”En präst med sitt folk”– Rutilio Grandes välgrundade teologi

I maj 2015, mitt ibland massor av jublande centralamerikanska katoliker, saligförklarade påven Franciskus ärkebiskop Óscar Romero från San Salvador, 35 år efter det att han blivit mördad. Det var en tydlig signal till alla att Franciskus kyrka ska vara en kyrka för de fattiga. Det var också ett tydligt tecken på att den teologi som koncentrerade sig på de fattigas befrielse, den teologi som ärkebiskopen omfattade och som han dog för, inte bara skulle respekteras utan även skulle utgöra grunden för denne påves ledarskap.

Redan innan rökelsen från ärkebiskop Romeros saligförklaringsmässa hade skingrats hördes Franciskus säga: ”Nästa gång är det Rutilios tur.” Historien om jesuitpatern Rutilio Grande är ännu i dag okänd för många katoliker – men inte för Jorge Bergoglio, som träffade sin medbroder inom Jesuitorden när den blivande påven ännu var en ung präst.

”Det är omöjligt att förstå Romero utan att förstå Rutilio Grande”, noterade ärkebiskop Vincenzo Paglia, som är postulator för ärkebiskop Romeros helgonförklaringsprocess. Han kunde likaväl ha sagt att det är omöjligt att förstå påven Franciskus utan att förstå pater Grande.

Som biskop hade Óscar Romero inte alltid fört de marginaliserades talan i starka sociala och politiska ordalag. Det ändrades dock den 12 mars 1977, när salvadoranska regeringstrupper mördade hans vän och förtrogne, pater Grande, på en dammig väg nära den lilla byn El Paisnal. Genom att stödja pater Grandes kanonisering lyfter påven fram modellen av prästen som leder genom att tjäna, en präst som gjort sig fri från elitens prästerskap och dess fällor, och som tjänar bland de marginaliserade i deras kamp mot strukturell ondska. För Franciskus är det inte bara pater Grandes brutala martyrdöd som motiverar att han upphöjs till helgon utan också att han levt ett liv i solidaritet med de fattiga och utmanat de förtryckets krafter som berövar dem deras mänsklighet.

En tjänande ledare

Pater Grande föddes i en familj bland fattiga bönder på landsbygden nära samma by där han skulle komma att dödas av sin egen regering 47 år senare. Han uppfostrades av sin mormor och sin äldre bror i en prekonciliär kyrka som predikade from gudstjänstutövning som en väg till frälsning i det kommande livet; både fattigdom och lidande i den här världen var Guds vilja. Vid 12 års ålder inträdde han i ett lägre prästseminarium i San Salvador. Där skulle han komma att anamma ett liv som förstärkte en tro som kretsade kring fromhet och det icke-världsliga. Men i slutet av hans jesuitutbildning förändrade Andra Vatikankonciliet hans inriktning på ett dramatiskt sätt.

Genom att ta uppmaningen från Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Kyrkan i världen av idag (Gaudium et spes) om att erkänna alla människors värdighet, i synnerhet de fattigas, på allvar började pater Grande inse att hans roll som präst i kyrkan inte gick ut på att styra människor. Snarare eftersträvade han största möjliga deltagande av ”basen”, det vill säga de som hade minst makt i en gemenskap, och han fortsatte aldrig med något utan att först höra vad de hade att säga. Som en tjänande ledare lockade han fram en gemenskaps inneboende gåvor genom att uppmuntra människor att tjäna varandra. Denna strategi, att börja där gemenskapen befinner sig (inte där den borde vara), kom att prägla hans verksamhet som präst och till sist leda till hans martyrskap.

Pater Grandes prästvigning firades med hans prima missa i El Paisnal – en gemenskap som han hade lämnat som en son i en mycket fattig familj. När han besökte El Paisnal vägrade han att bli särbehandlad, eftersom han ville bli behandlad och erkänd som den han alltid varit. Bymedlemmar minns att han inte gillade att bli kallad Don Tilo eller padre Tilo. Nej, han var alltid bara Tilo. När det gällde maten uppskattade han det som han fick – och tyckte genuint illa om när bönderna skänkte honom jordbruksprodukter som inte ingick i deras egen kosthållning. Han sade uttryckligen att han inte ville vara som de ”feta prästerna som äter på de hungrigas bekostnad. Den lilla hönan var mer lämpad för lantarbetarnas undernärda barn än för honom.”

Pastoralt verklighetsbad

Pater Grande inledde sin prästgärning som tillsyningsman vid det högre prästseminariet i San Salvador, där han var djupt engagerad i prästseminaristernas andliga och intellektuella utveckling. Han såg att det fanns en djup klyfta mellan seminaristernas akademiska och andliga utveckling och deras pastorala utbildning – hur de relaterade till de människor som de skulle komma att tjäna. För att överbrygga denna klyfta skapade han ett pastoralt fördjupningsprogram för seminarister, som utmanade de traditionella utbildningsformerna genom att det lät de blivande prästerna tjänstgöra i direkt kontakt med sitt folk. För pater Grande var det nödvändigt att evangeliet ”får fötter” och inte stannar kvar bland molnen.

I mitten av 1960-talet genomförde pater Grande ett betydelsefullt experiment inom själavårdsutbildningen. Han samlade grupper med seminarister från hela landet under deras årliga ledighet och placerade dem i fattiga gemenskaper. På så sätt skulle seminaristerna komma i kontakt med verkligheten och med de människor som de så småningom skulle komma att tjäna. Pater Grande förklarade det så här: ”Den första kontakten med folket ska präglas av ett mänskligt möte, av ett försök att stiga in i deras verklighet för att sedan gå därifrån med en gemensam verklighet.” Huvudsyftet var att dela erfarenheten av den levande Guden med människorna där de lever.

Pater Grande var en passionerad predikant och inspirerad organisatör, som hela tiden fruktade att kyrkan inte vandrade tillsammans med människorna utan framför dem. Hans djupa självinsikt blev uppenbar när han erkände sina egna tillkortakommanden i sitt arbete bland fattiga gemenskaper, inklusive att gå för fort fram, att inte lyssna tillräckligt noga och att påtvinga lösningar uppifrån. Hans profetiska förmåga att höra de fattigas rop utmanade regeringen, militären, rika jordägare och till och med hans egna kyrkliga ledare. I en predikan inför El Salvadors president och militära ledare, utropade han modigt:

”Många döpta i det här landet har inte accepterat evangeliets förutsättningar, som kräver en förvandling, och därför blir inte dessa människor förvandlade i själ och hjärta och de bygger en fördämning mot budskapet om Jesus vår frälsare och mot den uppfordrande rösten från det officiella vittnesbördet om Kristus genom kyrkan, påven och biskoparna!”

Förändringens aktörer

Pater Grande lämnade så småningom prästseminariet och sändes till Quito i Ecuador och till Institutet för pastoralt arbete, som sponsrades av Latinamerikas biskopar. Här lärde han sig hur man medvetandegör fattiga gemenskaper som förtrycks av omgivande sociala krafter. Det han lärde sig i Ecuador skulle visa sig få en förändrande inverkan på lantarbetargemenskaperna runt omkring San Salvador.

Under hela pater Grandes liv hade El Salvador lidit av djupa orättvisor, fattigdom och inrikespolitiska oroligheter. Större delen av ekonomin styrdes av mindre än en procent av befolkningen. Hälften av barnen bland landsbygdens gemenskaper dog före fem års ålder, anställningar var sällsynta och oftast endast på deltid. En sorts fatalism hade slagit rot bland de fattiga gemenskaperna; de hade inte mycket hopp om att deras situation någonsin skulle kunna förändras.

Vad pater Grande lärde sig och praktiserade i sitt liv var en enkel sanning: Inte förrän de marginaliserade gemenskaper, som han tjänade, själva som kyrkliga gemenskaper reagerade på sin egen verklighet och började agera, skulle något kunna hända. En utomstående ledare kunde inte komma in och förvandla fattiga gemenskaper. Endast lokala ledare bland lekfolket skulle kunna uppmuntra gemenskaper att börja arbeta på sin egen förändring. Han var övertygad om att den katolska kyrkans roll var att få dessa ledare att kliva fram, att stödja dem, att prägla dem och att gå tillsammans med dem. Inspirerade av evangeliet skulle dessa ledare för gemenskaperna bli de mest effektiva aktörerna för den integrerade utvecklingen av sina respektive gemenskaper.

Under två år ledde pater Grande och hans team en känslig ”mission” bland mycket fattiga gemenskaper runt omkring hans hemstad. Genom att själva läsa Bibeln började dessa gemenskaper inse att det inte var Guds vilja att de skulle förbli fattiga. Att bygga Guds rike betydde att de behövde försvara sina gemenskaper på fredliga – men kraftfulla – sätt. Under hela pater Grandes pastorala ”experiment” i byarna på landsbygden i El Salvador observerade ärkebiskop Romero noga sin vän och förtrogne, när denne försökte tillämpa kyrkans sociallära på de fattiga, förtryckta gemenskaperna på landsbygden.

Långsamt börja människor förändra sitt sätt att tänka, och de insåg att det förtryck som de utsattes för inte var Guds vilja utan faktiskt stod i strid med Guds kärlek till dem. Men i takt med att deras medvetande och kraven på förändring ökade, ökade också de faror som de ställdes inför. Snart började det komma in hot mot både pater Grande och de gemenskaper som han tjänade, i huvudsak från rika jordägare som kände sig hotade av prästens arbete med att uppmuntra fattiga bönder på landsbygden att organisera sig för en bättre framtid. Ärkebiskop Romero såg de risker som pater Grande tog och såg den väg som han av fri vilja valde att gå för att försvara de människor som han älskade. Den 12 mars 1977 mördades pater Grande av regeringens dödspatrull på befallning av rika jordägare.

”Kärlekens inspiration”

I sin predikan vid pater Grandes begravning sade ärkebiskop Romero:

”Äkta kärlek är vad Rutilio Grando skänker med sin död, med två campesinos närmast honom. På detta sätt uttrycker kyrkan sin kärlek; genom att dö med andra och genom att vara närvarande tillsammans med andra i riket som inte är av denna världen. Kyrkan älskar dem, och det är talande att det var när Rutilio vandrade med sitt folk för att bära mässans budskap om frälsning som han stupade, genomborrad av kulor. Rutilio var en präst med sitt folk, som vandrade med sitt folk för att identifiera sig med dem, för att leva med dem – inte bara som en revolutionär inspiration. Bröder och systrar, han var en kärlekens inspiration och just därför att det var kärlek var han inspirerande …”

Pater Grande var ett exempel på en tjänande ledare som valde fattigdomen och fullbordade sitt prästämbete – inte genom att ge en rik kyrka till de fattiga utan genom att helt och fullt delta i kyrkan som redan är närvarande hos de fattiga. Saligförklaringen av jesuitpatern Rutilio Grande skickar en tydlig signal från påven Franciskus till prästerna, till de marginaliserade och till alla makthavare om kyrkans option för de fattiga och att var och en som praktiserar denna option kommer att bli förhärligad.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America 6–13 juni 2016.

Thomas M. Kelly är professor i systematisk teologi vid Creighton University, Omaha, Nebraska, USA.