Det öppna samhället och religionen

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det öppna samhället och dess fiender är titeln på en bok som filosofen Karl Popper gav ut 1945. Som den liberala demokratins försvarare var Popper ute efter att analysera och varna för de totalitära ideologierna och deras avläggare i de demokratiska samhällena. Vid mitten av 1900-talet stod nazism, fascism och särskilt kommunism i centrum för uppmärksamheten. Efter militärdiktaturernas och kommunismens fall kom ”historiens slut” (Fukuyama). Den globala marknads-ekonomin tycktes ha segrat. Vägen låg öppen för ett världssamfund byggt på fritt utbyte av varor och tjänster – låt vara med ojämnt resultat – samt eventuellt även mänskliga rättigheter.

Den 11 september 2001 tog historien fart på nytt. Eller var det kanske det allmänna medvetandet som ändrades på grund av dessa exempellösa terrordåd? Experter hävdar att den militanta islamismen i själva verket nådde sin höjdpunkt för ca tio år sedan. Kanske gör det inte terrorattacker av detta slag mindre sannolika. Möjligheten för militanta nätverk att attackera den sårbara öppenheten i det högteknologiska samhället är känd sedan länge. Är vi tillbaka i medeltiden, då kungamakten ännu knappast kunde göra anspråk på våldsmonopol, medan vi under den moderna epoken tagit det statliga våldsmonopolet för självklart?

De demokratiska samhällena sluter sig nu samman för att återupprätta det statliga våldsmonopolet, eventuellt med övernationella inslag. Syftet att skydda den egna befolkningens säkerhet kan tyckas vara en tillräcklig motivering. I politikers och debattörers retorik efter den 11 september har det dock varit mycket tal om försvaret av det öppna, liberala samhället. Grundläggande värden som åsikts- och mötesfrihet, och kanske inte minst religionsfriheten lyfts fram. Samuel Huntingtons kända tes att vi efter det kalla krigets slut står inför en civilisationernas konflikt, särskilt mellan väst och den islamska världen, har avvisats med emfas. Det är inte islam som skall bekämpas utan den marginella islamskt inspirerade terrorismen.

Kännare av islam hävdar i denna situation att jihad inte betyder heligt krig utan helt enkelt kamp. Koranen kan likaväl användas som argument mot tvång i religionen och för en tolkning av islam som lever i fredlig samexistens med andra religioner och åskådningar. Islam är i grunden inte mer våldsbenägen än kristendomen. En ledande svensk islamolog har hävdat att teokratin inte har stöd i Koranen och att kopplingen mellan stat och religion snarast är en rest av ett förmodernt samhälle. I sina uttalanden företräder dock samme expert genomgående en individualistisk religionsdefinition. Religionens kollektiva funktion verkar dock främst vara som etnisk markör eller för att legitimera maktförhållanden. Ser man religionen ur mera ”religiös” synpunkt blir det annorlunda. Ibland hävdas att det egentligen inte är någon funktionell skillnad mellan religioner på individnivå, ibland att det finns lika många religioner som individer. Var och en gör sin personliga tolkning och plockar ur ”varukorgen”, oavsett formell tillhörighet. Inställningen har drag av det svenska ”livsåskådningsprogrammet”, som sedan decennier präglat läroplanen i religionskunskap. Detta passar som hand i handske med ett samhälle där religion är en privatsak. Man förutsätter att religiösa samfund är sammanslutningar av likasinnade, av dem som ”valt livsåskådning” på ett likartat sätt. Historien talar dock ett annat språk: Där religionen varit en avgörande och omvälvande faktor i folks och enskildas liv är det snarare religionen som valt människorna än tvärtom.

I försvaret för det öppna samhället ställs vi inte bara inför frågan om islam i grunden är en fredlig religion eller om umma, den islamska gemenskapen, principiellt och inte bara under vissa omständighet kan tolerera andra religioner och åskådningar som likaberättigade. Är islam berett att uttryckligen erkänna religionsfriheten som en mänsklig rättighet, på det sätt som Andra Vatikankonciliet gjorde i sin betydelsefulla deklaration Dignitatis humanae? Denna deklarations betydelse ligger inte minst däri, att man fasthåller den kristna trons sanningsanspråk. Men trons sanning utesluter inte den absoluta respekten för andras tro och uppfattningar. Tvärtom grundas religionsfriheten just i en förpliktelse för alla människor att söka sanningen, att följa sitt samvete och att respektera andras samvetsavgörelser. Människan är skapad till Guds avbild, utrustad med förnuft och frihet. Just i användandet av denna sin utrustning visar sig människans värde och värdighet. Det är utifrån denna skapelse- och människosyn som påven Johannes Paulus II – själv en av männen bakom konciliedeklarationen – med sådan iver driver på dialogen med andra religioner, och i synnerhet med islam.

I försvaret för det öppna samhället ställs vi också på nytt inför frågan om religionens roll. Kan det öppna, liberala samhället erkänna religionen som något annat än ett uttryck för en individuellt vald livsåskådning? Kan religionen, med dess starka inslag av kollektivt medvetande och minne, av riter som lika mycket förmedlar en transcendenserfarenhet som de ger uttryck åt den, med dess anspråk på att säga något sant om verkligheten, kan en sådan religion ges plats i det pluralistiska samhället? Den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas belyste dessa frågor på ett oväntat sätt, när han i oktober i år mottog den tyska bokhandelns fredspris.

I det sekulära samhället, hävdar Habermas, utgår vi från ett ömsesidigt erkännande av varandra som självständiga, förnuftiga varelser. I det av common sense präglade offentliga samtalet observeras dock sällan hur mycket som härstammar ur den religiösa traditionen, t.ex. tanken på människors lika värde. Religionen har stått fadder åt det sekulära förnuftssamhället. Men risken är, tillägger Habermas, att detta är en enkelriktad gata. ”Religionsfrihetens baksida är faktiskt en pacificering av den världsåskådningsmässiga pluralismen, med ojämlika följder. Hittills har den liberala staten krävt endast av de troende att de liksom skall dela upp sin identitet i en privat och en offentlig del. Det är de troende som måste översätta sin övertygelse till ett sekulärt språk innan deras argument kan göra anspråk på att finna gehör hos en majoritet” (FAZ 15/10). Men borde man inte, frågar Habermas vidare, ställa motsvarande krav på den sekulariserade sidan, så att man inte gör sig av med ”viktiga resurser för meningsskapande”. Den sekulära offentligheten måste bevara en känsla för det religiösa språkets artikulationskraft.

Habermas uttalanden skall framför allt ses inom ramen för den intensiva tyska debatten om forskning på embryonala stamceller och därmed sammanhängande etiska problem. I detta sammanhang ger den religiösa traditionen uttryck för en människosyn som även det sekulära, demokratiska samhället hittills hyllat. Även om man, som Habermas själv, betraktar sig som ”religiöst omusikalisk” måste man erkänna att den religiösa traditionen i sin uppfattning om skillnaden mellan Skaparen och det skapade/människan bevarar en oundgänglig insikt. Nämligen att människan inte är sin egen skapare, och att den som intar ”Guds plats” i skapelseprocessen tar på sig ett oerhört ansvar. Habermas frågar: ”Den människa som är först med att lägga fast en annan människas karaktär och egenskaper genom att skapa henne efter sitt eget gottfinnande, kommer hon inte samtidigt att förstöra de lika rättigheter och friheter som existerar mellan jämbördiga männi-skor, och som garanterar olikheten mellan dem?”

Habermas’ analys är tillämplig på flera områden. Problemen möter oss i frågor som skola, familjepolitik och den ständigt ökande exploateringen av sex och våld i reklam och medier. Om samhället är neutralt i religions- och livsåskådningsfrågor, vad bildar då grunden för främjandet av det goda, i kultur, uppfostran och offentligt liv i allmänhet? En helt värdeneutral, rent funktionell demokrati tycks sakna instrument att hävda och generera de värden som är oundgängliga för samhällets bestånd. Genom den förhärskande tekniska rationaliteten döljs ofta värderingar och intressen bakom en allmänt omfattad framstegsideologi, snarare än att de lyfts fram och granskas.

Det öppna samhället är sårbart, det har terrorattacken visat. Men sårbarheten är måhända inte en rent teknisk fråga. Om vi skall kunna hoppas på en integrering av den växande skaran muslimer i västvärlden, liksom på förstärkandet av demokratiska tendenser och mänskliga rättigheter i muslimska länder, krävs en reflexion kring religionens roll i det sekulära samhället. Erfarenhet av transcendensen och förmedling av värden sker i regel genom traditioner, som bärs av mänskliga kollektiv. Det principiellt sekulära samhället måste inte vara sekulariserat. Det kan åtminstone lära sig att handskas konstruktivt med traditionen.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det öppna samhället och dess fiender är titeln på en bok som filosofen Karl Popper gav ut 1945. Som den liberala demokratins försvarare var Popper ute efter att analysera och varna för de totalitära ideologierna och deras avläggare i de demokratiska samhällena. Vid mitten av 1900-talet stod nazism, fascism och särskilt kommunism i centrum för uppmärksamheten. Efter militärdiktaturernas och kommunismens fall kom ”historiens slut” (Fukuyama). Den globala marknads-ekonomin tycktes ha segrat. Vägen låg öppen för ett världssamfund byggt på fritt utbyte av varor och tjänster – låt vara med ojämnt resultat – samt eventuellt även mänskliga rättigheter.

Den 11 september 2001 tog historien fart på nytt. Eller var det kanske det allmänna medvetandet som ändrades på grund av dessa exempellösa terrordåd? Experter hävdar att den militanta islamismen i själva verket nådde sin höjdpunkt för ca tio år sedan. Kanske gör det inte terrorattacker av detta slag mindre sannolika. Möjligheten för militanta nätverk att attackera den sårbara öppenheten i det högteknologiska samhället är känd sedan länge. Är vi tillbaka i medeltiden, då kungamakten ännu knappast kunde göra anspråk på våldsmonopol, medan vi under den moderna epoken tagit det statliga våldsmonopolet för självklart?

De demokratiska samhällena sluter sig nu samman för att återupprätta det statliga våldsmonopolet, eventuellt med övernationella inslag. Syftet att skydda den egna befolkningens säkerhet kan tyckas vara en tillräcklig motivering. I politikers och debattörers retorik efter den 11 september har det dock varit mycket tal om försvaret av det öppna, liberala samhället. Grundläggande värden som åsikts- och mötesfrihet, och kanske inte minst religionsfriheten lyfts fram. Samuel Huntingtons kända tes att vi efter det kalla krigets slut står inför en civilisationernas konflikt, särskilt mellan väst och den islamska världen, har avvisats med emfas. Det är inte islam som skall bekämpas utan den marginella islamskt inspirerade terrorismen.

Kännare av islam hävdar i denna situation att jihad inte betyder heligt krig utan helt enkelt kamp. Koranen kan likaväl användas som argument mot tvång i religionen och för en tolkning av islam som lever i fredlig samexistens med andra religioner och åskådningar. Islam är i grunden inte mer våldsbenägen än kristendomen. En ledande svensk islamolog har hävdat att teokratin inte har stöd i Koranen och att kopplingen mellan stat och religion snarast är en rest av ett förmodernt samhälle. I sina uttalanden företräder dock samme expert genomgående en individualistisk religionsdefinition. Religionens kollektiva funktion verkar dock främst vara som etnisk markör eller för att legitimera maktförhållanden. Ser man religionen ur mera ”religiös” synpunkt blir det annorlunda. Ibland hävdas att det egentligen inte är någon funktionell skillnad mellan religioner på individnivå, ibland att det finns lika många religioner som individer. Var och en gör sin personliga tolkning och plockar ur ”varukorgen”, oavsett formell tillhörighet. Inställningen har drag av det svenska ”livsåskådningsprogrammet”, som sedan decennier präglat läroplanen i religionskunskap. Detta passar som hand i handske med ett samhälle där religion är en privatsak. Man förutsätter att religiösa samfund är sammanslutningar av likasinnade, av dem som ”valt livsåskådning” på ett likartat sätt. Historien talar dock ett annat språk: Där religionen varit en avgörande och omvälvande faktor i folks och enskildas liv är det snarare religionen som valt människorna än tvärtom.

I försvaret för det öppna samhället ställs vi inte bara inför frågan om islam i grunden är en fredlig religion eller om umma, den islamska gemenskapen, principiellt och inte bara under vissa omständighet kan tolerera andra religioner och åskådningar som likaberättigade. Är islam berett att uttryckligen erkänna religionsfriheten som en mänsklig rättighet, på det sätt som Andra Vatikankonciliet gjorde i sin betydelsefulla deklaration Dignitatis humanae? Denna deklarations betydelse ligger inte minst däri, att man fasthåller den kristna trons sanningsanspråk. Men trons sanning utesluter inte den absoluta respekten för andras tro och uppfattningar. Tvärtom grundas religionsfriheten just i en förpliktelse för alla människor att söka sanningen, att följa sitt samvete och att respektera andras samvetsavgörelser. Människan är skapad till Guds avbild, utrustad med förnuft och frihet. Just i användandet av denna sin utrustning visar sig människans värde och värdighet. Det är utifrån denna skapelse- och människosyn som påven Johannes Paulus II – själv en av männen bakom konciliedeklarationen – med sådan iver driver på dialogen med andra religioner, och i synnerhet med islam.

I försvaret för det öppna samhället ställs vi också på nytt inför frågan om religionens roll. Kan det öppna, liberala samhället erkänna religionen som något annat än ett uttryck för en individuellt vald livsåskådning? Kan religionen, med dess starka inslag av kollektivt medvetande och minne, av riter som lika mycket förmedlar en transcendenserfarenhet som de ger uttryck åt den, med dess anspråk på att säga något sant om verkligheten, kan en sådan religion ges plats i det pluralistiska samhället? Den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas belyste dessa frågor på ett oväntat sätt, när han i oktober i år mottog den tyska bokhandelns fredspris.

I det sekulära samhället, hävdar Habermas, utgår vi från ett ömsesidigt erkännande av varandra som självständiga, förnuftiga varelser. I det av common sense präglade offentliga samtalet observeras dock sällan hur mycket som härstammar ur den religiösa traditionen, t.ex. tanken på människors lika värde. Religionen har stått fadder åt det sekulära förnuftssamhället. Men risken är, tillägger Habermas, att detta är en enkelriktad gata. ”Religionsfrihetens baksida är faktiskt en pacificering av den världsåskådningsmässiga pluralismen, med ojämlika följder. Hittills har den liberala staten krävt endast av de troende att de liksom skall dela upp sin identitet i en privat och en offentlig del. Det är de troende som måste översätta sin övertygelse till ett sekulärt språk innan deras argument kan göra anspråk på att finna gehör hos en majoritet” (FAZ 15/10). Men borde man inte, frågar Habermas vidare, ställa motsvarande krav på den sekulariserade sidan, så att man inte gör sig av med ”viktiga resurser för meningsskapande”. Den sekulära offentligheten måste bevara en känsla för det religiösa språkets artikulationskraft.

Habermas uttalanden skall framför allt ses inom ramen för den intensiva tyska debatten om forskning på embryonala stamceller och därmed sammanhängande etiska problem. I detta sammanhang ger den religiösa traditionen uttryck för en människosyn som även det sekulära, demokratiska samhället hittills hyllat. Även om man, som Habermas själv, betraktar sig som ”religiöst omusikalisk” måste man erkänna att den religiösa traditionen i sin uppfattning om skillnaden mellan Skaparen och det skapade/människan bevarar en oundgänglig insikt. Nämligen att människan inte är sin egen skapare, och att den som intar ”Guds plats” i skapelseprocessen tar på sig ett oerhört ansvar. Habermas frågar: ”Den människa som är först med att lägga fast en annan människas karaktär och egenskaper genom att skapa henne efter sitt eget gottfinnande, kommer hon inte samtidigt att förstöra de lika rättigheter och friheter som existerar mellan jämbördiga männi-skor, och som garanterar olikheten mellan dem?”

Habermas’ analys är tillämplig på flera områden. Problemen möter oss i frågor som skola, familjepolitik och den ständigt ökande exploateringen av sex och våld i reklam och medier. Om samhället är neutralt i religions- och livsåskådningsfrågor, vad bildar då grunden för främjandet av det goda, i kultur, uppfostran och offentligt liv i allmänhet? En helt värdeneutral, rent funktionell demokrati tycks sakna instrument att hävda och generera de värden som är oundgängliga för samhällets bestånd. Genom den förhärskande tekniska rationaliteten döljs ofta värderingar och intressen bakom en allmänt omfattad framstegsideologi, snarare än att de lyfts fram och granskas.

Det öppna samhället är sårbart, det har terrorattacken visat. Men sårbarheten är måhända inte en rent teknisk fråga. Om vi skall kunna hoppas på en integrering av den växande skaran muslimer i västvärlden, liksom på förstärkandet av demokratiska tendenser och mänskliga rättigheter i muslimska länder, krävs en reflexion kring religionens roll i det sekulära samhället. Erfarenhet av transcendensen och förmedling av värden sker i regel genom traditioner, som bärs av mänskliga kollektiv. Det principiellt sekulära samhället måste inte vara sekulariserat. Det kan åtminstone lära sig att handskas konstruktivt med traditionen.