bengt Ryden. Det blev helt enkelt väldigt lönsamt att vara ohederlig. I den mån hederlighet betraktades som en dygd var följaktligen det svenska skattesystemet före omläggningen oetiskt eftersom dygden inte premierades. Denna slutsats grundar sig naturligtvis på antagandet att många människor kände sig frestade till skattefiffel. Nästa fråga är om detta i sin tur är att ”utesluta människors förmåga till moraliska overvaganden” och oegennyttigt beteende eller om det bara är uttryck för en illusionslöshet hos betraktaren?

Så långt nationalekonomernas budskap i Vatikanen. Kommissionens vice ordförande Jorge Meija beskrev mötet som ”en lektion”. Som utomstående betraktare kan man dessutom känna en viss frustration över att de etiska aspekterna av ekonomisk teori inte fick en djupare behandling. Med all säkerhet kommer dock samtalen mellan kyrkans sociallära och nationalekonomin att fortsätta. Här skall tre områden anges där den ekonomiska vetenskapen bör utsättas för etisk granskning: (1) Etiska brister i själva den ekonomiska teorin, (2) Blinda fläckar hos nationalekonomerna och (3) Tillväxtmålets tveksamma status.

Etiska brister

Kommissionen anger själv vad den uppfattar som kvarstående ”olösta spänningar” i ekonomisk teori. Den kanske viktigaste berör skillnaden mellan att ha vissa rättigheter å ena sidan och att ha de nödvändiga medlen för att kunna utnyttja dessa rättigheter å den andra. Även om vi accepterar alla människors lika värde och rättigheter blir detta endast tomma ord om välståndet är alltför skevt fördelat. Vad spelar det för roll om bröd finns på marknaden när man inte har några pengar? De som svälter utan att ha pengar utgör i ekonomisk teori ingen efterfrågan och är därmed inget att räkna med. Det faktum att 5 000 människor varje dag svälter ihjäl i Somalia är i ekonomisk teori fullständigt irrelevant och ointressant. Här är ett område där ekonomin uppenbarligen måste förhålla sig lyhört till etiken.

Å andra sidan: ”Spannen med vilken man bär pengar från de rika till de fattiga är full med hål – alla försök att dela kakan gör den mindre”, som en av deltagarna uttryckte det. Girigheten kan ibland till och med vara det godas tjänare. En illustration kan hämtas ur Talmud. Där berättas om en from rabbin som lyckades övertala Gud att under en hel dag hålla det onda stången. Resultatet blev en katastrof. Hönorna lade inga ägg, inga hus byggdes och all handel upphörde! Till synes överväldigande bevis stödjer tesen att individuell nyttomaximering är en mycket effektiv ekonomisk drivkraft. Den kapitalistiska marknadsekonomin har visat sig vara en tillväxtmotor med exceptionell styrka. Möjligheterna att bygga upp stora personliga förmögenheter har skapat välstånd även för människor i lägre inkomstskikt. Ambitionen att omfördela välståndet enligt mer egalitära principer har visat sig problematiskt att förena med ambitionen att åstadkomma högsta möjliga tillväxt. Den goda viljan måste därför också lyssna på ekonomisk sakkunskap – den osynliga handen är verksam, som veteexemplet ovan visar.

Att ekonomisk teori definierar all efterfrågan i monetära termer väcker även andra etiska frågor. Teorin är sålunda blind för den subjektiva betydelsen av pengar. De slantar den rike mannen vill spendera på en butelj fint vin är lika mycket ”värt” – i den ekonomiska analysen – som de pengar den fattiga modern behöver för att köpa medicin åt sitt annars dödsdömda barn. Det handlar i båda fallen om samma ”nytta” eftersom den är uttryckt i samma mått: antal kronor någon kan spendera på marknaden. Vad är ett liv värt jämfört med bouquen hos en Chateau Margaux? – svar: Lika mycket! Ekonomisk teori tycks sakna instrument för att kunna avslöja sådana absurditeter eftersom den inte befattar sig med betalningsviljan utan enbart med betalningsförmågan. Det finns med andra ord högst legitima behov som inte uppträder som en ekonomiskt synbar efterfrågan – en marknadsimperfektion om man så vill. Som vi redan sett måste sådana områden få styras av etiska överväganden.

Ekonomins etiska blindhet framstår klarast just i de fall när värdet av ett mänskligt liv beräknas. I en svensk lärobok i förvaltningsekonomi hittar vi följande: ”Den vanligaste metoden att beräkna värdet av ett människoliv är att som alternativvärde använda bortfallet av hennes beräknade framtida produktionsinsats i samhället minskat med hennes beräknade framtida konsumtion. En sådan kalkyl kommer att visa höga kronvärden för 30-åringar men negativa värden för 60-åringar och äldre. De flesta är överens om att negativa värden icke är etiskt acceptabla (sic) och därför används vanligen genomsnittsvärden på människoliv oavsett ålder, kön och inkomstläge” (Thorburn, 1974). Sådana här resonemang kan leda fram till slutsatsen att vissa länder i Afrika är ”underförgiftade” pga av att det kalkylerade människovärdet där är lägre. En försämrad livskvalitet för dessa människor kostar inte lika mycket som i väst därför att deras ”ekonomiska” människovärde är lägre. Giftigt avfall bör av det skälet dumpas företrädesvis i länder med låga löner, säger Lawrence Summers, chefsekonom på Världsbanken, i ett inlägg som ingen riktigt vågar avfärda som satir (se artikel av Lasse Berg i DN 27/4 1992). Här är det relevant att tala om ett förnuft som löper amok.

För att undvika missförstånd; dessa kritiska noteringar kring en rådande teori är på intet sätt ett försvar för socialiseringar och planhushållning. Svagheterna jag antytt ligger i det slags rationalistiska nyttomaximerande tänkesätt som är utbrett såväl bland marknads- som planekonomer. Att detta tänkesätt tycks sprida sig även till icke-ekonomiska områden är en anledning till stor oro. Att ekonomisk teori skulle vara begränsad till ekonomiska handlingar och inte gälla familjelivet, politiken eller kulturen är nog en något naiv förhoppning. Det finns i dag välutvecklade analyser som i ekonomiska termer behandlar frågor som att skaffa barn, att välja partner eller politiskt parti, att begå brott eller ej. Konstföremål betraktas i allt större utsträckning utifrån sitt värde som investeringsobjekt. Ibland ser man begreppen ”moralisk” eller ”känslomässig” ersättas med begreppet ”irrationell” osv. Exemplen visar att individuell nyttomaximering som bedömningsgrund har spridit sig utanför den köp-/säljsituation som den först utgick ifrån. Det är därför välgörande att kommissionen i sin kommentar noterar att teorier inte bara beskriver befintligt beteende utan också tenderar att förändra det. Den kritiska frågan är med andra ord inte bara vilket ekonomiskt system vi skall ha utan också vilken plats vi skall tillåta att ekonomiskt tänkande far i vårt samhälle.

Nationalekonomernas blinda fläckar

Förutom etiska svagheter i nationalekonomisk teori, bör man också notera nationalekonomernas egna tillkortakommanden. Nyligen gick en arg teknologie doktor till frontalangrepp i Dagens Nyheter: ”Hela 80-talet och utvecklingen inom den industrialiserade västvärlden med växande arbetslöshet och sociala klyftor bär vittnesbörd om ekonomernas oförmåga att analysera utvecklingen och dess orsaker. Deras förslag till åtgärder har snarare förstärkt problemen än löst dem.” Oavsett om detta är en riktig kritik eller ej, är det ett intressant tidstecken som förtjänar att tas på allvar, att nationalekonomerna i dag utkrävs ett ansvar för den ekonomiska utvecklingen. Dels är det intressant att allt fler tycks vara av den uppfattningen att nationalekonomerna faktiskt har påverkat skeendet, vilket är mer än vad man törs tillskriva många andra samhällsvetare, dels måste det anses legitimt att ifrågasätta såväl teorin som dess uttolkare när den ekonomiska utvecklingen helt uppenbart gått snett.

Den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith, har under en lång tid utövat hård systematisk kritik mot sin egen vetenskap: dess oförmåga att göra korrekta förutsägelser, att ge vägledning åt politiker, och dess ovilja att ta upp vissa relevanta frågeställningar. I Stockholm förra året raljerade han närmast över sina mer konservativa kollegor. Först när de lämnar sitt ämne kommer de att bli varse de verkliga problemen som teorin nu döljer effektivt. De sitter handfallna och väntar på att världens problem skall lösas bara tron på de ekonomiska krafterna är tillräckligt stark. Den ekonomiska konservatismen tycks förlita sig på ”ett närmast teologiskt stöd” osv. Han berörde framförallt tre områden där ekonomerna grundligt misslyckats. För det första tycks ekonomerna i gemen ha missbedömt utvecklingen i Östeuropa – vilket måste betraktas som en allvarlig miss. För det andra och tredje undviker nationalekonomer systematiskt några viktiga områden av utomordentligt stor betydelse: marknadsföringens manipulationer och vapenhandeln.

Trots allt tal om individens suveränitet i ekonomiska frågor spenderar näringslivet årligen enorma summor på att manipulera människors behov och önskemål. Vetenskapen hjälper gärna till. Få områden av mänskligt beteende torde vara mer genomforskat än våra köpvanor och fa områden är utsatta för mer systematisk manipulation. Trots att detta berör den absoluta grundbulten för teorin tycks nationalekonomerna ägna denna form av intervention ett mycket förstrött intresse jämfört med statliga regleringar i ekonomin. På samma sätt går nationalekonomer systematiskt förbi vapenhandeln, enligt Galbraith. Under åren 1981 till 1989 köpte u-länderna 37 000 markbaserade missiler, 20 000 artilleripjäser, 11 000 tanks och pansarfordon, 3 200 överljudsplan och 540 krigsfartyg och u-båtar till en kostnad av 345,6 miljarder dollar. Detta exempellösa flöde av knappa resurser fortsätter utan att utvecklingsekonomerna ägnar det en seriös analys, trots att det får katastrofala konsekvenser för u-länderna själva och trots att det till på köpet oftast handlar om gigantiska statliga interventioner på den så omhuldade fria marknaden. Ekonomi är en relativt ung och outvecklad vetenskap. Vi vet till exempel inte säkert varför vissa länder har en högre tillväxt än andra. Marknadsekonomi i all ära men Japan och Korea till exempel, har haft en stark statlig styrning av sina ekonomier. Wall Streetjournalhar lite skämtsamt kallat Japan ”den enda kommunistiska stat som fungerar”. Japan bedriver fortfarande enligt många en protektionistisk handelspolitik av en sort som aldrig accepterats i Väst. Att många nationalekonomer underskattat utvecklingen i Östeuropa kan därför förklaras med okunskap. Med tanke på de enorma resurser som står till den ekonomiska vetenskapens förfogande, kvarstår emellertid visst tvivel. Betydligt allvarligare träffar anklagelsen om ekonomernas likgiltighet inför manipulationen av individer och militärens ekonomiska makt. Skall ekonomerna fortsätta att åtnjuta allmänhetens förtroende och legitimitet i den vetenskapliga världen måste den kunna bidra bättre till förståelsen av vår värld och till att lösa dess stora problem.

Varför tillväxt?

Ekonomi är läran om effektiv hushållning med knappa resurser. Traditionellt utgår ekonomer, som vi redan nämnt, från ett speciellt effektivitetsbegrepp: Pareto-optimalitet. Den ekonomiska vetenskapens normativa råd går ut på att främja en sådan effektivitet. Teoretiskt sett kan samhällets samlade resurser tillfalla en enda individ och ändå vara Pareto-optimalt fördelade. Det finns således inget rättvise- och än mindre jämlikhetspatos i ekonomisk teori. Vissa teoretiker skulle förvisso invända att en relativt blygsam omfördelning av vissa resurser i ett sådant läge skulle frigöra arbetskraft hos de svältande massorna vilket totalt sett skulle öka samhällets tillgängliga resurser jämfört med en svältsituation. Ur ett mer dynamiskt perspektiv kan man också resa farhågor kring risken för en revolutionär utveckling i ett sådant samhälle, en utveckling som knappast kan sägas främja ett effektivt utnyttjande av knappa resurser. Det har, på företagsnivån, till och med visat sig lönsamt att organisera fabriksarbete så att de anställda får ett större individuellt ansvar och frihet att själva styra sin arbetssituation. Även om denna utveckling i sin förlängning riskerar att öka utslagningen av resurssvaga från arbetsmarknaden, förefaller den arbetsorganisatoriska ambitionen etiskt riktig. Det tycks även som om ett visst mått av ärlighet i marknadsföringen främjar affärerna på lång sikt. Fler exempel kan anföras där till synes rättfärdiga reformer kombineras med lönsamhet och tillväxt.

Betyder det att den katolska kyrkans sociallära kan kombineras med kapitalism, med tillväxtmaximering, att etik kan kombineras med individuell nyttomaximering, eller med andra ord, att etik lönar sig? Slipper vi betala ett pris för de etiska värden vi så gärna vill främja? Om det ändå vore så väl att vi slapp prioritera. Kyrkans sociallära prioriterar emellertid tveklöst omsorgen om de fattiga, även om tillväxten i ekonomin hämmas, även om ingen gör någon vinst på affären, även om betalningsförmågan saknas, även om Pareto-optimala tillstånd därmed upphör. Det individuella arbetet ses på motsvarande sätt som en kallelse till delaktighet i Guds skapelse- och frälsningsprocess, även om inte alla har den kompetens som för tillfället efterfrågas på arbetsmarknaden, även om tillväxtambitionerna snarare förespråkar ett samhällsekonomiskt ”stålbad”, även om arbetslöshetssiffrorna är lägre än omvärldens. Det kan mycket väl vara så att miljölagstiftning, fördelningspolitik, flyktingmottagningar, u-hjälp, minimilöner, narkomanvård, allmän sjukvård m.m. inte alls går hand i hand med tillväxtambitionerna utan tvärtom representerar etiska värden som vi vill upprätthålla, även till priset av en försämrad tillväxttakt i den svenska ekonomin. Om etik och ekonomisk tillväxt går att kombinera bör vi skatta oss lyckliga. Om upprätthållandet av etiska värden kräver avkall på tillväxttakten måste vi vara villiga att betala priset. Den moraliska självkänslan och det etiska klimatet skulle förbättras om vi kunde kalla saker vid deras rätta namn istället för att grumla till problemen med önsketänkande av typen: etik lönar sig – det kan ibland synas så men formuleringen missar målet.

Det nya prästerskapet?

Ekonomisk teori är illusionslös när den inte förutsätter moraliska överväganden bland enskilda individer utan strikt individuellt nyttomaximerande. Denna brist på kärlek är naturligtvis inget ideal men (tyvärr) inte helt verklighetsfrämmande. Som grund för en pragmatisk ekonomisk politik fyller teorin därför en viktig och ibland till och med en klarsynt roll. Att människor tvärtemot teorins grundantaganden också ofta handlar utifrån altruistiska motiv får emellertid inte glömmas bort.’

Problemet uppstår där ekonomisk teori utvecklas till en cynisk världsåskådning med krav på tolkningsföreträde. Utöver de redan angivna områdena (t.ex. kultur- och familjelivet) kan nämnas tendensen att funktions- eller nyttovärdera människan i medicinska prioriteringssituationer vilket Erwin Bischofberger vid flera tillfällen påpekat.

Allting har faktiskt inte ett pris och det finns kanske en anledning till varför inte allting säljs och köps på marknader. Att ändå försöka sätta ett pris på allting är därmed att våldföra sig på människans naturliga umgänge. Rätten att leva väger tyngre än möjligheten att kunna göra rationella individuella nyttokalkyler. Därför har inte heller vattnet något pris i Sinaiöknen därför att en marknadsprissättning skulle förstöra livsmöjligheterna där.

Det finns en risk att vi får vi ett nytt prästerskap som reducerar människan till blott och bart en nyttomaximerande producent och konsument av varor och tjänster. När moraliska överväganden kallas ”irrationella motiv” kränker tänkesätt hämtade ur ekonomisk teori människans värdighet som person. Att en sådan reduktion redan påbörjats kan delvis förklaras av att en alternativ människosyn – kristen personalism – inte förts fram tillräckligt övertygande. Ekonomisk teori och vidhängande nyttomaximerande världsåskådning har emellertid uppenbara etiska brister, dess företrädare tycks stundtals agera med bristande vaksamhet, och strävan efter ekonomisk effektivitet måste vid en valsituation underordnas etiska värden. På dessa grunder kan och bör ekonomerna och den ekonomiska vetenskapen utsättas för kontinuerlig etisk granskning. Kyrkan har här definitivt en roll. Etisk kunskap, människokännedom och ett vidare perspektiv på ekonomiska frågor kommer också att behövas i den fortsatta ekonomisk-etiska dialogen.

Noter

’Den intresserade hänvisas till sociologen Amitai Etzionis verk The Moral Dimension (1988), som förutom att samla kritiken mot ekonomisk teori även formulerar grunden för vad som kallas socioekonomi. Utgångspunkten är att mänskligt handlande inte bara syftar till att maximera den egna nyttan utan även tillfredsställa den moraliska övertygelsen.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Nationalekonomerna måste börja ta ett större etiskt ansvar för den ekonomiska utvecklingen. Om de skall fortsätta att åtnjuta allmänhetens förtroende måste de kunna visa metoder för hur man bättre skall kunna lösa världens stora och svåra problem. Författaren till föl ande inlägg i den ekonomisk-etiska dialogen, Tomas Brytting, är ekon. dr och arbetar med företagsetiska frågor vid FA-rådet i Stockholm.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det fanns en tid när kyrkans makt var stor över såväl himmelska som jordiska ting. Prästen och läraren var kanske de enda med högre utbildning i bygden och i den duon fann sig nog ofta läraren underordnad. Ur teologiska resonemang tycktes vardagens välbekanta mönster få sin naturliga förklaring. Det som hände var Guds vilja. Att fattig var fattig och rik var rik hade nog med Guds plan att göra. Vem vågade ifrågasätta, prästen visste ju bäst?

I dag råder andra makter. Vårt lands beroende av den internationella ekonomiska utvecklingen, devalveringshotet mot den svenska kronan, arbetslöshetens och budgetunderskottets hemlighetsfulla dansturer, alla dessa argument som med en ödesbestämd klang serveras dagligen och stundligen, är det vår tids lekmannareligion? Att fattig är fattig och rik är rik förklaras i dag med internationella handelssystem, växelkurspolitik och marknadsregleringar. Kanske har vi fått en ny religion: ekonomisk teori, och ett nytt prästerskap: professorer i nationalekonomi, lika svåra att ifrågasätta. Det finns dock ett spirande motstånd. I många kretsar finns en växande irritation över den ekonomiska vetenskapens till synes oförminskade legitimitet trots dess föregivet allvarliga tillkortakommanden.

I Vatikanen skedde i november 1990 ett i detta perspektiv symbolmättat möte mellan den påvliga Justitia et Pax kommissionen och några välkända nationalekonomer. Den tidigare världsmakten kyrkan inbjöd här det nya prästerskapet i syfte att granska sin egen lära om sociala förhållanden och deras uppkomst. Kyrkan förberedde som bäst den ett år senare utkomna socialencyklikan Centesimus annus (Människans välfärd – katolsk sociallära 100 år. Katolska Bokförlaget 1991). Det nya ekonomiska prästerskapet hade just sett planhushållningen kollapsa i Östeuropa men samtidigt fatt uppleva hur den finansiella marken börjat gunga under fötterna. Mötet finns nu dokumenterat i en skrift utgiven av Justitia et Pax i Rom och heter Social and Ethical Aspects of Economics – A colloquium in the Vatican. Ämnet är naturligtvis alltför omfattande för en kortare artikel, men låt oss ändå ta tillfället i akt att något reflektera över dessa viktiga frågor.

Kommissionens frågor

För att vägleda diskussionen hade kommissionen formulerat några kärnfrågor som den önskade fa belysta. Några exempel:

– Är det sant att ekonomisk teori använder ett rationalitetsbegrepp vars praktiska konsekvens är att reducera moraliska överväganden och samarbetsstrategier?

– Vad finns det för samband mellan kapitalism och etik i ekonomisk teori?

– Kan man försvara en teoretisk åtskillnad mellan produktion av välstånd och fördelning av detsamma? – Hur kan man hävda marknadslösningars generella överlägsenhet samtidigt som vi vet att hierarkiskt ordnade organisationer i vissa fall fungerar effektivare än marknaden?

– Kan man som nationalekonom helt och hållet bortse från mänskligt lidande under en förändringsfas, om blott målet med förändringen är önskvärt? – Räcker det med att släppa världsmarknadspriserna fria och upphöra med statliga interventioner för att uppnå långsiktig tillväxt i U-länderna?

– Vilka kontrollmekanismer behövs för att klara miljöproblemen, räcker marknadskrafterna?

Samtidigt som man mellan raderna tydligt uppfattar en hälsosamt kritisk attityd från kommissionens sida fångar dessa frågor in viktiga områden som en etisk-ekonomisk dialog måste beröra. De församlade nationalekonomerna gled emellertid försiktigt förbi de flesta av dessa närmast hullingförsedda frågor. Förmodligen blev kommissionens medlemmar styrkta i sina misstankar att ekonomi är ett ämne man bör närma sig försiktigt och med goda guider. I sina anföranden avgav istället nationalekonomerna tålmodigt, en efter en, introduktionsföreläsningar i teoretiska elementa. För den som väntat sig ett fruktbart möte mellan socialetik och ekonomi blir åtminstone läsningen av de offentligjorda bidragen lite grann av en besvikelse. Att ge en homogen och kortfattad bild av ett 15-tal ekonomiprofessorers syn på dessa frågor leder naturligtvis till att vissa nyanser går förlorade, men låt oss ändå försöka summera ekonomernas budskap innan vi går in i en mer kritisk reflexion. Förhoppningsvis förmedlas ändå konturen av den nationalekonomiska utgångspunkten för en dialog mellan etik och ekonomi.

Fri eller reglerad marknad?

Marknadsekonomisk teori bygger på iden att den enskilde individen har överlägset bäst kunskap vad gäller såväl egna behov och önskemål som tillgängliga alternativa sätt att tillfredställa dem. Därmed är hon den bäst lämpade att fatta ekonomiska beslut. En ekonomi grundad på fria individuella val – marknadsekonomi – kommer därför att vara den effektivaste formen för produktion och distribution av varor och tjänster. Den leder till vad ekonomer kallar Pareto-optimala tillstånd, dvs. där ingen kan fa det bättre utan att någon får det sämre. Mindre drastiskt uttryckt: en försämring på ett håll uppvägs inte med de samlade förbättringarna på annat håll. En fri marknadsekonomi kommer dessutom att uppfylla den ur etisk synvinkel grundläggande autonomiprincipen. Om detta rycks de inbjudna nationalekonomerna vara helt överens.

Men – och ödesfrågan är hur stort detta ”men” egentligen är – ofta handlar vi individuellt rationellt men kollektivt irrationellt. Till exempel när vi skråpar ned, smiter från skatt, eller avstår från att rösta med motiveringen att mitt bidrag i det stora hela är så litet att det ändå inte spelar någon roll. Ren miljö, samhällelig stabilitet och demokrati är exempel på vad ekonomer kallar ”kollektiva nyttigheter” (public goods) dvs. förhållanden som alla i ett samhälle har nytta av men vars ”konsumtion” inte kan fördelas utifrån betalningsviljan på marknaden. Ren luft kan inte förbehållas dem som är villiga att betala. Surt regn drabbar även dem som betalar miljöavgifter. Detta kallas ibland för ”free-rider” (snålskjuts-) problemet och innebär att prisbildningen i ekonomin inte återspeglar konsumtionens verkliga kostnader. Individernas betalningsvilja kommer därmed inte att återspegla deras verkliga intressen och prioriteringar.

I ekonomisk teori uppstår miljöproblem därför att privata och sociala kostnader skiljer sig. Bilisten betraktar som kostnader sin bil och bensinen han köper men inte den avgas han sprider. Eftersom problemet uppstår på grund av att marknaden ger upphov till felaktiga signaler, har det definitionsmassigt inte heller någon marknadslösning. (Samma problem gäller inter-generationsproblemet; våra barn och inte vi själva far betala den fulla kostnaden för vår konsumtion; genom miljöförstöring men även via ett övervältrat budgetunderskott.) Skatter kan fa privata och sociala kostnader att överensstämma, dvs. man tvingar på medborgarna en avgift för att de utnyttjar ”public goods”, eller ”kollektiva nyttor”. Eftersom bilisten förbrukar ren luft tvingas han betala för den via exempelvis bensinskatt. Man kan uttrycka det som att Staten går in som leverantör eller säljare av ren miljö, eller för den delen nationell säkerhet och stabilitet (via försvaret och socialförsäkringssystemet till exempel). Eftersom Staten har monopol på dessa tjänster kommer priset inte att vara marknadsbestämt. Till miljöproblemens icke-marknadsbaserade lösningar kommer även att miljöförstöringen ofta beror mer på industrialisering, urbanisering och befolkningstillväxt än på marknadskrafterna- jfr Östeuropa och latinamerikanska storstäder. Miljöproblemens internationella karaktär gör också att de måste lösas politiskt och inte genom marknadskrafter.

Avsteg från marknadslösningar kan uppkomma också av andra skäl. När det finns stordriftsfördelar så att delar av marknaden kan kontrolleras av enskilda aktörer (exv. genom faktiska monopol), när individer kan skada varandra eller hjälpa varandra utan att detta bestraffas eller belönas av marknaden, när ekonomiska aktörer har information och kunskap som inte är allmän, i sådana situationer skulle individuell nyttomaximering leda till prissignaler som inte korrekt återspeglar kostnader och individers betalningsvilja. I den meningen är egoism inte alltid förenlig med ekonomisk effektivitet. I sådana situationer finns en legitim plats för individuell moral, sociala normer, praktisk normativ ekonomi (ekonomisk politik) och argument för offentlig sektor och statliga ingrepp på vissa marknader – till exempel för att upprätthålla konkurrens! Statliga pensionssystem, hälsovård, skola etc förrycker inte nödvändigtvis marknadens effektivitet. Frågan är i vilken utsträckning individuella konsumenter har ett genuint val, huruvida en viss vara eller tjänst är utsatt för en löpande prövning genom konkurrens.

Slutligen regleras vissa marknader med moraliska argument. En fri marknad för narkotika, sexuella tjänster eller dödshjälp existerar bara i den mest fanatiska marknadsliberals fantasi.

Det är alltså i situationer där den existerande marknaden inte kännetecknas av ”perfekt konkurrens” som andra överväganden än individuell nyttomaximering kommer in i bilden. Argumentet skulle vara att här har någon part antingen inget val alls eller ofullständig kunskap om vad valalternativen innebär. Den andra parten däremot har en överlägsen kunskap och därmed en maktposition. Ekonomisk teori förespråkar ingrepp på marknaden för att i dessa lägen hindra den starkare att göra bruk av sitt överläge – maximera sin individuella nytta – eftersom detta inte gagnar ekonomisk effektivitet. Lägg dock märke till att det legitimerande och styrande värdet är effektivitet (Pareto-optimalitet) och inte omsorg om de svaga.

De fattiga främst

En av ekonomerna menade att man som grundregel alltid bör låta utbudssidan av ekonomin sköta sig självt. Däremot kan det krävas aktiv reglering av efterfrågesidan (exempelvis genom aktiv inkomstpolitik) i syfte att säkerställa en utifrån renodlat etiska utgångspunkter rättvisare fördelning av det materiella välståndet. Ekonomisk effektivitet garanterar nämligen inte en rättvis, än mindre jämlik fördelning av det samlade produktionsresultatet. En annan deltagare poängterade dock att ”rättvis fördelning” ofta tolkats alltför egalitärt. Istället borde ekonomisk politik inriktas på omsorg om de fattigaste – en ny lyhördhet för tankarna i Rerum Novarum. Att detta ingalunda är en enkel uppgift illustreras av ett historiskt exempel.

I 1800-talets England fanns en sed att rika människor under nödår köpte vete för att sedan sälja till halva priset till de fattiga – ett exempel på välgörenhet kan man tycka. Ekonomisk analys visar dock att de rikas efterfrågan trissade upp priserna på det redan knappa vetet och att slutresultatet blev att de fattiga fick betala lika mycket som vanligt för sitt dagliga bröd medan vetehandlarna gjorde en fet profit på överklassens godhet. Att skänka pengar hade inte heller hjälpt. Bästa sättet att hjälpa de fattiga till billigare bröd hade varit att de rika helt sonika ransonerade sin egen konsumtion. Handlarna hade då tvingats sänka priserna för att bli av med sina lager.

Diskussionen i Vatikanen rycks ha lett till samsyn i åtminstone en fråga av etisk natur. Att ge prioritet för de fattiga, även via omfördelningar från de rika till de fattiga, väger tyngre än ekonomisk effektivitet ansåg de församlade ekonomerna. Förbehållet är att medlen för att uppnå detta är effektiva och inte kontra-produktiva.

Förespråkar ekonomisk teori egoism?

Mot denna anklagelse kan två försvarslinjer skönjas i bidragen; (1) vi pratar om en renodlad abstraktion; homo economicus för att förstå en betydligt komplexare verklighet, de två bör inte förväxlas, och (2) ekonomisk teori förespråkar i och för sig inte att alla individer skall bete sig egoistiskt, men den förklarar hur produktionsresultatet fördelas i ett samhälle där man inte kan räkna med oegennyttigt beteende, annat än i de fall där det lönar sig. I så måtto är ekonomisk teori illusionsfri. Den handlar med andra ord mer om hur incitamentstrukturen påverkar ett samhälle än vilka värden människor bör sträva efter att förverkliga. Framförallt, menade en av deltagarna, handlar ekonomisk teori enbart om ekonomiska handlingar, inte om politiska handlingar eller om hur vi beter oss i familjen etc. Att detta ingalunda är tillfredsställande svar på frågan får vi anledning att återkomma till.

Att låta incitamenten göra jobbet, menade man, tillfredsställer subsidiaritetsprincipen och autonomiprincipen. Att utforma fungerande incitamentstrukturer är därför en viktig uppgift för ekonomerna. Människan söker belöningar och undviker bestraffningar. Den rätta frågan att ställa är därför: Gynnas eller bestraffas godheten i vår ekonomi? De bestraffningar och belöningar (i vid mening) som hägrar, främjar de önskvärt beteende? Vi kan ta det gamla svenska skattesystemet som exempel. Extremt höga marginalskatter, Pomperipossa-effekter och en uppsjö av kryphål i skattelagstiftningen ledde till en situation där ”alternativkostnaden för hederlighet gick upp” för att citera börschefen Bengt Ryden. Det blev helt enkelt väldigt lönsamt att vara ohederlig. I den mån hederlighet betraktades som en dygd var följaktligen det svenska skattesystemet före omläggningen oetiskt eftersom dygden inte premierades. Denna slutsats grundar sig naturligtvis på antagandet att många människor kände sig frestade till skattefiffel. Nästa fråga är om detta i sin tur är att ”utesluta människors förmåga till moraliska overvaganden” och oegennyttigt beteende eller om det bara är uttryck för en illusionslöshet hos betraktaren?

Så långt nationalekonomernas budskap i Vatikanen. Kommissionens vice ordförande Jorge Meija beskrev mötet som ”en lektion”. Som utomstående betraktare kan man dessutom känna en viss frustration över att de etiska aspekterna av ekonomisk teori inte fick en djupare behandling. Med all säkerhet kommer dock samtalen mellan kyrkans sociallära och nationalekonomin att fortsätta. Här skall tre områden anges där den ekonomiska vetenskapen bör utsättas för etisk granskning: (1) Etiska brister i själva den ekonomiska teorin, (2) Blinda fläckar hos nationalekonomerna och (3) Tillväxtmålets tveksamma status.

Etiska brister

Kommissionen anger själv vad den uppfattar som kvarstående ”olösta spänningar” i ekonomisk teori. Den kanske viktigaste berör skillnaden mellan att ha vissa rättigheter å ena sidan och att ha de nödvändiga medlen för att kunna utnyttja dessa rättigheter å den andra. Även om vi accepterar alla människors lika värde och rättigheter blir detta endast tomma ord om välståndet är alltför skevt fördelat. Vad spelar det för roll om bröd finns på marknaden när man inte har några pengar? De som svälter utan att ha pengar utgör i ekonomisk teori ingen efterfrågan och är därmed inget att räkna med. Det faktum att 5 000 människor varje dag svälter ihjäl i Somalia är i ekonomisk teori fullständigt irrelevant och ointressant. Här är ett område där ekonomin uppenbarligen måste förhålla sig lyhört till etiken.

Å andra sidan: ”Spannen med vilken man bär pengar från de rika till de fattiga är full med hål – alla försök att dela kakan gör den mindre”, som en av deltagarna uttryckte det. Girigheten kan ibland till och med vara det godas tjänare. En illustration kan hämtas ur Talmud. Där berättas om en from rabbin som lyckades övertala Gud att under en hel dag hålla det onda stången. Resultatet blev en katastrof. Hönorna lade inga ägg, inga hus byggdes och all handel upphörde! Till synes överväldigande bevis stödjer tesen att individuell nyttomaximering är en mycket effektiv ekonomisk drivkraft. Den kapitalistiska marknadsekonomin har visat sig vara en tillväxtmotor med exceptionell styrka. Möjligheterna att bygga upp stora personliga förmögenheter har skapat välstånd även för människor i lägre inkomstskikt. Ambitionen att omfördela välståndet enligt mer egalitära principer har visat sig problematiskt att förena med ambitionen att åstadkomma högsta möjliga tillväxt. Den goda viljan måste därför också lyssna på ekonomisk sakkunskap – den osynliga handen är verksam, som veteexemplet ovan visar.

Att ekonomisk teori definierar all efterfrågan i monetära termer väcker även andra etiska frågor. Teorin är sålunda blind för den subjektiva betydelsen av pengar. De slantar den rike mannen vill spendera på en butelj fint vin är lika mycket ”värt” – i den ekonomiska analysen – som de pengar den fattiga modern behöver för att köpa medicin åt sitt annars dödsdömda barn. Det handlar i båda fallen om samma ”nytta” eftersom den är uttryckt i samma mått: antal kronor någon kan spendera på marknaden. Vad är ett liv värt jämfört med bouquen hos en Chateau Margaux? – svar: Lika mycket! Ekonomisk teori tycks sakna instrument för att kunna avslöja sådana absurditeter eftersom den inte befattar sig med betalningsviljan utan enbart med betalningsförmågan. Det finns med andra ord högst legitima behov som inte uppträder som en ekonomiskt synbar efterfrågan – en marknadsimperfektion om man så vill. Som vi redan sett måste sådana områden få styras av etiska överväganden.

Ekonomins etiska blindhet framstår klarast just i de fall när värdet av ett mänskligt liv beräknas. I en svensk lärobok i förvaltningsekonomi hittar vi följande: ”Den vanligaste metoden att beräkna värdet av ett människoliv är att som alternativvärde använda bortfallet av hennes beräknade framtida produktionsinsats i samhället minskat med hennes beräknade framtida konsumtion. En sådan kalkyl kommer att visa höga kronvärden för 30-åringar men negativa värden för 60-åringar och äldre. De flesta är överens om att negativa värden icke är etiskt acceptabla (sic) och därför används vanligen genomsnittsvärden på människoliv oavsett ålder, kön och inkomstläge” (Thorburn, 1974). Sådana här resonemang kan leda fram till slutsatsen att vissa länder i Afrika är ”underförgiftade” pga av att det kalkylerade människovärdet där är lägre. En försämrad livskvalitet för dessa människor kostar inte lika mycket som i väst därför att deras ”ekonomiska” människovärde är lägre. Giftigt avfall bör av det skälet dumpas företrädesvis i länder med låga löner, säger Lawrence Summers, chefsekonom på Världsbanken, i ett inlägg som ingen riktigt vågar avfärda som satir (se artikel av Lasse Berg i DN 27/4 1992). Här är det relevant att tala om ett förnuft som löper amok.

För att undvika missförstånd; dessa kritiska noteringar kring en rådande teori är på intet sätt ett försvar för socialiseringar och planhushållning. Svagheterna jag antytt ligger i det slags rationalistiska nyttomaximerande tänkesätt som är utbrett såväl bland marknads- som planekonomer. Att detta tänkesätt tycks sprida sig även till icke-ekonomiska områden är en anledning till stor oro. Att ekonomisk teori skulle vara begränsad till ekonomiska handlingar och inte gälla familjelivet, politiken eller kulturen är nog en något naiv förhoppning. Det finns i dag välutvecklade analyser som i ekonomiska termer behandlar frågor som att skaffa barn, att välja partner eller politiskt parti, att begå brott eller ej. Konstföremål betraktas i allt större utsträckning utifrån sitt värde som investeringsobjekt. Ibland ser man begreppen ”moralisk” eller ”känslomässig” ersättas med begreppet ”irrationell” osv. Exemplen visar att individuell nyttomaximering som bedömningsgrund har spridit sig utanför den köp-/säljsituation som den först utgick ifrån. Det är därför välgörande att kommissionen i sin kommentar noterar att teorier inte bara beskriver befintligt beteende utan också tenderar att förändra det. Den kritiska frågan är med andra ord inte bara vilket ekonomiskt system vi skall ha utan också vilken plats vi skall tillåta att ekonomiskt tänkande far i vårt samhälle.

Nationalekonomernas blinda fläckar

Förutom etiska svagheter i nationalekonomisk teori, bör man också notera nationalekonomernas egna tillkortakommanden. Nyligen gick en arg teknologie doktor till frontalangrepp i Dagens Nyheter: ”Hela 80-talet och utvecklingen inom den industrialiserade västvärlden med växande arbetslöshet och sociala klyftor bär vittnesbörd om ekonomernas oförmåga att analysera utvecklingen och dess orsaker. Deras förslag till åtgärder har snarare förstärkt problemen än löst dem.” Oavsett om detta är en riktig kritik eller ej, är det ett intressant tidstecken som förtjänar att tas på allvar, att nationalekonomerna i dag utkrävs ett ansvar för den ekonomiska utvecklingen. Dels är det intressant att allt fler tycks vara av den uppfattningen att nationalekonomerna faktiskt har påverkat skeendet, vilket är mer än vad man törs tillskriva många andra samhällsvetare, dels måste det anses legitimt att ifrågasätta såväl teorin som dess uttolkare när den ekonomiska utvecklingen helt uppenbart gått snett.

Den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith, har under en lång tid utövat hård systematisk kritik mot sin egen vetenskap: dess oförmåga att göra korrekta förutsägelser, att ge vägledning åt politiker, och dess ovilja att ta upp vissa relevanta frågeställningar. I Stockholm förra året raljerade han närmast över sina mer konservativa kollegor. Först när de lämnar sitt ämne kommer de att bli varse de verkliga problemen som teorin nu döljer effektivt. De sitter handfallna och väntar på att världens problem skall lösas bara tron på de ekonomiska krafterna är tillräckligt stark. Den ekonomiska konservatismen tycks förlita sig på ”ett närmast teologiskt stöd” osv. Han berörde framförallt tre områden där ekonomerna grundligt misslyckats. För det första tycks ekonomerna i gemen ha missbedömt utvecklingen i Östeuropa – vilket måste betraktas som en allvarlig miss. För det andra och tredje undviker nationalekonomer systematiskt några viktiga områden av utomordentligt stor betydelse: marknadsföringens manipulationer och vapenhandeln.

Trots allt tal om individens suveränitet i ekonomiska frågor spenderar näringslivet årligen enorma summor på att manipulera människors behov och önskemål. Vetenskapen hjälper gärna till. Få områden av mänskligt beteende torde vara mer genomforskat än våra köpvanor och fa områden är utsatta för mer systematisk manipulation. Trots att detta berör den absoluta grundbulten för teorin tycks nationalekonomerna ägna denna form av intervention ett mycket förstrött intresse jämfört med statliga regleringar i ekonomin. På samma sätt går nationalekonomer systematiskt förbi vapenhandeln, enligt Galbraith. Under åren 1981 till 1989 köpte u-länderna 37 000 markbaserade missiler, 20 000 artilleripjäser, 11 000 tanks och pansarfordon, 3 200 överljudsplan och 540 krigsfartyg och u-båtar till en kostnad av 345,6 miljarder dollar. Detta exempellösa flöde av knappa resurser fortsätter utan att utvecklingsekonomerna ägnar det en seriös analys, trots att det får katastrofala konsekvenser för u-länderna själva och trots att det till på köpet oftast handlar om gigantiska statliga interventioner på den så omhuldade fria marknaden. Ekonomi är en relativt ung och outvecklad vetenskap. Vi vet till exempel inte säkert varför vissa länder har en högre tillväxt än andra. Marknadsekonomi i all ära men Japan och Korea till exempel, har haft en stark statlig styrning av sina ekonomier. Wall Streetjournalhar lite skämtsamt kallat Japan ”den enda kommunistiska stat som fungerar”. Japan bedriver fortfarande enligt många en protektionistisk handelspolitik av en sort som aldrig accepterats i Väst. Att många nationalekonomer underskattat utvecklingen i Östeuropa kan därför förklaras med okunskap. Med tanke på de enorma resurser som står till den ekonomiska vetenskapens förfogande, kvarstår emellertid visst tvivel. Betydligt allvarligare träffar anklagelsen om ekonomernas likgiltighet inför manipulationen av individer och militärens ekonomiska makt. Skall ekonomerna fortsätta att åtnjuta allmänhetens förtroende och legitimitet i den vetenskapliga världen måste den kunna bidra bättre till förståelsen av vår värld och till att lösa dess stora problem.

Varför tillväxt?

Ekonomi är läran om effektiv hushållning med knappa resurser. Traditionellt utgår ekonomer, som vi redan nämnt, från ett speciellt effektivitetsbegrepp: Pareto-optimalitet. Den ekonomiska vetenskapens normativa råd går ut på att främja en sådan effektivitet. Teoretiskt sett kan samhällets samlade resurser tillfalla en enda individ och ändå vara Pareto-optimalt fördelade. Det finns således inget rättvise- och än mindre jämlikhetspatos i ekonomisk teori. Vissa teoretiker skulle förvisso invända att en relativt blygsam omfördelning av vissa resurser i ett sådant läge skulle frigöra arbetskraft hos de svältande massorna vilket totalt sett skulle öka samhällets tillgängliga resurser jämfört med en svältsituation. Ur ett mer dynamiskt perspektiv kan man också resa farhågor kring risken för en revolutionär utveckling i ett sådant samhälle, en utveckling som knappast kan sägas främja ett effektivt utnyttjande av knappa resurser. Det har, på företagsnivån, till och med visat sig lönsamt att organisera fabriksarbete så att de anställda får ett större individuellt ansvar och frihet att själva styra sin arbetssituation. Även om denna utveckling i sin förlängning riskerar att öka utslagningen av resurssvaga från arbetsmarknaden, förefaller den arbetsorganisatoriska ambitionen etiskt riktig. Det tycks även som om ett visst mått av ärlighet i marknadsföringen främjar affärerna på lång sikt. Fler exempel kan anföras där till synes rättfärdiga reformer kombineras med lönsamhet och tillväxt.

Betyder det att den katolska kyrkans sociallära kan kombineras med kapitalism, med tillväxtmaximering, att etik kan kombineras med individuell nyttomaximering, eller med andra ord, att etik lönar sig? Slipper vi betala ett pris för de etiska värden vi så gärna vill främja? Om det ändå vore så väl att vi slapp prioritera. Kyrkans sociallära prioriterar emellertid tveklöst omsorgen om de fattiga, även om tillväxten i ekonomin hämmas, även om ingen gör någon vinst på affären, även om betalningsförmågan saknas, även om Pareto-optimala tillstånd därmed upphör. Det individuella arbetet ses på motsvarande sätt som en kallelse till delaktighet i Guds skapelse- och frälsningsprocess, även om inte alla har den kompetens som för tillfället efterfrågas på arbetsmarknaden, även om tillväxtambitionerna snarare förespråkar ett samhällsekonomiskt ”stålbad”, även om arbetslöshetssiffrorna är lägre än omvärldens. Det kan mycket väl vara så att miljölagstiftning, fördelningspolitik, flyktingmottagningar, u-hjälp, minimilöner, narkomanvård, allmän sjukvård m.m. inte alls går hand i hand med tillväxtambitionerna utan tvärtom representerar etiska värden som vi vill upprätthålla, även till priset av en försämrad tillväxttakt i den svenska ekonomin. Om etik och ekonomisk tillväxt går att kombinera bör vi skatta oss lyckliga. Om upprätthållandet av etiska värden kräver avkall på tillväxttakten måste vi vara villiga att betala priset. Den moraliska självkänslan och det etiska klimatet skulle förbättras om vi kunde kalla saker vid deras rätta namn istället för att grumla till problemen med önsketänkande av typen: etik lönar sig – det kan ibland synas så men formuleringen missar målet.

Det nya prästerskapet?

Ekonomisk teori är illusionslös när den inte förutsätter moraliska överväganden bland enskilda individer utan strikt individuellt nyttomaximerande. Denna brist på kärlek är naturligtvis inget ideal men (tyvärr) inte helt verklighetsfrämmande. Som grund för en pragmatisk ekonomisk politik fyller teorin därför en viktig och ibland till och med en klarsynt roll. Att människor tvärtemot teorins grundantaganden också ofta handlar utifrån altruistiska motiv får emellertid inte glömmas bort.’

Problemet uppstår där ekonomisk teori utvecklas till en cynisk världsåskådning med krav på tolkningsföreträde. Utöver de redan angivna områdena (t.ex. kultur- och familjelivet) kan nämnas tendensen att funktions- eller nyttovärdera människan i medicinska prioriteringssituationer vilket Erwin Bischofberger vid flera tillfällen påpekat.

Allting har faktiskt inte ett pris och det finns kanske en anledning till varför inte allting säljs och köps på marknader. Att ändå försöka sätta ett pris på allting är därmed att våldföra sig på människans naturliga umgänge. Rätten att leva väger tyngre än möjligheten att kunna göra rationella individuella nyttokalkyler. Därför har inte heller vattnet något pris i Sinaiöknen därför att en marknadsprissättning skulle förstöra livsmöjligheterna där.

Det finns en risk att vi får vi ett nytt prästerskap som reducerar människan till blott och bart en nyttomaximerande producent och konsument av varor och tjänster. När moraliska överväganden kallas ”irrationella motiv” kränker tänkesätt hämtade ur ekonomisk teori människans värdighet som person. Att en sådan reduktion redan påbörjats kan delvis förklaras av att en alternativ människosyn – kristen personalism – inte förts fram tillräckligt övertygande. Ekonomisk teori och vidhängande nyttomaximerande världsåskådning har emellertid uppenbara etiska brister, dess företrädare tycks stundtals agera med bristande vaksamhet, och strävan efter ekonomisk effektivitet måste vid en valsituation underordnas etiska värden. På dessa grunder kan och bör ekonomerna och den ekonomiska vetenskapen utsättas för kontinuerlig etisk granskning. Kyrkan har här definitivt en roll. Etisk kunskap, människokännedom och ett vidare perspektiv på ekonomiska frågor kommer också att behövas i den fortsatta ekonomisk-etiska dialogen.

Noter

’Den intresserade hänvisas till sociologen Amitai Etzionis verk The Moral Dimension (1988), som förutom att samla kritiken mot ekonomisk teori även formulerar grunden för vad som kallas socioekonomi. Utgångspunkten är att mänskligt handlande inte bara syftar till att maximera den egna nyttan utan även tillfredsställa den moraliska övertygelsen.