Elizabeth A. Johnsons teologiska vision under lupp

Är det en ren tillfällighet eller rör det sig om två händelser som är förbundna med varandra? I uppståndelsen kring den apostoliska visitationen av de kvinnliga ordnarna i USA och den romerska Troskongregationens undersökning av the Leadership Conference of Women Religious (LCWR) utfärdades ett dokument den 30 mars 2011 där den amerikanska biskopskonferensens ”Kommitté för lärofrågor” fördömde Elizabeth A. Johnsons bok Quest for the Living God: Mapping Frontiers in the Theology of God (utgiven 2007). Enligt dokumentet överensstämmer den inte med katolsk lära.

Femton hedersdoktorat i USA och många andra utmärkelser talar sitt tydliga språk: de visar hur uppskattad och läst ordenssystern Elizabet A. Johnson är. Hon föddes på Nikolausdagen 1941 i Brooklyn/New York och växte upp som det äldsta av sju barn i en irländsk-katolsk familj. År 1959 beslöt hon sig för att ansluta sig till S:t Josefssystrarna och började studera teologi i New York. Hon berättar själv att hon 1965 var osäker på om hon skulle avlägga eviga löften men övervann sina tvivel genom att läsa ett förhandstryck av Andra Vatikankonciliets dokument om kyrkan i världen av i dag, Gaudium et spes: ”Denna varma sommardag slöt sig mitt unga sökande jag till detta konciliedokument och fann sin livslånga inriktning.”

Efter sina studier arbetade Johnson först som lärare och promoverades 1981 som den första kvinnliga teologie doktorn vid Catholic University of America (CUA). Sedan 1991 är hon professor vid Fordham University, jesuiternas universitet i New York City. Efter sitt ännu mycket lästa översiktsverk över olika kristologier (Consider Jesus: Waves of Renewal in Christology, 1990) väckte hon framför allt uppseende med sin bok She Who Is: The Mystery of God in Feminist Theological Discourse.

Med She Who Is (Hon som är) menar Johnson det utförligt grundade anspråket på att kunna tala om Gud i kvinnliga bilder är i överensstämmelse med den judisk-kristna traditionen, och hon föreslår just denna formulering som en möjlig tolkning av uppenbarelsen av Gudsnamnet ur törnbusken (2 Mos 3:14). Vidare handlar det om Guds hemlighet i feministisk teologi. Johnson betonar den professionella och vetenskapliga karaktären hos en diskurs där ingen beteckning kan göra anspråk på att beskriva Gud på ett omfattande och adekvat sätt. Detta relativiserar alla gudsföreställningar och öppnar samtidigt möjligheten till en större mångfald än då Gud ständigt omtalas endast som ”Gud” och ”Fader”. I stället arbetar Johnson med Visheten (inte bara som beteckning för den helige Ande) för att erbjuda ovanliga bilder att reflektera över som till exempel ”Gud som Moder-Sofia”.

År 2005 förklarade Johnson i en tillbakablick att när hon började skriva boken plågades hon av starka tvivel på att hennes strävan att ge en feministisk omformulering av den kristna läran om Gud skulle lyckas: ”Jag frågade mig när jag började med She Who Is – måste jag för min integritets skull lämna kyrkan?”

Också de båda följande monografierna visar oss Johnsons omsorg om en revision och förnyelse av den katolska traditionen genom att utnyttja resurser som är positiva mot kvinnor. I Friends of God and Prophets: A Feminist Theological Reading of the Communion of Saints (1998) utvidgar hon begreppet ”de heligas gemenskap”, och i Truly Our Sister: A Theology of Mary in the Communion of Saints (2003) ägnar hon sig åt Maria. Enligt Johnson kunde vördnaden för Maria få sin starka särställning endast eftersom det i den kristna gudsbilden inte fanns någon plats för kvinnliga och barmhärtiga drag. I stället för denna traditionella gudsbild skulle det ha fordrats en större mångfald gudsföreställningar och ett medvetande om den historiska och av evangelierna karakteriserade judinnan Maria som en del av de heligas gemenskap.

I kyrkopolitiskt hänseende positionerar sig Johnson 2002 tillsammans med andra skribenter i en antologi som dokumenterar ett arrangemang inom ramen för de amerikanska Common Ground-initiativen: The Church Women Want: Catholic Women in Dialogue. Varken här eller i sina böcker eller i andra texter gör Johnson någon hemlighet av att hennes teologi får praktiska konsekvenser för kyrkan, framför allt ifråga om större jämställdhet i kyrkans praxis och när det talas om Gud.

Att tala om Gud med många namn

Johnsons livsverk kan träffande beskrivas som ”ett sökande efter den levande Guden”, som är namnet på hennes nu aktuella bok. Verket ger en överblick över ett stort antal kontextuella teorier som har utvecklats efter Andra Vatikankonciliet och utgör dessutom en god introduktion till Johnsons tänkande. Boken borde tilltala en vid läsekrets, förklarar Johnson i inledningen: ”Dess mål är att upplysa intellektet hos dem som söker insikt i andliga frågor, att uppmuntra dem som tvivlar att de ska ha tilltro till sina frågor, att ge kraftigt understöd åt dem som arbetar för andras välfärd och att förse dem som lär och predikar i kyrkan med tankar som de kan bruka för att ge näring vidare åt andra. Hos många människor finns det i dag en sådan hunger efter en mogen tro.”

I det första kapitlet nämner Johnson tre grundregler för ”sökandet efter en levande Gud”. För det första är och förblir Gud en ofattbar hemlighet. För det andra kan ingen benämning på Gud tas bokstavligt utan måste förstås metaforiskt eller symboliskt. Därför fordras för det tredje att man benämner Gud med många namn.

Vart och ett av de följande åtta kapitlen är ägnat åt ett nytt tema som fokuserar talet om Gud och börjar med en konkret kontext i en sekulär tid där den kristna tron inte längre är självklar, där ”det outsägbara lidandet” och ”den eländiga fattigdomen”, kvinnors erfarenheter, rasism och diskriminering av latinamerikanerna i USA utgör en värld, präglad av religiös pluralism och av naturvetenskapernas utmaning för tron. I anslutning till detta framlägger Johnson ibland teologiska ansatser som självkritiskt reagerar på de nämnda utmaningarna och visar på nya vägar för en teologisk reflexion: ”transcendental och politisk teologi, befrielseteologi och feministisk teologi, svart, latinamerikansk, interreligiös och ekologisk teologi”.

Engagemang för ett levande tal om Gud

Johnsons huvudintresse är att undersöka hur de olika ansatserna kan bidra till ”sökandet efter den levande Guden”. Hon hämtar genomgående sitt material ur bibliska källor och åberopar sig på den kristna traditionen och på kyrkliga läror. Dessutom står det klart hur starkt hennes egen teologi bearbetar impulserna från många kolleger och upptar dem i sitt engagemang för ett levande tal om Gud.

I det tionde och sista kapitlet visar Johnson på den kristna treenighetslärans problematik och på dess potential och relevans för praxis. I epilogen sammanfattar hon mängden av framlagda teologiska observationer: ”I stället för att bara diskutera en aspekt av det gudomliga vidgar varje infallsvinkel betydelsen av det hela liksom olika dörrar som öppnar sig mot en trädgård. Gemensamt ger oss dessa dörrar flyktiga glimtar av den levande Guden som är på en gång obeskrivlig, sårbar, befriande, relationell, som älskar rättfärdighet och är skön, storsint, dynamisk och äventyrlig och samtidigt kreativ, räddande och omfamnande, med ett ord: kärlek.”

Utan att Johnson visste om det blev denna bok, omtyckt även den i skolor, på universitet och i församlingar, undersökt av den amerikanska biskopskonferensen. Den 30 mars 2011 utfärdades oväntat ett offentligt uttalande om Quest for the Living God, daterat den 24 mars. Det heter här att boken ”innehåller felaktiga framställningar, oklarheter och villfarelser”.

Bara en dag tidigare, den 29 mars, fick Johnson för första gången höra talas om granskningen av hennes bok. På grund av ett ingripande av ärkebiskopen av New York, Timothy Dolan, dröjde det innan dokumentet offentliggjordes och Johnson fick kännedom om dokumentet som förklarade att hennes bok inte kunde anses ”på väsentliga punkter överensstämma med autentisk katolsk lära”.

Den 30 mars reagerade Johnson med en kort text på National Catholic Reporters hemsida, där hon beklagade att det inte hade förts någon diskussion om hennes bok, och att detta hade lett till basala feltolkningar. Hon förklarade sig också beredd till ett samtal – som hittills inte har ägt rum. Den 8 april fördömdes biskopskonferensens uttalande först av ordföranden i Catholic Theological Society of America, och den 10 april av hela CTSA vid deras årsmöte. Detta brukar ske varje gång med hänvisning till att biskopskonferensen inte har hållit sig till överenskommelsen Doctrinal Responsibilities (1989), som de själva har publicerat, och det har destruktiva följder för alla kvinnliga teologers arbete.

Den 19 april blev det känt att Johnson fick obetingat stöd från sitt universitet, Fordham University. I början av juni publicerade Johnson å sin sida ett uttalande med titeln To Speak Rightly of the Living God: Observations by Dr. Elizabeth Johnson […]. Här betonar hon att Quest for the Living God är ett teologiskt verk och måste läsas som ett sådant. Det är teologins uppgift att inte bara återge trosutsagorna utan också att tolka dem för att fördjupa förståelsen av dem. ”Quest inbjuder läsarna till att […] reflektera över sina egna föreställningar om den levande Guden.” Johnson protesterar också bestämt mot att boken skulle ”antingen explicit eller implicit förneka några av kyrkans centrala läror som härleds från Skriften eller trosbekännelsen”. I tio punkter försvarar hon sig mot biskopskonferensens anklagelser och avslutar varje gång med konkreta förslag, frågor som bör diskuteras i ett personligt samtal.

Den 14 juli författade Johnson dessutom ett tillägg till sitt uttalande, eftersom hon hade fått kunskap om ett brev från Thomas Weinandy, direktor för kommittén för lärofrågor. Brevet hade skickats till henne från mottagarna och det innehöll ytterligare anklagelser mot henne för hennes uttalande. Hon bad att man också skulle ta hänsyn till detta tillägg, men detta beviljades inte. Den 28 oktober 2011 publicerade kommittén ett svar på Johnsons iakttagelser, daterat den 11 oktober. Där görs vissa medgivanden men i det stora hela håller man fast vid fördömandet av boken som ”en inadekvat framställning av den katolska uppfattningen om Gud”. Redan samma dag följde ett sista uttalande av Johnson där hon djupt beklagar det som skett ifråga om procedur, innehåll och resultat, och hon betonar: ”Jag tar ansvaret för vad jag har sagt och skrivit, och jag är öppen för beriktiganden ifall något av detta står i strid mot tron. Men jag är inte beredd att ta ansvar för något som inte sägs i Quest och som jag inte menar.” Denna mening är tryckt med fetstil liksom den följande: ”Jag vill göra tydligt att ingenting i denna bok avviker från kyrkans tro på Gud, uppenbarad i Jesus Kristus genom Anden.”

I början av september 2012 publicerade de amerikanska biskoparna nya riktlinjer för undersökning av teologer. Detta kan nu ske utan att man har något samtal med personen ifråga. Dessa riktlinjer ska, enligt uppgift, inte ersätta dokumentet Doctrinal Responsibilities från 1989, vars kränkning av Johnson flera gånger har blivit kritiserad. De nya riktlinjerna rör endast lokala konflikter och är därför inte relevanta för biskopskonferensens kommitté. Sedan dess har inte Johnson haft någon möjlighet att försvara sin bok i ett personligt möte med kommittén och diskutera de av hennes frågor som har väckt anstöt.

Vilka uppgifter har teologin?

Biskoparnas anklagelser berör så komplexa teman som ”panenteism”, den rätta förståelsen av den katolska analogiläran, Guds närvaro i andra religioner än kristendomen och den kristna läran om Treenigheten. Argumentationen blir framför allt tydlig på två ytterligare punkter: teologins uppgift och frågan om kvinnliga gudsbilder.

Grundproblemet i Johnsons bok är enligt uttalandet att den ”inte tar kyrkans tro som sin utgångspunkt” även om det är ”ett arbete inom katolsk teologi”. I stället söker Johnson radikalt förändra den av Bibeln och läroämbetet fastställda teologin med hjälp av ”normer hämtade utanför tron”. Johnson värjer sig mot denna anklagelse och visar på att Bibeln, traditionen och kyrkans lära är de genomgående källorna för hennes teologi. För det andra betonar Johnson den specifika karaktären hos en teologisk bok, som enligt principen fides quaerens intellectum alltid måste anstränga sig att göra den kristna tron förståelig i samtiden och likaså måste hålla blicken fäst vid de sociopolitiska konsekvenserna av det skrivna. ”Teologin har förlorat sin oskuld”, säger Johnson, och därför är det inte endast legitimt utan nödvändigt att utöva en kritisk funktion och att alltid inrikta sig på revisioner och omformuleringar av tron.

Detta kan illustreras ifråga om den andra punkten. De kvinnliga gudsbilderna återupptäcktes av feministteologerna, eftersom kvinnor med sina särskilda erfarenheter kände sig uteslutna på grund av att det endast fanns manliga gudsföreställningar. Dessa föreställningar borde därför utvidgas genom bilden av Gud som mor, som ”helig vishet” eller som ruach (ande). Uttalandet klandrar Johnson för att hon inte heller här utgår från ”den gudomliga uppenbarelsen”. De gudsnamn som vi finner i Bibeln är inte rent mänskliga skapelser som kan ersättas av andra, som vi utifrån vårt mänskliga omdöme finner mera passande. (Denna beskyllning har kommittén senare korrigerat.) Boken åberopar sig vidare på den katolska kyrkans katekes och på de båda påvarna Johannes Paulus I och Johannes Paulus II, för att belägga feminina uttryckssätt om Gud. ”Uttalandet tycks handla om en helt annan bok.”

Johnson förmodar att orsaken till beskyllningarna är irritationen över att kvinnor deltar i den teologiska diskursen, och att introduktionen av kvinnors särskilda perspektiv är ett relativt nytt fenomen inom kyrkan. På hennes fråga om det inte är tillåtet att vid sidan om manliga, djuriska och kosmiska bilder också bruka kvinnliga bilder för den outgrundlige Guden har hon hittills inte fått något passande svar, lika litet som på alla andra frågor som hon har föreslagit kommittén som lämpliga ämnen för vidare samtal.

Detta är beklagligt eftersom konflikten kunde ha lett till viktiga debatter om ett adekvat tal om Gud i vår tids kontexter, debatter som är lika angelägna för läroämbetet som för Elizabeth Johnson och för de många manliga och kvinnliga teologer vars verk hon tar med i Quest for the Living God.

Paradoxalt nog har biskopskonferensens fördömande av denna bok och de frågor som diskuteras i den väckt en uppmärksamhet som boken troligen inte annars skulle ha fått. Ändå är det en öppen fråga i vad mån manliga och kvinnliga teologer kan utöva sitt yrke och verka för ett levande tal om Gud utan att hela tiden behöva frukta fördömanden från läroämbetet, även om de står så fast på Bibelns och traditionens grund som Elizabeth A. Johnson.

Översättning: Per Beskow

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 12/2012.

Aurica Nutt är dr i teologi och forskarassistent vid avdelningen för Feministische Theologie und Genderforschung vid Katholisch-Theologische Fakultät i Münster.