Ekumenikens utveckling och utmaningar

Titeln på biskop Jonas Jonsons senaste bok, Ekumenik på världens vill-kor – Kyrkornas världsråd i den ekumeniska rörelsen efter Uppsala 68 är inte så upphetsande, tänker man först, när man läser underrubriken, men ändrar sig snabbt när man börjat läsa boken. Den utkom lagom till 40-årsminnet av Kyrkornas världsråds (KV) fjärde generalförsamling i Uppsala och Sveriges Kristna Råds årskonferens 16–17 april 2008 i Västerås, där temat var detsamma som i Uppsala för 40 år sedan: ”Se, jag gör allting nytt” (Upp 21:5).

Författaren, som är biskop emeritus i Svenska kyrkan och docent i missionsvetenskap, är en av de mest kunniga i Sverige om internationell ekumenik. Han har bland annat varit medlem i KV:s centralkommitté och ordförande i dess samarbetskommitté med katolska kyrkan. Vidare har han deltagit i KV:s alla generalförsamlingar alltsedan Uppsala 1968.

Under 40 år har väldigt mycket hänt, inte bara i världen utan också i kyrkorna och deras strävan efter enhet. Det skulle kanske inte ha varit så svårt att skriva ett kompendium om detta med hjälp av årtal och tråkiga summeringar. Att på endast 200 sidor fånga ett så komplext skeende, dessutom på ett fängslande och levande sätt med ett vackert, njutbart språk, är däremot en bragd. Alla världsdelar behandlas, liksom alla stora kyrkotraditioner. För alla som vill blicka tillbaka inte bara på 40 år av ekumenik utan också på avgörande politiska skeenden i världen och deras påverkan på kyrkornas liv är boken en utmärkt källa.

Böcker som huvudsakligen handlar om utvecklingen inom KV brukar i allmänhet inte innehålla särskilt mycket om katolska kyrkan. Så är dock inte fallet här, vilket naturligtvis sammanhänger med att författaren känner den katolska ekumeniska utvecklingen väl som tidigare ordförande i den nämnda samarbetskommittén. I första kapitlet ”Vägen till Uppsala” får man till exempel veta en hel del om den inverkan som Andra Vatikankonciliet hade på Uppsala 68 framför allt genom dokumenten Unitatis redintegratio (Ekumenikdekretet), Lumen gentium (Konstitutionen om Kyrkan) samt Gaudium et spes (Kyrkan i världen av idag). ”Halva kristenheten tog steget in i den moderna världen och accepterade en ’verklig men ofullkomlig’ gemenskap med andra kyrkor” (s. 22).

Andra Vatikankonciliet och Uppsala 68 är förvisso två olika händelser som inte låter sig jämföras. Men man kan dock konstatera att både konciliet och generalförsamlingen förändrade den ekumeniska rörelsen radikalt och gav plats åt Tredje världen på ett helt nytt sätt. Författaren summerar Uppsala 68 så här:

”Det avgörande nya i Uppsala var de tre tyngdpunktsförskjutningarna från nord till syd, från en deduktiv till en induktiv metod och från kyrkoekumenik till sekulär ekumenik. Det var inte längre bara den gemensamma traditionen och läran som skulle vägleda det ekumeniska arbetet utan människors lokala erfarenheter och världens verkliga motsättningar. Kyrkans kontextualitet blev lika angelägen som hennes katolicitet, anpassningen till samtiden lika viktig som att återvända till de gemensamma källorna. Ekumenik handlade inte bara om kyrkans enhet utan om mänskligheten” (s. 49 f.).

Det visade sig snart att den katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna var mer intresserade av de interna enhetsfrågorna, särskilt ecklesiologin. Eftersom den synliga enheten är den katolska kyrkans mål var denna prioritering naturlig. KV kom däremot att präglas av de utåtriktade frågorna om rättvisa, fred och skapelsens integritet. Denna uppdelning mellan en teologisk och en sociologisk kyrkosyn kom ibland att skapa spänningar eller till och med låsta positioner.

Utrymmet medger inte ens en översiktlig redogörelse för bokens fortsatta innehåll. Vad som ändå kan sägas är att alla viktiga utvecklingsförlopp och händelser finns med, även om de inbördes prioriteringarna givetvis kan diskuteras. För att ge en antydan om innehållet vill jag ange kapitelrubrikerna från och med kapitel tre, där utvecklingen efter Uppsala 68 tar vid: 3. Gud älskar de fattiga – om kamp mot rasism, motstånd mot kärnvapen och Guds förkärlek för de fattiga. 4. Missionens avkolonisering – om frälsning, konfrontation och religionsmöte. 5. Enhet i mångfald – om en eukaristisk vision och de små stegen mot enhet. 6. Det ekumeniska landskapet – om kontextuell ekumenik och de många organisationerna. 7. Den fjärde kyrkan – om en ny pingst, nya kyrkor och kristenhetens ansikte. 8. Hitom muren – om globalisering, ickevåld och kyrkan som alternativ gemenskap. 9. Tre traditioners reträtt – om ortodox utpressning, katolsk arrogans och protestantisk profilering. 10. En ny vägkarta – om ekumenikens mångtydiga framtid och den gemensamma bönens väg.

Ett par detaljer att diskutera

Trots ansträngningar är det svårt att hitta något att anmärka på i Jonsons bok. Men ett par detaljer tycker jag ändå att man kan diskutera.

Den första gäller tolkningen av konciliedokumenten i samband med Troskongregationens deklaration Dominus Iesus från 2000. Författaren menar på s. 173 att man hemfallit åt en ”textfundamentalism” och att koncilietexterna ”värderas som slutgiltiga och bindande dokument till sista kommatecknet”. Visst är de slutgiltiga och bindande men ändå ”rymliga” och tycks också medge flera tolkningar. Kardinal Ratzinger valde en minimalistisk tolkning i den nämnda deklarationen, som fick Johannes Paulus II:s godkännande. Samme påve samlade representanter för världsreligionerna till en böndag för fred i Assisi 1986 och kallade detta för en synlig illustration och ett levande exempel på det ekumeniska och interreligiösa engagemang som rekommenderats av Andra Vatikankonciliet.1 (Se Signum 1/1997.) Dominus Iesus behandlade både ecklesiologi och religionsteologi. Dessa två exempel visar väl ändå att koncilietexterna ger ett brett tolkningsutrymme och inspirerar till olika sorters initiativ.

Den andra detaljen kan man läsa om på s. 143 i samband med den nya ekumeniska bredden. Där står att pingströrelsen och Stockholms katols-ka stift har närmat sig varandra i bibelsyn och moralfrågor. Det stämmer nog i de senare frågorna. Angående bibelsynen är det mer komplicerat. Ledaren för pingströrelsen och den katolske biskopen har närmat sig varandra när det gäller vissa aspekter av bibelsynen. Men eftersom en bokstavlig syn på bibeln ändå dominerar i pingströrelsen i stort, är avståndet härifrån till Dei Verbum, Andra Vatikankonciliets konstitution om den gudomliga uppenbarelsen, ändå mycket långt.

På världens villkor

Jonas Jonsons bok är tankeväckande och inbjuder till reflektioner. En sådan ligger i själva rubriken. Ekumenik på världens villkor – hur ska man uppfatta detta? Rubriken hör samman med en ofta upprepad fras under och närmast efter Uppsala 68: ”Världen sätter kyrkans dagordning”. Reaktioner har uppkommit mot detta uttryck, som kan uppfattas på åtminstone tre olika sätt.

De som reagerar negativt menar att världen aldrig kan sätta kyrkans dagordning, därför att kyrkan tvärtom är kallad att vara ett salt i världen, tjänar en annan herre än mänskliga makthavare och har ett utomvärldsligt mål.

Ett annat sätt att förstå saken är via aggiornamento, konciliets nyckelord, som inte ska översättas med ”anpassning”, vilket ibland sker, utan snarare med ”uppdatering”, att hålla sig à jour med omvärlden. Kyrkan behövde själv förnyas inifrån genom den heliga Andens hjälp. Om hon skulle kunna tjäna människor på ett adekvat sätt, måste hon också själv hålla sig à jour med sin omvärld. Denna hållning från konciliet har visat sig vara fruktbar. Den katolska kyrkan är en respekterad part till exempel i fråga om diplomati, humanitära insatser och mycket annat.

Ett tredje sätt att uppfatta saken på återfinns i Jonas Jonsons bok. Vare sig kyrkorna är medvetna om det eller inte förändras de på världens villkor. Om inte annat medför politiska förändringar ofta ändrade villkor för kyrkorna. Det råder ett samspel mellan kyrka och omvärld.

I sekulära sammanhang jämförs ibland två årtal som förändrade världshistorien, 1968 och 1989. Bedömarna är eniga om att Berlinmurens fall blev mer avgörande för utvecklingen i världen än ungdomsrevolterna och de ändrade värderingarna. 1989 är också årtalet då ekumenikens villkor förändrades radikalt. De ortodoxa kyrkornas frihet efter östblockets fall, globaliseringen med frihet åt marknadskrafterna, postmodernistiska värderingar, kristendomens numerära förskjutning från Nord till Syd med mera är några av de faktorer som haft stark påverkan på den ekumeniska utvecklingen. Allt detta behandlas i de avslutande kapitlen i Jonsons bok. Författaren är långtifrån ensam om sin analys utan har sällskap av en rad insiktsfulla teologer. I ett tal i samband med 100-årsjubiléet av Böneveckan för kristen enhet i januari 2008 sade kardinal Walter Kasper att ekumeniken befinner sig i en förändringsfas. Om hela världen förändras mycket snabbt på alla möjliga områden, vilket är fallet idag, kan inte den ekumeniska rörelsen utgöra ett undantag. Målet och principerna för ekumeniken förändras inte, men eftersom det konkreta arbetet sker i denna värld och inte på en annan planet, befinner sig ekumeniken i en brytningstid, menade kardinalen.2

Några avgörande förändringar

Många kristna har inte uppdaterat sig kring ekumenikens ändrade förutsättningar utan talar vagt om allmän tillbakagång och ”ekumenisk vinter”. Det kan stämma på vissa plan men inte på andra. Verkligheten är mycket mer komplex och svåröverblickbar. Jag vill därför kortfattat säga något mer konkret om faktorer som bidragit till att ekumeniken idag ter sig annorlunda än för 20 år sedan.

Under 1900-talet byggdes de stora ekumeniska strukturerna upp och fungerade framgångsrikt. I lärosamtalen närmade sig kyrkorna varand-ra och den synliga enheten tycktes vara i sikte, särskilt efter Faith and Order-dokumentet Dop, nattvard, ämbete, BEM-dokumentet (Baptism, Eucharist and Ministry), 1982.

I Jonas Jonsons KV-perspektiv var ekumeniken på topp vid generalförsamlingen i Vancouver 1983. Optimismen kring synlig enhet och gemensamt nattvardsbord inom rimlig framtid fanns fortfarande. Men när det snart visade sig att katoliker och ortodoxa inte kunde öppna nattvardsbordet på grund av ännu återstående brister i teologisk samsyn på ämbete och påvens primat, var den ekumeniska högsommaren över enligt Jonsons uppfattning.

1900-talets ekumeniska rörelse drevs fram av de etablerade protestantiska samfunden i Europa, USA och Kanada, men mot slutet av århundradet hade dessa inte längre samma ledande roll. I Europa har kristendomen gått starkt tillbaka under de senaste årtiondena, och en viss minskning kan också märkas i Nordamerika. Det handlar om ett sjunkande medlemsantal men lika mycket om den yngre generationens bristande vilja att engagera sig i kristen verksamhet aktiviteter. I stället har nya rörelser framträtt som är starkt expansiva men inte samfundsbundna. Ett talande exempel är uppkomsten av megakyrkor i Nordamerika och i andra länder, som samlar väldiga skaror av besökare men också drar dem från de äldre samfunden. Det handlar mer om konkurrens än om samverkan.

Särskilt utanför västvärlden finner vi nya kristna rörelser med stor vitalitet och expansionskraft. Befolkningsökningen gör att antalet kristna växer, men här finns också ett långt större engagemang än i Europa och Nordamerika. Vi möter detta till exempel i Latinamerika, Afrika och Sydkorea. En del av dessa rörelser, särskilt i Afrika, har sina rötter i kolonialtidens missioner, men andra är mer fristående och ointresserade av ekumenik (se nedan). Det finns här många karismatiska och fundamentalistiska riktningar som bestämt avvisar vissa delar av utvecklingen inom nutida anglosaxisk kristendom. Det har i år kommit mycket tydligt till uttryck i motsättningarna inom den anglikanska gemenskapen.

Etiska frågor kring samlevnad och samkönade äktenskap har dragit upp nya gränslinjer inte bara mellan utan också inom kyrkorna. Sexualmoraliska ställningstaganden har ibland blivit en hämsko i de ekumeniska samtalen, men vi har också sett prov på att nya ekumeniska allianser – till och med interreligiösa sådana – har uppstått på grund av samsyn i dessa frågor, även om kyrkorna stått långt ifrån varandra när det gäller till exempel ecklesiologi och bibelsyn. Det är inte möjligt att sia om vilka bestående konsekvenser dessa närmanden i vissa specifika moralfrågor skulle kunna få för en mer långsiktig ekumenik.

Till raden av problem för vissa kyrkor skulle man också kunna foga kvinnoprästfrågan, inklusivt språk, missionssyn och religionsteologi, men det är inte möjligt att här behandla allt detta. Eftersom Jonas Jonson skriver utifrån KV:s internationella perspektiv har jag inte heller här tagit upp sådant som specifikt rör situationen i Sverige.

Det finns emellertid också ljuspunkter på den ekumeniska himlen. Hit hör den gemensamma överenskommelsen om rättfärdiggörelsen som antogs av Lutherska Världsförbundet och Vatikanen 1999 och de pågående samtalen utifrån överenskommelsen (svensk-finska luthersk-katolska samtalsgruppen). Hit hör också alla övriga bilaterala dialoger som pågår. Den katolska kyrkan för den typen av dialog med alla större kyrkotraditioner i världen. Glädjande är att den katolsk-ortodoxa dialogen, som legat i träda några år, nu har återupptagits. En ekumenisk grundprincip är att samtalen alltid ska fortsätta, även om man är oense om vissa frågor. Dialogens väg är den enda möjliga och det som förenar kristna är alltid mer än det som skiljer.

Den ekumeniska bredden är idag större än tidigare. På alltfler håll i världen omfattar de nationella råden alla stora traditioner, alltifrån ortodoxa och katoliker till pingstvänner, såsom fallet är i Sveriges Kristna Råd. Bredden är en rikedom, eftersom ekumenik är ett utbyte av gåvor och dessa blir rikare ju fler som deltar. Samtidigt gör bredden samtalen mer utmanande och krävande beroende på att det inte finns någon redan upparbetad dialog att falla tillbaka på och att man står långt ifrån varandra i vissa frågor. Framför allt innebär dessa nya konstellationer övning i att förklara för andra vad man själv tror på samt beredskap att tålmodigt lyssna och lära sig av varandra.

Genom globalisering och folkomflyttningar bor människor av annan tro mitt ibland oss. Dagligen talas det om religion i medierna, men kristna har i allmänhet inte här någon särställning utan får samma behandling som muslimer eller buddhister. Tillsammans med kristna är människor av annan tro en del av det civila samhället. Samarbete över religionsgränserna i gemensamma angelägna frågor blir därför allt vanligare. Huruvida detta ska kallas breddning av ekumeniken eller inte kan diskuteras. Ett faktum är dock att exempelvis kristna råd på olika nivåer har fått ytterligare arbetsuppgifter på grund av de interreligiösa utmaningarna. Inte sällan uppstår akuta situationer i samband med kriser eller annat där interreligiös samverkan efterfrågas. Inomkristen ekumenik och religionsdialog har olika målsättning, men metoderna för att föra samtal och bygga upp ömsesidigt förtroende är i stort sett desamma. Erfarenheterna från ekumeniken kan därför i viss mån även användas interreligiöst.

KV:s generalförsamling i Porto Alegre 2006, vars tema var en bön: ”Gud i din nåd, förvandla världen”, hörde inte till rådets mest minnesvärda möten beroende på den ovan antydda komplexitet som man har att handskas med. Vad man var helt eniga om var ändå att KV är absolut nödvändigt och att om det inte redan fanns skulle det behöva skapas ett sådant råd. Vidare uttrycktes att man ville förstärka samarbetet med såväl den katolska kyrkan som pingstvännerna. Faith & Order-kommissionen, där den katolska kyrkan ingår, fick en tydligare plats. Den korta texten Called to be the One Church som antogs i Porto Alegre studeras nu av medlemskyrkorna runtom i världen tillsammans med ett ytterligare dokument från kommissionen: The Nature and Mission of the Church. (Båda dokumenten utkommer inom kort i svensk översättning.) Förhoppningen är att dessa ecklesiologiska texter ska sätta igång en liknande reflektion som BEM-dokumentet gav upphov till.

Tillbakagång?

I kapitel nio skriver Jonson om hur tre stora traditioner i ett kritiskt skede valde att koncentrera sig på sig själva och sin egen identitet. Han använder skarpa formuleringar för detta i kapitelrubriken: ”om ortodox utpressning, katolsk arrogans och protestantisk profilering”. Ordvalet är dock inte taget ur luften, utan det bottnar i konkreta skeenden.

De ortodoxas upplevda främlingskap i KV kulminerade på 1990-talet då man hotade med att lämna rådet. Samtidigt gav de ryska biskoparna högsta prioritet åt upprättande av kristen enhet. En specialkommission tillsattes för att hantera problemen. Efter en tids arbete föreslogs att besluten i KV inte skulle fattas genom omröstning utan genom konsensus. Därmed skulle de ortodoxa undgå att bli nedröstade i vissa frågor där de hade en avvikande mening i förhållande till majoriteten. Ett ytterligare krav var att gudstjänsterna skulle vara konfessionella och inte innehålla inslag från olika traditioner. De ortodoxa fick igenom sina krav och stannade kvar i rådet, men besluten i KV blev färre och gudstjänstlivet annorlunda. Detta ligger bakom ordet ”utpressning”.

Vari består då den katolska arrogansen? Svaret är enkelt: i Dominus Iesus, där man i skarpa ordalag talade om för andra kyrkor att de inte var kyrkor, i varje fall inte i katolsk mening. (Se Signum 7/2000.) Redan när skrivelsen kom 2000 åstadkom den stort rabalder framför allt i Tyskland. Att samma sak återupprepades sommaren 2007 i en ny skrivelse från Troskongregationen försämrade de katolsk-lutherska relationerna ytterligare med starka reaktioner i Tyskland även denna gång.4 Det har från katolskt håll hävdats att dessa skrivelser inte innehåller något nytt utan bara säger vad kyrkan alltid lärt. Må så vara, men sättet att uttala sig om kristna i andra samfund var annorlunda vid tiden efter konciliet. Om man talar om för andra vad de inte är, borde man också säga vad de är som systrar och bröder i Kristus. Frågan är hur nödvändiga dessa skrivelser verkligen var med tanke på den skada de har åsamkat.

Den evangeliska lutherska kyrkan (EKD) i Tyskland lanserade för några år sedan uttrycket ”profilekumenik” som ny ekumenisk hållning. (Se Signum 4/2007.) Vad det går ut på är att kyrkorna klargör vad som är omistligt för dem. Man vill markera den egna identiteten för sig själv och andra. EKD slog in på denna väg när kyrkan redan förlorat en del av sin sociala plats i samhället. Man ville då klarare uttrycka sitt reformatoriska arv och dess fortsatta relevans idag. Medvetenheten om den egna identiteten är en god förutsättning för en sann dialog med andra. Men profilekumenik kan också betyda att man i värnandet om egna omistliga värden stänger sig gentemot andra. Jag uppfattar det så att Jonas Jonson är ganska neutral inför fenomenet profilekumenik som sådant men ändå menar att profileringen kan få både positiva och negativa resultat för ekumeniken, beroende på hur identitetsförstärkningen används. En annan veteran inom ekumenisk teologi, nämligen Anna Marie Aagaard, professor emerita från Århus, har däremot ställt sig kritisk till profilekumeniken och menar att den mer påminner om världslig diplomati än om verklig ekumenik. De diplomatiska spelreglerna går ut på att så långt möjligt söka driva igenom egna ståndpunkter, även om den andra parten vill något annat. Diplomatins mål är att lösa konflikter, men det finns inga krav på att parterna fördenskull behöver ”älska varandra”. Aagaard ser inte profilekumenik som en framkomlig väg utan verkar tro mer på klassiska teologiska samtal med ömsesidigt utbyte av gåvor.5

Jonas Jonson är betänksam över de tre stora traditionernas agerande. Ekumenikens vintervind känns i avslutningen av kapitlet:

”De tre stora traditionerna är på reträtt och försvarar var och en sin egenart. I militära sammanhang kan man dra sig tillbaka för omgruppering och eftertanke. I kristna sammanhang står ordet reträtt för avskildhet, bön och självprövning. Båda betydelserna är tillämpliga. De ortodoxa, katolska och reformatoriska kyrkorna backar för att se lite klarare, men risken är stor att de utvecklar så negativa bilder av varandra, att de inte kommer vidare på den ekumeniska vägen” (s. 180).

Den fjärde kyrkan

Något måste också sägas om det som Jonas Jonson kallar ”den fjärde kyrkan”. I ett väldokumenterat kapitel beskriver författaren framväxten av ett stort antal nya ”kyrkor”, särskilt utanför västvärlden. Det handlar om pingstvänner, nypentekostala rörelser och evangelikala kyrkor, många med inspiration från USA, som bland annat har haft stor framgång in-om katolska områden i Latinamerika. Hit hör också en rad fristående afrikanska kyrkor, som tillkommit efter kolonialtiden och som förenar kristen tro med inhemsk folktradition. Sammanlagt rör det sig om en fjärdedel av alla kristna i världen. Dessa är starkt engagerade i att bygga upp sina egna vitala gemenskaper och står alldeles utanför den traditionella ekumeniken.

Ett par frågor tycker jag behöver ställas om dessa kyrkor som i många fall inte har någon relation till andra kristna:

Alla väckelserörelser i historien inom eller utanför kyrkan har uppstått och vuxit i antal därför att de svarat mot människors behov, ofta i samband med samhällsförändringar. Så var fallet redan i ordnar och lekmannarörelser på medeltiden, för väckelserörelserna som uppstod i Sverige vid slutet av 1800-talet och för pingstväckelsen vid 1900-talets början i USA. De nya kristna kyrkorna har haft framgång därför att de haft förmåga att sociologiskt passa in i ett samhälle i förändring. Men vad händer med dem om 100 år? Vad kan vi lära av kyrkohistorien?

Författaren frågar sig om den katolska kyrkan, som hittills undgått splittring, kommer att kunna stå emot trycket från alla dessa rörelser i bekännelsen att Kristi kyrka är en, helig, katolsk och apostolisk. Han menar att den ”stora traditionen” som i snart 2 000 år förvaltats av de historiska kyrkorna nu är hotad.

Man kunde invända att den stora traditionen har varit hotad i olika omgångar i historien men har likväl bevarats. Det är välkänt att de nya kyrkorna drar till sig många katoliker, särskilt i Latinamerika. Eftersom kontakten med den ekumeniska rörelsen saknas finns inte heller känslan för vad som är proselytism. I vår värld är dialog, samförstånd och samarbete förutsättningar för överlevnad. Frågan kanske är naiv, men vilken framtid har kyrkor som inte vill ha någon kontakt med andra kristna?

Det måste vara en strävan att enheten ska gälla alla kristna och inte bara dem som har ungefär likartade uppfattningar. Därför pågår inom KV ett arbete på att successivt engagera de nya kyrkorna ekumeniskt i Global Christian Forum, vilket nämns i slutet av kapitlet. Hösten 2007 samlades representanter för alla kristna – första, andra, tredje och fjärde kyrkan – i Nairobi för överläggningar. Målsättningen i det nuvarande begynnelsestadiet är inte synlig enhet, utan att lära känna varandra, bygga upp ett förtroende och skapa en gemensam plattform. Mötet i Nairobi betraktas som ett viktigt ekumeniskt genombrott. – De nu inledda samtalen förefaller absolut nödvändiga såväl för de tre gamla kyrkotraditionerna som för den fjärde kyrkan.

Vägen vidare …

Det är omöjligt att sia om hur ekumeniken kommer att te sig i framtiden. Vad som dock är säkert är att kristna kommer att fortsätta att söka enhet, eftersom enheten finns hos Gud och är oss given – ”verklig, men ofullkomlig”. Formerna för detta sökande är ännu okända men vissa konturer kan anas utifrån de senaste årens initiativ med anledning av att världen förändrat ekumenikens villkor. Det är vår tro att den ekumeniska rörelsen startade genom den heliga Anden och det är vårt hopp att Anden också fortsätter att leda oss framåt mot en enhet då det syns att kristna älskar varandra.

På bokens sista sidor skriver författaren om bönen som hjärtat i all ekumenik. Utan bön blir ekumenik bara diplomatiska förhandlingar. Den andliga ekumeniken är därför grunden och inspirationen för all sorts ekumenik. Dessa avslutande tankar stämmer väl överens med den katolska uppfattningen om den andliga ekumeniken som själen i hela den ekumeniska rörelsen. (Se Signum 9/2007.) Kardinal Kaspers bok A Handbook of Spiritual Ecumenism (2007) är ett hjälpmedel för dem som vill praktisera den sortens ekumenik tillsammans med andra kristna. (Boken utkommer inom kort i svensk översättning.)

Ekumenik på världens villkor rekommenderas varmt till alla som vill förstå mer av ekumenikens utmaningar idag.

Jonas Jonson: Ekumenik på världens villkor: Kyrkornas världsråd i den ekumeniska rörelsen efter Uppsala 68. Verbum 2008, 224 s.

Noter

1. Tal till kurian 22 december 1986.

2. Walter Kasper, ”The Week of Prayer for Christian Unity. Origin and Continuing Inspiration of the Ecumenical Movement”: Bulletin / Centro Pro Unione, Nr 73 2008, s. 15–20.

3. Se Philip Jenkins, The New Faces of Christianity. The Coming of Global Christianity. Oxford University Press 2002.

4. Congregation for the Doctrine of the Faith, Responses to Some Questions Regarding Certain Aspects of the Doctrine of the Church, 29 juni 2007.

5. Anna Marie Aagaard, ”Så svaert kan det vaere. Om ’kristnes enhed’ og ’verden saetter dagsordenen’”. Föreläsning vid Sveriges Kristna Råds årskonferens, 17 april 2008.